Klarabohemerna
Guldåldern för den skara författare och andra kulturarbetare som satte färg på de gamla Klarakvarteren på Norrmalm i Stockholm inföll på 1930- och 1940-talen. Följ med till rökiga ställen som Café Cosmopolite och Tennstopet, och möt Nils Ferlin, Ester Sjöblom, Harald Beijer och alla de andra.
Nils Ferlin med sällskap på Café Mona Lisa, som låg intill Café Cosmopolite på Vasagatan, vid Centralen i Stockholm. Foto från 1940.
En sen eftermiddag i början av 1930-talet har det samlats mycket folk på ett kafé på Vasagatan nära Centralen i Stockholm. En del läser tidningar fästa på käppar och dricker kaffe med ett glas vatten vid sidan av. Tobaksröken ligger tät över lokalen.
Vid kassan står en lång, magerlagd man som talar i kaféets telefon. I handen håller han en bunt papper fyllda med handskrivna rader. Han lägger på luren, räcker pappersbunten till kvinnan bakom disken som lägger dem i sin kassaapparat. Den magerlagde går till ett bord där några skribentvänner väntar: Harald Beijer, Helmer Grundström, Emil Hagström, Erik Asklund, Barbro Alving och Uno Eng.
Motboken halas fram
"Mig haver talat med min moder. Mig är törstig. Vem har en bok?" undrar han med ett pillemariskt leende. En motbok halas fram där en liter finns kvar på månadsransonen. Pengar samlas in och en ur sällskapet kilar i väg för att handla på Systemet.
Den fiktiva scenen på legendariska Café Cosmopolite, ett av den magerlagde poeten Nils Ferlins stamställen, är inspirerad av Erik Asklunds roman Bröderna i Klara (Ferlin lär tidvis ha förvarat sina manus i kaféets kassaapparat).
Vissångaren Gunnar Turesson har skrivit om kaféet:
Ja redan i dörren så kunde man se
konstnärernas eget kafé.
Ferlin läste dikter och X:et breve
han skissade upp en croquis
Å Manus, bohemen, som ofta va’ me
han gjorde en stillsam entré.
Ja, dä va någe visst, ja, ja säger väl de’
över Cosmopolite café.
Barbro "Bang" Alving och Harald Beijer.
Café Cosmopolite var ett av många kaféer, ölschapp, krogar och mindre fashionabla matserveringar som tjänstgjorde som allrum åt de så kallade Klarabohemerna. De bestod av en brokig skara författare, journalister, konstnärer och musiker som, ofta tillsammans med en svans av anhängare, häckade i de gamla Klarakvarterens vattenhål.
Klarabohemernas guldålder ägde rum på 1930- och 1940-talen.
Gemensamt för de särpräglade individerna var förtjusningen i att svinga en bägare och att föra spirituella samtal om allt möjligt. 1930- och 1940-talen brukar räknas som Klarabohemernas guldålder, men redan tidigare fanns det flera prominenta representanter för denna kår av fria andar.
Ett viktigt år som bäddade för Klarabohemernas existens var 1871, när Stockholms centralstation invigdes. Som en följd skapades det en koncentration av redaktioner, förlag och tryckerier i de intilliggande Klarakvarteren – närheten till järnvägen var väsentlig när trycksakerna skulle transporteras ut i landet.
Sveriges grafiska industri
Cirka en tredjedel av Sveriges grafiska industri lokaliserades efterhand till Klara, de flesta av de stora tidningarna producerades här liksom böcker, fackföreningstidningar, veckotidningar och andra slags tidskrifter.
Alla dessa publikationer hade stora behov av text- och bildmaterial. Under Klaras glansperiod kunde en skribent sitta på en av stadsdelens många syltor, skriva ihop en dikt, ett kåseri eller kanske en notis om en nyhet, och därefter bege sig till en lämplig redaktion. I bästa fall återvände skribenten inom kort med ett arvode i handen och kunde hanka sig fram de närmaste dagarna.
