Krigsmanshuset i Vadstena

Strax utanför Linköping hölls i januari 1644 mönstring av soldater som skulle skeppas iväg till kriget på kontinenten. En av soldaterna, Jorn Jönsson, hade varit ute i fält tidigare och blivit sårad. Nu skulle han, på uppmaning av generalmajor Axel Lillie, infinna sig till mönstringen för att bli befriad från fortsatt tjänstgöring. Mönstringsförrättaren Henrik Fleming skrev i sitt utlåtande att Jorn ”alldeles är förlamad, och går med kryckor, och ej kan föda sig med sitt arbete”. Därför skulle han bli skickad till det nyöppnade krigsmanshuset i Vadstena. Där skulle han få två tunnor spannmål årligen och i övrigt fritt uppehälle.

Jorn var bara en av stormaktstidens många sårade soldater. Deras öden är i dag en helt bortglömd historia – historikerna har istället ägnat sig åt de många fälttågen, segrarna och nederlagen. De som sårades och levde resten av sina liv med minnen och kroppsliga spår av kriget har medvetet eller omedvetet sopats ut ur det historiska minnet. Vad hände med alla soldater som likt Jorn återvände från kriget och inte kunde försörja sig?

1600-talet var ett sekel av krig. Hela Europa var härjat och fred rådde bara under ett fåtal av de hundra åren. Statsmakterna var ännu svaga, men genom krigen ökade konkurrensen och de tvingades bli starkare eller gå under. Sverige genomgick en snabb förändring i början av 1600-talet under ledning av Gustav II Adolf och hans rikskansler Axel Oxenstierna. Armén bestod fram-förallt av inhemskt folk som skrevs ut till krigstjänst, men till en början hade större delen varit frivilliga.

De som skrevs ut nu, genom att prästerna höll längder över varje socken i riket, var däremot tvingade till tjänstgöring. I princip kunde alla män mellan 15 och 60 år riskera att bli utskrivna. Men de som hade gott om pengar kunde betala för en ersättare. Det gjorde att de som hade det sämst ställt, de som var drängar eller inte ägde någon egen gård för att de hade många bröder, oftast hamnade i rullorna och därmed i kriget. Systemet med utskrivna soldater brukar kallas äldre indelningsverket och det användes första gången inför anfallet mot Riga 1621. På våren detta år skrevs soldater ut från hela Sverige, och de marscherade till centrala utskeppningshamnar för överfarten till Baltikum.

Redan under de första åren med utskrivna soldater visade sig förlusterna i fält vara förskräckande höga. Gustav II Adolf skrev att soldaterna dog ”som hundar”, men majoriteten av dem dog av sjukdomar, inte av strider. Infektionssjukdomarna spred sig snabbt i fältlägren, särskilt när det rådde dåliga väderförhållanden. Vid ett tillfälle under fälttågen i Baltikum skrev kungens kammarherre att vattnet stod halvvägs upp på sängbenen i tälten. Han tillhörde ändå de lyckligt lottade som fick sova i säng i fält. För vanliga soldater var logeringsförhållandena betydligt sämre. Bristen på mat gjorde dem också mottagliga för sjukdomar som de annars hade stått emot.

De soldater som överlevde fältlägren fick möta fienden. Skott- och olika typer av huggskador var vanligast, men manskapet kunde också utsättas för kanonbeskjutning. En av dem som hade drabbats av kanoneld var generalmajor Axel Lillie, han som hjälpte soldaten Jorn Jönsson att få sin försörjning ordnad. Vid belägringen av Mainz 1631 hade en kanonkula från fästningsvallarna slitit av Lillies vänstra ben vid knät. Han hade ändå tur och överlevde sin skada och kunde fortsätta sin militära karriär, trots sitt handikapp.

