Kungliga aktriser och kurtisaner

Teatervärlden var som ett eget universum. Skådespelare av bägge könen var traditionellt illa ansedda och hade länge levt i ett utanförskap. Man hade haft lång tid på sig att utveckla egna levnadsregler, bland dessa en öppnare syn på sexualitet, som sensationellt nog även gällde kvinnor. Historiskt har kvinnliga scenaktriser haft en märkligt dubbel status. Å den ena sidan har de beundrats för sin yrkesskicklighet, å den andra har de föraktats för att de ansågs vara sexuellt tillgängliga och särskilt lösaktiga. Associationen härstammar från antikens Grekland och har sedan seglivat vandrat genom årtusendena.
I det antika Grekland fanns den kvinnliga yrkesgruppen hetär – kulturella kvinnor som utövade musik, dans och tillhandahöll sex. I det antika Rom användes slavinnor som skådespelerskor som också tvingades att utföra sexuella tjänster. När sedan kristendomen, som hade en särskild aversion mot utomäktenskapligt sex oavsett om det var frivilligt eller ej, slog igenom startade stigmatiseringen av kvinnliga skådespelerskor som prostituerade. Och så skulle det förbli i många hundra år, för att inte säga tusen.
Aktrisen som person utmanade könsroller och framförallt patriarkala normer genom sin blotta existens. Hon visade upp sig och applåderades offentligt i en sekulär miljö och medverkade dessutom i kärleksscener, och detta inför en betalande publik. Något så oerhört gick stick i stäv med det blygsamma kvinnoidealet som hade odlats under lång tid. Det gjorde att skådespelerskorna sågs som tillgängliga på alla plan, även det sexuella.
Under 1700-talet blev det dessutom tydligare att aktriserna tjänade egna pengar och därmed kunde bli ekonomiskt självständiga. Allt detta krockade totalt med idéen om den oskuldsfulla och osjälvständiga kvinnligheten, som snart skulle få sin kulmen under 1800-talet.

Att stå på scenen har historiskt sett inte varit något drömyrke. Rent samhällshierarkiskt tillhörde skådespelarna arbetarklassen, även om arbetsvillkoren kunde vara något bättre. Ofta var de födda in i yrket – ju längre bak i tiden vi blickar, desto mer skråtänkande ser vi. Barn till skådespelare blev själva skådespelare.
Den teaterintresserade Gustav III höjde scenyrkenas status när han skapade sina kungliga institutioner på 1770- och 1780-talen, men han hade ingen ambition att tvätta bort prostitutionsstämpeln från de kvinnliga aktriserna. Överklassmän, med kungens egna bröder i spetsen, hämtade friskt älskarinnor – ibland så unga som tretton, fjorton år gamla – från scenerna.
Den med Fredrica Löf jämnåriga balettdansösen Charlotte Slottsberg var bara tretton år gammal när hela Stockholmssocieteten skvallrade om hennes sexuella relation med den tre gånger äldre österrikiske ambassadören baron von Wiedemann. Den potentiellt lukrativa aspekten av saken gjorde att den växande yrkeskåren rekryterades från fattig arbetarklass. "Teateryrket är ett val av nöden" skrev tidskriften Heimdall 1830. Ingen välbeställd familjefar satte frivilligt sin dotter i en teaterskola.

