Postryttaren sprider nyheten om westfaliska freden över Europa. Tyskt träsnitt från 1648.

© Postmuseum

Posten under stormaktstiden

1600-talets svenska expansionspolitik och ökade byråkrati krävde nya sätt att kommunicera. Det organiserade postväsendet fick en viktig roll.

8 februari 2008 av Magnus Olsson

Rikskansler Axel Oxenstierna beklagade sig i december 1629, i ett brev till Gustav II Adolf över svårigheten att få fram post till kungen. Vinterisen hindrade fartygen från att segla och brev som skickades över land tog för lång tid. Eftersom det var krig var det dessutom stor risk att posten hamnade i fiendens händer. I sitt brev framhåller rikskanslern kriget som en anledning till att han inte skrivit så mycket i sin rapport.

Oxenstierna var vid den här tiden generalguvernör för de svenska områdena i Preussen. Under flera år fördes en omfattan­de brevväxling mellan honom, kungen och andra medlemmar av riksstyrelsen. Alla order skickades med post. Och denna kunde ta tid.

Postförbindelserna i Europa och Sverige under början av 1600-talet präglades av kronisk opålitlighet och långsamhet. Extra problematiskt blev det naturligtvis när det var krig.

Oftast skickades brev mellan regeringsmedlemmar och statliga ämbetsmän med kurir. Kungen och hans närmaste använde sig av så kallade enspännare; statsanställda kurirer som red med post till ståthållare och andra befattningshavare runt om i riket. Systemet var dyrt och sårbart för vädrets makter och krigets ständiga gissel. Av den anledningen skickades ofta flera exemplar av samma brev med olika bud. Känslig information skrevs i chiffer. Svenskarna hade utarbetat ett eget shiffersystem som bland annat användes i Oxenstiernas brev till kungen.

I takt med att byråkratin växte i omfång runt om i Europa, växte också mängden papper som skickades mellan olika orter. Flera postsystem startades på kontinenten. Bland de mest berömda finns det som byggdes upp av den italienska kurirsläkten Tassis, som från början av 1500-talet bedrivit post­service mellan de italienska stadsstaterna.

I Sverige tog utvecklingen längre tid. Under 1620-talet hade en postlinje upprättats mellan Stockholm och Hamburg, som vid den här tiden var ett centrum för politik och information i Europa. Svenskarna tillsatte ett speciellt sändebud i Hamburg, Lennart van Sorgen, en inhyrd holländare. Hans uppgift blev att skicka vidare viktiga politiska nyheter till Stockholm samt att administrera postgången till och från Hamburg. Postlinjen fick en sträckning söderut från Stockholm till Markaryd i Småland, som då utgjorde södra gränsen för Sverige. I Markaryd lämnade enspännarna över postsäckarna till de bud som van Sorgen skickat från Hamburg. Växlandet mellan buden övervakades av länsmannen i Markaryd, Brodde Jakobsson. Buden erhöll, enligt en kunglig förordning, fri mat och logi av de bönder som de passerade på vägen.

En viktig skillnad mot tidigare var att även privatpersoner, till en kostnad av fyra öre, fick skicka brev med posterna som gick från Hamburg till Stockholm. Detta gjorde att postlinjen mellan dessa städer kallats Sveriges första offentliga postförbindelse.

Kurirerna som transporterade posten råkade inte sällan ut för problem under vägen. På sträckan mellan Markaryd och Hamburg satte danskarna ständigt käppar i hjulen. Bland annat vägrade de 1623 att släppa svenska postbud över Öresund. Resultatet blev att sändebudet i Helsingör, Anders Svensson, tvingades smuggla över posten med hjälp av sina egna drängar och en liten båt. Det här arrangemanget fort­gick under ett par år, innan danskarna åter tillät de svenska kurirerna att åka över sundet.

