Stormaktstidens Sverige helt beroende av bidrag

Europas 1600-tal var ett våldsamt och krigiskt århundrade som skördade stora mängder människoliv som en direkt följd av krigshandlingar, men också som en indirekt följd av krigen.

De motsättningar som ledde till konflikter bottnade ibland i konfessionella motsättningar, ibland i handelskonkurrens, stundtals i dynastiska maktambitioner, och inte sällan i en kombination av några eller alla dessa faktorer. Krigen involverade vanligen fler parter än de direkt stridande och var ofta del av ett större sammanhang av allianser.

Stora stater betalade för allierade

En ibland bortglömd aspekt av 1600-talets krig var att de var så kostsamma att få stater hade råd eller möjlighet att föra krig på egen hand. Befolkningsrika och potentiellt resursstarka stater som Frankrike, England och Spanien hade trots sina förutsättningar svårt att rekrytera tillräckligt stora arméer för att föra krig på egen hand, och stater med mindre befolkningar och begränsade ekonomiska resurser var i behov av allierade för att kunna föra krig.

Detta faktum gav upphov till vad som kan kallas för ett subsidiesystem och som kom att ha sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talen.

Sverige stor bidragstagare

Två av de länder som allra mest kom att utnyttja detta, och bli beroende av det, var Frankrike och Sverige. Från 1631 och fram till och med 1796 – totalt 166 år – tog Sverige emot subsidier, alltså ekonomiskt stöd, från Frankrike i genomsnitt mer än vartannat år. Och under några av de perioder då Frankrike inte betalade tog Sverige emot från Storbritannien, Spanien, Nederländerna eller det Osmanska riket.

Det var långt ifrån bara Sverige som tog emot subsidier i Europa under 1600- och 1700-talen. Systemet med subsidier hade medeltida rötter men kom att utvecklas under 1500-talet då Frankrike hade svårt att rekrytera tillräckligt stora arméer inom den egna befolkningen. Snart började andra större stater också betala mindre resursstarka stater för att få kontroll över deras arméer.

Frankrike, England och Spanien betalade

Subsidier kunde spela lite olika roll beroende på hur relationen såg ut mellan den som betalade och den som tog emot. Det vanliga var att en starkare stat erbjöd pengar för att en mindre stark stat skulle ställa upp med soldater för ett visst uppdrag. Det kunde handla om att kriga för den starkare staten mot en annan stat, eller att man stationerade en armé på ett visst ställe i avskräckande syfte men utan att direkt ingå i krigshandlingar. Subsidierna avsåg att täcka de merkostnader som mottagaren hade för att ställa upp på de villkor som hade avtalats.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Under 1600- och 1700-talen blev Frankrike, England, Spanien och Nederländerna några av de största subsidiegivarna mätt i pengar. Som nämnts var alltså Sverige men även Danmark, en rad små tyska hertig- och furstendömen, några schweiziska kantoner och norditalienska stater de största mottagarna. Och Sverige var en av de stater som tog emot subsidier under flest antal år.

Traktaten i Bärwalde

När Sveriges kung Gustav II Adolf och Ludvig XIII av Frankrike i januari 1631 slöt en traktat i den polska staden Mieszkowice – då kallad Bärwalde – blev det början på ett långt och ofta återkommande samarbete som skulle sträcka sig över stora delar av 1600- och 1700-talen. Traktaten i Bärwalde gick ut på att Sverige skulle få subsidier om 400.000 riksdaler årligen i fem år mot att man ställde upp med 36 000 soldater att slåss på Frankrikes sida i det då pågående stora kriget i Tyskland.

Beräkningar visar att de franska medlen i början av 1630-talet stod för mellan 15 och 25 procent av kostnaderna för den svenska krigsinsatsen, och av det svenska riksrådets diskussioner framgår att utan detta – och andras – ekonomiska stöd, skulle svenskarna inte ha klarat av att delta i vad som i efterhand kommit att kallas trettioåriga kriget.

Subsidier stor del i statsbudgeten

Att Sverige tog emot subsidier under 1600- och 1700-talen är ingen nyhet. Men vad som tycks ha gått oss förbi är omfattningen av det hela – både i hur länge och hur ofta Sverige faktiskt tog emot subsidier, och inte minst hur beroende av dessa den svenska statsledningen ansåg sig vara. Under långa perioder av frihetstiden stod subsidier för mellan fem och tjugo procent, till och med något över detta några år, av intäkterna i statsbudgeten.

