Att vara barn förr

Nästan alla barn under förmodern tid växte upp inom ramen för den jordbrukande allmogen. Även där kunde emellertid uppväxtvillkoren skilja sig åt, beroende på om föräldrarna var välbeställda eller fattiga, och var någonstans i riket de var bosatta.

Vid sidan av jordbrukarnas barn fanns de som växte upp i städernas hantverks- eller köpmanshushåll. Andra barn följde sina föräldrar ut i krigen och framlevde sina barndomsår i trossen på vägarna. Ytterligare andra hade föräldrar som saknade tillgångar och var hänvisade till dagarbeten eller till och med tiggeri, och därmed ofta ett kringvandrande liv.

Av förklarliga skäl kunde uppväxten te sig mycket olika för barn i Sverige under dessa århundraden. Utöver böndernas, vandrarnas och borgarnas barn fanns också adelns. Somliga föddes till och med in i det kungliga hovet. I de högre ståndskretsarnas barnkamrar fanns ammor och barnskötare för omvårdnad och uppfostran redan från födseln, även om också mödrarna fanns någonstans i närheten.

Adelshustrun Anna Banér, till exempel, födde under det tidiga 1600-talet så många som elva barn, och detta på bara fjorton år. Antagligen stod någon annan än hon själv för omvårdnad och uppfostran av de små.

Adelsflickor skulle som vuxna hustrur ansvara för den löpande skötseln av godsen och detta krävde kvalificerade kunskaper. Denna utbildning var inte formell, som pojkarnas. Likafullt måste de under uppväxten erhålla färdigheter inom en lång rad områden.

Adelspojkarna påbörjade sin utbildning på godsen av läromästare vid ungefär sex års ålder. Under medeltiden var klostren tidens förnämsta lärdomscentra, senare domskolorna i städerna. Adelspojkarna gjorde sedan, till långt in på 1600-talet, studieresor till universiteten på kontinenten, för att när de återvänt inta roller i rikets förvaltning som exempelvis riksråd, biskopar eller höga militärer.

Drottning Kristina (född 1626) kom redan som liten att få en utbildning som en pojke fast att hon var flicka. Hon var bara sex år när hennes far dog och det stod klart att det var hon som skulle ärva tronen. Enligt förmyndarregeringen som tillsattes måste prinsessan uppfostras till kung, och snart påbörjades det slags utbildning som tiden gav att en ung furste måste ha.

På ett porträtt av den unga Kristina (se bilden här intill) ser vi en elvaårig flicka, klädd som en framtida regent, med krona, äpple och spira intill sig. Vid denna tid var hon i full färd med sin kungautbildning, men klädd som en prinsessa, i de förnämsta klänningar tiden kunde uppbringa.

Avbildningar av högadelns flickor och pojkar, av prinsar och prinsessor, har utgjort ett viktigt källmaterial för historiker.

År 1960 utkom den franske historikern Phillipe Aries med ett stort verk om barndomens historia. Utgångspunkten tog Aries i medeltidens väldiga barnadödlighet. Han argumenterade för att mödrar inte utvecklade känslomässiga band till barnen då dessa löpte så stor risk att dö. Några klara begrepp om barndomen som en särskild tid i en människas liv med olika färdigheter och behov hade människor inte heller.

En mer innerlig bindning till barn ska istället ha varit något som uppstått längs vägen mot det moderna samhället. Medeltidens föräldrar värderade inte nämnvärt sina barn, menade han, och pekar på den stora barnadödligheten, och på hur sällan barn avbildades eller kom till uttryck i det skiftliga källmaterialet.

Nog ser de adliga barnen på porträtten ut som små vuxna, klädda i mans- och kvinnodräkter fast i barnstorlek och i tyger och modeller med lite utrymme för rörelse och lek. Men som Eva Österberg argumenterar är det nog inte barnens vardagsverklighet vi ser skildrad i dessa målningar, ens i högreståndshushållen.

Snarare visar porträtten hur föräldrar önskade profilera sig själva och sina barn vid en viss tid. Barnen kläddes helt enkelt upp inför porträttmålarens besök. Att barn hellre lekte och sprang omkring var människor nämligen fullt på det klara med även när dessa bilder kom till.

Barn hade en barndom också på medeltiden, visar Eva Österberg i sin bok. Genom studier av lagtexter, mirakelberättelser, kristna nyckeltexter, kungakrönikor, isländska sagor, ballader, brottmålsprotokoll och arkeologiskt material argumenterar hon för att Aries teser faktiskt inte bär.