Fredrica Löf tillhörde Kungliga Dramatiska Teaterns allra första generation. Hon föddes 1760 i en fattig familj som bodde i ett ökänt stökigt område i Gamla stan, där det fanns gott om krogar och bordeller. Här gällde det att skaffa mat för dagen och Fredrica, som var äldst av nio barn, blev tidigt omtalad i Stockholms galantare prostitutionskretsar. Kanske inspirerades hennes yngre systrar av Fredricas rikliga underhåll från älskarna. Åtta av barnen var döttrar som alla hamnade i prostitution.
När Fredrica i tjugoårsåldern kom som teaterelev till Stora bollhuset intill Kungliga slottet i Gamla stan, var hon redan välomskvallrad som lyxprostituerad. Hon hade en egen elegant bostad och en oäkta dotter, troligen tillsammans med hertig Fredrik Adolf.
När Gustav III grundade Kungliga Dramatiska Teatern 1788 fick Fredrica genast anställning och debuterade som Siri Brahe i Gustav III:s egen pjäs Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Omdömet sade att hon hade en välljudande röst och en hänförande, naturlig värme i sitt spel. Därtill var hon lång, ståtlig och hade en klassisk "grekisk profil".
Debuten blev succé och Fredricas stjärna steg snabbt. Det är troligt att hon till en början såg en anställning på Dramaten mest som en möjlighet att komma i kontakt med fler prominenta kunder, snarare än som en chans att utöva ett konstnärligt yrke. Men hon visade sig vara begåvad och blev ganska snart ryktbar också som skådespelerska. Publicisten Carl Christoffer Gjörwell (d ä, 1731–1811) skrev 1792 att "på dramatiska teatern är mamsell Löf första aktrisen både till själ och kropp". Enligt flera vittnen gjorde hon sig allra bäst som grand dame och drottning, och titelrollen i Johan Henric Kellgrens Drottning Kristina blev hennes största glansroll. Det finns inte många bilder på henne, men på ett litet miniporträtt från tiden runt sekelskiftet 1800 kan man se att Fredrica troligen hade pondus. Hon bär en modern kortklippt empirfrisyr, har reslig hållning och utstrålar självförtroende.

Som den begåvade skådespelerska hon var fick Fredrica Löf så småningom fördelar och positioner som var ovanliga för kvinnor på Dramaten. Förutom att hennes lön var bland de högsta tillhörde hon ledamöterna i teaterstyrelsen och hade en egen publikloge. Hennes scenkarriär var ovanligt lång i en annars ungdomsfixerad värld, som ofta brände ut aktriserna på kort tid.
När Fredrica avslutade sin karriär var hon 47 år gammal. Det tyckte både publik och kritiker egentligen var en övermogen ålder, men man framhöll att hon fortfarande stod på topp. Den sista gången som hon agerade, 1809, gjorde hon sin paradroll, drottning Kristina. Därefter fick hon högsta pension, vilket inte heller var någon självklarhet. Hon kunde behålla sin våning vid Gustav Adolfs torg, där hon förde ett gästfritt hus. När hon avled 1813, i vad som verkar ha varit en hjärnblödning, var hon välbärgad.

Några årtionden senare kunde teaterpubliken beundra och förfasa sig över den lyxprostituerade aktrisen Emilie Högqvist (1812–46). Vid det laget hade palatset Makalös brunnit ner och skådespelarna fick samsas med operasångarna på Kungliga Teatern (senare Kungliga Operan). Inte heller Emilie Högqvist lade någon vikt vid vad skvallret sade om henne. Hon hade älskare i den högsta societeten – bland dessa kronprins Oscar (I), och hade många högt uppsatta manliga vänner inom och utanför teatervärlden som försvarade henne. Och även Emilie kom från fattiga förhållanden, där det ibland var svårt att hålla svälten från dörren. Familjen bodde på det eländiga Ladugårdslandet. Området som skulle bli Östermalm var under 1810- och 1820-talen Stockholms värsta slumkvarter. När familjens två döttrar, 9-åriga Emilie och den fem år äldre Johanna, antogs som balettelever på Kungliga Teatern såg deras mor Anna Beata Hedwall en chans att komma upp sig. Hon flyttade till en stor våning vid Gustav Adolfs torg där hon började att hålla "publika baler" i syfte att förmedla kontakt mellan flickor och sexköpare – med sina omtalat vackra döttrar som lockbete. Att kunna erbjuda balettelever var en konkurrensfördel i jakten på en exklusiv kundkrets. Överklassens vivörer letade gärna efter sexuella förbindelser bland de mycket unga baletteleverna, varav Emilie Högqvist alltså var en.