Att Sverige behövde »sådane wänner som både willia och förmåå grÿpa oss under armarne« för att klara att hålla sina arméer var ett återkommande uttryck som användes av det svenska riksrådet under hela perioden från 1630-talets början till 1700-talets slut. Och från fransk horisont var uppfattningen om Sverige glasklar: Sverige var för svagt att klara sig på egen hand. Detta gällde särskilt under 1700-talet.

I början av 1670-talet konstaterade riksdrotsen Per Brahe att »Swerige har aldrig warit wahnt att sahla sina hästar och binda dem wed dess egen gärdsgård«. Med detta menade han att svenska staten vid det laget hade vant sig vid att ofta försörja sina arméer utanför Sveriges gränser och med utländska medel.

Bidragen skapade nya problem

Att vara mottagare av subsidier ansågs allmänt som en nödvändighet för att Sverige skulle kunna spela den aktiva roll i Europa som man önskade under 1600-talet, och för att kunna säkra sina gränser under 1700-talet. Men samtidigt som krigsbidragen löste ett problem skapade de andra.

Ett sådant problem handlade om heder och ära. Genom att ta emot subsidier från Frankrike riskerade Sverige att framstå som mercenaire, det vill säga som en legosoldat i Frankrikes sold. För att undvika något så vanhedrande var det viktigt att svenska knektar stod under svenskt kommando – och detta trots att franska pengar betalade officerarnas och knektarnas löner.

En annan sak som måste undvikas var att Sverige tvingades in i konflikter mot sin vilja. Detta blev ett problem redan under 1600-talet och kom att leda till stora motsättningar inom den svenska politiska eliten. Det kom också att påverka synen på Frankrike under lång tid.

Hedern och kriget mot Brandenburg

rågan om den svenska hedern kom särskilt att accentueras under 1670-talet. Bakgrunden till det var att Sverige år 1672 ingick en ny traktat med Frankrike för att täcka behov för underhåll av den svenska armén i Bremen. Från svensk sida hoppades man att avtalet skulle ge pengar till armén, men utan att man skulle behöva gå i krig.

När det visade sig att Frankrike – helt i enlighet med avtalet – krävde ett svenskt angrepp mot Brandenburg uppstod en situation som både inom och utom Sveriges gränser uppfattades som att Sverige hade underkastat sig Frankrike. »Wi som tilförne åtnjuto äran, at heta Frihetens Beskyddare och Religionens Förswar. Wi som fläste Stånder i Tyska Riket, i synnerhet wåre Tros-Förwandter, älskade och högaktade, blifwa nu i stället allmänt öknämde, för Religionens öfwerlöpare och Frihetens motståndare«, skrev en samtida svensk debattör. Allt detta på grund av alliansen med Frankrike och Ludvig XIV.

"Skam, blygd och lidande"

Nästan hundra år senare hade den nesa Sverige ansågs ha utsatts för inte glömts. I sin bok Tankar om krig i gemen och Sweriges krig i synnerhet (1767) konstaterade kommersrådet Anders Nordencrantz att den som i likhet med honom hade läst utdrag ur Samuel von Pufendorfs brandenburgska historia om 1675 års krig kunde »om det wore möjeligt, gråta blod, för den skam, blygd och lidande, Fäderneslandet derföre måste undergå för subsidier«. Den svenska förödmjukelsen av att ha tagit emot subsidier för ett ändamål som slutade i nederlag var, menade Nordencrantz, »så mycket mer frätande som det står Swerige til en blygd i tryckte böcker i ewiga tider«.

Subsidier gick inte bara till krigföring. Bidragen användes också för att bygga, reparera och utrusta befästningar och fartyg. Frankrikes mål med den svenska alliansen var under 1600-talet att skapa oreda i norra Tyskland och på så sätt försvaga Tysk-romerska rikets möjligheter att växa sig starkt och hota Frankrikes norra och östra gräns. Därför understöddes Sveriges förmåga att hålla trupper i Svenska Pommern och i Bremen, men också att bygga befästningar.

Sveaborg byggdes för bidrag

»Om vi inte får subsidier, hur ska vi då kunna reparera våra befästningar?« undrade Magnus Gabriel De la Gardie under en rådsdiskussion och syftade bland annat på befästningen Valfisken i Wismar som var i behov av upprustning.

Under 1700-talet användes franska subsidier till att bygga bland andra den stora sjöfästningen Sveaborg utanför Helsingfors men även befästningar i Lovisa, Helsingborg, Kristianstad och på Gotland som skulle stärka Sveriges förmåga att skydda sig från ryska och danska angrepp. För Frankrike var detta viktigt – Sverige kunde därmed fungera som en buffertzon gentemot det allt starkare Ryssland.

