Rasbiologiska institutet

Under rubriker som »finska och lapska typer«, »svenska valloner«, »svenska judar«, »zigenare«, men också »rena nordiska typer«, kunde publiken på den så kallade Folktypsutställningen studera en lång rad bilder av människor med varierande etnisk bakgrund.

Evenemanget öppnades i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Herman Lundborg – läkare, rasbiolog och senare chef för Statens institut för rasbiologi – var utställningens initiativtagare.

Varnade för rasblandning

Folktypsutställningen blev en jättesuccé och besöktes av cirka en tiondel av huvudstadens vuxna befolkning. Under ett halvår turnerade utställningen vidare till Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg, och publik fortsatte att strömma till i strida strömmar.

För Lundborgs del fanns det ett mycket angeläget syfte med utställningen, nämligen att varna det svenska folket för vad som kunde ske med den »upphöjda nordiska rasen«.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Han ville peka på farorna med rasblandning. Rasblandning var ett obotligt ont, menade han, och måste undvikas. Annars fanns risk för en degenererad befolkning, vilket också var ett hot mot all högkultur.

I utställningens textbok beskrevs samer som »en efterbliven utvecklingsform av människan«, medan vårt östra grannfolk omskrevs såhär: »Den allvarligaste svagheten hos det finska raslynnet är den ringa förmågan av organisation och den slappa känslan för samhällsordning och lag.«

Folktypsutställningen var också ett led i att propagera för inrättandet av ett statligt rasbiologiskt institut.

Fick stöd från prominenta svenskar

Flera prominenta svenskar gav utställningen sitt stöd, bland dem fanns konstnären Anders Zorn, pedagogen och författaren Ellen Key, upptäcktsresanden Sven Hedin, samt författaren Verner von Heidenstam.

Vid denna tid, innan innebörden av fascistisk och nazistisk politik hade blivit tydlig för allmänheten, ringde det inga varningsklockor inför ord som rasbiologi och rashygien. I början av 1900-talet var svenskar övervägande nyfiket och positivt inställda till dessa begrepp, som många uppfattade som spännande, modern vetenskap.

Sedan 1909 fanns Svenska sällskapet för rashygien och i maj 1921 togs ett riksdagsbeslut om att grunda ett Statens institut för rasbiologi. Samtliga partier i riksdagen gjorde tummen upp.

Även en radikal pionjär inom sexualupplysningen som Elise Ottesen-Jensen ställde sig bakom rashygienikernas program. »Rashygienikerna kämpa [...] för att allt må göras, som göras kan, för att hindra dessa undermåliga individer från att skaffa avkomma. Detta kräva de i vetenskapens namn.« Så skrev hon 1926.

Gamla folkskoleseminariet i Uppsala

Rasbiologiska institutet fick sina första lokaler i Gamla folkskoleseminariet i Uppsala. Förutom chefen Herman Lundborg, som gavs professors titel, utsågs läkaren och rasbiologen Gunnar Dahlberg till biträdande chef.

Han arbetade på institutet fram till 1924, och återvände sedan 1935 som dess nye chef – då som en av Lundborgs starkaste kritiker. Utöver dessa två bestod personalen från början av en statistiker, en antropolog, en genealog, ett par reseassistenter, fotograf, skrivbiträden, vaktmästare och tillfälliga resebiträden.

Under 1920-talet hade institutet periodvis en medarbetare i Hans Günther, tysk antropolog och rasforskare, som höll föreläsningar i antropologi. Samme man lade senare den teoretiska grunden för nazisternas raspolitik.

Rassenkunde des deutschen Volkes

Han skrev boken Rassenkunde des deutschen Volkes (utgiven i cirka 420 000 exemplar), vars teser användes för att rättfärdiga en rasistisk lagstiftning, framförallt riktad mot judar. Han blev sedermera beryktad under öknamnet »Rassengünther«.

Rasbiologiska institutets fältarbete försiggick i många olika delar av landet, och under Herman Lundborgs ledning gjordes undersökningar av cirka 100 000 svenskar fram till 1926. Lundborg själv ägnade sig främst åt samer.

Under 22 somrar vistades han längre eller kortare perioder i norra Sverige för att studera denna folkgrupp. Före 1921 utfördes arbetet inom Svenska sällskapet för rashygien.

Ett av målen var att kartlägga de underliggande orsakerna till »brottslighet, vanart, alko-holism och sinnessjukdom«. På så sätt skulle institutet kunna utarbeta en »fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik«.

Kortskallar och långskallar

Fältarbetet bestod av insamling av uppgifter som fylldes i på räknekort. Man tog blodprover, registrerade huvudform, vikt, kroppslängd, axelbredd, näshöjd, näsbredd, ögonbredd, bäckenbredd, ögonfärg, hårfärg, skäggväxt, axelhår, blygdhår med mera. Alla granskade individer fotograferades, ibland utan kläder.

