En aktör på världens teater
Drottningholms slott i juni 1749. Den nye franske ambassadören, marquis d’Havrincour, har just anlänt till Sverige. Han mottas i audiens av gamle kungen Fredrik I, av kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrica – men också av den treårige arvprinsen, den blivande Gustaf III.
Ambassadören förs till barnets våning och säger en liten komplimang. Han försäkrar Gustaf om vilket intresse den franske monarken Ludvig XV hyser för honom och hur det kommer att glädja Hans Majestät att höra att han är så stor för sin ålder och vid så god hälsa. Treåringen svarar att han sätter stort värde på konungens godhet och ber d’Havrincour framföra hans vördnadsfulla hälsning. Han säger dessa ord på franska, ett språk “som han lär sig och som han i denna stund talade för första gången”.
Denna lilla berättelse, i ett otryckt brev från d’Havrincour till Ludvig XV, pekar på viktiga drag i Gustaf III:s uppfostran. Redan som treåring står han i offentlighetens ljus, han representerar. Genom sin börd kastas tronarvingen från första början in på den politiska scenen.
Inför audiensen med ambassadören måste Gustaf ha drillats. Man bör ha visat honom hur han skulle stå, hur han skulle hälsa, han har fått lära sig några meningar utantill. Treåringen övas redan i konsten att uppträda offentligt, att anpassa sina ord och gester efter situationens krav. Och han använder ett främmande språk, franskan. D’Havrincour säger ju uttryckligen att det är ett språk som han lär sig. Dagens teater och TV har vant oss vid att Gustaf III skall tala svenska med en löjlig fransk brytning. Ambassadörens rapport är ett av flera tecken på att svenskan, inte franskan, var kungens första språk.
En omstridd kung
När detta skrivs närmar vi oss den 16 mars 1992. För 200 år sedan föll Gustaf III för Anckarströms pistol på det svenska operahus han själv låtit bygga. En enväldig tyrann, menade de adelsmän som sammansvurit sig mot honom. En mild landsfader, svarade hans anhängare. Än idag är han vår kanske mest omstridde kung.
För att få perspektiv på den vuxne mannen kan vi ha glädje av att gå tillbaka till hans barndom och uppfostran. Vilken syn fick prins Gustaf på sin roll som blivande konung? Hur lärde han sig att uppträda offentligt, att övertyga och övertala sina blivande undersåtar – hur, med andra ord, erövrade han retorikens konst? (Ordet “retorik” använder vi ofta idag i negativ bemärkelse – “tomma ord” – men det handlar ursprungligen om en viktig typ av kommunikation: läran om hur man övertygar en mottagare, något av central betydelse för en politiker.)
Det Sverige där prinsen föddes i januari 1746 var ett svagt land, som efter Karl XII:s död mist sin stormaktsstatus och i början av 1740-talet förlorat ett katastrofalt krig mot Ryssland.
Det var samtidigt ett splittrat land. Gustafs föräldrars – Adolf Fredriks och Lovisa Ulricas – ställning som kronprinspar var allt annat än självklar. Bara några år tidigare, 1743, hade upproriska dalkarlar mejats ner av militär på Stockholms gator. De motsatte sig valet av Adolf Fredrik och satsade i stället, liksom befolkningen i stora delar av landet, på en dansk tronföljarkandidat. Det politiska läget var labilt.
Prinsen ett trumfkort
För det regerande hattpartiet och dess ledare Carl Gustaf Tessin var den lille prinsens födelse ett trumfkort. Tack vare sonen stärktes den bräckliga nya dynastin. Adolf Fredrik kunde genom sin mor räkna sig som ättling till Gustaf Vasa. Den nyfödde gavs det magiska namnet Gustaf (som Gustaf Vasa, som Gustaf Adolf), och lanserades som enande nationell symbol.
I en våg av dikter, tal, tidningsnotiser, medaljer etc beskrevs barnet som den nya solen som går upp över Sverige, som den Tredje Gustaf – en länk mellan ett ärofullt förflutet och kommande storhetsdagar. Det var den bild som fördes ut över landet, det var också den bild av sin uppgift gossen fick av sina första lärare, guvernören Tessin och informatorn Dalin. I deras sagor för eleven, i deras dikter till alla hans namnsdagar och födelsedagar, framställdes han gång på gång som hjälten, Carlars och Gustavers arvtagare, på väg mot Ärans Tempel. Den “stora rollen”, som Erik Lönnroth talar om i sin biografi, byggs upp från första början.
