Sveriges kung Karl XI (mitt i bild) och Erik Dahlbergh rider igenom de danska linjerna under ett avgörande skede i slaget. Målning av Johann Philip Lemke (1631–1711).

© Nationalmuseum

Slaget vid Lund 1676

Bataljen utanför Lund den 4 december 1676 är den mest mytomspunna uppgörelsen mellan ärkefienderna Danmark och Sverige. Antalet stupade har angetts till niotusen. Stämmer den siffran? För att rätt bedöma slaget måste vi beakta de aktuella sjuktalen i fältlägren. Här rådde förhållanden som i dag skulle klassas som en humanitär katastrof.

26 maj 2020 av Anna Larsdotter

På den plats där slaget en gång stod breder ett vidsträckt och fridfullt försommarlandskap ut sig. Åtminstone är fallet så när jag i sällskap av arkeologen Kennet Stark besöker området. Grönskande fält, träd och stora buskage av pil, ask och hägg som just slagit ut. Vallkärrabäcken slingrar sig fram i en fåra i sänkan, närmast överväxt av vass.

Himlen är blå och nästan molnfri, precis som den där dagen för snart 350 år sedan när två arméer drabbade samman här i en batalj som brukar kallas för Nordens blodigaste. Niotusen man stupade, enligt kommunens informationstavlor.

Slaget vid Lund 1676

Men då, 1676, var det vinter och kallt. Den fyrtio meter breda Kävlingeån hade just frusit till, vilket var förutsättningen för att de svenska ryttarna, fotsoldaterna, artilleriet och rustvagnarna skulle kunna lämna sitt läger och ta sig över.

Strax efter midnatt hade signal getts för uppbrott. I den stilla stjärnklara vinternatten rörde de sig långsamt söderut: först infanteriet, därefter de få lätta kanoner som fanns att tillgå, så vänsterflygelns kavalleri följt av högerflygelns dito. Till slut rustvagnarna och reserven.

Kanske åttatusen man och nästan lika många hästar. Gnisslande vagnar, frustande djur, stöveltramp i den knappt täckande snön ...

Karl XI:s armé decimerades

Idén var att överraska motståndarna, en plan som i efterhand kan tyckas märkvärdig med tanke på de ljud en här på fältfot ger ifrån sig. Men överbefälhavaren, den 21-årige Karl XI, var beredd att satsa allt på ett kort. Hans armé decimerades successivt i svält och sjukdom – nu såg han bara två alternativ. Antingen vände han om och tågade norrut tillbaka till det gamla Sverige, med risk att förlora Skåne. Eller så ställde han upp det folk han hade och levererade ärkefienden Danmark batalj.

Kungen valde det senare. Det gällde att »segra eller dö« som han skrev till sin mor änkedrottning Hedvig Eleonora.

© David Klöcker Ehrenstrahl/Nationalmuseum

Karl XI på skimmeln Brilliant. Halmviskan i hatten användes som kännetecken av den svenska armén.

Danskarna överraskades

Det dröjde innan motståndarna insåg vad klockan var slagen. Den danska armén, som till stor del bestod av tyska inhyrda knektar, sov (som det verkar) lugnt i sina enkla tält och hyddor, medan kungen snarkade i ett uppvärmt gemak på Svenstorps slott, där han tagit kvarter. Kristian V hade hållit kalas kvällen före vilket betydde att en del höga officerare »om aftonen icke lagt sig törstiga«, som prästen Sthen Jacobsen sammanfattade saken i sin krönika över skånska kriget. När larmet gick sprang några av dem till sina hästar med »bara en stövel på«.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den 4 december 1676 började alltså inte så bra för danskarna. Och den skulle inte heller sluta så bra. Även om slaget knappast avgjorde vare sig det svensk-danska kriget eller den större europeiska konflikt som detta var en del av, så fick det symbolisk betydelse. Aldrig mer skulle det gamla Östdanmark (bortsett från Bornholm), med sina bördiga jordar, kreatursbesättningar, åtråvärda hamnar, städer och svårgenomträngliga gränsskogar tillhöra Danmark.

