Lottakåren fyller 100 år

Lottakåren grundades den 10 september 1924, under namnet "Föreningen Stockholms Landstormskvinnor". Initiativtagare var Tyra Wadner (1891–1967), som tidigare under året hade besökt Finland tillsammans med sin man, officeren Martin Wadner. I vårt mer konfliktdrabbade grannland kom hon i kontakt med den frivilliga försvarsrörelsen Lotta Svärd, uppkallad efter marketenterskan i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg.
Den finska organisationen såg dagens ljus 1920 under inbördeskriget, och hade som sina främsta uppgifter att förse de så kallade skyddskårerna med förplägnad, persedlar och sjukvård. I namnet och rörelsen korsades ett fosterländskt ideal med en praktisk verksamhet som gick ut på att ställa upp för sitt land, såväl i fredstidens vardag som i mörka krigstider.
I Sverige var försvarsfrågan starkt omdebatterad under 1920-talets första hälft. De politiska strömningarna färgades av förhoppningar om att första världskriget var "kriget som gjorde slut på alla krig", och en tilltro att det år 1919 bildade Nationernas Förbund skulle styra världen mot fred. Det ledde till 1925 års försvarsbeslut i riksdagen, vilket innebar kraftiga nedskärningar. Men det fanns många som såg orosmoln, och genom beslutet fick frivilligrörelser en skjuts framåt – däribland den nystartade Lottakåren

Huvudsyftet var att stötta landstormen (värnpliktsarméns äldre åldersklasser) ekonomiskt genom insamlingar, främst i form av basarer. Begreppet "lotta" etablerades för övrigt direkt, även om det inte togs upp i kårens officiella namn förrän 1943, när det ändrades till Riksförbundet Sveriges lottakårer (från 2008 Svenska lottakåren).
I pressen gick bildandet inte obemärkt förbi. Dagens Nyheters kåsör, signaturen "Den blyge", alltså poeten och journalisten Georg Paulsson skaldade om att den nya rörelsen fyllde en viktig funktion:
För tidigt var det ej då, minsann
att vi fingo vår Lotta Swärd
Ty ruggig är nu en landstormsman
Och törstig och undernärd
(…) En annan utväg hans Lotta fann
En månad efter bildandet fick lottorna sitt första uppdrag, att ordna kaffe med dopp till en landstormsövning vid Dammtorp på Järvafältet utanför Stockholm. Då hade över hundra medlemmar anslutit – i huvudsak fruar till landstormsmän – vilket var över förväntan. Vid det allra första mötet hade endast 28 kvinnor närvarat.
Uppdragen som följde kunde ibland vara rent civila, till exempel att servera blåbärssoppa under Vasaloppet. Men oftast var det i samband med landstormens övningar. Ett större prov på kapaciteten var den så kallade pingstmanövern på Gotland 1925, med 250 deltagare. Hela övningen bekostades av lottorna, inklusive båtbiljetter och förplägnad.
Det var generellt sett vanligt med klämkäcka omdömen kring kårens aktiviteter under de tidiga åren. Vid en landstormsövning 1927 skrev DN: "Lottornas kokkonst har rönt det livligaste erkännande, och särskilt lovordas deras eminenta förmåga att kyla pilsner."

Utspisningen var dock mer av en yttre symbol för kåren, bakom de övergripande ekonomiska motiven. Det konstaterar Fia Sundevall, docent i ekonomisk historia vid Stockholms universitet med fokus på bland annat genus och militärhistoria.
– Den fyllde mer av "propagandasyften", som Tyra Wadner själv uttryckte det, genom att skapa uppmärksamhet kring organisationen för att sedan kunna samla in mer pengar. Den strategin visade sig framgångsrik, säger Fia Sundevall och fortsätter:
– Pressen var mer intresserad av att rapportera om uniformsklädda kvinnor som serverade kaffe och mat på landstormsövningarna, än om organisationernas basarer som finansierade övningar och befälsutbildning.
– Med tiden blev dock utspisningarna allt viktigare inslag i verksamheten – även om organisationen under hela mellankrigstiden fortsatte att betona insamlingarna som den viktigaste verksamheten.

