Rasbiologiska institutet

Maj 1921 beslöt riksdagen att inrätta Statens institut för rasbiologi i Uppsala med Herman Lundborg som chef. Med sitt arbete menade han sig motverka "den svenska folkstammens degenerering". Verksamheten mötte inledningsvis ringa kritik, utan stöttades av en rad kulturperson­ligheter. Och internationellt sågs Sverige som ett föregångsland.

Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska institutet

Herman Lundborg var chef för Rasbiologiska institutet 1921–35. Bakom honom ses porträttbilder ur hans bok Svenska folktyper, där personerna ordnades efter rasbiologiska principer.

© Uppsala universitetsbibliotek

Under rubriker som finska och lapska typer, svenska valloner, svenska judar, zigenare, men också rena nordiska typer, kunde publiken på den så kallade Folktypsutställningen studera en lång rad bilder av människor med varierande etnisk bakgrund.

Evenemanget öppnades i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Herman Lundborg – läkare, rasbiolog och senare chef för Statens institut för rasbiologi – var utställningens initiativtagare.

Varnade för rasblandning

Folktypsutställningen blev en jättesuccé och besöktes av cirka en tiondel av huvudstadens vuxna befolkning. Under ett halvår turnerade utställningen vidare till Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg, och publik fortsatte att strömma till i strida strömmar.

För Lundborgs del fanns det ett mycket angeläget syfte med utställningen, nämligen att varna det svenska folket för vad som kunde ske med den upphöjda nordiska rasen.

Han ville peka på farorna med rasblandning. Rasblandning var ett obotligt ont, menade han, och måste undvikas. Annars fanns risk för en degenererad befolkning, vilket också var ett hot mot all högkultur.

Sedan 1909 fanns Svenska sällskapet för rashygien och i maj 1921 togs ett riksdagsbeslut om att grunda ett Statens institut för rasbiologi. Samtliga partier i riksdagen gjorde tummen upp.

Även en radikal pionjär inom sexualupplysningen som Elise Ottesen-Jensen ställde sig bakom rashygienikernas program. "Rashygienikerna kämpa [...] för att allt må göras, som göras kan, för att hindra dessa undermåliga individer från att skaffa avkomma. Detta kräva de i vetenskapens namn." Så skrev hon 1926.

Gamla folkskoleseminariet i Uppsala

Rasbiologiska institutet fick sina första lokaler i Gamla folkskoleseminariet i Uppsala. Förutom chefen Herman Lundborg, som gavs professors titel, utsågs läkaren och rasbiologen Gunnar Dahlberg till biträdande chef.

Han arbetade på institutet fram till 1924, och återvände sedan 1935 som dess nye chef – då som en av Lundborgs starkaste kritiker. Utöver dessa två bestod personalen från början av en statistiker, en antropolog, en genealog, ett par reseassistenter, fotograf, skrivbiträden, vaktmästare och tillfälliga resebiträden.

Under 1920-talet hade institutet periodvis en medarbetare i Hans Günther, tysk antropolog och rasforskare, som höll föreläsningar i antropologi. Samme man lade senare den teoretiska grunden för nazisternas raspolitik.

Rassenkunde des deutschen Volkes

Han skrev boken Rassenkunde des deutschen Volkes (utgiven i cirka 420 000 exemplar), vars teser användes för att rättfärdiga en rasistisk lagstiftning, framförallt riktad mot judar. Han blev sedermera beryktad under öknamnet "Rassengünther".

Rasbiologiska institutets fältarbete försiggick i många olika delar av landet, och under Herman Lundborgs ledning gjordes undersökningar av cirka 100 000 svenskar fram till 1926. Lundborg själv ägnade sig främst åt samer.

Under 22 somrar vistades han längre eller kortare perioder i norra Sverige för att studera denna folkgrupp. Före 1921 utfördes arbetet inom Svenska sällskapet för rashygien.

Ett av målen var att kartlägga de underliggande orsakerna till "brottslighet, vanart, alko-holism och sinnessjukdom". På så sätt skulle institutet kunna utarbeta en "fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik".

Kortskallar och långskallar

Fältarbetet bestod av insamling av uppgifter som fylldes i på räknekort. Man tog blodprover, registrerade huvudform, vikt, kroppslängd, axelbredd, näshöjd, näsbredd, ögonbredd, bäckenbredd, ögonfärg, hårfärg, skäggväxt, axelhår, blygdhår med mera. Alla granskade individer fotograferades, ibland utan kläder.