Av rättsmaterialet framgår att barndomen under medeltiden indelades i fyra olika stadier, baserade på uppfattningar om barns mognad och utveckling. Varje fas innebar att barnen fick ett ökat ansvar för sina egna handlingar.

Den första fasen ska ha utgjorts av de tre första levnadsåren. Då togs barnet om hand av modern, en amma, syskon eller barnskötare. Barnen måste matas och vårdas. Modern var juridiskt ansvarig för barnet och dess överlevnad, även om omvårdnaden ombesörjdes av någon annan. Det första året innebar stora förändringar i barnets liv som påkallade omgivningens uppmärksamhet. Det började krypa, ställa sig upp och snart ta sina första steg. Barnen måste hållas under uppsikt men också hjälpas framåt.

En 1400-talsmålning i taket i Brönnestads kyrka i Skåne låter oss se hur en liten telning tar sina första stapplande steg med hjälp av en gåstol. Avbildningen ifråga föreställer jesusbarnet. Enligt bibelns berättelser ska Jesus bara ha ställt sig upp och gått, utan någon hjälp från de vuxna.

Kanske önskade konstnären i Brönnestad skildra händelsen så att kyrkobesökarna kunde relatera till den, som att barn i regel tog sin första prövande steg genom olika slags hjälpmedel. Hur vanliga dessa gåstolar var är däremot svårt att säkert veta.

Från 1600-talets europeiska måleri finns emellertid åtskilliga avbildningar av gåvagnar, barnstolar och hjälpmedel av olika slag, som vadderade band att knyta runt huvudet till skydd för den händelse barnen föll i golvet och slog huvudet. Teckningar av den holländske konstnären Rembrandt illustrerar att vuxna lärde barnen att gå genom att hålla upp dem i band som knutits runt livet på de små.

En andra barndomsfas spände mellan ungefär tre och sju år. Vid tre var barnen avvanda och vidgade cirklarna från de vuxna. Genom mirakelberättelserna finner Eva Österberg denna åldersfas vara full av lurande faror. Barnen ramlade ner i brunnar, försvann i skogen eller brände sig på eld. Ständigt måste de hållas under uppsikt. I skogsområden fäste föräldrar bjällror runt halsen på dem för att kunna höra var de var om de kom utom synhåll.

Inom ramen för detta stadium fick barnen börja hjälpa till med småsysslor men mest verkar de ha sprungit omkring. Från rådsturätten i Vadstena kring ett mystiskt dödsfall år 1608 hördes en liten flicka. Det var hon som hade funnit den döde. Flickan var sju år gammal och ”haver berättat för andra små fentor (flickor), där de lekte tillhopa i Britas gård” att de ”ville gå i gambla stugan och leka” och ”där låg en död karl”.

Leken hörde uppväxten till. Artefakter som har bevarats genom århundradena, som skallror, käpphästar, dockor, trädolkar, bollar, barkbåtar, gunghästar och gungor talar för det. Heliga Birgittas dotter Katarina lekte med dockor. En liten bödelsdotter i Växjö lekte på 1680-talet med en trädolk.

Från omkring sju eller åtta år fick flickor och pojkar arbetsuppgifter hemma eller i någon annans hushåll, på åkrarna eller i verkstäderna. Barnen hade mycket att lära. Som vuxna skulle de själva ombesörja sin försörjning. De måste lära sig alla moment i vad det innebar att förestå ett jordbruks- eller hantverkshushåll i enlighet med den roll de hade som kvinnor och män, gifta eller arbetsfolk.

Britta Mattsdotter i Göteborg var kanske inte mer än sex eller sju år när hon fick tjänst att passa en liten gosse i en annans hushåll. Själv var hon så liten att hon ”knappt kunde ta [barnet] ur vaggan och sköta det”. År 1671 när Britta var vuxen menade hon sig aldrig ha fått lön under sina sju år i hushållet. Någon ersättning hade de aldrig kommit överens om, försvarade sig husbonden. Britta hade ju vid ankomsten inte varit ”annat än ett litet barn.”

Lekte gjorde barnen antagligen när de fick tillfälle, där de stod och var. Historikern Göran Malmstedts studier av kyrkolivet i Sverige under 1600-talet berättar om hur ett större antal flickor vid ett tillfälle år 1679 lekte bröllop inne i kyrkan. De gick noggrant tillväga i hur leken skulle gå till.

