Samisk tältkåta i Kvikkjokk. Målning från 1862 av Per Daniel Holm.

© Bridgeman/IBL Bildbyrå

Samernas historia: Kampen om Lappmarken

Under medeltiden var samerna så viktiga för svenska staten att de fick jakträtt på samma nivå som adeln. Dessutom betalade de lägre skatt än allmogen, hade egna riksdagsmän, var befriade från krigstjänst och fick tidigt egna skolor. Hur kunde allt detta brytas ned till dagens situation, där samerna har sämre rättig­heter än andra ur­befolkningar? Det frågar sig författaren Lilian Ryd.

15 september 2018 av Lilian Ryd

Lappland är det enda svenska landskap där det aldrig varit krig. Men de juridiska och ekonomiska stridigheterna har varit desto intensivare. Samernas land har i många sekel varit föremål för olika länders anspråk. Det är en historia av stormaktsdrömmar, internationell handel och konkurrens om ryssvaror och lappvaror, om skatter och tullar och herraväldet över Östersjön och Ishavet. 

Stormän, hövdingar, kungar, kejsare och köpmän från minst ett halvdussin nationer har konkurrerat om de varor som Lappmarkens invånare förde till handelsplatserna vid Bottenviken, Atlanten och Ishavet.

Lappmarkens folk i historiska källor

En ström av utländska författare och resenärer har i snart tvåtusen år publicerat rapporter och rykten om Lappmarkens folk på latin, grekiska, engelska, franska och andra språk. Från 800-talet och framåt finns även nordiska källor om samernas handel och kultur, såsom stormannen Ottar av Hålogalands rapport inför kung Alfred av Wessex om förhållandena i det som då hette Finnmarken.

Ottars berättelse visar att det på 870-talet fanns inarbetade rutiner och bestämda taxor för nordmännens handel och skatteuttag i Finnmarken. Det framgår också av Ottar och andra källor att samerna kom fredligt och frivilligt fram till kusterna med sina varor och skattepersedlar. 

Det måste ha funnits en ömsesidig lönsamhet i handeln och erläggandet av tribut eller skatt. Annars kunde de nordiska samerna ha dragit sig österut och handlat direkt med Kievriket och Novgorod istället.

Samiska och fornnordiska

Språkvetenskapen bekräftar de fredliga kontakterna. Bland de cirka tvåhundra fornnordiska lånord som finns kvar i dagens samiska kan några dateras till före 600-talet och merparten till senast på Ottars tid. De berör de flesta områden: handel, båtbyggande, renmjölkning, vardagsliv och familjejuridik, med ord för samhällsorganisation som ting, råd, arv och att äga, liksom för handelsvaror som yxa, kniv, nål, guld och silver.

Inflytandet har även gått i andra riktningen, från samiska till fornnordiska. Det tyder på utbredd tvåspråkighet och ömsesidig respekt. En period med betydande samisk påverkan på fornnordiska språk tycks ha varit cirka 650–850 e Kr. Då lånade skandinaverna inte bara samiska ord som härk, tamren, och vaja, renko. 

Även deras grammatik och uttal påverkades – liksom mytologin. Den fornnordiska och den samiska religionen var tillräckligt lika för att folken skulle känna sig dragna till varandras gudar. Så är exempelvis asarnas Skade, vinterns och skidans gudinna, dotter till samernas fiske- och fågelfångstgud Tjatseolmai, som i asatron blev jätten Tjatse.

I över tusen år har varor från Lappmarken transporterats över haven kring Skandinaviska halvön och Kolahalvön. Karta från 1598 gjord av den belgiske kartografen, guldsmeden och gravören Theodor de Bry.

Svensk kolonisation på 1300-talet

De första mellanstatliga dokumenten om Lappmarken upprättades så vitt man vet på 1200-talet. Vid ett möte i Sveg i Härjedalen 1273 mellan norrmän och jämtar kom man överens om ett omstritt jaktområde. Det stadgades att jämtar hade rätt att jaga ren, älg och ekorre ”nitton raster norr om Ström i Finnmark”.

De första svenska dokumenten härrör från 1300-talets början. Freden i Nöteborg 1323 hade medfört att ryssar och karelare gjorde anspråk på svenskt land ända ned till Skellefteälven på gränsen mellan Pite och Ume lappmarker. Sverige började som motdrag snabbt upplåta land och uppmuntra till svensk kolonisation i Lule och Pite älvdalar.