Bardskärer utförde enklare kirurgiska ingrepp direkt efter drabbningar. Infektionsrisken vid större ingrepp var överhängande och enda bedövningsmedlet var alkohol. Många som fick huggskador drabbades av infektioner som ledde till döden, men skottskador blev man allt bättre på att bota. Bardskärarna utförde ofta amputationer av skottskadade lemmar, så en soldat som blev skjuten i ett ben eller en arm kunde få den amputerad och därmed klara sig med livet i behåll, såsom Axel Lillie.

Soldaterna som skrevs ut till krigstjänst blev oftast inte långlivade. Forskare räknar med att ungefär 600 000 man skrevs ut i Sverige under perioden 1620–1720, av dem avled runt 500 000 under sin tjänstgöring. Talen är skrämmande höga, och innebar att var tredje vuxen svensk man avled till följd av krigstjänst under denna hundraårsperiod. Alla måste ha känt åtminstone någon eller några som hade gått ut i krig och inte kommit tillbaka.

Hur många var då de som återvände sårade från kriget? Ungefär 100 000 soldater överlevde alltså sin tjänstgöring, och det är förstås omöjligt att veta exakt hur många av dem som var sårade. Men tusentals måste ha behövt hjälp med sin försörjning efter kriget. De allra flesta som återvände var hänvisade till sina hemsocknar. Varje socken skulle föda sina fattiga och behövande och enligt 1571 års kyrkoordning skulle det uppföras en fattigstuga vid varje kyrka för de mest utsatta, men många socknar struntade i att följa beslutet.

De hemvändande var i hög grad beroende av släkt och vänner för sin försörjning om de inte längre kunde arbeta själva. I februari 1640 skrev landshövdingen i Västerbotten, Stellan Mörner, om hur svårt knektarna hade det i länet, ”särskilt de förlamade skjutna & sargade som sakna uppehälle & därför bör få hjälp”.

Då hade tankarna på att organisera hjälp till sårade soldater redan funnits hos statsmakten i många år. På 1560-talet hade Erik XIV gett order till ståthållaren i Stockholm att skapa ett särskilt hospital för kronotjänare, däribland sårade soldater. Planerna rann dock ut i sanden, men de räkenskaper som finns kvar från Erik XIV:s tid visar att han hjälpte sårade soldater – exempelvis gick en utbetalning den 30 juli 1565 om 672 mark till ”det skjutna och sjuka skeppsfolk”. Varje person skulle få fyra mark så det var alltså hela 168 skadade och sjuka som fick hjälp av kungen enbart vid detta tillfälle.

Planerna på att ordna ett särskilt hospital för sårade soldater fanns alltså tidigt, men det dröjde till Gustav II Adolf innan de fick liv igen. I fältlägret under belägringen av Mitau i Baltikum sommaren 1622 öppnade han en donationsbok där den som ville kunde ge pengar till sårade soldaters uppehälle. Pengarna skulle användas till ”de krigsmäns uppehälle, som för fäderneslandets välfärd, illa förlamade är, och deras bröd ska få i Vadstena kloster”. De gamla klosterlokalerna i Vadstena skulle alltså bli ett soldathospital, det som snart kom att kallas krigsmanshuset, där sårade soldater skulle kunna få uppehälle.

Men så länge kungen levde stannade planerna på pappret. Först när han stupat vid Lützen 1632 och Sverige styrdes av en högadlig förmyndarregering började de konkretiseras. Förmyndarna behövde allt stöd de kunde för att föra det trettioåriga kriget vidare, för luften hade gått ur projektet i och med kungens död. Utskrivningarna blev alltmer problematiska och många, särskilt i gränstrakter såsom Finland och Småland, valde att fly istället för att rätta in sig i ledet. Förmyndarregeringen behövde visa att det fanns omsorg för sårade soldater som kom hem från kriget. En av förmyndarna, Per Brahe, argumenterade för att det var viktigt att hjälpa sårade soldater för ”att låta sådana alldeles gå ohulpna och tröstlösa, synes giva något eftertänkande, och ett kallt hjärta uti andra deras medbröder av det gemena krigsfolket.”