Man skilde mellan kortskallar och långskallar, ett index räknades fram genom att dela kraniets bredd med längden. Om skallindex var under 75 (långskalle) ansågs personen tillhöra »en avancerad ras« medan över 80 (kortskalle) tydde på motsatsen. Enligt Nordisk familjebok (1918) var 87 procent av den svenska befolkningen långskallar, medan 13 procent var kortskallar:

»Största antalet kortskallar förefinnes i Lappland, 23,67 procent, Uppland, 20,98 procent, Västerbotten, 19,03 procent, och Skåne, 18,60 procent. Tvärsöfver mellersta Sverige löper ett band af utpräglad långskallighet. Såväl mot norr som mot söder stegras kortskallarnas procentuella förekomst.«

Uppgifter om hälsotillstånd och social status dokumenterades också. Här bokfördes begåvning (från »mycket begåvad« till »sinnessjuk«), lyten (»fallande-sjuka«, »dövstumhet«), karaktär (»god«, »bråkig«, »supig«, »lättsinnig«), social duglighet (»dugande«, »skötsam«, »mindre skötsam«, »odåga«) och sysselsättning (»nomad«, »halvnomad«, »bofast«).

Samerna skrämdes upp

En del samer skrämdes upp inför de rasbiologiska undersökningarna, rykten cirkulerade om att de skulle bli upphängda i fötterna i ett träd, och sedan få tinningarna uppborrade för att se om blodet hade farit ner i skallen.

Så illa blev det inte, men de flesta av de undersökta fick aldrig någon tydlig information om hur blodproverna, mätningarna och frågorna skulle användas.

Än idag finns en känsla av kränkthet bland samer, över att äldre släktingar fann sig i de förödmjukande granskningarna och inte sa tvärt nej. Det sägs dock om Herman Lundborg att han hade en tillmötesgående sida, många kände sig sedda av honom och han bidrog generöst med medicinsk rådgivning och receptutskrivning. Dessutom kunde motvilliga lockas med en kopia av fotot som skulle tas.

Få kvinnor undersöktes

Fältarbetena omfattade inte bara samer, en annan viktig målgrupp var värnpliktiga eftersom de oftast var samlade i stora grupper och lättåtkomliga.

Samma sak gällde skolbarn. Dock utgjorde det låga antalet kvinnor som blev undersökta ett ständigt problem. Det ansågs etiskt mer problematiskt att undersöka en kvinna.

Öar och isolerade byar hörde till de platser som ansågs särskilt intressanta att syna, eftersom de ofta under lång tid hade haft homogena befolkningar. Bland Rasbiologiska institutets studieobjekt fanns invånare på Gotland, Sollerön, danska Agersø, estniska Runö, Hawaii och Gammalsvenskby i Ukraina.

Resultaten av institutets arbete under de första åren samlades i det omfattande verket The Racial Characters of the Swedish Nation (1926). Det är stort som en kartbok och väger med sin linnepärm nästan fem kilo.

Mönstertypen för svenska folket

Den svenska versionen, Svensk raskunskap (1927), spreds i ansenliga upplagor, inte minst till skolor och bibliotek. Den innehåller bland annat en uppmärksammad nakenbild av en cykelmontör i Skövde som med sin välutvecklade muskulatur och harmoniskt byggda kropp ansågs vara en mönstertyp för det svenska folket.

År 1928 kom ytterligare ett verk från institutet, denna gång riktat till en tysktalande publik: Rassenkunde des Schwedischen Volkes.

Sverige blev under 1920-talet första hälft känt som ett föregångsland när det gällde rasbiologisk forskning. Uppsalainstitutet var världens första statliga institut för rasbiologi.

Dess tyska motsvarighet tillkom 1927 och organiserades efter svensk modell. Det tyska institutet leddes till en början av Eugen Fischer, läkare och antropolog.

Välvilligt inställd till Lundborg

Han var mycket välvilligt inställd till Herman Lundborg och kallade The Racial Characters för »ett underbart verk«.

Lundborg var under den här perioden den ledande auktoriteten i Norden när det gällde rasbiologi. Många andra forskare inom exempelvis anatomi, antropologi, genetik och zoologi var verksamma inom det rasbiologiska fältet, men ingen hade sysslat med området på ett så omfattande och gediget vis som Lundborg.

