Stormaktens post i olika händer
Postryttaren sprider nyheten om westfaliska freden över Europa. Motiv från tyskt träsnitt från 1648.
1600-talets postverk har ofta beskrivits som en stenhårt styrd verksamhet, grundad på statens villkor och för statens bästa. Men det är en förenklad slutsats, menar Magnus Linnarsson, historiker som nyligen disputerat på en avhandling om postväsendets tidiga organisation. I själva verket avlöste olika administrationsformer varandra under stormaktstiden.
Vid ett par tillfällen var posten helt i privata händer. Inte minst Karl XII förordade en entreprenörsverksamhet, men hann aldrig driva igenom sina förslag innan han dog 1718.
Det mest långtgående försöket att driva posten på entreprenad stod Johan von Beijer för. Beijer var från Tyskland men hade kommit i svensk tjänst under trettioåriga kriget. Som kunnig tidigare postmästare i Stockholm fick han 1663 arrendera hela det svenska postväsendet. Han drev dock inte alla 73 postkontor själv.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
– Beijer utvecklade ett sinnrikt system av underleverantörer, säger Magnus Linnarsson. Lokala postmästare arrenderade en del av kontoren av Beijer, som dock själv behöll russinet i postkakan: posten i Stockholm. Där drog han in drygt 27 000 daler silvermynt varje år. För staten innebar arrendet en stadig årlig inkomst om 14 000 daler silvermynt, medan de lokala postmästarna tjänade pengar på portot.
1673 fick rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie hela det svenska postväsendet i förläning av Karl XI. I förläningsbrevet avsäger sig staten all kontroll över postkassan.
– Förläningar var ju inte något ovanligt vid den här tiden, säger Magnus Linnarsson. Kungen spred sin välvilja över de adelsmän vars stöd han behövde. Men nya tider stundade. Med skånska kriget försämrades svensk ekonomi och kungen blev allt mer restriktiv med belöningar till aristokratin. Den stora reduktionen var i faggorna.
1677 drogs posten åter in till staten. Nu blev den ett ämbetsverk med egen överpostdirektör. En lång tid av fred stabiliserade systemet, innan stora nordiska kriget bröt ut år 1700. Karl XII:s irritation över den långsamma postgången, och behovet av att skaffa pengar till kriget, ledde till ett nytt reformprogram – återigen byggt på entreprenörskap.
Det infördes i Skåne, men hann inte sprida sig över landet. Tanken var att postverket skulle delas upp på hundratals privata småföretagare – de lokala gästgivarna. Dessa skulle sköta transporterna av både människor och post inom riket.
– Vinsten för dem var att de skulle tjäna pengar på skjutsning, kost och logi. På så vis skulle staten få ett postsystem som inte kostade några pengar. I praktiken blev det inte så, bland annat eftersom antalet resenärer inte räckte till, säger Magnus Linnarsson.
Publicerad i Populär Historia 12/2010