Bara Malmö i svenska händer

Danskarna hade på många sätt haft ett bättre utgångsläge än svenskarna. När de landsteg vid Råå söder om Helsingborg den 29 juni hade de siktet inställt på att ta tillbaka de områden som förlorats vid frederna i Brömsebro och Roskilde.

Det var knappast en orimlig önskan. Karl X Gustav – Karl XI:s far – hade utdelat hårda slag mot det danska riket. Hans syfte hade inte bara varit att erövra territorium utan att helt göra slut på arvfienden Danmark, krossa riket och förvandla Östersjön till ett svenskt innanhav.

På bara några månader hade de danska trupperna lyckats lägga under sig såväl Helsingborg och Landskrona som Kristianstad. De hade också, med Kristian V:s välsignelse, plundrat vad de förmådde av svensk egendom. Endast Malmö var fortfarande i svenska händer.

© Pradomuseet

De myllrande fältlägren under 1600-talets krig plågades ofta av sjukdomar och nöd. Målning av holländaren Cornelis de Wael (1592–1662).

Danskt läger bättre placerat

Även valet av lägerplats var till danskarnas fördel. Det danska lägret, mer än tre kilometer långt, var väl placerat på en höjd med utsikt över Kävlingeåns dalgång på norrsidan och över vägarna mot Lund och Malmö söderut. Dessa skulle lätt kunna skäras av om det behövdes. Här skulle man övervintra, var det tänkt, i väntan på våren och en ny krigssäsong. Manskapet förlades i tält, en del högre befäl gavs kanske kvarter i intilliggande byar. 

Ofta citerade uppgifter om att samhällen som Håstad och Skälshög revs för att ge virke åt danska soldatbaracker behöver inte vara en absolut sanning. För vore det inte enklare och mer ändamålsenligt att använda redan befintliga hus för logi och verksamhet än att riva dem och bygga hyddor?

Det menar till exempel arkeologen Kennet Stark som i många år forskat om slaget vid Lund. Dessutom gav inte skånska hus, ofta uppförda av lera, halm och stumpar av korsvirke, några större mängder byggnadsmaterial.

Sjukdomar bland svenskarna

Situationen i det svenska lägret var betydligt mer prekär. Det var olyckligt placerat i en sänka där de ihållande regnen snabbt förvandlade marken till lervälling. Varje dag dukade dussintals soldater under för en blandad kompott av sjukdomar, främst allvarliga tarmåkommor.

Eländet tycktes vara en fortsättning på situationen i den tidigare förläggningen i Bårslöv, där Karl XI gått i läger den 2 november. Obevekliga höstregn, avskurna försörjningsleder orsakade av partisaner och rövarband samt obefintlig hygien bidrog till den typ av helvete som ständigt följer i krigets fotspår.

Bedrövliga förhållanden

I dag är platsen mellan byarna Lilla Harrie och Stora Harrie uppodlad åkermark. För den som står där i sommarljuset och blickar ut över dalgången är det naturligtvis omöjligt att föreställa sig vad som utspelades här år 1676. Om vi kunde resa tillbaka i tiden skulle vi förmodligen ha svårt att förstå det vi såg genom våra 2000-talsglasögon: att denna gudsförgätna plats var en militär fältförläggning. Är det inte snarare ett krigsfångeläger, kanske till och med ett koncentrationsläger vi har framför oss – långt bortanför Genèvekonventionens statuter? 

© Skoklosters slott

Konstnären Johann Philip Lemke skildrade alla de fyra »aktioner« som Erik Dahlbergh beskrev – här den andra. I mitten ses väderkvarnen, till vänster om den höjden med Allhelgonaklostret och längst till vänster staden Lund med domkyrkan.

De undermåliga latrinerna, det smutsiga vattnet, de ruttnande djurkadavren i leran? Intill kyrkväggarna högar av obegravda människor, på marken ytterligare kroppar kringströdda (där de snabbt trampades ner i jorden av hästar och vagnar, som prästen Sthen Jacobsen målande beskriver). Och så lössen, kölden, febern som fick människorna att skaka av frossa.