Under Uppsalainstitutets tidiga år blev inte rasbiologin ifrågasatt på något genom-gripande sätt. Men en kortare debatt förekom i Dagens Nyheter i mars 1923, när kulturredaktören och författaren Torsten Fogelqvist kritiserade Herman Lundborgs skrift Degenera-tionsfaran (1922) för bristande vetenskaplighet:

»En vetenskap som bedrives på detta kvacksalvarsätt, en vetenskap som till en del är biologi, en annan del egnahemsrörelse, en tredje del bondeförbundspolitik, en fjärde del moral, en femte del antiemigrationsrörelse och till en sjätte del planetarisk europeisk politik, kan näppeligen väcka någon djupare tilltro. Man frågar sig verkligen hur det varit möjligt att med ett sådant sken dupera allmänheten och förmå staten till ekonomiska uppoffringar.«

Nordiska konferensen för rasbiologi

Herman Lundborg försvarade sig mot angreppet med att hänvisa till andra experter inom rasbiologi.

Efter Fogelqvists andra artikel skrev han att den var så »illvilligt befängd och kritiklös« att den inte förtjänade något bemötande. Senare beklagade han sig i ett brev över angreppen i »judetidningarna«.

Ett slags höjdpunkt under Rasbiologiska institutets tid var den nordiska konferensen för rasbiologi och antropologi 1925.

Utbyte av idéer

Den var utlyst som ett ömsesidigt utbyte av forskningsresultat, tankar och idéer kring rasbiologi, men tycks mer ha blivit en föreställning där Sverige och särskilt Lundborg ville visa upp sig.

Lundborg sade sig sträva efter en samordning av den nordiska forskningen och vilja införa gemensamma mätmetoder, vilket outtalat betydde att använda Uppsalas metoder som förebild.

Dessutom skulle en nordisk förening skapas. Dock var det få deltagare som antecknade sig som medlemmar, och det planerade uppföljande mötet i Oslo 1927 rann ut i sanden.

Som en röd tråd genom Rasbiologiska institutets verksamhet löpte en dålig ekonomi och osäkra anställningsförhållanden.

Lundborg fick aldrig de resurser som han begärde av statsmakterna, trots att han av taktiska skäl valde att ligga lågt med sina nazistiska sympatier och sin antipati mot judar. Han förstod att sådana åsikter kunde äventyra institutets finansiering.

Enligt idé- och lärdomshistorikern Gunnar Broberg gick luften ur institutet efter publiceringen av The Racial Characters 1926.

Oförmåga att samarbeta

Lundborg var då 58 år gammal och hade problem med personalen. Han ville ha ett finger med i allt men var svår, ibland omöjlig, för medarbetarna att nå under sommarmånaderna när han var i Lappland. Med statistikern Frans Josua Linders tycks det ha skurit sig ordentligt innan denne lämnade institutet 1927.

Att man hade svårt att behålla personal berodde enligt Linders mindre på de låga lönerna än på chefens oförmåga att samarbeta med sina underordnade. Lundborg ansåg däremot att det pågick ett vardagligt sabotage av arbetet från personalens sida.

På 1930-talet var institutets glansdagar förbi. Detta hängde nära samman med nazisternas frammarsch i Tyskland, som tycks ha försvagat det svenska stödet för rasbiologi. En skepsis tilltog mot de rasbegrepp som Lundborg och hans meningsfränder byggde sina arbeten på.

Göteborgs Handelstidning var ständigt avståndstagande och Gunnar Dahlberg, som tidigare hade varit biträdande chef på Rasbiologiska institutet, vässade sin kritik och skrev i Ord och Bild (1932): »Man kan tämligen bestämt påstå att från hårfärg, näsform, ögonfärg etcetera kan man i det enskilda fallet ej draga några slutsatser om en individs begåvning, karaktär med mera.«

Herman Lundborg pensioneras

När Herman Lundborg skulle pensioneras sökte Gunnar Dahlberg platsen som chef för Rasbiologiska institutet. Styrelsen hade dock en annan kandidat, som också förordades av Lundborg. Efter ett utdraget förlopp fick ändå Gunnar Dahlberg platsen, troligen genom inflytande från den liberale publicisten Herbert Tingsten, och från socialdemokratiska kretsar.

För pronazisten Lundborg, som in i det sista arbetade med sin omfattande granskning av samebefolkningen, var utnämningen av Dahlberg en stor missräkning. Han blev bitter och menade att hans livsverk gick till spillo.

Genom Dahlberg fick institutet en annan inriktning, organisationen blev mindre byråkratisk, och det rasistiska språkbruket rensades ut. Lundborgs antropologi ersattes av forskning inriktad på statistik och medicinsk genetik.

De ingående studierna av »den nordiska rasen« lades åt sidan, och man fokuserade exempelvis på arvsanlagens betydelse för sjukdom och hälsa. Detta innebar dock inte att rastänkandets era var förbi i Sverige.

Samtidigt som ledande socialdemokrater tog avstånd från nazisternas rashygien bidrog de själva paradoxalt nog till lagar om sterilisering. De socialdemokratiska politikerna Alva och Gunnar Myrdal tog i sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) upp sterilisering som ett viktigt instrument för »ett kvalitativt uppehållande och höjande av människomaterialet«.