Splittrad politisk verklighet
Den verklighet som prinsen växte upp i var splittrad och konfliktfylld. En grundläggande politisk motsättning gällde synen på kungens makt. Borde Sverige gå tillbaka till ett envälde av Guds nåde, som på Karl XII:s tid? Det ansåg Gustafs mor Lovisa Ulrica, Fredrik II:s syster. Eller borde man slå vakt om regeringsformen från 1720, som gjorde ständerna till landets viktigaste politiska maktfaktor – ett med tidens mått mätt avancerat parlamentariskt system?
Hattpartiet hade i slutet av 1740-talet flirtat med tanken på utvidgad kungamakt men kom under 1750-talet att alltmer bestämt försvara ständernas frihet. Den som råkade i kläm mellan motstridiga intressen blev ofta den lille prinsen.
Motsägelsefull var också lärarnas syn på barnuppfostran. Gustafs förste guvernör Tessin anknöt till en tradition, med rötter ända i antiken, som förespråkade en mjuk uppfostran. Läraren skall ta hänsyn till det lilla barnets särart, leka in kunskaperna.
En vuxen i miniatyr
Men hos Tessin möter samtidigt ett helt annat synsätt. Barndomen är ett stadium som snarast måste övervinnas, barnet skall vara en vuxen i miniatyr. Så här skriver guvernören om umgänget i stora världen, för honom ett huvudmoment i ett (aristokratiskt) barns fostran: “Där böra barnen likasom avkläda sig sin första hud och lämna sin barnslighet. ... Där måste de föra sig upp som fullvuxne personer, både till åtbörder, ord och gärningar. ... Där bör man tillvänja dem att giva akt på sig själva, så att dem ingenting undslipper, som röjer deras barndom.”
På “den stora världens teater”, som Tessin talade om, uppträdde prins Gustaf från första början. Vi har sett honom som treåring ta emot franske ambassadören. Redan tre dagar gammal hade han visats offentligt. Det var vid dopet på Rikssalen (en f d teaterlokal), då han bars fram på ett silverhyende. Några månader senare mottog han en medalj från Frimurarorden, och det hölls tal till honom.
Sin första riksdag upplevde han vid nio månaders ålder. Vid öppningsceremonin på Rikssalen placerades han och modern på en läktare mitt emot tronen, och Tessin, som talade å kungens vägnar, prisade den “dyre Telningens” förebildliga tystnad. Det gällde för barnet att verkligen hålla sig lugnt! Prinsen var med vid syskonens dop, vid de kungliga ordnarnas instiftande 1748, vid föräldrarnas kröning 1751. Han uppträdde vid baler, t ex en maskeradbal där treåringen enligt Tessin dansade tio menuetter i rad.
Att kontrollera kroppen
Genom det ständiga representerandet lärde sig Gustaf att kontrollera gester, minspel och blickar, kroppshållningen, sättet att gå i processioner. Men barnet var inte bara en stum aktör. Snart började han tala i mer eller mindre formella sammanhang. Han var tidigt utvecklad på det verbala planet. Som tvååring konverserade han den gamle senile kungen Fredrik I, som var tydligt förtjust i honom.
Genom dagligt umgänge med hovmän och framför allt hovdamer tillägnade han sig den aristokratiska konversationskonsten. Det gällde att kunna tala elegant, sprirituellt, otvunget, “naturligt” (en naturlighet som var frukten av långvarig övning!). Vid sex års ålder tillbringade prinsen två timmar varje afton, från sju till nio, i Lovisa Ulricas hovkrets.
Med teater kom Gustaf mycket tidigt i kontakt. Sin första franska komedi såg han som treåring. När föräldrarna 1753 inkallat en fransk skådespelartrupp, blev föreställningarna ett regelbundet nöje. För teaterns värld visade barnet en oemotståndlig böjelse. Så här beskrivs sexåringen av Tessin:
“Jag vet av erfarenhet att prinsens idéer på ett ögonblick fylls av allt som verkar vidunderligt. ... Han komponerar scener av det, han deklamerar, blir utom sig och förlorar sig i ett kaos av sublimitet, så att det krävs mer än en dag för att få ned honom igen.”
Tessin skulle komma att fördöma Gustafs “böjelse för Komedier”, men både han och Lovisa Ulrica hade aktivt uppmuntrat den. Vi får komma ihåg att teatern hade en positiv pedagogisk funktion i ett barns uppfostran på 1700-talet. Den gav övning i att tala offentligt, tillhandahöll mönster för röstbehandling och gester. Viktigt ur drottningens synpunkt var dessutom språket; genom teaterföreställningarna lärde sig sonen franska.