Samernas jakträtt bekräftades 1328

År 1328 medlade svenska kronan vid Tälje möte mellan tre olika intressen norr om Dalälven: samerna och ”hälsingarna”, som kolonisterna kallades oavsett var de bodde, och birkarlarna, köpmännen som hade rätt att handla i Lappmarken. Kolonisterna hade ingen jakt- och fiskerätt, utan det var samernas jakträtt som nu bekräftades. 

Kung Magnus Erikssons ställföreträdare, drotsen Knut Jonsson föreskriver: ”Ingen bör hindra de kringströvande skogsmänniskorna, allmänt kallade lappar, i deras jakt.” Sedan fortsatte alla regenter under ett halvt årtusende att värna samiska rättigheter. Kung Carl Gustaf och drottning Silvia har liksom kronprinsessan Victoria följt den långa kungliga traditionen att intressera sig för norra Sverige och dess invånare och har besökt Lappland många gånger.

Gustav Vasa och samernas rättigheter

När Gustav Eriksson Vasa blev riksföreståndare 1521 var det dödsstöten för den i praktiken redan söndrade Kalmarunionen. Gustav hävdade sedan gentemot danskarna svensk ensamrätt till Ishavskusten. Lappbyarna där var skattlagda markägare under svenska kronan. Därmed tillhörde området Sverige, menade han.

Senare fastslog Gustav i flera kungliga brev de samiska rättigheter som följde med skattskyldigheten. 1526 föreskrev han lapska nämnder i domstolarna, 1543 att lapparna skattemässigt var jämställda med bönder – viktigt för markäganderätten – och hade jakträtt även nedanför lappmarksgränsen. 

1551 kom den viktiga förordningen att lapparna ägde sina marker mobilis et immobilis, fast och rörligt, det vill säga både marken och allt villebråd där, liksom alla fiskevatten. Det var således ordning och reda mellan samerna och kronan.

Vinterrajden packas i Gidájávrre söder om Jokkmokk där renarna haft vinterbete. Pulkorna som dras av renar har lastats med matvaror, sovfällar, kokkärl med mera och täckts med renhudar. Foto från 1940.

© Johan Pavval

Hela norra kusten var svensk

Krigen om Finnmarkens tillgångar utkämpades långt därifrån: i Östersjön, på Kolahalvön, i Baltikum, Tyskland och Ryssland. I en rapport år 1558 uppräknades 36 lappbyar vid Ishavs- och Atlantkusten, från Varangerfjorden vid Kolahalvön till Ofotendistriktet, som erlade skatt till Torneå birkarlar, alltså till svenska kronan. Därmed var Ishavskusten svensk, inte rysk, norsk eller dansk, och kommande kungar fortsatte att hävda detta.

Kustsamerna betalade lappskatten i fisk och i tyger, bland annat engelskt kläde som de uppenbarligen köpte från de engelska fartyg som handlade längs Ishavskusten. 

Hundra år senare var den årliga skatten för skattskyldig same i en annan del av Lappmarken två riksdaler, medan den som hade ”halv skatt” betalade en riksdaler eller ett rävskinn eller ett par lappskor eller två lispund torkade gäddor. Det var en låg skatt. 

Dessutom betalade varje lappby gemensamt tionde av sina renar, på samma sätt som bönder betalade tionde av sin boskap. Prästen fick en tredjedel och staten två tredjedelar av både samernas och böndernas tionden.

Samisk rätt i domstolarna

Kronan breddade sin administration genom ett nät av domstolar även i de finska områdena. Från 1500-talets mitt satt samer jämte birkarlarna i nämnderna vid tingen i hela Lappmarken. 

Under 1600-talet fick samer mer och mer ersätta birkarlarna eller borgarna i nämnderna, så att dessa kring 1650 blev rent lapska. Samerna fick genom detta stort inflytande i den lokala rättsskipningen. Inte bara svensk lag utan också gammal lapsk sedvanerätt användes för att komma fram till riktiga domslut i konflikter samer emellan om renbete, fiske och andra tillgångar.

Axel Oxenstierna lagman över alla lappar

De norrländska landskapen fick år 1611 en egen lagman, ingen mindre än rikskanslern Axel Oxenstierna. Han utnämndes senare till ”lagman över alla lappar”. Internationellt begagnade Oxenstierna den magnifika titeln Legifer Laponiae, ”lapparnas lagman”. Sverige hade nu genom honom en enhetlig lapprätt. 