Någon måste vara bruden, en annan brudgumen. Vidare måste det finnas en ring. En av flickorna visste på råd och sprang iväg och frågade en av byns förlovade kvinnor om hon kunde låna ut sin ring ett tag, vilket hon gjorde. Några andra hade hållit upp pället över ”brudparet”. Pället var ett fint, dyrbart och rektangulärt tyg som förvarades i kyrkan och som under medeltiden och fram igenom 1600-talet hölls som en tyghimmel över paret under vigselakten.

Flickorna var uppenbarligen väl bekanta med vigselceremonins många moment. Episoden ger oss flera intressanta upplysningar om barnens världar, som att de lekte i grupp med blandade åldrar och att de i leken härmade de vuxna. Bland flickorna hade några varit yngre än sju år men flera lite äldre. Eventuellt berättar händelsen också att flickor och pojkar lekte var för sig. I alla fall var det så den här gången.

Också år 1674 hade det lekts i kyrkorummet på ett sätt som fick de vuxna att reagera. Återigen handlade det om några flickor. Vid detta tillfälle hade de ”förklädt en ung dräng i jungfrukläder” och ställt honom bland kvinnorna på kvinnfolkssidan. Som ett bus.

Pojkars lek i kyrkan tycks istället ha tilldragit sig under själva gudstjänsterna. Det ska inte ha varit ovanligt med stimmande pojkar på manfolkssidan, som tjoade och kivades när prästen försöke predika, som kastade mössor upp i luften, drog varandra i håret, och som från läktaren spottade ner fruktkärnor och kastade jord på dem som satt i bänkarna därunder.

Flickorna ovan, som styrde ut den lille drängen i kvinnokläder, och de unga drängarna på kyrkläktarna tillhörde antagligen den barndomsfas som inträdde omkring åtta års ålder och som sträckte sig till tolvårsåldern.

Vid ungefär tio eller elva år tycks en vanlig arbetsuppgift i bondesamhället ha varit att valla getter och boskap, eller kanske att hämta hem skjutshästar. Detta gällde såväl flickor som pojkar. Att hålla skjutshästar var en ordning som gjorde det möjligt att resa i landskapet.

Skjutshästarna tillhandahölls av värdshusägare och reds av resenärerna från ett värdshus till ett annat i riket om sträckor på upp emot en mil. Då var det det dags att byta till nya och utvilade hästar.

På 1630-talet reste en fransk delegation genom Sverige och sekreteraren i sällskapet förde dagbok under resan. Denna dagbok ger oss många intressanta inblickar i folklivet vid denna tid, som exempelvis detta med transportsystemet i riket. Enligt dagboksskildringen sprang flickor och pojkar jämsides med ryttarna till häst, för att när sällskapet nådde värdshuset själva sitta upp på hästarna eller leda dem tillbaka igen från vart de tidigare hade kommit.

Ett ärende från Gudhem i Västergötland år 1643. visar emellertid att barn i den åldern kunde ses vara i yngsta laget för att valla djur. Jon Larsson var elva år och anställd som vallpojke. Men ”emedan han var liten och ung inleddes han ofta att börja leka med andra barn” som det heter. Detta fick till följd att djuren gick in på andras marker, vilket förargade grannarna som ”drev bort hans [husbondens] får från sin rågåker och kastade sten efter dem”, varpå husbonden utbrast: ”Må Gud bättre denne gosse, ty han går vall så illa.”

Gossen Jon ansågs trots allt gammal nog att valla får även om också den tidens vuxna visste att elvaåriga barn helst lekte med andra barn, och att de vid denna ålder inte alltid var mogna att ta det ansvar som uppgifterna krävde.

I takt med att barnen blev äldre ökade det juridiska ansvaret. Vid femton års ålder blev pojkarna myndiga och kunde gifta sig, ärva och svära eder. Då var de fullt ansvariga för sina handlingar och kunde rent av dömas till dödsstraff.

Flickorna blev aldrig myndiga utan stod även fortsättningsvis under en mans överhöghet. Men femtonårsåldern innebar ändå ett slags myndighetsålder för dem. Då gjorde i regel menstruationen sitt inträde, alltså något senare än i dag, och markerade att flickorna var vuxna och kunde giftas bort.

I Sverige och Norden lär giftasåldern i praktiken dock ha varit högre än så. I regel hade de unga tjänst som pigor och drängar upp i tjugoårsåldern för att kunna ha råd och möjlighet att gifta sig och upprätta ett hushåll.