Efter hand stod det klart för svenskarna att det även inom landet krävdes ett system för att ta hand om postgången. Ett argument, som hörts i flera decennier, var att bönderna skulle slippa den gästning och skjutsning som de var ålagda att gratis erbjuda kungens bud. Problemet sedan lång tid tillbaka var att denna frihet missbrukades och i stort sett vilka resande som helst numera krävde att få gratis mat och husrum.

Regeringsformen från 1634 innebar att den svenska statsförvaltningen och administrationen ordnades på ett nytt sätt. Ekonomiska redovisningar och liknande skulle skickas in till kammaren i Stockholm. Tidigare hade de flesta fogdarna personligen rest till huvudstaden och muntligen redovisat sina förehavanden, en lösning som inte längre ansågs effektiv. 1636, den 20 februari, utfärdades förordningen om ”Post-Bådhen” (postbuden) i Stockholm. Den som fick uppdraget att organisera det nyetablerade postväsendet var förre postmästaren i Leipzig, Anders Wechel. Under trettio­åriga kriget var han en av de tyska postmästare som avlönades av den svenska staten för att sköta den svenska brevhanteringen i Tyskland. Nu fick han flytta till Stockholm.

Förordningen om postbuden stad­gade hur det svenska postväsendet skulle organiseras. I inledningen hette det att drottning Kristina ”för godt hafve, at anrätta uthi alle Provincer öfwer hela wårt Rijke wisse och ordinarie Poster”. Detta genomfördes genom en organisation av stafettlinjer, betjänade av postbönder, som fanns på två till tre mils mellanrum. Böndernas uppdrag var att transportera postsäcken från den ena gården till den andra, tills den nått sitt postkontor.

Postlinjernas sträckning var från början begränsad. Linjen mellan Stockholm och Hamburg behölls, och en linje mellan Stockholm och Göteborg startades. Efterhand byggdes systemet ut och fler och fler städer fick postkontor.

Exempelvis hade Enköping, Västerås, Nyen, Kexholm och Riga postkontor 1643. Wismar fick kontor 1645 och Stettin 1653.

Perioden fram till 1680-talet kännetecknas av kraftig expansion. År 1685 täckte det svenska postnätet i stort sett hela landet. Torneå i norr hade postkontor via den postlinje som gick till Finland längs med kusten, runt Bottenviken. Åland hade postkontor via postlinjen till Finland som gick med båt över havet. Likaså fanns postlinjer mellan alla större orter i landet. De skånska städer som 1658 blivit svenska hade införts i det svenska postväsendet och de danska postkontoren hade övertagits av den svenska posten.

Taxan för att skicka brev var inledningsvis inte enhetlig. Den berodde på vilket postkontor man anlitade. Den första generella posttaxa vi känner till bestämde en kost­nad på 4 öre kopparmynt per lod, men så småningom grade­rades skalan så att det kostade mer ju längre brevet skulle skickas. 1692 fanns det slutligen en posttaxa som gällde för alla postkontor i landet. Ett brev från Stockholm till Arboga kostade per lod 3 öre, till Askersund 4 öre, Alingsås 5 öre, Umeå, Piteå och Luleå 6 öre, Narva och Reval 8 öre, samt Dorpat och Riga 10 öre. Ett lod var detsamma som 13,16 gram.

Som kompensation för posttjänsten fick bönderna befrielse från gästning, skjutsning, dagsverken och utskrivning. De här friheterna bekräftades i ett fribrev utfärdat den 26 februari 1636. Postbonden å sin sida ålades att tillhandahålla två drängar som kunde löpa med posten, samt att hålla farvägarna fria och lägga ut spänger över vattendragen så att posten kunde komma fram. De båda postdrängarna skulle utrustas med varsitt postvapen (en form av legitimation), ett spjut som skydd mot vilda djur, och ett horn att blåsa i. När postbudet närmade sig nästa gård skulle han blåsa i hornet så att nästa postdräng kunde göra sig redo att överta säcken. Vidare stadgades att postbuden, i det fall de mötte varandra på vägen, skulle skifta säckar med varandra och vända tillbaka samma väg.