När Jämtland och Härjedalen blev svenska 1645 inlemmades även dessa i lapprätten. Samerna tillhörde fullt ut rättssamhället.

Varför ligger Kirunas och Gällivares gruvor i Sverige och inte i Norge? Det har med samernas skattemannarätt att göra. Att Kirunaområdet tilldelades Sverige och inte Danmark-Norge i riksgränstraktaten år 1751 var ingen lycklig slump, utan det berodde på att den svenska staten kunde visa för den oerhört noggranna gränskommissionen – som inlett sitt arbete på 1730-talet – att regionen var befolkad av lappar med skattemannarätt enligt svensk lag. 

Njallan är den samiska stolpboden för förvaring av mat och andra förnödenheter högt över marken till skydd mot skadedjur. Foto från Udjtá skogssameby i Jokkmokks kommun.

© Lilian Ryd

Denna skatt var av så kallad jordnatur, det vill säga man skattade för mark man ägde. Sverige kunde därmed framgångsrikt hävda att det var svenskt land. Gruvbolaget LKAB ligger således i Sverige och inte i Norge tack vare att Kirunaområdet var svenska lappbyars skattlagda marker.

Samiska nybyggare från 1500-talet

Sedan 1500-talet är samiska nybyggare en del av Lappmarkens historia. Samer som av någon anledning mist sina renar blev bofasta på sina lappskatteland och försörjde sig där som fiskare och jägare. Ännu i början av 1900-talet fanns få nybyggen utan samisk anknytning. Även denna historia och juridik är rikligt belagd i officiella dokument.

Det utfärdades en strid ström av bestämmelser för nybyggarna, oavsett om de var samer, finnar eller svenskar. Syftet var ända fram till 1880-talet att värna samiska renskötares, fiskares och jägares särskilda rättigheter. De icke bofasta samerna hade till skillnad från nybyggarna rätt att jaga allt och överallt, pälsdjur som varg, björn, lo, järv, mård, utter och hermelin, skinn som var eftertraktade i hela Europa.

De fiskade vid alla kuster och försåg det katolska Europa med torrfisk under fastan. Även fågeldun, tran och flodpärlor har varit samiska handelsvaror under lång tid.

Birkarlar handlade med samerna

Fram till 1600-talets början fanns det många små marknader och inarbetade mötesplatser för handeln med samerna. Birkarlarna reste runt och köpte och sålde varor och tog upp skatt åt kronan. De fraktade bland annat mjöl, smör, salt, kläde, vadmal, hampa och lin till samerna i sina distrikt. 

Det fanns detaljerade prislistor, olika för varje lappmark beroende på dess djurliv och andra tillgångar. I Torne lappmark fick samerna 14 alnar vadmal för ett utterskinn och 5 alnar vadmal eller ett lispund (8,5 kilo) smör för ett renskinn.

Karl IX bakom vintermarknaderna

Hertig Karl, senare Karl IX, stramade åt birkarlahandeln för att öka kronans inkomster. Han förbjöd vid 1600-talets början alla småmarknader och instiftade ett antal fasta marknadsplatser som kontrollerades av fogdar. Kyrkor, tingshus och skolor förlades dit. 

På så sätt grundade Karl IX den särskilda lappländska marknadsformen, med den sammanflätning av handel, gudstjänster, tingsförhandlingar och skatteuppbörd som fram till vår tid präglat vintermarknaderna i Lappland. Tydligast lever den kvar i Jokkmokk, där officiell marknad hållits i månadsskiftet januari-februari varje år sedan 1605.

Vid sin kröning år 1607 började Karl till danskarnas förargelse kalla sig ”Lapparnas
konung” trots att Lappmarken ännu var mycket omstridd.

På rajdernas tid ägde varje renskötarfamilj fyra–fem getter som togs med till fjälls. Getmjölken var viktig i hushållet och man gjorde bland annat getost, som röktes ovanför árran, eldstaden, i kåtan. Sigga Buotta Kuoljok mjölkar en get sommaren 1944.

© Sven Sundius/Ájttes bildarkiv

Samernas trivsel viktig för Karl IX 

I april 1611, bara ett halvår före sin död och precis innan danskarna förklarade krig mot Sverige, bland annat på grund av Karls anspråk på Finnmarken och Ishavskusten, satt han på Örebro slott och grämde sig än en gång över lappmarkshandeln. 

