Ascheberg ledde försvenskningen av Skåne

Efter skånska kriget 1675–79 var Skåne ett förött landskap. Strider, militära inkvarteringar, plundringar och en befolkning stadd på flykt hade satt spår som skulle ta årtionden att sopa igen.

Mängder av gårdar hade övergivits; städerna var nedgångna, vägarna förstörda, handelsflottan utplånad; gods och gästgiverier låg i aska.

När kriget bröt ut hade Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge varit svenska i närmare tjugo år – alltsedan freden i Roskilde 1658. Men invånarna kände sig knappast som svenskar. Ökade skatter och utskrivningar, en ständig militär närvaro, och övergrepp och översitteri mot befolkningen befrämjade inte heller lojaliteten.

Skåningar tvingades bort

Under åren fram till skånska kriget tycks försvenskningsåtgärderna ha varit godtyckliga och punktvis skarpa. I fredstraktaten 1658 hade stadgats att de gamla östdanskarna skulle få behålla sina lagar och privilegier, vilket i grunden gjorde den svenska statens manöverutrymme litet. Istället försökte man, mer eller mindre förtäckt, tvinga bort skåningar från sitt land och ersätta dem med uppsvenskar.

MER SVENSK HISTORIA – I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Danska adelsmän som lämnade Skåne fick sina gods konfiskerade och nyinflyttade soldater norrifrån favoriserades på bondebefolkningens bekostnad. De flesta skåningar hade ingen anledning att uppge sitt gamla språk, sin gudstjänstordning och sina traditioner. Tvärtom började de glorifiera den gamla danska tiden.

När Danmark anföll och skånska kriget bröt ut hoppades många att ordningen skulle återställas och att de ånyo skulle bli den danska kungens undersåtar.

Freden i Lund 1679

Så blev det inte. Freden i Lund 1679 mellan Sverige och Danmark fastställde gränserna från 1658, men innebar, för svensk del, en ökad insikt om vikten av att nationalisera de självsvåldiga skåningarna.

Kungen och hans rådgivare förstod att freden knappast skulle vara för evigt, och nästa gång ville de inte behöva brottas med friskyttarnas sabotageverksamhet. Dessa snapphanestrider hade kommit att ta en allt större del av arméns krafter i anspråk och lett till vad man närmast kan kalla inbördeskrig i delar av den skånska regionen.

Johan Gyllenstierna generalguvernör

Tillsammans med sin närmaste man, den hårdföre Johan Gyllenstierna, drog Karl XI upp riktlinjerna för ett mera genomtänkt – men inte mindre hårt – försvenskningsprogram. Tanken var bland annat att byta ut alla danska präster mot uppsvenska, att dra in alla läromedel på danska och ersätta dem med svenska läseböcker och katekeser, och att få så många uppsvenskar som möjligt att flytta till Skåne.

Den energiske Gyllenstierna utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge. Han var en hårdkokt doer som gillades av kungen men misstroddes av aristokratin, vilken på goda grunder fruktade hans planer på att förstatliga deras egendomar. Gyllenstiernas vision för Skånelandskapens framtid sträckte sig längre än andras.

Ville militarisera Skåne

Inte bara ville han slutgiltigt inlemma de sydliga provinserna i den svenska riksenheten, utan även utnyttja dem som militärbas för hela Sverige – han ville förlägga avsevärt fler soldater till Skåne, grunda en örlogsbas i Blekinge, bygga ut fästningen i Landskrona och uppföra ett krutbruk utanför Kristianstad.

För att finansiera upprustningen skulle man dra in gods från adeln till kronan. Det gällde även de skånska gods som uppsvenska adelsmän fått i pant för att de lånat staten pengar till krigsprojekten.

Men Gyllenstierna hann inte genomföra så mycket av sitt dyrbara rustningsprogram. I juni 1680, efter åtta månader på generalguvernörsposten, insjuknade han hastigt i feber och dog efter ett par dagar. Rykten gick att han förgiftats av personer som inte ville se hans kraftfulla reduktionsprogram satt i system.