Man skilde mellan kortskallar och långskallar, ett index räknades fram genom att dela kraniets bredd med längden. Om skallindex var under 75 (långskalle) ansågs personen tillhöra "en avancerad ras" medan över 80 (kortskalle) tydde på motsatsen. Enligt Nordisk familjebok (1918) var 87 procent av den svenska befolkningen långskallar, medan 13 procent var kortskallar:

"Största antalet kortskallar förefinnes i Lappland, 23,67 procent, Uppland, 20,98 procent, Västerbotten, 19,03 procent, och Skåne, 18,60 procent. Tvärsöfver mellersta Sverige löper ett band af utpräglad långskallighet. Såväl mot norr som mot söder stegras kortskallarnas procentuella förekomst."

Under Uppsalainstitutets tidiga år blev inte rasbiologin ifrågasatt på något genom-gripande sätt. Men en kortare debatt förekom i Dagens Nyheter i mars 1923, när kulturredaktören och författaren Torsten Fogelqvist kritiserade Herman Lundborgs skrift Degenera-tionsfaran (1922) för bristande vetenskaplighet:

"En vetenskap som bedrives på detta kvacksalvarsätt, en vetenskap som till en del är biologi, en annan del egnahemsrörelse, en tredje del bondeförbundspolitik, en fjärde del moral, en femte del antiemigrationsrörelse och till en sjätte del planetarisk europeisk politik, kan näppeligen väcka någon djupare tilltro. Man frågar sig verkligen hur det varit möjligt att med ett sådant sken dupera allmänheten och förmå staten till ekonomiska uppoffringar."

Nordiska konferensen för rasbiologi

Herman Lundborg försvarade sig mot angreppet med att hänvisa till andra experter inom rasbiologi.

Efter Fogelqvists andra artikel skrev han att den var så "illvilligt befängd och kritiklös" att den inte förtjänade något bemötande. Senare beklagade han sig i ett brev över angreppen i "judetidningarna".

Ett slags höjdpunkt under Rasbiologiska institutets tid var den nordiska konferensen för rasbiologi och antropologi 1925.

Utbyte av idéer

Den var utlyst som ett ömsesidigt utbyte av forskningsresultat, tankar och idéer kring rasbiologi, men tycks mer ha blivit en föreställning där Sverige och särskilt Lundborg ville visa upp sig.

Lundborg sade sig sträva efter en samordning av den nordiska forskningen och vilja införa gemensamma mätmetoder, vilket outtalat betydde att använda Uppsalas metoder som förebild.

Dessutom skulle en nordisk förening skapas. Dock var det få deltagare som antecknade sig som medlemmar, och det planerade uppföljande mötet i Oslo 1927 rann ut i sanden.

Genom Dahlberg fick institutet en annan inriktning, organisationen blev mindre byråkratisk, och det rasistiska språkbruket rensades ut. Lundborgs antropologi ersattes av forskning inriktad på statistik och medicinsk genetik.

De ingående studierna av "den nordiska rasen" lades åt sidan, och man fokuserade exempelvis på arvsanlagens betydelse för sjukdom och hälsa. Detta innebar dock inte att rastänkandets era var förbi i Sverige.

Samtidigt som ledande socialdemokrater tog avstånd från nazisternas rashygien bidrog de själva paradoxalt nog till lagar om sterilisering. De socialdemokratiska politikerna Alva och Gunnar Myrdal tog i sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) upp sterilisering som ett viktigt instrument för "ett kvalitativt uppehållande och höjande av människomaterialet".

Beslut om sterilisering

Steriliseringslagarna från 1935 och 1941, som stiftades under socialdemokratiska regeringar, blev kan man säga rasbiologins stora seger i Sverige. Lagen från 1935 gällde personer med intellektuell funktionsnedsättning ("sinnesslöa").

Beslut om sterilisering av sådana individer kunde tas av två läkare eller av Medicinalstyrelsen efter samtycke från en förmyndare. Med 1941 års lag omfattades även "utsläpade mödrar", ofta mammor tillhörande resandefolket som fördomsfullt bedömdes inte kunna ta hand sina barn.

Fram till 1975 steriliserades drygt 63 000 svenskar, varav de allra flesta var kvinnor (från 1941 cirka 93 procent).

Ekonomiska motiv

Enligt historikern Mattias Tydén skilde sig den nazityska steriliseringspolitiken från den svenska enbart genom graden av brutalitet och den mer konsekventa rasismen. Motivet för de svenska steriliseringarna under 1940-talet var snarast ekonomiska, lagarna sågs som en förutsättning för vissa välfärdsreformer.

Senare, genom könstillhörighetslagen 1972, krävdes att de som undergick könskorrigering också måste steriliseras. Men efter Europarådets rättsprocess mot svenska staten upphävde Kammarrätten steriliseringskravet. Detta skedde dock inte förrän 2013.

I och med Dahlbergs frånfälle 1956 gick Rasbiologiska institutet mot sitt slut. Jan Arvid Böök blev ny chef, och 1958 genomfördes en omorganisation. Verksamheten uppgick i Uppsala universitet och fick namnet Institutionen för medicinsk genetik.

Lars Edling är frilansjournalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 3/2021