Dessutom ålades de att använda de snabbaste genvägarna istället för landsvägarna. I förordningen sägs att posten skulle transporteras med en hastighet av högst två timmar per mil.

I det fall det tog längre tid riskerade postbudet att straffas med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd. Själva postgården skulle, förutom att vara växlingsplats för postbuden, även tjäna som inlämningsstation för den som ville skicka brev.

Hur lång tid tog det då att skicka post under 1600-talet? De uppgifter som finns bevarade är få, men 1637 meddelade postmästare Wechel att det tog åtta dygn att skicka ett brev mellan Stockholm och Helsingör. Några år senare finns uppgifter om att det tog fem dygn på samma sträcka. Andra uppgifter visar att posten mellan Göteborg och Stockholm behövde sju dygn för att komma fram. Ett berömt exempel på postföringens relativa långsamhet, och hur den kunde påverkas av kriget, är beskedet om Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen 1632. Dödsbudet skickades med kurir till Stockholm dagarna efter slaget. Underrättelsen nådde fram först i början av december, nästan en månad efter att kungen dött.

Under resten av 1600-talet utvecklades och förfinades det svenska postväsendet. Nya förordningar tillkom och staten försökte rätta till de problem som uppstod. 1697 tillsattes en överpostdirektör, Samuel Åkerhielm. Tidigare hade verksamheten legat under det kungliga kansliet och postväsendets ledning hade inte varit helt klar. Nu blev posten en mer fristående organisation som kunde fatta en del egna beslut.

Karl XII gjorde under 1710-talet ett antal försök att förändra posten. Bland annat gav han 1718 ut en förordning där han slog samman postväsendet och gästgiverierna. Förordningen upphävdes dock direkt efter kungens död, och verksamheten återgick till den tidigare ordningen. De former som posten fick under slutet av 1600-talet kom att gälla för organisationen en bra bit in på 1800-talet.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Fakta: Brevmängden på 1600-talet

Vi vet inte så mycket om vilka mängder post som skickades under 1600-talet. Postens egna kontrolljournaler har till stor del förstörts. En som finns kvar är dock journalen från Stockholms postkontor 1698, kallad »1698 års prickebok». Där går det att se det från Stockholm skickades 184 brev till Tierp, 468 till Umeå, 2 724 till Gävle samt 1 141 till Narva. Sammanlagt sändes drygt 120 000 brev från postkontoret under 1698.

Kontoret i Stockholm var landets största och svarade för ungefär en tredjedel av den totala mängden porto som flöt in till postkassan.

Omräknat betyder det att antalet försändelser som posten i Sverige skickade under 1698 skulle uppgå till cirka 360 000. Siffran är en grov generalisering. Baserat på de fåtaliga uppgifter som finns bevarade har historiker kommit till slutsatsen att antalet försändelser ökade brant fram till sekelskiftet, för att sedan minska till och med 1710. Därefter ökar postmängden långsamt.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Fakta: Postens tidiga föregångare

Olika varianter av system för att skicka brev är kända långt tillbaka i historien. I Asien användes under medeltiden duvor och svalor för att frakta meddelanden och vid kortare resor kunde dresserade hundar springa med budskapet. Upptäcktsresanden Marco Polo skickade bud med ett postsystem som organiserades av Kubilai khan, och både i det antika Grekland och Rom fanns organiserad postgång till olika delar av rikena.

Budskickningssystemet i det medeltida Europa organiserades av klosterordnar. Meddelanden betroddes åt speciellt utvalda munkar som färdades till fots till broderklostren. Den som under medeltiden hade viktiga budskap att förmedla använde sig av en kurir. Ett omfattande kurirsystem växte fram över Europa och den franske kungen Ludvig XI var först med att ordna det efter mer moderna principer. Han organiserade under andra halvan av 1400-talet ett system med olika stationer där kurirerna kunde byta till utvilade hästar. De europeiska postväsenden som uppstod under 1600-talet ska ses som en utveckling av den betalda kurirverksamheten.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också