Birkarlarna handlade i smyg med lapparna och undansnillade kronan inkomster, ansåg Karl, och skrev en instruktion till sin nyutnämnde lappfogde, Reinholdt Stihger. Den innehöll både kritik och omsorg. 

Samernas välbefinnande och trivsel i Sverige var viktigt för rättfärdigandet av den svensk-finska riksgränsen mot Danmark-Norge och Ryssland. Stihger skulle ”hålla lapparna vid Sveriges lag och rätt, alldeles efter den tryckta lagbok, som vi honom medgivit hava, och icke låta dem i någon måtto någon orätt eller övervåld vederfaras”.

Samtidigt skulle birkarlarnas lönnhandel stoppas. Det finns vissa, skrev Karl, ”som inga fönster låter hugga på sina bodar, utan hava lapparna inne i mörkret och slå dörren igen om sig, på det de desto bättre kunna undsticka varorna som de köpa, och försnilla oss Tionde därmed. Varföre hava vi givit förbenämnde vår fogde i Befallning, att han skall därmed hava uppseende och tillsäga birkarlarna, att de flytte sina bodar in på marknadsplatserna, såsom ock hava dörrarna och fönstren öppna, att man må se vad handel och vandel de driva”.

Kyrkor vapen i striden om Lappmarken

På Kolahalvön inordnade ryska staten samerna och lappbyarna under mäktiga kloster. Sverige däremot hade under Gustav Vasas regering brutit med påven och utvecklat en lutheransk statskyrka. De svenska kungarna satsade sedan på att bygga kyrkor och upprätta lapska kyrksocknar i hela Finnmarken ända upp till Ishavskusten. 

Bland annat byggdes en svensk kyrka i Kautokeino på norska Finnmarksvidda, provocerande nära dansk-norska gränsen. Danskarna svarade snabbt med att bygga en dansk-norsk kyrka i Masi på danska sidan alldeles intill gränsen mot Sverige. Med svenska kyrkor och kyrksocknar i Finnmarken hade Sverige ännu ett argument utöver skattläggning och domstolar. Nu var området bevisligen bebott av samer tillhöriga Svenska kyrkan. 

De finska Kemi och Torne lappmarker, som låg under det svenska landskapet Västerbottens administration, var då särskilt viktiga, eftersom de gränsade mot Ryssland och Ishavet. Via sina kyrksocknar, och som tidigare nämnts lappskatten, hävdade Sverige ända fram till 1809 svensk riksgräns upp till Ishavet.

Naturligtvis fanns också religiösa motiv. Hedningarna skulle kristnas. Men det var utrikespolitiken och inkomsterna från lappmarkshandeln som var den verkliga drivkraften bakom kyrkans mission i dessa avlägsna områden.

Elsa Laula var renskötare, utbildad barnmorska, aktivist, politiker och grundare av Lapparnas Centralförbund 1904.

© Helgeland Museum

Fram till gränsdragningen mellan Sverige och Danmark-Norge 1751 sträckte sig Sveriges välde upp genom Kautokeino, Karasjok och Tana i Norge. Det konkurrerande dansk-norska väldet upprätthölls med sjötrafik hela vägen upp till Ishavet. Danmark var beroende av isfritt hav för att bevaka sina intressen, men behövde å andra sidan inte som svenskarna hålla sig väl med samerna för landtransporter.

Samerna och religionen

Samerna har varit jämförelsevis förskonade från religionsförföljelser. De fick inte vara helt i fred, men de klarade sig bättre än andra religiösa minoriteter i Sverige.

I vår tids beskrivningar av hur präster samlade in och brände nåjdtrummor, slog sönder offerstenar och förbjöd jojkande får man intrycket att endast samisk tro förföljdes. Men så var det naturligtvis inte. När infördes religionsfrihet för alla svenska medborgare? På 1700-talet? 1800-talet? Nej. Svenskarna fick full religionsfrihet år 1951.

Även under missionerandet på 1600- och 1700-talen kunde samerna uppsöka heliga platser och utföra ceremonier och offer, tiotals mil från präster och andra vakande ögon, samtidigt som det var omöjligt att i Sverige utöva katolsk eller judisk tro. Ingen förespråkade samma metoder mot lappar som mot svenska katoliker och judar. 