Enligt författaren Erik Asklund var 15–20 kronor ett vanligt honorar på 1930-talet för en dikt som föll en redaktör i smaken, medan en välskriven novell kunde ge uppåt 150 kronor (multiplicera med 30 för att få dagens penningvärde). Denna unikt lättillgängliga affärsmöjlighet för flyhänta skribenter skapade grundvalen för Klarabohemens förment sorglösa ur-hand-i-mun-livsföring.
Natt i Klarakvarteren 1940. En ensam nattvandrare utanför Dagens Nyheters tryckeri, där flitens lampa lyser. Restaurang W6 i fonden.
Men den romantik som förknippas med Klarabohemerna är till viss del falsk, förskönad genom eftervärldens liksom också bohemernas egna anekdoter och skrönor. Visst, de rörde sig i en genuin och livaktig del av huvudstaden, närde konstnärliga drömmar, kunde vara besjälade av kamplust och radikala idéer och bidrog till samhällsandan genom sina alster och sin närvaro på uteställena.
Dock hade de flesta bohemerna inte vuxit upp i Stockholm. De kom ofta från lantliga förhållanden och var arbetslösa unga män som lockade av den urbana miljön hade hamnat i huvudstaden. Många kände sig rotlösa, levde ett kringflackande och bistert liv, ofta präglat av fattigdom, fylla, ensamhet och ibland luffartillvaro.
Klarabohemerna spirade ur samma mylla som proletärförfattarna på 1930-talet, även om bohemernas alster – med få undantag – inte har gjort samma starka avtryck i den svenska litteraturhistorien. Vem talar idag om Helmer Grundström, Harald Beijer, Emil Hagström, Harald Forss, Ester Sjöblom och Birger Vikström, för att nämna några enstaka namn?
Utmanade kafégäster på armbrytning
Kungen bland Klarabohemerna var Nils Ferlin, som gärna förtjuste sin omgivning på stamställena genom att deklamera eller sjunga sina tonsatta dikter, eller resa sig och utföra sin berömda steppdans. En annan specialitet var att utmana kafégäster på armbrytning. Ferlin hade varit idrottsman, spelat fotboll och hade en stark, smidig kropp väl lämpad för akrobatik och andra fysiska bedrifter.
Ferlins lyriska produktion var inte så omfattande, men den poesi han skrev var i en klass för sig. Hans perspektiv var ofta en sorgsen betraktelse över tillvarons besynnerlighet uttryckt i enkla fraser. Vissa dikter formade sig till en mild protest över livet, utan fördömande ordalag. Raderna känns alltid mänskliga, trösterika och har blivit älskade i breda kretsar.
Helmer Grundström.
En av Ferlins närmaste vänner och krogkamrater var Harald Beijer, de delade passionen att uppträda på tiljan. Beijer hade också erfarenheter som kroppsarbetare, hade gjort resor i Europa där han hade bevittnat den politiska utvecklingen. Beijer debuterade 1933 med romanen Guds ogärningsmän, som kretsade kring frågor om skuld, straff och brottslingens bevekelsegrunder, ett återkommande tema i hans författarskap som kom att omfatta ett tjugotal titlar.
Klarabohemerna Helmer Grundström och Emil Hagström växte båda upp i Ångermanland och hade mångskiftande bakgrund som vallpojke, timmerhuggare och flottare, respektive brädgårdsarbetare och luffare. Trots långa vistelser i storstaden använde de främst motiv från hembygden i sina alster. Bägge skrev både prosa och lyrik och deras dikter, som ofta var på rimmad vers med rytmiska rader, gjorde dem tacksamma att tonsätta.
Nils Ferlin fotograferad framför skyltfönstret på Café Cosmopolite.
Under en period odlade Hagström en profil som spelman, och bland andra Lars Erik Larsson och Erland von Koch skrev musik till hans texter. Grundström fick epitetet "Lappmarkens diktare" och var upphovsman till "Doroteasången" som är ristad i sten framför kommunhuset i Dorotea. Ett exempel på hans lyrik är "Som förut" (1945):
Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en kota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.
