Magnus Gabriel De la Gardie (1622–86) var en av stormaktstidens mest framträdande personligheter. Här tillsammans med hustrun Maria Eufrosyne.

© Nationalmuseum

Stormaktstidens adelns storhetstid

Under några korta decennier på 1600-talet sammanföll aristokratins intressen med den svenska statens. Varken förr eller senare har adelns makt varit lika glasklart framträdande som under Magnus Gabriel De la Gardies livstid. Mot att han och andra högadelsmän ställde sina liv i statens tjänst överöstes de med jord och rikedomar.

24 mars 2004 av Anna Larsdotter

Den 28 mars 1661 fick Erik Dahlbergh kungligt privilegium för ett bokverk som i ord och bild skulle porträttera Sverige. Den storslagna Suecia Antiqua et Hodierna var ett långtidsprojekt som i färdigt skick var tänkt att utgöra ett monument över den nya stormaktens ambitioner. Både tecknings- och gravyrarbetena var så tidsödande att det stod klart att landets ledning ansåg att Sveriges nya position som europeisk stormakt var av bestående karaktär.

Hos överheten sjöd det av bygglust och självkänsla. I Mälarlandskapen pågick en adlig byggboom utan like och i det just påbörjade Sveciaverket skulle varje fästning, slott och palats vittna om landets storhet och ära. Mot denna propagandistiska bakgrund måste de drygt fyrahundra kopparsticken betraktas med viss källkritik. På många ställen fick dessutom Dahlbergh hålla till godo med byggnadsritningar, då de ståndsmässiga boningarna fortfarande befann sig på planeringsstadiet. I Suecian kopplades bilderna av slott och herrgårdar samman med historiska rekapitulationer av det svunna Sverige: Mora stenar, Vadstena klosterkyrka, Uppsala högar…

Bilden av Mälardalens slott och herrgårdar, uppstickande som svampar ur jorden, är belysande för den roll högadeln spelade vid mitten av 1600-talet. Under några decennier levde den som i en gyllene puppa, suverän i sin chauvinism, sponsrad av kungamakten och spendersam på ett sätt som kan föra tankarna till 1990-talets IT-bubbla, när företag gav order om att personalen skulle utökas med hundratals personer trots att kapitalet bara existerade i teorin.

”Det var den braskande ståndshögfärdens tidevarv”, skriver Christina De la Gardie i en uppsats om den egna släkten. Varken förr eller senare har det hierarkiska ståndstänkandet haft en sådan betydelse som under 1600-talet. I tidens filosofi ingick bilden av samhället som en kropp, där de olika delarna utförde olika uppgifter men hela tiden syftade till att få helheten, nationen, att fungera till det bästa (det vill säga huvudsakligen efter regentens önskemål).

Den stormaktstida adelns uppgift var först och främst att på olika sätt verkställa monarkens vilja. Men också inom adelsståndet rådde en sträng hierarki, reglerad av Gustav II Adolfs riddarhusordning från 1626. De två främsta klasserna – dels grevar och friherrar, dels ättlingar till riksråd – hade långa stamtavlor, stora ägor och stod genom sin börd över de lågadliga som i regel hade mindre jord och var senare adlade.

Tanken om de fyra ståndens respektive uppgifter tycktes perfekt konstruerad för utvecklandet av den svällande statsapparaten. Den befolkningsmässigt pyttelilla adeln regisserade enligt regentens önskemål, medan majoriteten av svenskarna, den knappa miljon som ingick i landsbygdens hushåll, såg till att åkrarna odlades och att mat producerades. Så länge alla var överens om de givna rollerna och deras respektive ambitioner sammanföll med helhetens, så länge tycktes den också orubblig.