Sveriges krig mot Ryssland på 1740-talet och mot Preussen 1757–62 var bägge beroende av franska subsidier (som samtidigt visade landets militära svaghet).

Frankrike stödde Gustav III:s kupp

I Frankrike ansågs det svenska politiska systemet utgöra ett hinder för att stärka Sverige, och målet för fransk inblandning i svensk politik blev därför att bidra till att skapa ett nytt och stabilare politiskt system.

Gustav III:s statskupp understöddes därför av Frankrike genom att Sveriges beroende av subsidier kunde utnyttjas. Omedelbart efter Gustav III:s trontillträde 1771 började den franska regeringen betala ut medel som de tidigare hållit inne. Kungen kunde därför hävda att han var en garant för fortsatta subsidieavtal med Frankrike, samtidigt som han kunde utnyttja dessa medel för att köpa sig stöd inför den planerade statskuppen.

Efter att statskuppen genomförts i augusti 1772 slöts snart nya avtal med Frankrike vilket ytterligare stärkte Gustav III:s politiska ställning. Vinsten sedd ur fransk synpunkt var en stabilare och franskvänlig svensk regim som stod i tacksamhetsskuld till Frankrike.

Subsidierna gynnade enskilda

I vilken utsträckning Sverige som stat tjänade eller förlorade på subsidiemottagandet är svårt att bedöma. Dock kan det konstateras att en rad individer eller grupper kunde tjäna på systemet. Subsidier som drev på krig skapade karriärmöjligheter för officerare med chans till socialt avancemang. Detta gällde också de många baltiska, tyska, nederländska och skotska officerare som tjänstgjorde i de svenska arméerna, varav förhållandevis många kom att slå sig ned i Sverige och bli svenska adelsmän.

Soldater måste ha skor, kläder, vapen och proviant – detta kunde tillhandahållas av köpmän. För att bekriga sina fiender behövde svenska staten kanoner, kanonkulor, ammunition med mera. Denna materiel tillverkades vid svenska bruk vars ägare givetvis tjänade på att det rann in ekonomiska resurser, från exempelvis Frankrike, som svenska staten kunde betala med.

Mellanhänder tjänade bra

En annan yrkesgrupp som själv tjänade på subsidierna var de experter som krävdes för att rent praktiskt hantera de ekonomiska transaktionerna. För ännu under 1600- och 1700-talen saknades det statliga institutioner som kunde ordna med överföringen av pengar från exempelvis Paris till Stockholm. Den lilla grupp av köpmän som skötte detta agerade på en internationell marknad och kunde personligen tjäna stora summor genom pengahanteringen.

Ytterligare ett sätt att tjäna pengar på subsidier var att förskottera medel till den svenska staten med dessa som säkerhet. För detta fick den som förskotterat 8 procents ränta, således en god och säker avkastning.

Subsidierna drev på krigen

Som vi har kunnat konstatera fanns det alltså gott om drivkrafter för att ta emot subsidier trots att krigsbidragen också kunde försätta Sverige i en mindre hedervärd situation. En effekt av subsidiesystemet som det började talas om först mot slutet av 1700-talet var att det drev på krigföringen, och därmed också många soldaters död. Runt om i Europa började upplysningsförfattare protestera mot detta system som i praktiken innebar att stater sålde sina undersåtar till andra stater.

Det väckte stort missnöje i Tyskland när den brittiska armén betalade tyska småfurstar för att de skulle skicka unga män att slåss i det nordamerikanska frihetskriget. Dessa tyska ungdomar som skeppades över Atlanten tillhörde, liksom hundratusentals knektar från Europas alla hörn som förlorade sina liv i krig drivna av subsidier, systemets stora förlorare.

Sverige bara en legoknekt?

Vad betydde det för Sverige att landet under lång tid var beroende av utländska resurser? Var stormakten Sverige, och så småningom frihetstidens Sverige, inget annat än en betald fransk legoknekt? Ute i Europa fanns det de som såg saken så.

I Sverige värjde man sig dock mot den uppfattningen. Här menade man istället att det handlade om ett dubbelriktat beroende mellan givare och tagare. Frankrike gav inte subsidier av godhet, utan för att möta ett eget behov av allierade och soldater. Och det ligger verkligen något i detta synsätt – Frankrike och Sverige var stater som liksom många andra var sammanvävda i ömsesidigt beroende.

Detta fick stor betydelse för Sveriges militära framgångar under första halvan av 1600-talet. Ska man tro samtidens politiska beslutsfattare hade svenskarna fått dra sig ur trettioåriga kriget redan i mitten av 1630-talet om det inte vore för franska pengar. Utan franska subsidier, ingen stormakt.

Publicerad i Populär Historia 5/2019