Sockerförsöket på Vipeholm

På 1930-talet passerade läsken mineralvattnet i den svenska försäljningsstatistiken och en godisindustri av aldrig skådad omfattning blomstrade. Ny teknik möjliggjorde masstillverkning av choklad och konfektyrer. Utbudet av kolor och karameller, geléfigurer och skumgodis ökade för varje år. De som ansvarade för mönstringen av värnpliktiga kunde i slutet av årtiondet konstatera att så gott som alla 19-åringar hade hål i tänderna.
För politikerna stod det smärtsamt klart att Folktandvården (inrättad 1938) skulle bli hopplöst överbelastad. Varken regeringens budget eller landets tandläkare räckte till för att laga alla hål. Därför beställde Socialdepartementet 1939 en vetenskaplig utredning om kariesprofylax av Medicinalstyrelsen. Var det sötsakerna som låg bakom den dåliga tandhälsan i Sverige?
Fyra år senare hade de ansvariga på Medicinalstyrelsen kommit på hur de skulle gå till väga. Man tänkte genomföra ett praktiskt försök på människor, vars intag av föda kunde kontrolleras under många år. Tidigare experiment hade inte kunnat pågå så länge som man önskade, eftersom de utfördes på fångar och barnhemsbarn som inte var inspärrade på livstid. Det var däremot patienterna på Vipeholms sjukhus i Lund.

Detta statliga sjukhus hade inrättats 1935 för att ta hand om de mest vårdkrävande bland ungefär 13 000 personer i Sverige som betecknades som sinnesslöa. Det var en brokig grupp som bland annat omfattade personer som led av en utvecklingsstörning eller, med dagens terminologi, en intellektuell funktionsnedsättning.
För att ta hand om de mest omsorgskrävande fanns det fyra statliga institutioner, och på Vipeholm placerades de mest "svårskötta och obildbara". En del av dem hade trots detta bara lätta symtom, medan andra uppvisade grava beteenderubbningar. De sistnämnda kunde i regel varken sköta sin hygien eller äta själva, de uppvisade ofta självskadebeteende och våldsamhet mot omgivningen.
Patienterna på Vipeholm var inhysta i det nedlagda Skånska infanteriregementets kaserner öster om Lunds stadskärna, och sköttes av en personalstyrka som dominerades av före detta militärer. Disciplinen på sjukhuset var därefter. Att Vipeholm var ett sjukhus betydde inte att det bedrevs någon vård där. Men beteckningen gjorde att anstalten kunde omfattas av 1929 års sinnessjuklag och de intagna tvångsvårdas. "Det dröjer inte länge förrän de på anstalten intagna stillsamt infogar sig i dagordningen", skrev direktionen i en rapport några år efter invigningen.

Patienterna på Vipeholm utgjorde ett idealiskt forskningsunderlag för en flerårig studie. I september 1943 kom Medicinalstyrelens generaldirektör Axel Höjer till Lund för att dra upp huvudlinjerna tillsammans med sjukhuschefen Hugo Fröderberg.
Upplägget var unikt och innebar ett helt nytt sätt att bedriva medicinsk forskning i Sverige. Idag skulle studien ha inletts med omfattande djurförsök och först därefter fortsatt med en grupp frivilliga människor. Här gick man rakt på det mänskliga materialet: 630 icke tillfrågade patienter och deras tänder.

Till detta kom 130 av sjukhusets anställda – en grupp som dock snart måste avskrivas eftersom deras kostintag inte kunde kontrolleras lika rigoröst som patienternas. Detta var viktigt, eftersom studien måste hålla hög vetenskaplig standard så att resultatet inte skulle kunna ifrågasättas. Först av allt måste man därför slå fast en objektiv metod att mäta karies, för att sedan kunna registrera angreppens framväxt på patienternas tänder. Efter att under 1944 ha formulerat studiens frågeställningar, ägnade den av Medicinalstyrelsen rekryterade forskargruppen det följande året åt att undersöka deltagarnas tänder för att skaffa sig ett utgångsvärde. I januari 1946 var man redo att börja.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