Den svenska lottarörelsens förebild till trots – det fanns skillnader gentemot den mer politiskt orienterade finska föregångaren. Det menar Anne Hedén, historiker vid Mittuniversitetet som på olika sätt har berört lottakårens historia i sin forskning.
– I Finland fanns det en tydlig klasskonflikt kvar mellan "röda" och "vita" efter inbördeskriget. Det präglade också Lotta Svärd-rörelsen, där man inte hade stora förhoppningar om att kunna rekrytera de röda kvinnorna. Denna konflikt luckrades upp i Finland först i samband med vinterkriget 1939–40, säger Anne Hedén och fortsätter:
– I den svenska lottarörelsen fanns det direkt tydliga ambitioner att sudda ut de sociala skiljelinjerna. Detta bland annat genom en gemensam uniform med strikta uppmaningar om hur den skulle bäras.

Även om den svenska lottarörelsen var opolitisk blev den omgående indragen i en laddad arbetsmarknadskonflikt. Vänsterkantens tidningar anklagade föreningen för att bidra till strejkbryteri under den så kallade "pilsnerstrejken" 1924, något som dock dementerades starkt från både eget håll och från Bryggeriarbetsgivarföreningen.
Inom arbetarrörelsen, och dess tillhörande press, var synen ofta direkt negativ under 1920-talet, med uppfattningen att lottakåren var ett "tillhåll för överklasskvinnor som inte hade annat att förströ sig med".
Under 1930-talet började organisationen att breddas i sin sociala sammansättning. Arbetarklassens kvinnor anslöt nu i högre utsträckning, och i såväl allmänhetens som den manliga maktens ögon var det mer accepterat att gå med i en opolitisk förening än i mer radikala rörelser med uttryckliga politiska syften och jämställdhetskrav.
Anne Hedén bekräftar den bilden:
– Intresset för emancipationen var större än vad kårens medlemmar visade utåt. Några offentliga strider var det aldrig tal om, utan det var i det praktiska arbetet som kåren förde jämställdheten framåt, även om den inte fanns på den egentliga agendan.
Grundaren Tyra Wadner hade en viktig roll i både den geografiska och sociala breddningen. Hon var personligen med och startade ett flertal kvinnliga landsstormsföreningar runtom i Sverige, och var även en nyckelperson i det centrala råd som bildades för att samordna verksamheten.
Wadner kunde tio år efter sitt upprop till det första mötet konstatera att organisationen hade samlat in totalt en miljon kronor. Hon tog också initiativ till tidskriften Landstormslottan. Under 80 år gavs publikationen ut, från 1936 fram till det sista numret 2016. Från 1969 gick tidningen under namnet Lottanytt.

År 1935 fick Lottakåren sitt första krigsrelaterade uppdrag, genom att lottor gavs utbildning i gassjukvård. Den ursprungliga tanken att lottorna inte skulle ha några uppgifter i händelse av krig hade förändrats. Det nya försvarsbeslutet från 1936, som givetvis togs med situationen i 1930-talets Europa som fond, medförde att den tidigare gällande principen lades åt sidan, och när andra världskriget bröt ut 1939 suddades den i stort sett ut.
Under mellankrigstiden ökade antalet medlemmar i Lottakåren kraftigt och var uppe i 25 000 vid tiden för krigsutbrottet. Därefter fördubblades siffran omgående, och fortsatte sedan uppåt till drygt 110 000.
Med expansionen följde per automatik en ytterligare social breddning och kåren blev en viktig del i den nationella samlingen under beredskapen. Kvinnors roll blev nu en annan än tidigare. Många uppgifter som förr hade varit otänkbara för dem, blev på kort tid inte bara accepterade utan högt värdesatta som viktiga komponenter i det svenska försvaret. En särskild avdelning inom kåren utgjorde marinlottorna och senare under kriget också flyglottorna.
Lottorna kom att få en rad olika uppdrag under beredskapstiden. I artikelförfattarens bok Ögonvitten berättar – Lottakåren i beredskap 1939–45 (2004) finns lottornas egna vittnesmål dokumenterade. I det följande presenteras ett axplock av deras levande berättelser från olika delar av kårens verksamhet.