Rutger von Ascheberg tog över

När Rutger von Ascheberg, nästan 60 år gammal och plågad av andningsproblem och gikt, nåddes av kungens befallning var han just på väg till Medevi brunn för att kurera sig. Han tillhörde Karl XI:s äldsta och mest pålitliga rådgivare och vänner, och nu hade kungen begärt att han skulle ersätta Gyllenstierna på guvernörsposten.

Trots den smickrande inviten tvekade Ascheberg. Han hade ett långt och slitsamt liv bakom sig, med många år på fältfot.

Hans avsikt var att slå sig ner på sitt bohuslänska gods med sin familj. Men än viktigare för hans tvekan var att han inte delade Gyllenstiernas syn på hur generalguvernementet skulle skötas.

Ascheberg mån om egna godsen

Gyllenstiernas program var för hårt och för offensivt, menade Ascheberg, som ville se Sveriges närvaro i Skåne präglad av försvarstankar snarare än krigiska visioner om Danmarks utplåning.

Aschebergs försiktighet var nu inte i förs­ta hand sprungen ur omsorg om de skånska under­såtarna. Att sätta egenintresset främst var inget ovanligt för tidens adel, så inte heller för familjen Ascheberg.

Ätten och den egna jorden placerades alltid i första rummet och någon nationalkänsla, som vi tänker oss den i dag, existerade inte på 1600-talet. Att Asche­berg ställde sig tveksam till Gyllenstiernas militära satsningar grundade sig huvudsakligen på det sätt de skulle finansieras på: genom indragningar av adelsgods till kronan.

Soldater mot skånska bönder

Ascheberg var Bohusläns största jordägare. Liksom de flesta andra aristokrater var han rädd för att reduktionen skulle sprida sig från Skåne till övriga landet. När han omsider tackat ja till uppdraget skulle mycket av Aschebergs tid som guvernör gå åt till att försöka hålla tillbaka denna för adeln ytterst ofördelaktiga reduktion.

En annan sak som oroade den giktbrutne friherren var den hatiska och destruktiva stämning som rådde mellan uppsvenska soldater och skånska bönder i generalguvernementet. Konflikterna kring soldaternas rättigheter och försörjning i de nysvenska provinserna var ett av de verkligt stora hindren mot en lyckosam försvenskning, menade han.

Själv stod Rutger von Ascheberg på böndernas sida, och ville, om han skulle ta Gyllen­stiernas plats, föra en annan politik än sin företrädare.

Inga skånska ryttare i kavalleriet

Bakgrunden till bråken i Skåne var Karl XI:s rädsla att släppa in lokala ryttare i de skånska kavalleriregementena. Dessa hämtades istället norrifrån och placerades ut i de skånska gårdarna, där de hade rätt till kost och logi. Även lönen fick bönderna stå för, i utbyte mot skattereduktion.

Snart kom påbud om att ryttarna skulle ha rätt att överta delar av jordbruket för egen del, och om bonden dog kunde soldaten ibland kapa åt sig hela gården.

För böndernas del var detta ett solklart brott mot deras laggrundade besittningsrätt och protesterna blev omfattande. Motsättningarna trissades upp och ryttarna, medvetna om sitt värde, började använda sig av utpressningsmetoder och ibland våld för att driva bort bönderna. Misshandel, mord och våldtäkt förekom, liksom stölder av hästar och kreatur.

För att få Ascheberg att tacka ja tvingades kungen lova den tilltänkte generalguvernören att han skulle få styra sina landskap efter eget huvud.

Stred med Karl X Gustav

Som uppvuxen i Kurland (i dag en del av Lettland) och med rötter i en från början tysk släkt var den dansk-svenska frågan inte lika infekterad för Ascheberg som för många ”rikssvenskar”.

