Rasbiologiska institutets fältarbete försiggick i många olika delar av landet, och under Herman Lundborgs ledning gjordes undersökningar av cirka 100 000 svenskar fram till 1926. Lundborg själv ägnade sig främst åt samer.
Under 22 somrar vistades han längre eller kortare perioder i norra Sverige för att studera denna folkgrupp. Före 1921 utfördes arbetet inom Svenska sällskapet för rashygien.
Ett av målen var att kartlägga de underliggande orsakerna till »brottslighet, vanart, alko-holism och sinnessjukdom«. På så sätt skulle institutet kunna utarbeta en »fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik«.
Kortskallar och långskallar
Fältarbetet bestod av insamling av uppgifter som fylldes i på räknekort. Man tog blodprover, registrerade huvudform, vikt, kroppslängd, axelbredd, näshöjd, näsbredd, ögonbredd, bäckenbredd, ögonfärg, hårfärg, skäggväxt, axelhår, blygdhår med mera. Alla granskade individer fotograferades, ibland utan kläder.
Man skilde mellan kortskallar och långskallar, ett index räknades fram genom att dela kraniets bredd med längden. Om skallindex var under 75 (långskalle) ansågs personen tillhöra »en avancerad ras« medan över 80 (kortskalle) tydde på motsatsen. Enligt Nordisk familjebok (1918) var 87 procent av den svenska befolkningen långskallar, medan 13 procent var kortskallar:
»Största antalet kortskallar förefinnes i Lappland, 23,67 procent, Uppland, 20,98 procent, Västerbotten, 19,03 procent, och Skåne, 18,60 procent. Tvärsöfver mellersta Sverige löper ett band af utpräglad långskallighet. Såväl mot norr som mot söder stegras kortskallarnas procentuella förekomst.«