En same avrättades för sin tro

Ingen försökte döda eller fördriva hela Lapplands befolkning, den var alltför värdefull för statsfinanserna. I stället skulle den kristnas på ett sådant sätt att de flesta överlevde. Medan hundratals svenskar söderut avrättades för anklagelser om häxeri och vantro har så vitt känt en enda same avrättats för sin tro.

Lars Nilsson från Arjeplog avrättades 1693 för att han sagt öppet inför lagmanstinget att han inte kunde vara utan sina förfäders gudar sedan hans barn blivit sjuka. Målet gick till hovrätten, som fastställde dödsdomen.

Lappkodicillen infördes 1751

I den berömda Lappkodicillen, ett tillägg till 1751 års gränstraktat, föreskrivs en särskild Lapprätt, en samernas egen domstol vid sidan av tingen med svenska domare och samiska nämndemän. Lapprätten förvaltade samiska angelägenheter som arvsfrågor och markrätt och avgjorde lokala tvister, både i Jämtland-Härjedalen och i alla lappmarker inklusive de i Finland.

I varje distrikt där det fanns flyttande lappar utsågs en lapplänsman och två samiska nämndemän till Lapprätten. De dömde även i tvister mellan svenska samer på norsk mark.

Ämbetet lagman – det som Axel Oxenstierna var först med – och den särskilda lagmansrätten i Lappmarken avskaffades 1849. Lapprätterna däremot avskaffades aldrig! De skulle kunna sammanträda än i dag.

Henrik Omma bygger en torvkåta på sommarstället Bárkká två mil sydväst om Kvikkjokk i augusti 1959. Kåtan står på en hög backe med en bäck nedanför så att man har nära till vattenhämtning. Björken till bågarna har legat och torkat ett år för att bilda en stadig stomme. Rå björk viker sig av tyngden av torven och då blir kåtan krokig.

© Privat arkiv

Samer i riksdagen 1602–1765

Redan för drygt fyrahundra år sedan hade samerna egna riksdagsmän. Från och med år 1602, då hertig Karl organiserade om riksrådet och ständerna, tilldelades samerna i Lappmarken ett par platser i bondeståndet och fick rätt att sända ledamöter till ståndsriksdagarna – detta under en tid då majoriteten svenskar inte hade någon representation alls i rikets styre.

Efter drygt 160 år, vid riksdagen 1765/66, befriades lapparna från ”skyldigheten”, som det hette, att sända representanter till riksdagen. I stället blev länsstyrelserna förmedlande länk mellan lokalt utsedda samiska företrädare och riksdagen.

Det är inte undersökt hur ofta samiska ledamöter reste till riksdagarna. Att ha en riksdagsplats var kostsamt och tidsödande. Riksdagen kunde sammankallas med kort varsel och i olika städer. Men oavsett graden av närvaro så innebar riksdagsplatserna att samerna hade officiellt säte i landets lagstiftande församling.

Första skolan i Lappmarken 1631

Under flera sekler uppmuntrades samiska pojkar att resa till Uppsala för att studera. De återvände som präster till Lappland och predikade på sitt modersmål. Men det fanns en motsträvighet. När ämbetsmannen Daniel Hjort vid 1600-talets början förde tio samepojkar till Uppsala rymde en efter en på vägen.

Hjort insåg att om det skulle bli något av skolgången måste barnen få undervisning närmare hemmet. Så började arbetet för skolor i Lappmarken. År 1631 invigdes Skytteanska skolan i Lycksele. 1732 grundades lappskolorna i Jokkmokk och Åsele. Arjeplog följde 1742 och Jukkasjärvi 1744. 

Skolorna sköttes av skolmästare med prästutbildning. De undervisade på heltid i tvååriga utbildningar, alltså en grundlig skolgång för samer medan det inte fanns skolor alls för allmogens barn.

Staten bekostade skolan

Lappskolorna var tänkta för pojkar, men en del lärare tog även in flickor. År 1753 skrevs den första flickan in i Jokkmokks lappskola, och från 1770-talet var fördelningen där ganska jämn mellan flickor och pojkar. 

Lappflickorna var raska och duktiga och gjorde stor nytta sedan de gått ut skolan, rapporterade läraren Theophilus Gran: ”Jag vet att många av dem, sedan de blivit gifta, ej allenast lärt alla sina egna barn väl läsa.” De höll också skola för andra samiska familjer ”som varit i grannskapet och velat dra nytta av undervisningen”.

