Gerlesborg, 1920 – och i dag

"Bottnafjorden, som sköljer södra stranden av Kville härad, utgör, jämte den långa Sotenfjorden, med vilken den sammanhänger, varje sjömans skräck, och anses, i följd av sina otaliga undervattensskär, såsom den farligaste passage på hela västra kusten [...] Detta är Svartskär, den handelsplats som äges av herr Moss."

Tja, nu hör inte Bottnafjorden till de vildare av farvatten längs bohuskusten. Här tog bestämt Emilie Flygare-Carlén i en smula för att skänka extra sälta åt skådeplatsen för succéromanen Ett köpmanshus i skärgården (1860–61). Men det diktade Svartskär har en reell motsvarighet i det inre av Bottnafjorden. På motsatt sida Bovallstrand, längre in i viken, ligger Råholmen och ett gammalt köpmanshus. Författarinnan, dotter till strömstadsredaren Rutger Smith, lär ha vistats här första gången som tonåring på 1820-talet. Platsen heter Gerlesborg efter familjen Gerle som drev verksamheten fram till 1951.

Vid slutet av 1800-talet var Gerlesborg norra Bohusläns största handelsplats med som mest ett 25-tal anställda. Då var det full kommers och skutorna kom och gick i strid ström från när och fjärran. Tyger, salt och kramvaror kom in; havre, sill och sten gick ut. Bland annat. Ännu större ruljans kunde följt om inlandsbanan fått sin slutstation här som planerat (istället för i Kristinehamn).

Det är inte svårt att förstå hur en ung Emilie Flygare-Carlén fann stoff i sådan miljö. Lite extra krydda i form av drastisk intrig, en eller annan likplundring, lite smuggling och ett givet framgångsrecept var komponerat. Historien gick först som följetong i Aftonbladet och blev senare både bok och skådespel. Många minns nog Åke Falcks tv-serie från 1972. Han själv spelade grosshandlare Moss och i rollen som den karismatiske kapellpredikanten sågs Ernst Günther. Inspelningarna skedde dock i Fjällbacka. Men en SF-film från 1924, med Emil Fjellström och John Ekman i ett par av rollerna, spelades däremot in vid köpmanshuset. Dessvärre brann den filmen upp nyligen ...

Vid en första anblick tycks tiden ha stått stilla i Gerlesborg. Jämför 1920-talsfotografiet nedan med den nytagna bilden! Delvis skymd av magasinen står den vackra mangården ännu kvar. Det är en disponentvilla hitflyttad på 1880-talet från Hjuvik utanför Göteborg. Likaså finns de bägge imposanta magasinen på plats – det vänstra byggt 1887, det högra 1837. Närmast orört är även det vita huset till vänster i bild. När fotot togs kring 1920 av en okänd fotograf bodde här den i trakten för sina vävstolar berömde snickaren Karl Larsson. Intakta är också skomakaren Klas Oskar Almkvists hem uppe på bergknallen mitt i bild, liksom klockaren Peter Brogrens stuga på udden till höger därom.

Båda bilderna finns med i den digra fotoboken Bohuslän i svartvitt. Fotografen och författaren Bertil Quirin fick idén till boken när han besökte ett antikvariat och hittade några gamla vykort med västkustmotiv. Han forskade i deras ursprung och letade fler bilder. Och för att illustrera den ibland ganska dramatiska förändring det moderna samhället vållat landskapet gick han bokstavligen i sina fotografiska föregångares fotspår.

– Det svåra var inte att hitta till rätt platser varifrån bilderna tagits, berättar Bertil Quirin, problemet var att vara där vid samma ljusförhållanden och hitta rätt brännvidd. Och att vänta ut människor och fordon som var ivägen.

Det är onekligen fascinerande att med fotografiets påtaglighet registrera dessa rumsliga förvandlingar – goda eller ej – och på så vis blixtsnabbt ta del av en plats historia.

Titta noga på bilderna. Den uppmärksamme kan se att det hänt en del även i Gerlesborg. Istället för det merkantila centrum som är borta finns nu en kreativ smältdegel insprängd i den loja semesteridyllen. År 1944 höll konstnären Arne Isacsson en kurs i landskapsmåleri i det vita huset framför magasinen som då hyste Jonassons pensionat. Därmed var Gerlesborgsskolan född. Många av landets främsta konstnärer har undervisat här och verksamheten har vidgats till att innefatta, förutom allehanda former av konst, även musik, teater och hantverk. Glesbygden har – för att använda Arne Isacssons ord – blivit en kulturell tätort.

Den byggnadsmässiga expansionen av konstskolan har skett långsamt och med måtta. Enda avvikare är den med pyramidformat tak försedda aulan/konsertsalen. Denna uppstickare mot det ”genuina” är angenämare att skåda än det förfall som sedan decennier sorgligt nog präglar det forna köpmanshuset i skärgården.

Publicerad i Populär Historia 6/2002