Utspisning av soldater blev förstås en väsentlig del i lottornas verksamhet direkt vid den första mobiliseringen. Förutom den organisering som krävdes i samband med utspisningen sattes enskilda förplägnadslottor på krävande prov. Så här mindes Marianne Sasse från Göteborg:
"Det var bitande kallt och vi släpade utrustningen i flera kilometer innan vi kunde göra i ordning vår kokplats. När vi skulle tillaga den djupfrysta fisken var vi först tvungna att lägga den på en sågbock och kapa den i mindre stycken. Det var inte bara svenska soldater som skulle utspisas, utan även tyska och allierade soldater som enligt rutinerna internerades om de till exempel hade nödlandat eller flytt över gränsen i en nödsituation."
Birgit Fyhn-Möller från Karlstad mötte vid en utspisning en amerikansk soldat som hon aldrig skulle glömma:
"Nya tåg körde fram, men nu var det sjukvagnar. Jag matade en chockskadad yngling, stum och oidentifierad och med båda armarna avslitna."

Expeditionslottan utgjorde en administrativ och praktisk länk mellan olika avdelningar i såväl den egna kåren som i det svenska försvaret i stort. I lottornas utbildning ingick även exercis och att genom skjutövningar lära sig att hantera vapen.
Om andra uppgifter berättade Sigrid Larsén från Örebro:
"Jag skulle bland annat sköta korrespondens och ha kontakt med luftbevakningscentralerna. Vi kallades "krigsfrivilliga" men var anställda på samma villkor som de manliga militärerna, med identitetsnummer och noggranna läkarundersökningar."

Som sjukvårdslotta var risken större än för andra att råka ut för oönskade närmanden. Gunvor Rinke, hemmahörande i Stockholm, gav denna minnesbild:
"De kom med anspelningar om både det ena och det andra. Det var särskilt en rekryt, en ung och redan välkänd skådespelare, som var väldigt fräck i mun. Både han och många andra ville gärna ha "extraundervisning" av oss lottor, men mina kommentarer täppte ofta till munnen på dem."
Signallottorna var lite av försvarets röda tråd. Gunborg Wildh från Västerås var en dem:
"På Försvarsstaben befann jag mig i själva hjärtat av vårt svenska försvar. Vi var omskakade av upplysningen att vi nu stod under krigslagarna och kunde bestraffas med arrest om vi överträdde de militära reglerna. Det gjorde att jag hade insikt i hur kritiskt läget var […]. Ett dramatiskt telegram som jag tog emot var när Eriksdalsbadet på Södermalm bombades av ryskt flyg."
Många lottor satt på post i luftbevakningstornen, även om det också var många kvinnor utanför kåren som blev så kallade "tornsvalor". Före krigsutbrottet var det otänkbart, eftersom det ansågs vara för riskabelt för kvinnor. De kvinnliga luftbevakarna är ett exempel på hur snabbt synen på könsrollerna förändrades.
En av tornsvalorna var Ingrid Rydefalk från Gryt utanför Valdemarsvik:
"Som tornsvala fick jag gå kurser av olika slag, där vi fick öva oss att skjuta och kasta granater. Vi var tvungna att kunna försvara oss om fienden kom. Men det viktigaste var att lära sig rapporteringssystemet och hur alla flygplanstyper såg ut. Det fanns ett system med olika koder för bland annat bombplan och jaktplan. Det gällde att vara snabb. Ibland sände det svenska försvaret ut ett plan för att testa vår uppmärksamhet och reaktionsförmåga."