Visserligen hade han stridit länge i Karl X Gustavs arméer – han hade till exempel varit med vid det legendariska tåget över Bält – men han kände också frändskap med den danska och skånska adeln, som liksom han själv måste tampas med klåfingriga envåldshärskare.

Hans kurländska ursprung gjorde att han kunde närma sig försvenskningsverket med ett fritt sinne. Samtidigt medförde hans godsägarbakgrund och starka släktkänsla att han inte alltid förmådde ta parti för sin arbetsgivare, den svenska staten.

Ascheberg hade varit ute i krig ända sedan han var tretton år. Som page hos en svenskallierad kavalleri­överste var han med vid det svenska nederlaget vid Nördlingen 1634, dock inte i själva stridigheterna.

Det blev inkörsporten till en lång karriär i svensk tjänst. 1644 fick han officersfullmakt och året därpå deltog han i slaget vid Jankow i Böhmen, där svenskarna segrade stort.

Överste under polska kriget

Efter trettioåriga kriget hade han avancerat till ryttmästare och under Karl X Gustavs polska krig utnämndes Ascheberg till överste. Då hade han också hunnit gifta sig med Magdalena Eleonora von Buseck med vilken han skulle få tjugofem (!) barn.

Magdalena Eleonora tycks ha varit utrustad med stort tålamod och ett praktiskt sinne. Hon tappade inte humöret trots att hon tvingades ligga till sängs i åratal både under och efter de många barnsängarna.

Om än på olika sätt levde både män och kvinnor i dödens närhet vid den här tiden, och Magdalena Eleonora förstod att inte heller Rutger hade det så lätt där han drog runt med armén mellan de europeiska slagfälten.

Ascheberg byggde Gullmarsberg

Karl X Gustavs hastiga död år 1660 kom som en chock för Rutger von Ascheberg. Han trodde sig, skrev han i sin dagbok, ha kommit längre i karriären om kungen fått leva. Karl Gustav hade ofta visat sig nöjd med Aschebergs djärva krigskonst, även om han någon gång ställt sig frågande till huruvida Ascheberg verkligen talade sanning när han beskrev sina bedrifter (det gjorde han inte alltid).

I sin dagbok berättar Ascheberg bittert om hur han året efter kungens död mot sin vilja tvingas avdanka det regemente han fört befäl över. Som plåster på såren kunde han glädja sig åt att krigen gjort honom rik och han lät nu bygga herresätet Gullmarsberg, med magnifik utsikt över Gullmarsfjorden i Bohuslän.

I huvudsak tog han det lugnt några år och genomförde en rad marktransaktioner, samtidigt som han såg sig befordrad till först generalmajor och därefter generallöjtnant. Han väntade, som så många andra officerare, på att Karl XI skulle bli myndig.

Blev rådgivare till Karl XI

Den unge Karl sökte sitt umgänge bland just dessa officerare. Ända sedan barnsben hade han – precis som Rutger von Ascheberg – drömt om krig och det var därför naturligt att han gärna lyssnade till den betydligt äldre Ascheberg, som kunde berätta mer eller mindre sanna historier om sina bedrifter tillsammans med kungens far. Snart tillhörde Ascheberg Karls främsta rådgivare i krigiska angelägenheter.

Kungen hade mycket att lära av den erfarne kavalleristen, om ”det lilla krigets” räder och strapatser, om snabba strövtåg och över­raskande anfall till häst. Det var sådant Ascheberg var bäst på. Som tack för hjälpen blev han 1674 general över hela kavalle­riet. Ett nytt krig närmade sig.

Med i slagen vid Lund och Landskrona

Under skånska kriget var Ascheberg med vid såväl slaget vid Lund 1676 som drabbningen vid Landskrona året efter. Även om han själv undkom utan större blessyrer drabbade kriget honom hårt.

I striderna för Skåne förlorade han två söner, en av dem var den äldste, Georg Fredrik. Många av Aschebergs barn dog som nyfödda eller som små; efter skånska kriget hade han tre söner och fem döttrar kvar.