Beslut om sterilisering

Steriliseringslagarna från 1935 och 1941, som stiftades under socialdemokratiska regeringar, blev kan man säga rasbiologins stora seger i Sverige. Lagen från 1935 gällde personer med intellektuell funktionsnedsättning (»sinnesslöa«).

Beslut om sterilisering av sådana individer kunde tas av två läkare eller av Medicinalstyrelsen efter samtycke från en förmyndare. Med 1941 års lag omfattades även »utsläpade mödrar«, ofta mammor tillhörande resandefolket som fördomsfullt bedömdes inte kunna ta hand sina barn.

Fram till 1975 steriliserades drygt 63 000 svenskar, varav de allra flesta var kvinnor (från 1941 cirka 93 procent).

Ekonomiska motiv

Enligt historikern Mattias Tydén skilde sig den nazityska steriliseringspolitiken från den svenska enbart genom graden av brutalitet och den mer konsekventa rasismen. Motivet för de svenska steriliseringarna under 1940-talet var snarast ekonomiska, lagarna sågs som en förutsättning för vissa välfärdsreformer.

Senare, genom könstillhörighetslagen 1972, krävdes att de som undergick könskorrigering också måste steriliseras. Men efter Europarådets rättsprocess mot svenska staten upphävde Kammarrätten steriliseringskravet. Detta skedde dock inte förrän 2013.

I och med Dahlbergs frånfälle 1956 gick Rasbiologiska institutet mot sitt slut. Jan Arvid Böök blev ny chef, och 1958 genomfördes en omorganisation. Verksamheten uppgick i Uppsala universitet och fick namnet Institutionen för medicinsk genetik.

Lars Edling är frilansjournalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 3/2021

Lundborg fick barn med kvinna av samisk börd

Herman Lundborg gifte sig år 1900 med sjuksköterskan Thyra Peterson. Tillsammans fick de två söner, Gunnar och Sune. Under fältarbeten i Övre Soppero blev Lundborg bekant med den 25 år yngre Maria Isaksson. Hon var av tornedalsfinsk och samisk börd och dotter till skolläraren Isak Isaksson som var læstadian.

I mitten av 1920-talet arbetade Maria Isaksson som biträde till Lundborg på hans resor, och 1927 födde hon deras gemensamma barn, Allan. Förlossningen skedde i skymundan i Örebro, och till en början utackorderades Allan. Maria anställdes som städerska på Rasbiologiska institutet, där även hennes lillebror Joel fick jobb som vaktmästare.

Herman Lundborgs hustru Thyra dog 1931. Först 1935, när Lundborg hade gått i pension och när Allans morfar Isak Isaksson (som aldrig fick veta om sitt barnbarn) var död, erkände rasbiologen officiellt faderskapet.

År 1936 gifte sig Herman och Maria och bosatte sig i Roslagen, där de bodde fram till hans död 1943. Allan visade sig vara ett ljus i skolan, vilket hans mor gärna med stolthet framhöll, och levde till 63 års ålder. Han fick aldrig några barn, och därmed upphörde den »rasblandade« grenen av Lundborgs familj.

Forskningen tog fart i slutet av 1800-talet

Rasbiologin har djupa rötter. I början av 300-talet f Kr beskrev filosofen Platon
i Staten (Politeia) ett idealsamhälle som styrdes av förnuftet och inte av drifterna. Människosläktet skulle förbättras genom parning av de mest lämpade. Liknande tankegångar fanns i filosofen och dominikanermunken Tommaso Campanellas skrift Solstaten (1600-talet) där ledarna i ett uto-piskt samhälle bestämde vem som fick skaffa barn med vem.

Den brittiske naturforskaren Francis Galton, som var inspirerad av sin kusin Charles Darwins evolutionsteori och den österrikiske ärftlighets-forskaren Gregor Mendels studier av hur ärtors egenskaper nedärvs, myntade på 1880-talet begreppet eugenik. Galton föreslog ett system där positiv eugenik betydde ökad barn-alstring från »lämpliga« föräldrar och negativ eugenik innebar sterili-sering eller på annat sätt utrensning av »mindre livskraftiga individer«.

Den tyske läkaren och biologen Alfred Ploetz var inne på liknande tankar och introducerade termen rashygien (runt 1895). Enligt honom skulle läkare avgöra om nyfödda barn var livsvärdiga och skulle få leva eller dö.

Dessa tidens idéer anammades av de fascistiska och nazistiska ideologierna, och resulterade bland annat i Aktion T4 (1938), nazisternas eutanasiprogram för gamla, kroniskt sjuka, »asociala«, »sinnesslöa« och barn. Tankegodset fick sin fortsättning i Förintelsen, som innebar att cirka 6 miljoner judar och 4–5 miljoner romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra mördades i dödsläger.