När prästeståndet under första hälften av 1600-talet krävde privilegier liknande adelns förklarade rikskansler Axel Oxenstierna myndigt varför sådana anspråk var uttryck för ett felaktigt tänkande. Att adeln behövde extra mycket pengar var inte så konstigt eftersom den drogs med så höga kostnader för sin förfinade livsföring och höga utbildning. Det behövdes ett särskilt stånd som tjänade staten, menade rikskanslern, för ”om adel och bonde skall vara lika, vem skall då föra regementet”.

Svaret på den frågan var egentligen omöjlig att tänka ut under 1600-talet, i alla fall under första sekelhalvan då bördsmedvetandet och ståndstänkandet var som mest djupgående.

Mot slutet av århundradet – då män av Oxenstiernas typ, som (om man vill vara elak) kan sägas ha nått sin position i kraft av sina sexton anors stamtavla, blivit omsprungna av den stora gruppen nyadlade – såg verkligheten något annorlunda ut. Att kompetens gick före börd när det gällde statens tjänstetillsättningar hade blivit smärtsamt tydligt för den gamla adelseliten.

Mellan dessa båda tidpunkter och ideologiska poler befinner sig en av stormaktstidens verkliga personligheter, som för eftervärlden kommit att representera både bördens absoluta betydelse och den tragik som låg inbäddad i tankarna om stamtavlan som grund för särbehandling. Magnus Gabriel De la Gardie steg upp som en sol under drottning Kristinas regentperiod då hans begåvning och intresse för kultur, byggnation, politik och representation togs i anspråk som en naturlig del av statsbyggandet.

Han var en smart och erfaren politiker och, samtidigt, en begåvad festfixare som omgav sig med en för svenska ögon oerhörd lyx och prakt. Han ingick i samma tankemodell som också frambringade Suecia Antiqua. Visst skulle makten vara lärd, beslutsam och historiskt förankrad – men den måste också ha sinne för detaljerna. Den måste lysa!

Redan 1639, vid sjutton års ålder, blev greve Magnus Gabriel utnämnd till rector illustris vid Uppsala universitet. Den tidigare rektorn fick titeln prorektor. En rector illustris var en högadlig student som valdes till styresman för en läroanstalt, som på så sätt trodde sig kunna utöva påtryckningar hos regeringen när det gällde ekonomiska äskanden. Sannolikheten var ju stor att det var ädlingens släktingar som innehade de högsta posterna. Samtliga Sveriges ledande politiker ingick vid den här tiden genom gifte eller andra släktförbindelser i en trång genealogisk intressesfär. Mellan 1602 och 1632 var till exempel 34 av de 47 herrarna i riksrådet släkt med varandra – sju kombinationer av familjer dominerade rådet.

Att en tonårig student gavs makten över en utbildningsinstitution endast i kraft av sin börd var alltså helt logiskt. Lämpligheten låg ju just i förfädernas förtjänster. Och Magnus Gabriel hade verkligen en berömvärd stamtavla, med adliga anor ända från 1300-talets Sydfrankrike. Både hans far och farfar var dessutom kända fältherrar som vunnit stora utmärkelser hos Johan III och Gustav II Adolf.

Att det långt senare, på 1970-talet, skulle visa sig att stamtavlan var en förfalskning ger ytterligare en dimension åt Magnus Gabriels person och åt all den möda som adeln lade ner på att producera blåblodiga anor.

Med den självklarhet som präglade dåtidens högreståndspersoner avsåg De la Gardie att infria alla förhoppningar som ställdes på honom, realisera alla planer och drömmar han närde. Det enda som egentligen inte föll så väl ut var det militära; han lyckades aldrig bli en lika framgångsrik fältherre som fadern och farfadern.

Istället var det som byggherre Magnus Gabriel De la Gardie skulle göra sig mest känd. Han hade en osannolik mängd projekt på gång på olika platser, både restaureringar och nybyggen. Den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti uppskattade att De la Gardie år 1674 bedrev byggverksamhet på minst femtio olika ställen i Sverige och dess provinser. (Då var inte de 37 kyrkor han uppförde eller reparerade medräknade.)