I slutet av 1630-talet började krigsmanshuset till slut bli verklighet. En bokhållare anställdes våren 1638 och därefter började ombyggnationerna av de gamla klosterlokalerna i snabb takt. Den norra längan på klostret, som brukar kallas Bjälboättens palats, byggdes om invändigt och på ovanvåningen slogs väggarna i de gamla nunnecellerna ut så att krigsmännen fick större rum för sig och sina familjer.

Några år senare kunde de första sårade soldaterna flytta in. De första åren bodde runt 25 soldater med sina familjer, både hustrur och barn, i krigsmanshuset. Varje familj fick ett rum som mätte ungefär fyra gånger fem meter. Där hade de egen eldstad och man har hittat spår av ugnar i några av rummen, så antagligen hade de möjlighet att själva laga mat. Väggarna var visserligen tunna, men murade upp till taket till skillnad från under klostertiden, och taken sänktes med trätak för att få upp värmen i rummen. Fönstren var täckta med glas och i rummen fanns sängar, bord och stolar. För de minsta barnen tillverkades enligt räkenskaperna särskilda barnsängar, men också små barnbord och stolar.

Långtifrån alla sårade soldater kunde alltså få boende i krigsmanshuset. 25 platser täckte inte mycket av behovet. För att hjälpa fler skapades också en särskild krigsmanshuskassa som skulle försörja dem som var mindre allvarligt sårade och kunde bo i hemsocknen. De fick ersättning i form av spannmål, vanligen fyra tunnor per familj och år, som skulle hjälpa dem att klara sin försörjning. Spannmålen kom från avkastningen av de jordar som kronan och enskilda donerade till krigsmanshuset. Den samlades på vissa platser, och dit fick soldaten eller ett ombud för honom ta sig för att hämta ut sin spannmålshjälp. Mot slutet av 1600-talet fick hundratals soldater hjälp för att klara sin försörjning av krigsmanshuskassan.

Krigsmanshuset i Vadstena blev dock inte någon lyckad satsning. I huset blev det oordning och många fall av misshandel beroende på trätor mellan de inneboende, som fick näring av högt intag av alkohol. En av de intagna, den blinde Lars Andersson, klagade över hur han blev slagen av klosterträdgårdsmästarens hustru Elin som blev våldsam när hon var full. Hon dömdes att betala böter för sitt beteende.

Flera intagna soldater valde också att lämna inrättningen och få sin plats omvandlad till spannmålshjälp och flytta tillbaka till hemsocknen istället. Flera straffordningar infördes som skulle ordna förhållandena och första punkten gällde att de sårade soldaterna skulle leva ”roligen, fridsamt och gudfruktigt” i huset. De skulle hålla ordning på sina tillhörigheter, se till att det var rent i korridorer och på rummen och att elden var släckt senast klockan tio på kvällen. Det fanns planer på att bygga fler krigsmanshus, ett i de svenska områdena i norra Tyskland och ett i Finland, men dessa stannade på pappret. Kanske rann de ut i sanden sedan statsmakterna sett att krigsmanshuset i Vadstena inte blev en mer framgångsrik institution.

De runt tjugofem soldater med familjer som fick uppehälle i Vadstena krigsmanshus var ändå lyckligt lottade. En del av dem bodde där i decennier. Johan Johansson Lindman hade tjänstgjort i flottan 1712 när han fick båda benen avskjutna; året därpå fick han plats i krigsmanshuset. Efter hela 41 år i huset huset avled han 1754. Många andra soldater fick ingen hjälp alls, utan tvingades tigga till sin försörjning.

Systemet med utskrivningarna kritiserades för att vara orättvist – eftersom de som hade råd kunde betala en ersättare som fick gå ut i kriget – och Karl XI införde istället indelningsverket 1682. Samma år infördes pension för soldater som tjänstgjort minst trettio år. Med 1700-talets allt färre krig minskade behovet av krigsmanshuset. När det till slut lades ner 1783 var många av de intagna svårt alkoholiserade och tanken på en stor institution som kunde samla och försörja sårade soldater sedan länge överspelad.

Publicerad i Populär Historia 7/2014