Det oerhörda som snart skulle ske, att svenskarna så mirakulöst skulle ta hem segern, måste matchas mot detta – det omätliga lidande som började långt före vapenfäktandet och slutade långt efteråt, med tusentals mäns och pojkars död och en hel bygds ödeläggelse i sjukdom, plundring och bränder. Kriget som helhet.

Båda härarna tågade mot Lund

Slaget vid Lund tycks ha tagit sin början utan någon egentlig plan. Eller snarare, när den svenska idén att försöka överraska danskarna i deras läger gick i stöpet blev allt lite som det blev. I gryningen tågade båda härarna mot Lund, svenskarna i föreställningen att de där skulle kunna slåss med stadsbebyggelsen som skydd för attacker i ryggen. Danskarnas tanke var, åtminstone inledningsvis, helt enkelt att stäcka svenskarnas planer. Man ville få bort dem från Lund och den vidare vägen mot Malmö.

Medan solen gick upp drabbade förtrupperna samman strax utanför Lunds norra stadsgräns. Som ett ont omen fick den danske arméchefen, general Carl von Arenstorff, sin högerarm genomskjuten. Han blev »så blesserad, att han icke den dagen, ej heller någonsin i världen, lärer bevista någon aktion mera«, som Livregementets chef Nils Bielke konstaterade i sin relation av slaget. Men Arenstorff överlevde, åtminstone några dagar, och hade visst inflytande på den danska krigföringen. Den 10 december avled han i kallbrand efter en amputation.

Erik Dahlberghs beskrivning av slaget

Striderna i Lund brukar indelas i fyra faser eller »aktioner« – en struktur som först och främst hämtats från generalkvartermästare Erik Dahlberghs bataljplanscher. Dessa detaljrika skildringar bygger på egna och andras vittnesmål och upprättades ett antal år efter skånska krigets slut. De ger sken av en överblickbarhet och i förväg upplagd taktik som inte okritiskt ska förväxlas med verkligheten.

© Nationalmuseum

Här har Lemke fångat ögonblicket då Karl XI (i blå kappa) bryter igenom de danska linjerna vid Väderkvarnshöjden. I bakgrunden syns Lunds domkyrka. 

Historiker har lagt ner stor möda på att försöka pussla samman personliga berättelser, dagboksanteckningar och brevskildringar för att nå fram till ett plausibelt förlopp – men oftast med Dahlberghs bilder som grund. Ändå ligger mycket fortfarande i dunkel, inte minst för att källor för vissa delar av slaget helt enkelt saknas eller ännu inte studerats närmare.

"Ett fäktande på båda sidor"

Nils Bielke kommer förmodligen ganska nära den enskilde soldatens sanning när han vid ett tillfälle beskriver sammandrabbningarna som »ett fäktande på båda sidor, att det är icke möjligt at beskrifva, hur det gick till«.

Också Erik Dahlbergh ger i sin dagbok en belysande bild av slagets kaos under »andra aktionen«, när svenskar och danskar »så uti varandra förvecklats« att den svenske kungen försökte beordra en dansk skvadron att avancera, »icke annat vetande, emedan den stod mellan två svenska skvadroner«. 

Att ingen av sidorna bar enhetliga uniformer bidrog förstås till förvirringen. Livrockarnas färg var kopplade till regemente snarare än nation. De igenkänningstecken som användes (halmkransar och -vippor för svenskarna, vita armbindlar och papper i hattbanden för danskarna), var inte enkla att urskilja i de täta molnen av avfyrat svartkrut.

Karl XI försvunnen från slagfältet

Länge var utgången av slaget oviss. Vändningen till svenskarnas fördel har beskrivits som ett mirakel, inte minst då motståndarna var så många fler och vid bättre hälsa. Under en god stund var Karl XI, tillsammans med hela den högra kavalleriflygeln, försvunnen från slagfältet. När han vid halvtretiden på eftermiddagen återvände tillsammans med nio skvadroner ryttare förändrades plötsligt spelplanen.

Kungen och hans följe stoppades av den danska hären, som i konsternation vände helt om. Då tog Karl XI Gud i hågen och galopperade tillsammans med Dahlbergh och kavallerichefen Rutger von Ascheberg (och en ensam drabant som av oklar anledning anslutit sig till trion) rakt igenom de danska leden.

