Tema stormaktstid: Tecken på triumf

Att svika sin fana var kanske det svåraste brott en soldat kunde göra sig skyldig till under äldre tid. Det var inför fanan soldaten svor sin trohetsed och det var för den han förväntades offra sitt liv. Det förband som förlorat sin fana var i praktiken upplöst, det existerade inte.

För motståndaren, å andra sidan, innebar varje erövrat fälttecken en viktig seger. Fanor, standar, fästningsnycklar, pukor och andra musikinstrument fördes hem som troféer i syfte att bevisa militära framgångar. För att i än högre grad förödmjuka fienden, och urholka hans självförtroende, kunde man släpa fanorna i gruset. Sedan hängdes de upp i kyrkan som ett tack till Gud för hjälpen.

Så länge människor fört krig, så länge har man också använt sig av fälttecken för att visa de stridandes identitet och position. Tecknen var helt enkelt viktiga redskap för att samla och leda soldaterna genom bataljernas tumult. I förkristen tid betraktade man fälttecknen som en sorts inkarnerade gudomar som hjälpte sitt folk till framgång, en tanke som följde med in i kristen tid och gav troféerna en nimbus av helighet.

Sverige har världens största samling troféer – omkring 4 500 föremål som i dag finns bevarade i Statens trofésamling på Armémuseum i Stockholm. De flesta är fanor (fördes av infanteriet) och standar (tillhörde kavalleriet) tagna i olika fältslag under stormaktstiden.

Det var Axel Oxenstierna som först uppmärksammade behovet av en samlingsplats för svenskarnas allt digrare anhopning av segerbevis. 1633 påpekar han i en skrivelse att dessa borde ”konserveras och upphängas som eviga troféer och segertecken”, vilket resulterade i att samtliga fanor, standar och andra fälttecken tagna från fienden hamnade i den militära rustkammaren på Stockholms slott.

Trots att både Oxenstierna, och senare Erik Dahlbergh och Karl XI oroade sig för de fukt- och mögelangrepp som snart gav sig tillkänna dröjde det ända till 1691 innan samlingen fick nya lokaler i Magnus Gabriel De la Gardies stockholmspalats Makalös. Det var reduk­tionen som betalade.

Samtidigt arbetade målaren Olof Hoffmann, på order av Karl XI, med en minutiös avbildning av föremålen. I arton år höll han på. Hoffmanns drygt 2 200 teckningar, kompletterat med ytterligare 804 gjorda i början av 1900-talet, resulterade i inte mindre än 32 folioband med färglagda trofébilder. I dag finns de deponerade i Armémuseum.

Under Karl XII:s regeringstid närdes länge en önskan om en tempelhall helt ägnad den svenska härens och flottans äreminnen. Den kom dock aldrig att infrias.

I takt med svenskarnas förluster inflöt allt färre troféer, vilket gjorde behovet av ett minnespalats mindre. Dessutom var den statliga ekonomin usel.

Trofésamlingen har därefter varit inhyst i såväl Riddarholmskyrkan som i Nordiska museet. Först 1960 flyttades den över till Armémuseum och ett omfattande konserverings- och restaureringsarbete tog sin början.

Under årens lopp har samlingen, särskilt under det sekel den befann sig i Riddarholmskyrkan, utsatts för stora påfrestningar i form av omväxlande sol och torka, fukt och kyla. Trots detta är samlingen unik i världen.

Den långa fredsperioden och det faktum att inga revolutioner eller större brand­katastrofer ägt rum har gjort att Sverige fått behålla långt fler av sina troféer än andra nationer. Samtidigt har den fredliga utvecklingen och den ökade sekulariseringen gjort att troféerna inte längre är så prestigeladdade – det idé- och kulturhistoriska värdet har tagit överhanden.

Under många år pågick forsknings- och restaureringarbetet ganska ostört från omvärlden, berättar Fred Sandstedt, i dag ansvarig för trofésamlingen. Men 1989, när Berlinmuren föll, började ett nytt kapitel i de svenska segerminnenas berättelse. En hel rad europeiska stater klev ut ur historiens vakuum och började med nymornad energi rota i sitt förflutna. Armémuseum i Stockholm blev ett viktigt resmål för forskare från det forna östblocket som ville foga in äldre tiders nationalsymboler i en ny tids historieskrivning.

– Intresset för utlån och forskning har ökat enormt, säger Fred Sandstedt. I många länder, där man är mer nationalistisk och där religiösa symboler fortfarande är viktiga, har troféerna stor betydelse. När Viktor Jusjtjenko installerades som president i Ukraina i januari flögs kosackfanor bland annat förknippade med kosackledaren och nationshjälten Chmelnytskyj från Stockholm till Kiev där de mottogs av ett gigantiskt pressuppbåd.

I höst kommer flera polska fanor att ställas ut i Polen, då landet firar att det är 350 år sedan man besegrade Karl X Gustavs trupper vid klostret i Jasjna Gora.

Krigsbyte eller trofé?

Ordet trofé härstammar från grekiskans tropaion, vilket betyder »vändning». De ursprungliga troféerna bestod av de besegrades vapen, hjälmar eller sköldar som hängdes upp i ett träd eller på en stång på den plats där krigslyckan vänt och fienden drivits på flykten.

Inte sällan blandas troféer samman med krigsbyten, det vill säga värdefulla föremål som segraren tog för att berika sig själv, eller finansiera fälttågen. Många länder, inte minst Sverige, har i dag krigsbyten i sina ägor. Att ta sådana hörde till spelets regler och skedde i många fall helt legitimt.

Då och då förekommer det att länder kräver tillbaka troféer eller krigsbyten som hamnat i andra nationers skattkammare. Tidigare i år menade till exempel borgmästaren i den lettiska staden Ventspils att Sverige borde lämna tillbaka regementsfanor och vapen förknippade med Kurland till Lettland.

Enligt internationell praxis är man dock ytterst restriktiv med att gå med på sådana krav. Föremålen finns ju kanske kvar i dag just för att de erövrades och togs om hand. Dessutom finns det en omfattande problematik kring statsgränser – mycket har hänt med den europeiska kartan sedan troféerna togs.

Publicerad i Populär Historia 11/2005