Sovjetunionen & Sverige – en ansträngd relation

Bildades: 1922.
Föll: 1991.
Antal sovjetrepubliker: 15.
Styre: Sovjetunionens kommunistiska parti.
Ledare: Åtta generalsekreterare ledde Sovjetunionen under dess existens nämligen Vladimir Lenin, Josef Stalin, Georgij Malenkov, Nikita Chrusjtjov, Leonid Brezjnev, Jurij Andropov, Konstantin Tjernenko, Michail Gorbatjov.

Torsdagen den 17 januari 1957 var det mottagning på den kinesiska ambassaden i Moskva. Värdfolket serverade stora mängder 60-procentigt risbrännvin. ”Med åtföljande öppenhjärtighet” som Sveriges ambassadör Rolf Sohlman rapporterade hem till UD i Stockholm dagen efter.

Inspirerad av festens yra utbringade den sovjetiske ministern Anastas Mikojan en skål för de svenska socialdemokraterna. Ett ganska riskfritt förslag, eftersom Tage Erlanders regering – och särskilt den på samförstånd inriktade utrikesministern Östen Undén – i Moskva sågs som goda garanter för den svenska alliansfriheten.

Till allas förvåning vägrade Nikita Chrusjtjov att höja sitt glas. I stället vände sig sovjetledaren till den svenske ambassadören och utbrast:

”En sak är att ni hatar oss kommunister, en annan att ni försöker komma åt oss. Tänker ni delta i ett krig mot oss? Glöm inte att det är svårare nu att nå Poltava än på Karl XII:s tid!”

Några veckor senare fick ambassadören en sovjetisk not där Sverige anklagades för att ha ett nätverk av spioner i de baltiska staterna. Hemma i Stockholm begrep Tage Erlander och Östen Undén inte vad Chrusjtjov syftade på. Men de kunde konstatera att Sveriges förhållande till den mäktiga grannen i öster ännu en gång hade gjort ett tvärt kast.

Relationen till Ryssland hade präglat Sveriges säkerhetspolitik i århundraden när Sovjetunionen grundades 1922. Flera krig hade utkämpats länderna emellan. Men den alliansfria ”balanspolitik” mellan rivaliserande stormakter som Karl XIV Johan lade fast på 1830-talet, skulle åtminstone formellt förbli en svensk ledstjärna.

Låt oss göra några nedslag i Sveriges förhållande till det Sovjetunionen som inte längre finns, men som skulle ha fyllt hundra år i 2022.

Tidigt på morgonen den 30 november 1939 gick sovjetiska trupper över gränsen mot Finland på Karelska näset, nästan exakt enligt det mönster som officerare vid de svenska och finländska generalstaberna hade förutsett ett årtionde tidigare.

Redan i slutet av 1920-talet hade ett sovjetiskt anfall på Finland framstått som det främsta hotet mot Sveriges säkerhet. Enligt den gemensamma planen skulle i ett sådant läge svenska trupper föras över till Finland, antingen från Norrbotten eller med fartyg, och därpå transporteras mot sydost på järnväg.

Men när den svenska försvarskommissionen 1930 antog denna plan, skedde det under sträng sekretess – och nio år senare hade förutsättningarna ändrats i grunden.

Den sovjetiska diktaturen hade sedan 1933 sällskap av en tysk motsvarighet, ledd av Adolf Hitler. Ett storkrig i Europa stod för dörren. Och för att undvika detta hade ”Sverige börjat reträtten in i neutralitetens skyddande kokong” för att citera historikern, freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell.

När Finland anfölls av Sovjet 1939 fick man svensk hjälp i form av vapen, förnödenheter och frivilliga. Men i övrigt tvingades vårt grannland i öster att utkämpa vinterkriget på egen hand.

I juli 1944 anlände den svenske affärsmannen Raoul Wallenberg till Budapest, utrustad med ett svenskt diplomatpass, och ett uppdrag från den amerikanska myndigheten War Refugee Board – att rädda centraleuropeiska judar undan Förintelsen.