I det första försöket skulle vitaminers och mineralers karieshämmande effekt studeras. Här bidrog läkemedelsföretaget Astra med vitamintabletter, kalcium och fluortabletter. Sveriges slakteriförbund sponsrade med benmjöl. Men studien blev en flopp. Flera av de anlitade tandläkarna hoppade av. Det material som de lämnade efter sig var så bristfälligt att man inte kunde dra några slutsatser. I augusti 1947 avslutades vitaminförsöket. I stället inledde man en renodlad sockerstudie. Syftet med den var att provocera fram karies och på det sättet påvisa att sötsaker är skadligt för tänderna. Försökspersonerna skulle under en längre tid konsumera noga föreskrivna kvantiteter av kola, choklad och söta drycker.
Den här gången ställde företaget Mazetti i Malmö upp som sponsor. Direktör Gunnar Mazetti-Nissen beslöt att skänka 40 000 chokladkakor till sockerförsöket. Dessutom skulle en speciell "Vipeholms-toffee" tas fram. Kolan tillverkades av teknisk glukos som inte karamelliserades och därför blev mjukare och klibbigare än vanligt godis. Kolan var dessutom så stor att den omöjligen kunde sväljas hel.
Det kan tyckas märkligt att sötsaksindustrin skänkte godis till en forskningsstudie, vars mål var att bevisa att branschens produkter var skadliga. Men Mazetti-Nissen hoppades att försöket skulle ge motsatt resultat: att godis i normala mängder inte utgjorde en hälsorisk.
Forskarna på Vipeholm hade dock ingen tanke på att hålla sig inom den "normala" konsumtionen. I sockerstudiens tre sötsaksgrupper skulle deltagarna få upp till 250 gram extra socker till måltiderna (ofta hällt som en lösning över den vanliga maten) och dessutom sötsaker att äta mellan måltiderna:

• En grupp fick 22 kolor motsvarande 70 gram socker.
• En grupp fick 8 kolor motsvarande 40 gram socker.
• En grupp fick 24 kolor motsvarande 120 gram socker.

I studien ingick dessutom en kontrollgrupp som skulle äta som vanligt, en grupp som skulle minimera intaget av kolhydrater och två grupper som skulle äta stora mängder kaffebröd.

Försöket inleddes hösten 1947. Två år senare hade deltagarna i de tre sockergrupperna utvecklat karies i så hög grad att det ansågs onödigt att fortsätta. Sommaren 1949 inledde man i stället en studie med mer "normal" konsumtion av sötsaker. Men det var bara den mest extrema sockergruppen som togs bort. Detta andra kolhydratförsök pågick från juli 1949 till juni 1951.

Sedan försöket hade avslutats beräknade forskningsledaren Bengt Gustafsson att 3 000 tänder behövde lagas och att 2 000 tänder var så illa skadade att de måste dras ut – ett arbete som omfattade totalt 800 patienter och skulle ta drygt fyra år att genomföra.
I maj 1953 var projektets slutrapport färdig. Den hade titeln Tandkaries och kolhydrater och var på 422 sidor. Nyheten var egentligen inte att socker kan ge karies, utan att detta nu för första gången var vetenskapligt bevisat. Ju mer socker försökspersonerna åt, desto surare blev deras saliv och desto hårdare blev syraangreppen på tändernas emalj. Det var alltså inte sockret i sig som angrep tänderna, utan den syra som bildades när munnens bakterier bröt ner sockret. Det ständiga snaskandet mellan målen var boven i dramat.

Rapporten väckte stor medial uppmärksamhet och Vipeholmsförsöket skulle bli epokgörande när det gällde den vetenskapliga kunskapen om karies. Men så snart resultaten hade publicerats kom också kritiken. Inom forskarvärlden handlade invändningarna om att sötsaksindustrin hade sponsrat försöket, vars opartiskhet kunde ifrågasättas. Konfektyrtillverkarna hävdade att ingen normal människa kan sätta i sig sådana enorma mängder äcklig kola som patienterna på Vipeholm hade tvingats att göra, och att resultatet därmed var missvisande.