Att tacka ja till generalguvernörsposten var ett sätt att betvinga sorgen. Men det blev också ett sätt att skaffa sig åtråvärd mark i det bördiga Skåne. Kriget hade kraftigt försämrat den danskskånska adelns ekonomi, vilket lämnade öppet för näriga uppsvenskar att investera i skuldtyngda gods. Denna politik stöttades av svenska myndigheter, som gärna såg den danska adeln utbytt mot en svensk.

Generalguvernör 1680

Ascheberg må ha propagerat för en moderat försvenskning, men när det gällde sina egna intressen var han inte lika nogräknad. Den 4 september 1680 utnämndes han officiellt till generalguvernör över Skåne, Halland, Göteborg och Bohuslän.

Som chef för de sydsvenska landskapen skulle Rutger von Ascheberg nu utan att tveka utnyttja sin position för att sko sig själv och bädda mjukt för sina kvarvarande söners framtid.

Aschebergs tro på böndernas sak var dock grundmurad och han inledde sin ämbetsperiod med att utfärda ett reglemente som skulle sätta stopp för de uppsvenska ryttarnas långvariga övergrepp.

Ett par år senare kom ett beslut som på ett avgöran­de sätt skulle förskjuta maktförhållandet mellan bönder och ryttare till de förras fördel. Med det reformerade indelningsverket infördes systemet med rusthåll och sventjänare, vilket gav rusthållarna en arbetsgivarroll gentemot ryttarna.

Trots ihärdiga försök lyckades Ascheberg dock aldrig övertala Karl XI att låta skånska ryttare få strida i de svenska kavalleriregementena. Den förändringen kom först med Karl XII, som med sina mansslukande krigsprojekt utan prut släppte in skåningarna i armén.

Tog itu med Skånes ekonomiska problem

Ascheberg tog också itu med ett av Skånes stora ekonomiska problem, de många ödegårdarna. Kriget och snapphanefejderna hade lämnat mängder av hemman öde och förstörda. På vissa håll, som i Landskronatrakten, stod en så stor andel som sjuttio procent av gårdarna obrukade.

Gyllenstiernas recept, att med tvång sätta utskrivna knektar på gårdarna, hade inte varit framgångsrikt, men för Ascheberg gick det bättre.

Han gjorde uppbyggnad av egendomarna till en frivillig sak som gav skattefrihet och ibland även bördsrätt, möjlighet för släktingar att förvärva gårdarna. Han genomförde även, på kungens order, ett kombinerat program för postföring och gästgiveri, som förvandlade de återuppbyggda gästgiverierna till knutpunkter i lokalsamhället. Intill dessa uppfördes också tingshus för häradsrätterna, där svenska häradshövdingar ersatte tidigare danska tingsdomare.

Reduktionen drabbade Ascheberg

En kamp som Ascheberg dock inte skulle vinna var den mot reduktionen. När denna sten väl var satt i rullning gick den inte att stoppa. Generalguvernören hade så gott det gick försökt förhala en rad beslut, som på olika sätt minskade adelns makt.

Det handlade inte bara om indragningar av mark som tidigare tillhört kronan, utan också om rätten att kräva dagsverken av underlydande bönder och om befogenheten att tillsätta präster. På alla dessa punkter kom även generalguvernören själv att drabbas, i högre grad i Bohuslän än i Skåne.

I sin roll som generalguvernör satt Rutger von Ascheberg på dubbla stolar. Han var en rikets tjänare som, när det passade honom, motarbetade statens beslut och satte sina privata intressen först. Men här nådde han aldrig hela vägen fram. Hans högsta önskan var att släkten skulle komma att bestå på den manliga sidan – men så blev det inte.

Ascheberg överlevdes endast av en son, Kristian Ludvig, som dog barnlös år 1722. Själv dog Ascheberg den 17 april 1693, i en ålder av 71 år. ”Han var min praeceptor och läromästare uti kriget”, skrev Karl XI i sin dagbok vid hans bortgång.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 10/2008