Samtidigt odlade Magnus Gabriel sin politiska karriär och blev, trots sin vankelmodighet när det gällde militära beslut, utnämnd till general över armén i Tyskland. Vid 1648 års berömda belägring av Prag fanns han med varefter han köpte in ett av det omfattande krigsbytets mest kända föremål, den så kallade Silverbibeln, Codex Argenteus. I en annan av sina många roller, den som kulturmecenat, lät han sedan binda den i silver och skänkte den till Uppsala universitetsbibliotek.

Hans olika verksamhetsområden kan tyckas disparata men utgjorde enligt tidens tankesystem bara olika sidor av samma mynt. Adelsmannen var statens förnämsta tjänare, både när det gällde civila och militära göromål.

Det som framför allt konstituerade högadeln under första hälften av 1600-talet var dess omfattande jordinnehav. Trots att adeln totalt utgjorde endast en halv procent av Sveriges befolkning tillgodogjorde den sig genom privilegier och ägande två tredjedelar av den odlade jorden.

De la Gardie ägde själv under sin storhetstid mer än ettusen hemman fördelade på gods i Uppland, Närke, Västmanland och Västergötland. Drottningholm, Karlberg, Jakobsdal, Venngarn, Ekholmen, Kägleholm, Läckö, Traneberg, Mariedal, Katrineberg och Höjentorp är några exempel. Därutöver hade han stora områden i Livland och Finland och egendomar i Pommern och Mecklenburg.

Om man ska teckna bakgrunden till dessa enorma jordinnehav kan det vara idé att något dröja vid en annan aktör i ståndsdramats intrikata skådespel. Den så kallade skattefrälsebondens roll var förvisso mindre glamorös än adelsmannens – om han alls syntes i Suecia Antiqua var det som en del av det så kallade ”staffaget”, de skissartade figurer som utgjorde något slags dekoration till stormannaboningen och som inte tecknades av Erik Dahlbergh själv utan av hans underlydande. Men han var inte desto mindre viktig.

Skattefrälsebonden var en innovation som uppkom under drottning Kristinas regenttid. Sedan tidigare fanns skattebonden, som ägde sin jord, frälsebonden, som brukade adelsmannens jord, och kronobonden, som brukade statens jord. Alla tre grupperna betalade skatt till staten, vilket inte var fallet med skattefrälsebonden. Han betalade istället sin skatt till en enskild adelsman.

Skattefrälsebonden ingick som en av flera brickor i ett spel mellan staten och adeln som förenklat gick ut på att adelsmannen erhöll jord, och de med jorden förknippade inkomsterna, mot att han ställde sig i statens tjänst som militär eller ämbetsman.

Den framväxande militärstaten behövde lojala tjänare samtidigt som adeln under 1500-talet i allt högre grad börjat agera som ett slutet, politiskt medvetet stånd med krav på särbehandling.

Under Vasatiden hade de flesta adelsmän levt ungefär på samma sätt som vanliga bönder, det vill säga som lantbrukare under byalagets tvång. Successivt började de dock bryta ut sina ägor och samla dem till större godskomplex utanför byarna. Att jord betydde makt var självklart i en tid då lantbruket var den absolut avgörande produktions- och existensbetingelsen för såväl hög som låg. Dessutom var det jorden som gav grunden för de storvulna krigsprojekten.

Men många nya godsherrar gjorde som Magnus Gabriel De la Gardie – valde ett mindre intensivt jordbruk för att istället kunna satsa på byggandet. Vad som skedde i takt med att godsavsöndringar och donationer blev allt vanligare var att själva brukandet av jorden inte längre prioriterades. De dagsverken som adelsmannen kunde tillräkna sig användes alltså, om man ska hårdra det, hellre till PR-verksamhet i form av skrytbyggen än till grundläggande födoproduktion. Så blev också dessa till jorden knutna privilegier till slut en börda mer än en tillgång för landet. Skattefrälsebonden var, mot slutet av seklet, en sällsynt figur.