Litteraturvetare har visat att man kan tala om tre generationer av Klarabohemer, varav Ferlin tillhörde den mellersta. I den första generationen framstod Victor Arendorff som förgrundsgestalten. Hans efternamn är bekant för många genom Ferlins kuplett "På Arendorffs tid", men vem var egentligen denne Victor Arendorff?
Lösdrivare och livsfilosof
Man kan ge honom många olika beteckningar: infödd stockholmare, borgarson, anarkist, lösdrivare, livsfilosof, alkoholist, journalist och poet. Det har sagts om Arendorff att han var en levande, uthållig, radikalt oförbätterlig protest mot den ordnade tillvaron, att han levde mitt i samhället, i en ständig social exil. Han skrev i publikationer som socialistiska Brand och syndikalistiska Arbetaren, men producerade också dikter där hans alter ego fick heta "Herr Husvill".
På sommarhalvåret höll han ofta till i Hagaparken där han gärna övernattade. I Klara var Arendorff en medelpunkt, och umgicks i ett senare skede med de betydligt yngre Ferlin, Grundström och Hagström. Han var portad från flera ölkaféer på grund av obetalda notor.
Polisens signalementsfotografi av författaren och anarkisten Victor Arendorff, som var medelpunkten i den första generationen av Klarabohemer.
Under tiden före och under första världskriget fanns förutom Arendorff en skara idag sällan omtalade bohemer i Klara. Till dem hörde Wilhelm Hagqvist från Nyköping och Einar Norlén från Västra Ed i Kalmar län.
Hagqvist var verksam som journalist, och skrev också filmmanus och dikter (Proletärsånger och andra dikter) som dock inte väckte någon större uppmärksamhet. Mest känd blev han i sjuttioårsåldern som "bohemskaldernas nestor" och han brukade sitta i en vrå på Centralposten för att skriva. Även Norlén hade en udda skrivplats – en bänk i Humlegården – men tillbringade även mycket tid på Brunkebergskaféet. Hans mest kända verk är romanen Skaldegulascherna (1918).
Skämttecknaren Oskar Andersson
En som hörde till Victors Arendorffs tidigaste bohemgäng var den originelle skämttecknaren Oskar Andersson, välkänd under signaturen "OA". Han arbetade för skämttidningarna Söndags-Nisse och Strix, och senare även Dagens Nyheter. Han avvek delvis från bohemeriet genom att uppträda välklätt och ha pedantisk kontroll över sin ekonomi med "fem billiga och två dyra dagar i veckan".
Oskar Andersson har beskrivits som tafatt i det sociala livet, men han revanscherade sig genom att driva med allt och alla. I sin mest kända skapelse, serieteckningarna "Mannen som gör vad som faller honom in" ger han efter för sina infall och låter sin figur bryta mot alla möjliga konventioner. Litteraturforskare har påpekat att den tecknade karaktären genom sina excentriska handlingar föregrep Nils Ferlins upptåg.
Birger Vikström.
Ester Sjöblom.
Att dra en skarp gräns mellan bohemer och mer kontinuerligt arbetande kulturpersonligheter är svårt, båda samsades i Klara. Till ansikten som i olika skeden syntes i Klaras gränder hörde även poeten Dan Andersson, författarna Ivar Lo-Johansson, Sigfrid Siwertz, Vilhelm Moberg, Harry och Moa Martinson, journalisten Barbro »Bang« Alving, musikerna Lille Bror Söderlundh, Tor Bergner och konstnären Sven ("X-et") Erixson.
Klarabohemerna hade en rad historiska förebilder, varav 1600-talspoeten Lasse Lucidor och 1700-talsskalden Carl Michael Bellman hör till de äldsta. Vågen av franska författare som Baudelaire, Murger, Verlaine och Rimbaud i Paris under 1800-talet, kan också ha tjänat som inspiratörer. Likaså Lunds vänsterpolitiska Tuakotteri i början av 1890-talet, med den karismatiske botanisten Bengt Lidforss samt författarna Axel Wallengren ("Falstaff, fakir") och Emil Kléen bland de mest kända medlemmarna.