Framträdde på hovfester
Till Gustafs vana att agera inför publik bidrog hans framträdanden på både svenska och franska vid de ständiga hovfesterna. Mellan sex och åtta års ålder avverkade han rollerna som “caporal” (korpral) vid Kungliga Livgardet, kärleksgud, kinesisk prins, bonde och Nöjenas Gud. Låt oss titta närmare på några fester.
Vi börjar på julafton 1749, i Wrangelska palatset på Kungsholmen, där de kungliga hade sin boning i väntan på att det nya slottet skulle bli klart för inflyttning. Efter Tessins instruktioner har en sal förvandlats till marknad. Här finns ett brokigt myller av människor och djur, t ex en “stinkande cembalo” bestående av sexton katter som man sticker för att få dem att tjuta (!).
Den treårige Gustaf förs mellan olika allegoriska marknadsstånd, från “la Bagatelle” till “le Solide” (solida studier) till “la Valeur” (militär tapperhet), och så småningom till “l’Immortalité”, odödligheten. Där går en ridå upp, och barnet får se en illuminerad skulpturgrupp av Bouchardon, som visar hur han förs av sin skyddsängel till gudinnan Minerva för att ledas till Ärans Tempel.
Tre år senare, julafton 1752. I en dekoration av moln uppträder Gustaf och hans båda bröder, klädda som kärleksgudar. Gustaf och även Carl deklamerar franska verser av Tessin. Lillebror Fredric, två år, är ännu för liten, hans verser står på en skylt över hans vagga, där han ligger med en vinge som sticker ut. I slutet avtäcks en tavla av herrar Lundberg och Pasch, “Le Prelude de la Gloire” (Förspel till Äran), som föreställer Lovisa Ulrica och hennes tre söner, sysselsatta med ett fyrverkeri.
En levande staty
December 1753. Tessins glansdagar är förbi. Den som intagit hans plats som hovets rolighetsminister är prästsonen Dalin, mästare på svensk vers. Vi kan försöka oss på följande rekonstruktion. På en scen i Gustafs rum står statyetter av de tre prinsarna, ett verk av Bouchardon. (Endast en av dem är idag bevarad i sin helhet, den berömda terrakottastatyetten av den sjuårige kronprinsen.)
Till invigningen har Dalin skrivit ett litet versstycke. Först håller greve Carl Fersen tal: “Jag ser tre bilder här, tre Gudafoster lika”... Han ber guden Apollon att ge den döda leran liv – och de tre barnen gör entré, livslevande. Förmodligen är de klädda på samma sätt som statyetterna. Det bör ha varit en effektfull tablå! Kronprinsen, som äldst, deklamerar en komplimang till föräldrarna.
Snart nog skulle dock leken lämna rum för blodigt allvar. På hösten 1755 inleddes en dramatisk riksdag. Motsättningen mellan kungaparet och de hattdominerade ständerna var nu knivskarp. I början av riksdagen tog prinsen emot deputationer från de fyra stånden: 48 adelsmän, 24 präster, 24 borgare, 24 bönder. Barnet befann sig i sitt audiensrum på det nya Slottet, under en tronhimmel av röd sammet. De fyra talmännen höll tal till honom, och han svarade med korta tal. Naturligtvis hade han inte skrivit svaren själv, men det var han som hade att framföra dem. I spetsen för adelns deputation stod kungaparets fiende nummer ett, greve Axel Fersen. Det var inga små krav som ställdes på den nioårige prinsens förmåga att uppträda på ett övertygande sätt.
Misslyckat kuppförsök
Bara några månader senare bytte ständerna ut Gustafs lärare, mot föräldrarnas vilja. Så kom det misslyckade rojalistiska kuppförsöket i juni 1756, som ledde till arresteringar och avrättningar i prinsens omedelbara närhet. För barnet var de närmaste åren en krisperiod. Han ställdes inför diametralt motsatta budskap från föräldrarnas och de nya lärarnas sida. Det gällde inte minst undervisningen i politik, en central del av en tronföljares fostran. Där kungaparet sade vitt, sade guvernören svart.
Ofta flydde prinsen från verkligheten in i teaterns värld. Man såg honom gestikulera, deklamera. Ofta spelade han kvinnoroller. Han kunde föreställa den Fjättrade Prinsen, med kedja i ena handen och värjskida i den andra. Mellan tio och tolv års ålder dikterade han eller skrev en rad teaterpjäser på franska – imponerande verk. Barnet visar sig som den borne regissören, med förmåga att se personer och dekorer, att utnyttja teatermaskineriet, åska, molncharer, fallluckor.