Många gånger fick lottorna ta hand om finska krigsbarn, flyktingar och sårade soldater. Örebrolottan Sigrid Larsén bar under resten av livet tydliga minnen av det:
"Vi tog emot en liten finsk flicka som var skottskadad i armen. Hennes mamma var död, hon hade blivit skjuten. När min pappa kom hem i uniform tog hon skydd under sängen. Likadant när det var mörkläggning. Flickan gav mig en bild av vad kriget innebar, och det gjorde att hotet kändes nära."
Ruth Sävhagen från Lidingö såg också bilderna klart framför sig:
"Många av de baltiska flyktingarna kom till Lidingö. Att en sen kväll stå vid bryggan dit kustbevakningen förde flyktingbåtarna är något som jag aldrig kommer att glömma. Båtarna var överfulla med människor som med fara för livet hade lämnat sitt hemland och vågat färden över Östersjön för att finna trygghet i Sverige. Många nådde aldrig fram utan slukades av havet."

Under efterkrigstiden fick Lottakåren en mer internationell utblick, med FN:s fredsskapande agenda som utgångspunkt. Utlandsuppdragen började kort efter krigsslutet.
Birgitta Clarholm från Stockholm reste till Polen och såg ett land i ruiner:
"Sommaren 1946 kom en förfrågan om jag ville åka till Polen för att ta hand om tuberkulossjuka barn. Jag var ensam lotta på sanatoriet, men det fanns både läkare och annan sjukhuspersonal från Sverige på plats. Våra patienter var allt ifrån några månader gamla upp till sju, åtta år. En liten pojke med bentuberkulos hoppade omkring med benet helt i gips och några bleka, sängliggande magra krakar hade en annan typ av sjukdomen."
Birgitta Clarholm mindes vidare från sin tid som svensk lotta i Polen:
"Lediga dagar tillbringade vi i stadens centrala delar, som var hårt åtgångna av kriget. En gata kunde bestå av en gångstig, kantad av ruiner, stenar och cementklumpar. I husskeletten hade små affärer växt upp, och det hölls ofta konserter i kala kyliga salar, med duktiga pianister som spelade Chopin."

För många lottor blev erfarenheterna – både under och efter andra världskriget – en väg till utbildning och i förlängningen en yrkeskarriär. I det avseendet blev kåren en organisation som i praktiken fortsatte att betyda mycket för ökad jämställdhet, även om den liksom tidigare inte fanns direkt på agendan.
Lidingöbon Ruth Sävhagen var en av dem som drog nytta av sin tid i kåren:
"Genom den lärde jag mig tidigt att ta ansvar och att värdera olika situationer. Det var ofta tuffa utbildningar för oss som skulle vara ledare. Jag lärde mig att lita på mig själv och tro på att jag klarar av saker. Efter kriget satsade jag på akademiska studier och disputerade så småningom i genetik."
Gunborg Wildh från Västerås upplevde också hur tiden i Lottakåren senare öppnade upp för nya möjligheter:
"Vi som var på Försvarsstaben blev med tiden accepterade av våra manliga kollegor och godtagna som viktiga delar av det stora försvarsmaskineriet. Många av lottorna fick välavlönade arbeten efter kriget. Det blev en språngbräda för kvinnor när det gällde yrkesliv och jämställdhet."
Från 1960-talet och framåt sjönk medlemsantalet successivt. Vid Kubakrisen 1962 enades riksdagspartierna i en gemensam uppmaning till Sveriges kvinnor att de skulle engagera sig i frivilligrörelserna. Men mer än en temporär ökning innebar det inte. Dock visade en rapport från Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar år 1965 att försvarsviljan bland svenskar var starkare hos kvinnor än hos män.

Under 1960-talet kom debatten om kvinnlig värnplikt igång på allvar. Lottakåren ansåg att kvinnor skulle ha rätt att göra lumpen om de ville, och att de skulle ha samma chanser som män att bli befäl.
Det betyder dock inte att kåren var för en könsneutral allmän värnplikt, enligt Fia Sundevall:
– Den motsatte sig snarare aktivt detta under lång tid, eftersom det antogs hota lottarörelsens medlemsvärvning – och i förlängningen dess existensberättigande som enkönad försvarsfrivillig organisation.
Först på 1980-talet kunde kvinnor mönstra och göra värnplikt med avsikt att gå vidare till officersutbildning. Och hösten 1989 avskaffades det sista manliga yrkesmonopolet i Sverige, när riksdagen beslutade att kvinnor skulle ha möjligheter till alla befattningar inom försvaret.