Flickorna som lekte bröllop i kyrkan hade överskridit det tillåtnas gräns. Någon hade sett dem under leken och förhört sig hos prästen om det lämpliga i tilltaget. Barnen hade rört runt bland det heliga. Äktenskapet var visserligen inget sakrament som det hade varit under den katolska tiden, men kyrkorummet och ceremonierna fick inte trivialiseras.

Domkapitlet tog därför på sig uppgiften att reda ut vad som egentligen hade hänt, om ringen hade trätts på fingret, om flickorna varit klädda i vigselkläder, om pället hade hållits över ”brudparet” och vad som i samma stund hade uttalats i form av ord och fraser.

Flickorna i fråga var i olikaåldrar och flera var yngre än sju. Dessa tilldömdes inte något straff. Liksom Eva Österberg finner för medeltida rättsmaterial drogs också här en gräns vid sju för när barn fick ta ansvar för sina handlingar.

De äldre flickorna som hade varit mest aktiva i leken – det är oklart hur gamla de var – straffades med att vid nästa predikan få sitta längst ut i kvinnfolksbänken där alla kunde se dem medan prästen berättade om upptåget och förmande församlingen att inte följa deras exempel.

Ett annat ärende illustrerar hur det kunde gå när barns lekar kom att kräva efterräkningar. Här var det fråga om några småländska pojkar i tioårsåldern som liksom den nyss nämnde gossen Jon arbetade med att valla djur. En dag tilldrog det i trakten sig en avrättning. Barn och ungdomar uppmuntrades till att se det otäcka och dra lärdom.

När avrättningen var över och folket återvänt hemåt åtterupptog pojkarna samvaron och arbetet med djuren igen. En av dem föreslog då att de skulle leka avrättning, vilket de andra tyckte var en utmärkt idé. Därefter fördelade de rollerna mellan sig. Någon måste vara missdådare, en annan präst, som de visste hade en viktig roll vid avrättningar, och en tredje bödel.

Den pojke som skulle vara missdådare förklarades dömd till döden. Han sprang då genast hem till sin mamma för att ta på sig sina bästa kläder. Att dödsdömda ofta klädde sig som inför en vigsel eller en födelsedag visste pojkarna tydligen också. Modern antog att ”det var en vanlig lek” och klädde pojken i finkläderna, men förmanade honom att inte smutsa ner eller riva sönder dem.

Pojken som skulle vara bödel hade på sitt håll letat rätt på en vedyxa. Väl församlade igen ledde ”prästen” den finklädde missdådaren fram till platsen de låtsades vara avrättningsplats. Och ”med ett enda hugg högg [bödeln] huvudet av den gosse, som föreställde missdådaren”.

Om denna dramatiska episod är helt igenom sann vet vi dock inte. Den återberättades av den franske resenären La Motrayes trettio år efter att den skulle ha utspelat sig. Denne La Motrayes fick höra historien om den olycksaliga leken när han stod som åskådare vid en avrättning i det tidiga 1700-talets Stockholm. Den bödel han då såg framför sig, just i färd med att förätta sitt värv, skulle vad folk berättade ha varit den gosse som trettio år tidigare under leken råkat halshugga sin kamrat.

Sann eller inte, historien bjuder oss ändå på intressanta upplysningar om hur barnens världar kunde te sig, vilka sysslor de kunde ha på gårdarna, att och hur de lekte, och att de i leken härmade de vuxna.

Avrättningsleken hade alltså tagit en ände med förskräckelse. Folk hade sprungit till, kallat på föräldrarna och gråtit över den döde lille pojken. Andra hade gett ”prästen” och ”bödeln” en omgång, i ”synnerhet bödeln” som de även hade satt i fängsligt förvar.

Men pojken befanns här ”vara alltför ung och alltför okunnig för att stå till svars för vad han gjort”. Likafullt bestraffades han, fast i framtiden. När han blev myndig skulle han bli bödel, bestämdes det. Så gick talet om den bödel som framför fransmannen La Matroyes med ett hugg avrättade en dödsdömd.

Hur var det annars med våld riktat mot de små? Det förmoderna samhället var på många sätt mer våldsamt än vårt eget. Strafflagen tillhandahöll både kroppsstraff och dödsstraff, och våld mot barn var inte olagligt. Barn skulle lyda vuxna och i synnerhet sina föräldrar. Om den fysiska bestraffningen resulterade i blåtiror eller blodsutgjutelse var handlingen emellertid straffbar.