Det var kanske en dumdristig idé. Men i krigets märkliga logik, som bygger lika mycket på psykologi som fysisk slagkraft, tycks den ha gett svenskarna modet och kampviljan tillbaka. Fördelade på tre kolonner gav de sig på fienden från sidorna och bakifrån. Framför blockerade en liten ryttarskara, anförd av Nils Bielke, danskarnas väg.

© Armé­museum

Denna danska fana togs som svenskt krigsbyte och finns i dag i Armémuseums samlingar.

Massaker på danska båtsmän

Medan skymningen övergick i mörker avslutades slaget med en halvtimmes, kanske bara en kvarts, mardrömslikt slaktande av kringrända danskar. Några av dessa var matroser utan markstridsvana och med undermåliga vapen. »Huru där hanterades må Gud sig förbarma«, skrev Nils Bielke om massakern på båtsmännen, utförd av hans eget livregemente.

Värt att notera är dock att det finns uppgifter om att många båtsmän istället för att dödas tillfångatogs och dessutom skickades tillbaka till Holland mot lösen.

Den omdiskuterade karakollen

Av historikerna har den svenska segern vid Lund ofta tillskrivits den kavalleriteknik man använde och som markant skilde sig från danskarnas. Danskarna, skriver historikerna trosvisst, använde nämligen ännu karakoll – fortfarande den vanligaste anfallstekniken för kavalleri på kontinenten. Den innebar att ryttarna ledvis avfyrade sina vapen innan de vände och ställde sig bakerst i kön igen.

Svenskarna skulle däremot, som det sades i en samling regler för kavalleriet, författad av Rutger von Ascheberg (en av Karl XI:s närmaste män), aldrig avlossa salvan förrän de såg »det vita i fiendens öga«. Därefter skulle de, »i Guds namn«, med våld tränga in i motståndarnas led med blanka vapen.

Trots att Ascheberg uttryckligen förbjöd karakollering vet man att tekniken inte alls var bortglömd under vare sig Karl XI:s eller Karl XII:s tid. Nils Bielke (som själv skröt om att han som en sann aristokrat utkämpat alla strider med värja) återger att flera kompanier led stora förluster när de försökte strida med karakoll under slaget vid Lund.

Döda och sårade överallt

Snarare än reglementsenligt och taktiskt genomtänkt var striden ett kaos och ett sammelsurium av mer eller mindre funktionella stridsmetoder. Det var en krigets anarki där det ena förbandet inte visste vad det andra gjorde och där fältherren tidvis förlorade kontrollen över slagfältets myller av enskilda stridigheter, utbrytningar, flykter och förföljanden.

När nästa dag grydde var markerna norr om Lund överströdda av döda människor och hästar. Fältskärerna och deras svennar var alldeles för få, deras arbete handlade om att så gott det gick samla upp de sårade och skicka dem vidare till något tryggare platser bakom stridslinjerna. Danskarna hade sjukvårdsinrättningar i Landskrona och Helsingborg medan svenska sårade troligen vårdades i Lund.

© Wellcome Collection

Amputationer efter krigsskador var vanliga. Det enda till-gängliga bedövningsmedlet var alkohol.

Amputerade och skar ut kulor

En del stackare lyckades, enligt Sthen Jacobsen, ta sig till Malmö där de släpade sig fram längs gatorna och vädjade om hjälp.

Den militära sjukvården, om vi nu ska kalla den för sjukvård, gick ännu ut på att amputera, avlägsna kulor och grova krutkorn ur ytliga sår och förbinda. Det enda antiseptiska medlet man hade att tillgå var vitriolsprit. Men den användes oftare för att bränna bort död vävnad än till att tvätta sår. Kunskaperna om desinfektion var fortfarande sorgligt elementära.

Många sårade fick aldrig någon hjälp – de kom aldrig längre än till fälten utanför Lund, där de dog av skott- och sticksår, chock, inre skador och blödningar. 

Hur många dog under slaget?