Vid millennieskiftet fanns det cirka 20 000 medlemmar i kåren. Tjugo år senare var siffrorna nere i bara en fjärdedel av det. Men det ryska anfallskriget mot Ukraina har gett medlemsantalet en skjuts uppåt igen, till cirka 6 000.
Lottakåren har under 2000-talet främst inriktat sig på utbildningar och krisberedskap. Det gjordes betydelsefulla insatser under coronapandemin, bland annat vid massvaccineringen och när det gällde att hjälpa privatpersoner med att hämta medicin eller att handla mat.
När den svenska beredskapen nu byggs upp igen står Svenska lottakåren tillsammans med övriga frivilliga försvarsorganisationer för ett konstitutionellt minne från tidigare totalförsvar. Lottor bidrar återigen till att stärka försvarsviljan i landet men också till myndigheters krigsorganisation i Försvarsmakten, nationella myndigheter, länsstyrelser och kommuner. Kåren har också fortsatt att ha blicken riktad mot internationella konflikter och människors – särskilt kvinnors och barns – utsatthet i dessa.
Genom projektet "Ögat – hjälp oss att se" har organisationen sedan 2003 verkat för att synliggöra systematiskt sexuellt våld som vapen i krig och konflikter. Här verkar Lottakåren för ett högre syfte – att bidra till hållbara och demokratiska samhällen. Nära 80 år efter andra världskrigets slut befinner sig lottorna alltjämt i vad som kan kallas för demokratisk beredskap.

Fia Sundevall vid Stockholms universitet får artikelns sista ord om Lottakåren:
– Organisationen har länge varit duktig på att anpassa sin verksamhet till kontextuella förutsättningar, oavsett om det har handlat om politiska beslut och svängningar, kvinnors ökande arbetskraftsdeltagande, nedrustning eller nya hotbilder. ph

Även innan Lottakåren hade sett dagens ljus spelade kvinnor roll i det svenska försvaret.

Här är några milstolpar:
1865 Damkommittén bildas. Det är den första kvinnoföreningen som arbetar med försvarsfrågor. Den ingår i Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuka i fält, som senare blir Röda korset.
1917 Svenska Röda stjärnan bildas. Syftet är att säkerställa djurs rättig­heter i krig. År 1941 ombildas orga­nisationen som Blå Stjärnan.
1924 Föreningen Stockholms landstormskvinnor bildas, som seder­mera blir Svenska lottakåren.
1938 Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté bildas. Kommitténs syfte är att informera och förbereda kvinnor för krigsarbete.
1941 Blå Stjärnan bildas. Uppgift: att bevaka djurens rättigheter i krig. Det ursprungliga namnet Röda stjärnan hade för stark koppling till Sovjetunionens armé. Från 1989 är Blå Stjärnan öppen även för män.
1942 Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund bildas. Sedan 2009 är det en organisation öppen även för män, och namnet är nu Sveriges bilkårers riksförbund, oftast kallad »Bilkåren«. År 2023 hade man cirka 5 000 medlemmar.
1965 Folkpartiets ungdomsförbund tar som första parti ställning för en könsneutral värnplikt och antagning till militära befattningar.
1978 Riksdagen beslutar att kvinnor ska kunna anställas som befäl i det militära försvaret.
1980 Kvinnor rycker in till värnplikt för första gången. Utbildningen ges på F 16 i Uppsala.
1989 Sveriges sista yrkesmonopol bryts när kvinnor får tillträde till samtliga militära befattningar.
2013 Lena Hallin (f 1961) utses till
Sveriges första kvinnliga general (utanför det försvarsmedicinska området).

Jonas Cederquist är författare och frilansskribent. Till vardags är han SO-lärare på högstadiet.

Publicerad i Populär Historia nr 9/2024