Det var det enda statligt finansierade skolsystemet i Sverige. Staten bekostade inte bara undervisningen för alla inskrivna. Årligen intogs också i varje lappskola sex elever som fick gratis kost, logi, kläder och skolböcker.

John Firth/BIPs/Getty

De i och för sig utmärkta lappskolorna hade dock ett begränsat syfte. Lappbarnen skulle fostras till kristna och laglydiga medborgare, inte jurister och politiker. Adeln däremot utbildade sina barn med siktet inställt på höga ämbeten, och har därför till skillnad mot samerna alltid haft talföra och sakkunniga företrädare som bevakat deras privilegier.

Kåtaskolor med lägre krav 1913

Vid 1900-talets början fanns skolhem för svenska och samiska barn som bodde långt från skolan. Men biskopen i Luleå Olof Bergqvist genomdrev 1913 att barn till renskötande samer inte längre skulle bo i skolhemmen utan i kåtor, för att inte få smak för ett bekvämare liv. Undervisningen skulle ges i en skolkåta, inte i skolhus som för bofasta samiska barn och svenska barn.

Bildningsmålen för kåtaskolorna sattes lägre än i folkskolan. Undervisningen skulle vara sådan att den ”icke avvänjer barnen från nomadlivet”. Den skulle inte leda till annan yrkesutbildning eller högre studier.

Wiklund från Rasbiologiska institutet

Professorn i finskugriska språk K B Wiklund sammanställde Lappskolans läsebok för kåtaskolorna. I den fanns inte minsta spår av samiska rättigheter. På så sätt blev samernas egen samhällskunskap och juridik utraderad. K B Wiklund – som för övrigt var styrelseledamot i Rasbiologiska institutet – och biskop Bergqvist skapade boklösa och historielösa renskötarhem. 

Den klassresa som var svår nog för vanliga arbetarbarn blev nästan omöjlig för nomadernas barn. Det är ett av skälen till att samerna under 1900-talet haft få juridiskt kunniga och pådrivande företrädare från sina egna led.

Först 1962 blev nomadskolorna frivilliga för barn till nomadlappar, som det hette. De kunde nu gå enhets- eller grundskola och tack vare studiemedelsreformen 1965 fortsätta till högre studier.

Samiska rättigheter under sju sekler

Samerna har som synes haft en i internationell jämförelse unik ställning. De förfogar över juridisk dokumentation som saknar motstycke bland världens urbefolkningar. I arkiven finns närmare sju sekler av dokumentation om samiska rättigheter och skyldigheter, om rätt till fiske, jakt och fångst, om lappskatteland, markägande och egna domstolar. Det finns stadfäst i kungliga brev, fogdeinstruktioner, skattlängder, lagar, förordningar och andra riksdagsbeslut.

Den traditionella samiska kåtan har en eldhärd i mitten och ett rökhål i toppen. Kolorerat foto från 1923.

© Heritage/Getty

Sämre ställning för samerna i dag

Samernas situation borde därför vara en helt annan och bättre än den som råder för de papperslösa urbefolkningarna i resten av världen. Men i själva verket är den sämre. 

Hur kunde det gå så illa för en folkgrupp som i dag nämns som urbefolkning i svensk grundlag, och som allt sedan medeltiden haft rättigheter som andra urfolk inte varit ens i närheten av? Hur kunde samernas ställning, som ännu var stark vid 1800-talets mitt, raseras så fullständigt?

Lappskolorna angreps

Det började så smått vid sekelskiftet 1800. Sedan tog nationalismen ökad fart när Finland efter 1809 års krig hade ”förlorats”, som sårade svenskar uttryckte det. 

Bland annat ansåg nu en högljudd krets att det var orättvist att lappbarn fick gratis undervisning, medan sådant inte fanns för andra barn. Så började en åtstramning av de statliga lappskolorna. Det passade inte längre med ett starkt och effektivt Ecklesiastikverk för Lappmarken.

Detta ämbetsverk hade under 1700-talet blivit allt mäktigare. Men år 1801 började en nedmontering av Ecklesiastikverkets särskilda resurser för samerna. Verket underordnades det ena allmänna organet efter det andra i diverse kanslireformer och avskaffades helt 1841. 

Offer för nationalism

Lappmarkens självständiga organ för skola och kyrka blev ett av de första offren för 1800-talets framväxande rastänkande. Ett land, en nation skulle vara ”ren”. Inom en riksgräns skulle det finnas endast ett folk och ett språk – en smått absurd tanke. 