Barn var med andra ord utsatta för vuxnas hantering men ett visst skydd fanns infogat i lagen. Vi får förmoda att detta medförde en godtycklighet kring var gränserna gick för hur hårt en förälder fick gå fram med ett olydigt barn – den fysiska tillrättavisningen var ju inte olaglig. Detta betyder inte nödvändigtvis att föräldrar var våldsamma mot barn.

När ärkebiskopen Abraham Angermannus reste genom Linköpings stift år 1596 för att sträcka upp den folkliga moralen läxade han exempelvis upp en far för att denne var för hård mot sin son. Grannarna i socknen hade reagerat på faderns hårda sätt gentemot pojken och uppmärksammat prästen på det. Prästen hade rapporterat saken till ärkebiskopen.

Ytterligare en gång under visitationen måste Angermannus hantera en faders uppfostringsmetoder. Då var förhållandena de omvända. Enligt grannskapets förmenande borde denne fader lite oftare ta sonen i örat.

Ett ärende från Stockholms rådstuga år 1586 upplyser oss om hur folk kan ha sett på barn och föräldraskap. Ärendet behandlar en Anders Bengtsson som hade blivit rasande arg på sina två söner. När Bengtsson senare ställdes till svars för vad som hade hänt den där majkvällen hänvisade han till sin lagliga rätt att näpsa sitt barn. ”Nog för att lagen ger oss rätt till det”, kontrade domaren, men det som Anders Bengtsson hade gjort var någonting annat...

Händelsen utspelade sig på kvällen. Anders hade gått och lagt sig för natten, men snart kommit att störas av pojkarna. Sönerna, som var i tioårsåldern, satt uppflugna på husets tak och tjoande på folk som gick nere på gatan.

Fadern blev ursinnig, rusade dit och fick fatt i en av de två och slagit till honom med ett vedträ. Anders slutade dock inte slå. Folk rusade dit för att få stopp på den alldeles rasande misshandeln, men förgäves. Anders Bengtssons prygel ville aldrig upphöra och pojken dog strax därefter av sina skador.

Av domarens ord framgår att dådet sågs som fullkomligt avskyvärt. Fadern hade gått ”emot all naturlig benägenhet [...] emot sitt eget barn”. Han hade inte ”såsom en fader kristligen och tillbörligen haver näpst till bättring utan såsom en bödel okristligen emot all naturlig kärlek, tålamod och medlidande ynkligen och jämmerligen det [barnet] tagit av daga.”

Anders Bengtsson dömdes till döden för mord. Avrättningsmetoden blev rådbråkning, vilket betyder att bödeln slog sönder hans kropp för att trä in den i ett hjul. Detta var ett så kallat kvalificerat dödsstraff, ett av lagens strängaste straff. Det reserverades för de allra grövsta brottslingarna – som barnadräparen Anders Bengtsson.

Domen och omgivningens ansträngningar att rädda pojken från den rasande fadern antyder att detta sannolikt var en extrem och ovanlig händelse. Samtidigt framhöll ju fadern Bengtsson, liksom även domaren när allt kom omkring, att näpst och aga var tillåten – att barn tillrättavisades fysiskt av sina föräldrar var alltså inget i sig konstigt.

Men domarens ord vittnar trots allt om att tidens syn på föräldraskap präglades av ömhet för barnen, eller i alla fall att det var så det skulle vara. Till barn hade föräldrar, enligt protokollets formuleringar, en ”naturlig kärlek, tålamod och medlidande”.

Vi kan avslutningsvis konstatera att barn under medeltiden och århundradena därefter helt visst hade en barndom. Likafullt kan vi notera stora förändringar sedan dess. Vår egen tid erhåller dramatiskt andra och förbättrade möjligheter att tillgodose barns olika behov.

I dag överlever svenska barn nästan alltid den första späda tiden. I dag är barn skyddade i lagen, både som individer och som grupp. Att näpsa sitt barn, ens lite grann, är inte längre tillåtet.

Eva Österbergs bok De små då påminner oss emellertid om någonting viktigt: Medeltiden och vår egen samtid står inte i fullkomlig kontrast till varandra. Medeltiden var inte enbart hård och mörk. Vår egen är inte alltigenom ljus och upplyst. Det betyder att det som har förbättrats över tid måste vaktas och vårdas. Barn är alltjämt hänvisade till vuxnas goda vilja.

Barnen själva tycks emellertid ha varit ungefärligen de samma genom historien. Kanske gäller det också föräldraskapet, trots allt. Som att det mellan barn och vuxna genom århundradenas gång löper en lång röd tråd. Slingrigt men envist.

Publicerad i Populär Historia 9/2017