Men den hårdaste kritiken handlade om etik. Här hade man genomfört ett experiment vars syfte uppenbarligen var att framkalla skada på försökspersonerna, människor som inte hade möjlighet att säga nej. Kritiken spred sig på tidningarnas ledarsidor, där Vipeholmsförsöket anklagades för att vara oetiskt. I riksdagen väcktes en motion om att stoppa vidare anslag till denna forskning. "Här är en grupp, som man kan säga tillhör de hjälplösaste bland de hjälplösa. Dessa människor har en intelligensålder mellan 2 och 6 år, deras reaktioner är barnets reaktioner, och deras möjligheter att överblicka konsekvenserna av ett handlande måste med nödvändighet vara ytterligt beskurna. Jag vänder mig i princip mot detta." Så sade folkpartisten Hardy Göransson när första kammaren debatterade saken den 15 april 1953. Men inrikesminister Gunnar Hedlund tyckte att det enda som hade gjorts på Vipeholm var att man "varierade sockermängden i en i övrigt förstklassig kost", och att detta inte var så mycket att vara upprörd över.

De flesta ledamöterna litade på Medicinalstyrelsen, som i en inlaga till riksdagen hade försäkrat att försöket inte alls handlade om att vilja framkalla karies: "Det har icke varit avsikten, är icke avsikten och kommer icke heller att bli avsikten att framkalla tandåkommor." I den följande omröstningen beviljade riksdagens båda kamrar fortsatta anslag till kariesforskningen i Lund. Inom forskarvärlden fortsatte ändå kritiken och sommaren 1955 beslöt Medicinalstyrelsens ansvarige forskningschef på Vipeholm, Bengt Gustafsson, att lägga ner projektet. Trots allt kunde han vara nöjd. Sockerförsöket hade levererat just den kunskap som uppdragsgivaren hade efterfrågat 16 år tidigare.

Nu var det vetenskapligt bevisat att klibbiga kolhydrater orsakade karies. Det var en slutsats som skulle bli grundläggande för framtidens kampanjer för bättre tandhälsa – både i Sverige och internationellt. Först långt senare skulle någon på allvar försöka ta reda på vilket pris de ofrivilliga försökspersonerna hade betalat för att ge forskningen detta framsteg. Visserligen fäste en rad personer uppmärksamheten på förhållandena vid Vipeholms sjukhus. Men rubrikerna om sockerförsöket dröjde. Låt oss lyfta fram några av dem som har agerat, och vad de har vittnat om.

Vikarien. Sommaren 1953 arbetade studenten Lennart Berggren som vårdare på Vipeholms sjukhus. Han blev chockad över vad han upplevde. Den 4 augusti publicerade tidningen Arbetaren en intervju med honom. "Skräckvälde på sinnesslöanstalt", löd rubriken.
Lennart Berggren berättade om en institution där militärisk disciplin rådde och där "vårdarnas terrorvälde" medförde en ständig skräck.
"Personer som gör ett nästan normalt intryck, som kan läsa och skriva och föra ett samtal, och som är medvetna om sin situation, placeras i samma rum som imbecilla individer som lämnar sina exkrementer efter sig på golvet, som inte kan meddela sig med omvärlden, som stönar och gastar och grimaserar." Artikeln fick genomslag. Inrikesminister Gunnar Hedlund uppmanade Medicinalstyrelsen att inspektera sjukhuset. Men i övrigt hände inte mycket.

Bildtidningen. Efter att ha läst artikeln i Arbetaren begav sig reportern Sven Forssell och fotografen Hans Malmberg från tidningen Se till Lund för att göra ett bildreportage. "Detta är inte Belsen eller Buchenwald, det är en promenadgård på Vipeholms sjukhus", löd texten på den inledande bilduppslaget. "En värld för sig, befolkad av människor utan framtid, utan hopp, utan liv. En förvaringsplats för höggradigt intellektuellt utvecklingshämmade, som termen lyder. En förgård till helvetet."
Föräldraföreningen för utvecklingsstörda barn anklagade personalen på Vipeholm för övergrepp.