Vid fjorton års ålder hoppade Emilie av sin balettutbildning för att söka lyckan som skådespelerska. Hon hade inte samma omedelbara framgång på scenen som Fredrica Löf. När Emilie kom till Kungliga Teatern efter att ha rest runt med ett teatersällskap i två år, var hon mer känd som kurtisan är som aktris.
Publiken dömde ut hennes påstått dåliga hållning och gnälliga röst. "Redan ryktbar såsom courtisane syntes hon ej kunna bli det såsom konstnär", menade den samtida teatermannen och Emilies goda vän Nils Arfwidsson. Kritiska röster vidhöll länge att hon inte skulle ha en chans på teatern, vore det inte för att hon var så bildskön. Men efter en studieresa till Paris 1834 började kritiken ge med sig och Emilies stjärna att stiga. Mest känd var Emilie Högqvist dock som älskarinna till kronprins Oscar (I). När förhållandet blev känt för allmänheten 1836 var ryktet om dem redan i svang. Oscar skaffade henne en magnifik våning vid Gustav Adolfs torg. Den låg på bekvämt promenadavstånd för henne till teatern, och för honom till Stockholms slott. Förhållandet varade i cirka tio år, och under den perioden levde kronprinsen ett dubbelliv. För hemma på slottet fanns hans hustru Josefina av Leuchtenburg och deras fem barn. Emilie och Oscar fick två söner: Hjalmar (1839) och Max (1840), inofficiellt kallade "prinsarna av Lappland". När förhållandet tog slut hade Emilies hälsa redan börjat att svikta, hon drabbades av tuberkulos. Under en kurresa till Italien 1846 dog hon, bara 34 år gammal.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Fredrica Löfs och Emilie Högqvists karriärer, och framförallt klassresor, var spektakulära. Båda föddes i princip i rännstenen, men dog som välbärgade damer. Fredrica lyckades dessutom skaffa sig en plats i societeten. Att hennes umgänge kom att sträcka sig högt upp i aristokratin var ytterst ovanligt för en aktris – och omöjligt för en kurtisan. Mot slutet av 1790-talet inledde Fredrica ett förhållande med konstnären Johan Tobias Sergel som blev hennes sista älskare. Förbindelsen, som stärkte hennes plats i societeten, varade i princip till hennes död 1813. Relationen var som intensivast 1805–06, och under den tiden ritade Sergel flera teckningar av henne och systern Euphrosyne i deras gemak (se bilden ovan).
Aktriser kom ofta från samhällets bottenskikt, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Samtidigt var det i princip enbart inom just teaterskrået som kvinnor kunde göra en större klassresa i ett samhälle med feodal skugga, där människor annars var födda till sin position. Som scenaktriser kom fattiga flickor alltså i kontakt med män ur aristokratin och den rikare borgarklassen som de annars inte skulle ha träffat. I de allra flesta fall stannade det vid att de blev mätresser under en period, men det finns några få exempel på att älskarinnestatusen byttes ut mot äktenskap.
I England levde operasångerskan Anastasia Robinson som älskarinna till en earl, innan de sent omsider vigdes på 1720-talet. I Sverige gifte sig skådespelerskorna Anna Lovisa Hjortsberg 1791 med en rysk adelsman, och Hedvig Charlotta Lagerqvist med en brukspatron. Sådana klassresor var knappast möjliga för andra att göra än för just kvinnor vid teatern.

Fredrica Löfs fall är spektakulärt eftersom hon tog sig in i societeten utan att gifta sig med någon av sina älskare – hon respekterades trots att hon förblev kurtisan.
Emilie Högqvist var kanske på väg att lyckas med samma konststycke. Något år innan hon dog gjorde en baron von Brinkman ett försök att få henne accepterad i de finare salongerna. En kväll bjöd han in hovets och societetens grevinnor och grande dames och sammanförde dem med Emilie, varpå de övervann sin avoga inställning. Men det blev enda gången. Kanske hade hon tagit sig in i finrummen på allvar om hon hade fått leva längre.

Publicerad i Populär Historia nr 12/2024