Hattpartiet tillsatte guvernör
Den nye guvernören, Carl Fredrik Scheffer, hade tillsatts av hattpartiet för att indoktrinera eleven men fick ett hälsosamt inflytande över dennes intellektuella utveckling. Han lärde Gustaf att tänka, att argumentera för och emot en ståndpunkt, att skriva klart och elegant. Scheffers syn på kungarollen avvek från Tessins och Dalins heroiska ideal. Regenten skulle ta avstånd från erövringskrig, främja jordbruk, näringar och handel, han skulle inte söka utvidga sin makt – ett oglamoröst men nyttigt budskap.
Sexton år gammal, 1762, myndigförklarades kronprinsen. Det skedde vid en högtidlig ceremoni på Rikssalen inför ständer, råd, hov, diplomatkår och höga militärer. Efter att ha avlagt sin “tro- och huldhetsed” höll Gustaf ett kort tal på svenska till fadern. Han hade skrivit det själv; flera koncept av hans hand finns bevarade.
Det bör ha varit en publik på över tusen personer, och mikrofoner och högtalare var naturligtvis okända. Alla de närvarandes hjärtan rördes, skriver danske ministern Schack, konungen själv var gripen när han lyssnade på sonen. Sextonåringen var redan en framstående talare.
Ordet blev vapen
För kung Gustaf III blev ordet ett viktigt vapen. Det var något av en sensation när den nyblivne monarken själv vände sig till ständerna, på svenska, vid riksdagens öppnande 1771. Hans företrädare, tyskarna Fredrik I och Adolf Fredrik, hade suttit tysta medan kanslipresidenten (d v s regeringschefen) talade i deras namn. Vältaren Gustaf visste att trollbinda ett auditorium – ständerna på Rikssalen, publiken i Stora Börssalen vid Svenska Akademiens instiftande 1786.
För sitt nöjes skull och i propagandasyfte kom han att författa en lång rad teaterstycken, och han framstår som sin tids mest begåvade svenske dramatiker. Han insåg tidigt operans makt över åskådarnas känslor, och han ägde en sällsynt förmåga att spåra upp talangfulla medarbetare. När hans och Kellgrens libretto, tysken Naumanns musik och fransmannen Desprez dekorer samverkar i operan Gustaf Wasa, blir resultatet ett allkonstverk av internationell rang. (Att Stockholmsoperan i höstas lyckades fuska bort innehållet är en annan historia.)
Gustafs första lärare, Tessin och Dalin, hade lärt honom att han skulle vara Hjälten, den Tredje Gustaf. Kungen gjorde den “stora rollen” till sin, identifierade sig lidelsefullt med heroiska mönstergestalter – Herkules, som krossade hydran, Gustaf Vasa, som befriade fosterlandet från det utländska oket, den franske 1500-talskungen Henrik IV, som besegrade Tvedräkten, Gustaf II Adolf, som försonade motståndarlägren efter år av inbördes splittring.
Gustaf skulle ställa sig i spetsen för ett korståg mot de franska revolutionsmännen, “Europas orangutanger”. I motståndarnas ögon växte en annan bild fram: tyrannen, som gjort sig själv enväldig, som kvävt yttrandefriheten, som knaprade på adelns privilegier. I mars 1792 var mördarens kula beredd.
är docent i litteraturvetenskap.
Faktaruta:
Jacob Johan Anckarström (1762-92) var militär men tog 1783 avsked som kapten. Därefter ägnade han sig bl a åt lantbruk och penningutlåning. Anckarström genomförde den 16 mars 1792 ett attentat mot Gustaf III vid en operamaskerad i Stockholm. Han handlade på uppdrag av flera andra konspiratörer, men hade såväl politiska som personliga motiv. Året innan sammansvärjningen hade han t ex åtalats för nedsättande tal om kungen. Anckarström dömdes till döden för mordet och avrättades den 27 april 1792.
Olof von Dalin (1708–63): Dalin var en prästson som gjorde karriär och adlades. Han var en av tidens främsta författare – poet, journalist, historiker. Prinsens informator 1750–56.
Carl Gustaf Tessin (1695–1770): Tessin var greve, politiker, beskyddare av konst och litteratur. Han var dessutom själv författare på svenska och franska. Prins Gustafs guvernör under åren 1749–54.
Hattpartiet var ett riksdagsparti (i strid med mösspartiet). Det var antiryskt och profranskt. Lierat med storföretagarintressen.
Ständerna: representanter för adeln, prästerna, borgarna och bönderna – de fyra stånden – som samlades till riksdag med mer eller mindre jämna mellanrum.