Reformatorn. Barnpsykiatern Karl Grunewald var från 1961 överinspektör för vården av psykiskt efterblivna och blev senare medicinalråd vid Socialstyrelsen. Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att förbättra villkoren på institutionerna och senare avveckla dem, så att de funktionshindrade skulle kunna leva ute i samhället. Under 1960-talet förbättrades skötarnas utbildning. Därefter genomdrev Grunewald en successiv avveckling av Vipeholms sjukhus, som 1982 omvandlades till ett vårdhem och slutgiltigt lades ner 1993. Under hela denna tid handlade debatten i första hand om de allmänna villkoren på institutioner som Vipeholm. Det skulle dröja ännu några år innan sockerförsöket åter väckte rubriker.

Forskaren. Den 31 mars 2006 lade historikern Elin Bommenel fram sin doktorsavhandling Sockerförsöket vid Linköpings universitet – en grundlig granskning av kariesexperimenten på Vipeholms sjukhus.
För första gången kunde intresserade nu ta del av en fullständig berättelse om försökets förhistoria, planering och genomförande. Och samtidigt få en historisk genomgång av synen på, och vården av, intellektuellt funktionshindrade genom seklerna: "Sedda från 2000-talet verkar många av förutsättningarna för det tidiga 1900-talets framtidsvisioner obehagliga och skrämmande. Det som känns mest främmande är kanske utsattheten hos de ovanliga, onyttiga och oönskade. Det var ingen slump att de obildbara sinnesslöa på Vipeholmssjukhuset blev försökspersoner i Sveriges dittills största medicinska experiment." Idag är Elin Bommenel lektor i tjänstevetenskap vid Lunds universitet. Hon har fortsatt att forska om Vipeholms historia.

Radiojournalisterna. I december 2010 sände Sveriges Radios "P1 Dokumentär" tre program om sockerförsöken på Vipeholm, producerade av journalisten Ida Lundqvist. Reportagen väckte stor uppmärksamhet. Hösten 2020 återkom "P1 Dokumentär" och "Ekot" i ämnet. Den här gången hade journalisterna gått igenom samtliga journaler och kunde visa att flera barn hade ingått i sockerförsöket, det yngsta en sexårig pojke. Nu fick för första gången flera av försökspersonerna ett namn och en historia. En av dem var tolvårige Bertil Losell. Sjuttio år efter att han hade varit en del i experimentet kunde brodern Leif Losell ta del av Bertils journal, där det bland annat berättades att pojken kräktes flera gånger om dagen av den söta, klibbiga dieten. Författaren. I romanen Ditt liv och mitt (2017) skriver Majgull Axelsson om 70-åriga Märits sorg över brodern Lars, som skickades till Vipeholm som liten, tvingades leva sitt liv där och måste utstå sockerförsöket. "Ett viktigt nedslag i historien med kuslig relevans idag", skrev en kritiker om boken.

Filmskaparna. Våren 2023 hade långfilmen Sockerexperimentet premiär på de svenska biograferna. Den är regisserad av John Tornblad och producerad av Johan Fågelström. Handlingen utspelar sig på Vipeholm under 1940-talet, och filmens syfte är att "synliggöra de bortglömda i historien". Filmen väckte stor uppmärksamhet, belönades på flera filmfestivaler och nominerades i november 2023 till Unescos utmärkelse Gandhi-medaljen.

Utställningen. På Livets museum i Lund finns en permanent utställning om Vipeholms sjukhus. En del av den handlar om sockerförsöket. Här visas de stora kolor som försöksdeltagarna tvingades tugga i sig, och här kan vi läsa brevet som lille Bengt skrev till sina föräldrar:"Kära mor och far, jag längtar [efter att] få komma hem till jul till mitt hem igen. Snälla pappa får jag komma hem igen, jag trivs inte här." Bengts brev återfanns långt senare bland sjukhuschefens efterlämnade papper. Denne hade låtit bli att posta det.