Hur många dödsoffren var är en fråga som diskuterats. Antalet 8 357 har nämnts, liksom 8 892 och 8 893. Siffran omfattar både svenskar och danskar och är naturligtvis hisnande. Nästan hälften av de medverkande i slaget stupade alltså vilket betyder att över åttatusen lik efter slaget skulle transporteras bort och begravas.

Att få ner kropparna i jorden var ingen enkel sak mitt i iskalla vintern. Enligt källorna kom många döda inte att begravas förrän under våren 1677. Troligtvis hamnade de flesta i massgravar kring kyrkorna.

En enda sådan har påträffats under en arkeologisk undersökning väster om Norra Nöbbelövs kyrka. Där hittades på 1990-talet lämningar efter minst 23 soldater. Några av kranierna hade spår efter hugg som enligt forskarna var färska när personerna dog.

Ineffektiva vapen

Men vänta lite. Är det verkligen rimligt att drygt 40 procent av stridsdeltagarna stupade i slaget? Det är fler än under striderna i Gettysburg i amerikanska inbördeskriget två sekel senare. Med tanke på dåtidens ineffektiva vapen – det tog flera minuter att ladda om en musköt – låter det otroligt. 

I sin bok om skånska kriget från 1885 menar historikern Gustav Björlin att det enda man med säkerhet kan säga om förlusterna är att svenskarna tog 1 365 man till fånga (officerare oräknade) och danskarna etthundra.

© Jacob Wiberg

Arkeologerna Miaris Sundberg, Kennet Stark och Bo Knarrström undersöker metalldetektorfynd nära det danska fältlägret vid Stångby stationssamhälle.

Döda före slaget medräknade

Att sjuktalen var enorma under 1600-talets krig är välkänt, och det är inte omöjligt att de som dog av fältlivets olika sjukdomar också medräknats i den totala förlustsiffran. Karl XI:s armé minskade med fler än tretusen män under månaderna före slaget, i »lortlägret i Bårslöv« (som det kallades) och det senare i Lilla Harrie. Även om danskarna var bättre rustade plågades också de av fläckfeber, blodsot och skörbjugg.

Bönderna som kommenderades för transporter och begravningar (och, som det verkar, också för att räkna kroppar) torde även ha rensat sjuklägren, där hundratals, kanske tusentals människor försmäktat.

Jacobsen nämnde ju hur kroppar staplades intill kyrkorna eller lämnades åt sitt öde på marken. Inte konstigt att de fruktade att fältsjukorna skulle sprida sig vidare som epidemier i trakten, där dödstalen på vissa ställen fyrdubblades åren efter kriget.

Samtidigt som trupperna började tåga mot Lund den 4 december började det brinna i lägret – Dahlbergh skriver att »tjugo hyttor utj i eldh upgingo«. Det handlade troligen om en olyckshändelse, men måste naturligtvis ytterligare ha ökat dödstalen. Sthen Jacobsen beskriver förbrända lik av människor och bundna hästar som lämnats åt sitt öde och inte kunnat rädda sig.

Inga synliga spår av slaget

Idag syns inga spår av slaget i landskapet. Från Dahlberghs omsorgsfullt ritade planscher känns vissa riktmärken igen: kyrkor, gravhögar, vattendrag. Under jord har få föremål knutna till händelsen hittats – delvis kanske på grund av att någon större arkeologisk undersökning aldrig gjorts.

De båda lägren och platserna för striderna plundrades naturligtvis på allt av värde, kropparna fördes bort eller fick (som hästkadavren) ligga kvar och ruttna tills de plöjdes ner och försvann. Bara några av de högre officerarna fick individuella begravningar.

I den stora europeiska konflikt som skånska kriget var en del av spelade slaget vid Lund ingen större roll. Konflikten avslutades först när Frankrike (Sveriges allierade) beslutade sig för att sluta fred med bland andra Nederländerna (Danmarks allierade).

Möjligen hade slaget vid Lund ändå betydelse för de sydsvenska landskapen. Skåne, Blekinge och Bohuslän kom även i fortsättningen att tillhöra Sverige. Vilken betydelse det i sin tur hade, för nationerna och för enskilda människor och släkter, är en intressant fråga. Hur många människoliv var det värt, hur stor förödelse?

Publicerad i Populär Historia 12/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också