Men det var ett strålande liv, medan det pågick! Högadelns familjer eggade varandra att bygga allt större, allt mera storslaget. Redan 1586 hade Per Brahe i sin Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk utfärdat föreskrifter om hur en sätesgård skulle se ut. Han anlade inte några företagsekonomiska synpunkter utan betonade att gården framför allt skulle vara en symbol för en anrik, nedärvd livsstil. Den fick kosta vad som krävdes – och det gjorde den. Adelsgodsen utvecklades till egna världar med mängder av anställda för olika ändamål, staber som fram till reduktionen växte sig allt större. Mellan 1662 och 1678 ökade till exempel personalen på Läckö slott från 83 till 222 personer.

Dessutom behövde varje adelsman en ståndsmässig bostad i Stockholm. Magnus Gabriel De la Gardies palats Makalös, som låg vid nuvarande Kungsträdgården (byggnaden revs 1825 efter en brand), gjorde skäl för sitt namn. Makalös var huvudstadens främsta privatbostad, med ett lösöre magnifikare än slottets.

Bland annat uppträdde sex blyskulpturer ”à l’antique” av romerska fältherrar som representanter för ätten De la Gardie. Makalös var beundrat och begapat av sin samtid. Men snart fick det konkurrens av andra elitfamiljers palatsbyggen; Wrangels, Bååts, Bondes, Rosenhanes…

Den ideologiska grunden för adelns stora inflytande förändrades under 1600-talet. Medan seklet led mot sitt slut fick betoningen på börd ge vika för tanken på meriter och faktisk kompetens som grund för statlig tjänst. Det var sega tankestrukturer som skulle brytas upp.

När högadeln, som tidigare haft monopol på rikets topptjänster, inte längre räckte till för att fylla den expanderande statens kompetensluckor blev dock lösningen inte att koppla isär begreppen adel och kompetens utan istället att förläna adelskap åt dem man ansåg kompetenta (eller behövde tacka för en ekonomisk eller militär tjänst). Under drottning Kristinas regeringstid fördubblades antalet lågadliga ätter från 300 till 600 medan de högadliga ökade från 13 till 81. Från mitten av 1600-talet öppnades dammluckorna för en nyadling av folk med borgerlig eller ofrälse bakgrund som ur ett europeiskt perspektiv saknar motstycke.

I förlängningen ledde de omfattande nyadlingarna, där driftiga män med kommersiella intressen klättrade uppåt i hierarkien, till att det förakt för handel och merkantila sysselsättningar som präglat delar av adeln med nödvändighet fick ge vika.

De omfattande nyadlingarna väckte förstås ont blod hos högadeln – till exempel hos Magnus Gabriel De la Gardie – vars ideologi byggde på tanken att det väsentligen var förfädernas förtjänster som låg till grund för adelskapet.

De lågadliga svarade med att peka på det orimliga i att titel och börd hellre än meriter skulle ligga till grund för avancemang och ämbete. Och det var ju denna senare tanke som hade framtiden för sig. Under Karl XI:s tid grundlagsfästes det att ”skicklighet och förtjenst, ärfarenhet och bepröfvad dygd [skulle vara] enda och rätta grunden för befordran till alla Rikets Embeten och Tjenster, utan afseende på Börd, eller särskilda stånd”.

I ett sådant sammanhang passade inte längre greve Magnus Gabriel De la Gardie in.

I hans värld födde börd rikedom och inflytande, där var pengar blott ett medel för att visa upp vad man förmådde ifråga om lyx och världsvana. I hans värld utgjorde varje byggnad och trädgårdsanläggning, varje inventarie och klädpersedel självklara byggstenar i ett intrikat statussystem. I hans värld gick det an att göra av med långt mer pengar än man hade råd med. Tog de slut gick man bara till sina kreditorer.