August Strindbergs skildringar
För litteratörerna i Klara var August Strindbergs skildring av konstnärer och författare i Lill-Jansskogen i romanen Röda rummet säkert också betydelsefull som exempel på hur bohemer kunde leva.
Klarabohemerna var till allra största del en manlig gruppering – de kvinnor som förekom i kafémiljöerna var framför allt servitriserna. Men en och annan kvinnlig kulturpersonlighet dök ibland upp kring kaféborden. För en kvinna ur arbetarklassen var det betydligt svårare än för en man att ta steget in i en bohemisk, konstnärlig värld. De som försökte leva så riskerade att få en sedeslös stämpel, eller att rentav betraktas som galna.
Till de kvinnor som tidvis ingick i kretsarna hörde författarna Ester Sjöblom, Magda Lagerman, Elsa Nyblom och Ester-Louise Gard. Lagerman var född i Moskva, översatte från ryska och gav ut ett par diktsamlingar i slutet av 1940-talet, innan hon övergick till att skriva mer populär litteratur. En del av hennes dikter gick i samma extatiska anda som Karin Boyes.
På 1950- och 1960-talen revs stora delar av Klaraområdet. Här blir kvarteren Stigbygeln och Hoven grävskopornas rov.
Ester Sjöblom var statardotter, arbetade på krogar, bokbinderier och frisersalonger, och fick också ett par diktsamlingar utgivna varav Utan repetition (1954) anses vara hennes bästa. I den finns dikten "Ömhetens fågel":
Ömhetens fågel sitter fastfrusen
inne i brösthålan
från läpparna faller orden
tunga som sten
tafatta händer jag har
händer som allting förlorar
hem har jag aldrig ägt
ställen endast att sova på.
"Ett år till i Klara och jag hade varit död."
Den tredje generationen Klarabohemer kan sägas ha inletts 1945, när Ferlin gifte sig med Henny Lönnqvist och flyttade ut till Roslagen. Han lär ha sagt: "Ett år till i Klara och jag hade varit död. Det var ett ohälsosamt liv."
Många andra av de äldre bet sig fast och blandades med nya namn som Stig Dagerman, Per Wästberg, Pär Rådström och Birger Vikström. Den sistnämnde växte upp i västerbottniska Granbergsträsk, var präglad av hårt kroppsarbete, sades dofta av skogskåda och snus, och blev något av en centralgestalt genom sitt sätt att storma in i Klara.
Det ena tidningshuset efter det andra lades ner eller flyttade till annan plats och rivningar följde.
Vikström intog parnassen med sin charmigt slarviga stil, men levde i misär, drack för mycket alkohol och tog andra droger. Han skrev humoristiska berättelser som skvallrade om en underfundig diktarbegåvning. Innan han vid bara 37 års ålder dog i tuberkulos 1958 (samma år som Arendorff avled) hann han ge ut åtta böcker och ytterligare fyra kom ut postumt.
Tillsammans med andra diktarbröder som Petter Bergman, Svante Foerster, Ingvar Orre verkade Vikström under förändringens tid i Klara. Det ena tidningshuset efter det andra lades ner eller flyttade till annan plats och rivningar följde.
Blev grävskopornas rov
År 1954 hamrades en smärtsam spik i kistan för stadsdelen, när Folkets Hus på Klara västra kyrkogata –en betydelsefull samlingsplats för bohemerna – blev grävskopornas rov. När sedan den stora ombyggnaden inleddes i början av 1960-talet hade Klarabohemerna skingrats för vinden.
Människan är en tid,
skrattar och gråter.
Sen blir hon gräs och frid.
Raderna är skrivna av Nils Ferlin, och hämtade ur Från mitt ekorrhjul (1957).
Lars Edling är journalist och författare.
Publicerad i Populär Historia 9/2021