Publicerad i Populär Historia nr 14/2024

Genom åren har språkbruk och terminologi förändrats när det gäller beskrivning av människor med nedsatta psykiska förmågor. Här är en kronologi:

1850. Idag talar lagen om personer med en intellektuell funktionsnedsättning, vid 1800-talets mitt användes beteckningen »idioter« (vid sidan av ord som fånig, oredig, själssvag, vettlös, svagsint, vansinnig och tokig). Man gjorde ingen skillnad på dessa och psykiskt sjuka personer.
1857. Psykiatern Carl Ulrik Sondén introducerade termen "sinnesslö" och hävdade i en artikel att "sinnesslöa" borde behandlas som en grupp för sig, och få vård på särskilda statliga anstalter. Men riksdagen slog fast att "saken tillhör inte staten utan den enskilda kärleksverksamheten".
1866. Prästdottern Emanuella Carlbeck öppnade i Göteborg det första hemmet för "sinnesslöa" barn. Exemplet följdes av flera filantropiska kvinnor ur frikyrkorörelsen. Kritiker avfärdade Carlbeck som "idiotmostern" eftersom hennes systerson var en av de vårdade.
1870. Riksdagen beslöt att Emanuella Carlbeck skulle få 100 kronor per år för varje barn som hon tog hand om. Fem år senare flyttade hon till Mariestad och grundade "idiotanstalten" Johannesberg.
1878. De "sinnesslöa" barn som ansågs vara "bildbara" fick skolundervisning och utbildning i hantverk. Ett statligt bidrag infördes för varje barn som undervisades på en "idiotskola".
1901. När Emanuella Carlbeck avled detta år fanns det i Sverige 600 platser på skolhem och 100 på arbetshem, de flesta i privat regi. Men antalet "sinnesslöa" i Sverige beräknades till 13 176 personer, varav drygt 5 000 ansågs behöva tas om hand på institution.
1922. Den första statliga anstalten inom sinnesslövården skapades. "Vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte" fanns i Lund och hade 200 platser för både barn och vuxna. (Den skulle senare få namnet Annetorpshemmet, och lades ner på 1980-talet.)
1925. Riksdagen beslöt att banta det svenska försvaret kraftigt. När regementen hade lagts ner stod kasernerna tomma. De ansågs nu lämpliga som statliga "sjukhus för sinnesslöa".
1930. Tre statliga sjukhus för "sinnesslöa" skapades i Vänersborg, Sala och Örebro. Alla var inrymda i gamla kaserner, men inriktade på relativt lättskötta patienter. En ny sinnessjuklag möjliggjorde tvångsvård även av lindrigt intellektuellt funktionshindrade.
1935. För att förvara de mest "svårskötta obildbara sinnesslöa" skapades Vipeholms sjukhus i Lund med plats för 612 patienter vid starten (senare 1 000 platser). Precis som i Vänersborg, Sala och Örebro utgjordes sjukhuspersonalen av före detta militärer utan utbildning i omvårdnad.
1944. Den första lagen som handlade om "sinnesslöa" infördes. Den gav de så kallade "bildbara" barnen rätt till skolundervisning.
1954. I en ny lag ersattes begreppet "sinnesslö" med "psykiskt efterbliven", men fortfarande hade bara de "bildbara" rätt till skola.
1967. I den nya lagen infördes begreppet "psykiskt utvecklingsstörda". Alla fick utan undantag rätt till skolundervisning. Landstingen övertog statens ansvar för omsorgen, inklusive de statliga sjukhusen. På Vipeholm byggdes i början av 1970-talet paviljonger med en mer hemlik miljö.
1985. Omsorgslagen infördes med syfte att "ge psykiskt utvecklingsstörda möjlighet att leva som andra och i gemenskap med andra". Riksdagen beslöt att alla vårdhem för gruppen (nu även Vipeholm) skulle avvecklas före millennieskiftet.
1993. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ersatte omsorgslagen, och gav möjlighet till bland annat personlig assistans i och utanför hemmet, daglig verksamhet och boende med särskild service. Samma år stängdes Vipeholm för gott. Idag finns en kommunal gymnasieskola i lokalerna.