Hans vanor hade till slut befunnits vara ett hot mot statsfinanserna. Istället var det borgerskapet, som förstått att spara när adeln slösade bort sina pengar på utanpåverk, som blev den nya tidens vinnare.

Helt följdriktigt var De la Gardie den som föll tyngst när mattan till slut drogs undan för den resursslukande aristokratin. Med Karl XI:s reduktion, då kungen och riksdagen i statsfinansiellt syfte beslöt att ta tillbaka all egendom som någon gång varit skattejord eller tillhört kronan, förvandlades kravet på lyxliv för många högadelsmän snabbt till en privatekonomisk katastrof. I princip krossade den hela den adelselit som haft makten i landet.

Den unge greven hade både på fädernet och mödernet en lysande börd.” Så inleder Rudolf Fåhréus sin år 1934 utkomna biografi över De la Gardie. I efterhand kan det låta som en ödets ironi, men faktum är att blodsbandens prejudikat levt kvar i adelskarakteristiken långt in i modern tid, även då de inte längre hade någon formell betydelse.

I dag, när Riddarhuset i praktiken är reducerat till en förening bland andra, är det fortfarande lika upptaget med släktträd och anor. Många häpnar över denna besatthet av stamtavlan som möjligen hittar sin like inom arabhästaveln. Andra ser den som ett historiskt arv och en tradition som inte får gå förlorad.

De la Gardie var kanske den man som hårdast drabbades av förmyndarräfst och reduktion. I räfsten blev han skyldig staten 352 159 daler silvermynt och genom indragningarna av jord förlorade han hela sin förmögenhet. Läckö drevs in på en och en halv dag, bönderna samlades ihop och fick besked om att de från och med nu inte längre lydde under De la Gardie utan under staten.

Magnus Gabriel satt på det enda gods han fått behålla, Venngarn, och förstod inte vari hans brott bestod. Han hade ju bara gjort sin plikt som adelsman och aristokrat! Med desperation konstaterade han att ”vad jag i 38 år förvärvat, så och min fader och mina förfäder i 40 år, är mig frångånget”.

Tur att han inte visste att hans släkttavla dessutom var ett falsarium.

Publicerad i Populär Historia 4/2004

Fakta: Idag består adeln av 600 ätter

I 1626 års riddarhusordning stadgades att »ingen skall hava stämma bland ridderskapet med mindre han är inskriven» i en av de tre klasserna. Introduktionen skedde i förening med en slags presentation inför det samlade ståndet. På så sätt blev inskrivningen också en prövning om ätten ifråga var värdig att upptas i Riddarhuset.

Redan 1625 ägde introduktion rum för första gången. Då matrikelfördes tre grevar: nr 1 Brahe, nr 2 Leijonhufvud och nr 3 De la Gardie. Brahe var den enda kvarlevande ätten av de tre som fått grevlig värdighet vid Erik XIV:s kröning år 1561. De båda övriga, Sture och Tre Rosor hade hunnit gå ut på manssidan.

Nio friherrar introducerades 1625: Stenbock, Oxenstierna af Eka och Lindö, Horn af Åminne, Gyllenstierna af Lundholm, De la Gardie, Schenk, Bielke, Gyllenhielm och Skytte. I riddarklassen (andra klassen) fanns bland andra Lillehöök af Fårdala, Cruus och Ryning. Bland lågadeln (svenneklassen) inordnades 92 ätter, bland andra Carpelan, Stiernkors och Gyllenhierta.

Totalt har 142 grevliga, 406 friherrliga och 2 349 adliga ätter introducerats på Riddarhuset. I dag fortlever lite över 600 ätter. Ett fyrtiotal av dessa är utgångna på manssidan, vilket gör att de snart inte kommer att listas hos Riddarhuset längre.

Källa: Arte et Marte 1984.

Publicerad i Populär Historia 4/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också