Stora civilisationer har alltid varit smältdeglar av olika folk, språk, religioner och idéer. Men det nationalromantiska giftet spred sig explosionsartat. För första gången i svensk historia började samer och tornedalsfinnar ses som avvikelser och störningar.

Industrialism och rasbiologi

Med industrialismen och exploateringen av Lappmarkens skogar, vattenkraft och gruvor tog nedbrytningen av samiska rättigheter fart på allvar. Rasbiologin blev ett lämpligt redskap. En mer än tusenårig respekt för en befolkning och dess näringar förvandlades på bara några år till förakt och exploatering.

Vid 1800-talets slut sågs samerna som ett primitivt folk utan värde. Det var en oerhörd kontrast mot 1700-talets syn på det svenska samhället som en mosaik av folk och försörjningssätt, där alla var lika nyttiga i byggandet av en upplyst, rationell och ekonomiskt sund stat. 

Samisk äganderätt till mark och vatten stod i vägen när industriell exploatering av Lappland skulle dras igång. Samtidigt var staten av flera skäl inte längre tvungen att uppföra sig anständigt mot samerna. Bland annat hade pälsjaktens betydelse för statens finanser minskat till nästan ingenting.

Vid renskiljning delas renarna i en hjord upp mellan olika ägare. Foto från Lapplandsfjällen 1969.

© Fox photos/Getty

Renskötseln blev ett hinder

Med industrialismens intåg behövde man inte heller hålla sig väl med samerna för att de skulle finnas till hands med sina renar för att transportera järnmalm och tjänstemän. Renskötseln blev bara ett hinder, i stället för som tidigare en förutsättning för Lappmarkens nytta för nationen. 

Landsvägar och järnvägar byggdes i snabb takt för de nya motor- och ångdrivna fordonen. Isbrytare frigjorde Bottenhavet för fraktfartyg året runt.

Dessutom var norra riksgränsen nu väletablerad och inte längre hotad av fienderna Danmark-Norge och Ryssland. Förr behövdes en nogsamt etablerad samisk befolkning under svensk skattläggning, svensk kyrka och svenskt domstolsväsende som bevis för vad som var svenskt område. Men vid 1800-talets slut hade riksgränsen upphört att vara en stridsfråga.

Renbeteslagar och lapptillsyningsmän

Administrationen av Lappmarken blev allt mer kolonial i takt med exploateringen av skog, gruvor och vattenkraft. Med 1886 års renbeteslag startade upplösningen av samiskt självbestämmande och samisk markrätt. År 1928 stiftades ännu en renbeteslag som definitivt avskaffade lappbyarnas självständighet. 

In trädde istället statliga lapptillsyningsmän med stora befogenheter. Detta lappfogdetänkande, att samebyar, renskötsel och andra näringar ska styras och övervakas in i minsta detalj, ledde till ett tjänstemannavälde som präglar statens samepolitik än i dag.

1928 års lag ledde också till bestående konflikter samer emellan. Den blev ett yxhugg mellan renskötande och inte renskötande samer. Samer som inte har renskötselrätt får sedan 1928 inte vara medlemmar i en sameby, och är därmed utestängda från fiske och jakt med mera som deras förfäder bedrivit i generationer på sina gamla marker.

Rennbetestvist med Norge

Riksgränsen mot Norge blev ett bestående problem för samerna efter den svensk-norska unionens upplösning 1905. Den nya norska staten vägrade erkänna svenska lappbyars betesrätt på norska sidan, trots att den är stadfäst bland annat i Lappkodicillen – som ännu 2015 är juridiskt bindande. 

Mer eller mindre misslyckade renbeteskonventioner mellan länderna har bara förvärrat situationen, eftersom svenska staten inte hävdat de svenska samebyarnas rätt.

Samernas parlament, Sametinget, inrättades genom riksdagsbeslut 1992. Det är ett folkvalt organ där alla samer har rösträtt. Det är dock inget parlament i vanlig mening, utan en hybrid mellan statlig förvaltningsmyndighet och intresseförening som ska bevaka samisk kultur och ”därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur”.

Sametinget har varit föremål för debatt sedan starten. Att få välja ledamöter till ett statligt ämbetsverk är inte något självstyre, menar kritikerna, utan istället legitimeras en fortsatt kolonialism.

Publicerad i Populär Historia 9/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också