Att arbeta för WRB innebar att ta en risk, för USA-myndigheten sysslade också med underrättelseverksamhet. Wallenbergs finansiär hölls därför hemlig, och hans officiella ställning var som legationssekreterare på den svenska beskickningen.

Denna företrädde sedan 1941 också Sovjetunionens intressen i Ungern. Det fanns ryska anställda i huset, och de höll sina överordnade i Moskva underrättade. Kanske tog de ryska diplomaterna för givet att Wallenberg med sitt WRB-uppdrag också sysslade med underrättelseverksamhet. I så fall var det naturligt ur deras perspektiv att betrakta honom med misstänksamhet.

I början av 1945 ryckte Röda armén in i Budapest. Den 16 januari fick Sveriges ambassadör i Moskva besked från utrikesminister Dekanozov att Raoul Wallenberg hade ”tagits i skyddsförvar”. Den 6 februari samma år anlände Wallenberg till Lubjankafängelset i Moskva. Där dog han 1947, enligt vad fängelsets läkare Smoltsov senare skulle rapportera.

Den svenske ambassadören Staffan Söderblom hade redan innan dess rapporterat hem till Utrikesdepartementet att Wallenberg troligen hade omkommit i en olycka. Och det skulle dröja flera år innan Sveriges regering på allvar begärde att få klarhet i svenskens öde.

Därefter skulle gåtan Raoul Wallenberg bli en seglivad och infekterad fråga i relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen.

Den 25 januari 1946 fördes fyrahundra personer mot sin vilja ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn. De flesta var tyskar, men 146 av dem kom från någon av de tre baltiska republiker som under mellankrigstiden hade varit självständiga, men nu var en del av Sovjetunionen.

Samtliga hade slagits på tysk sida mot den framryckande Röda armén, men räddat sig över till Sverige, där de hade internerats. Efter begäran från Sovjetunionen skulle de nu utlämnas. Det var ett beslut som väckte häftiga protester i Sverige.

I Moskva betraktade man dessa balter som sovjetmedborgare, och därmed också landsförrädare. Många befarade därför att de skulle avrättas vid ankomsten till Sovjet.

Baltutlämningens förhistoria startade sommaren 1940, när den svenska regeringen beslöt att erkänna den sovjetiska annekteringen av Estland, Lettland och Litauen.

Det gjordes, som nämnde Wilhelm Agrell beskriver, i ett läge när Sverige var synnerligen trängt. Hitlertyskland hade ockuperat Danmark och Norge, och Sverige hade tvingats låta Tredje rikets soldater passera (transiteras) genom landet. Tyskland och Sovjetunionen var fortfarande bundsförvanter, och Finland stod under hårt sovjetiskt tryck.

Det förelåg visserligen inget akut ryskt hot mot Sverige, men regeringen var mån om att inte störa relationen. Ännu mer mån var regeringen om detta när kriget var slut. Sveriges eftergifter för Tyskland framstod som besvärande, och Sovjetunionen behärskade i praktiken Östersjön från Torneå till Lübeck. Därför var den svenska regeringen nu extra angelägen om att samarbeta österut.

Eftersom de internerade balterna per definition var sovjetmedborgare sågs beslutet att utlämna dem som ett rutinärende av utrikesminister Östen Undén. Han efterlyste en baltisk patriotism som gick ut på att ”acceptera det nya Ryssland”. Under Undéns ledning skulle UD under de följande åren vårda relationerna till Sovjetunionen.

”Undéns svaghet för SSSR:s makt är nästan större än Günthers för Tyskland” skrev Sven Grafström, chef för UD:s politiska avdelning, i sin dagbok. (Det var utrikesminister Christian Günther som hade styrt den svenska eftergiftspolitiken gentemot Tyskland under kriget.)

Den 4 april 1949 bildades försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organization, i dagligt tal Nato. Tolv stater anslöt sig, det alliansfria Sverige stod utanför.

I teorin var Sveriges försvarsmakt väl rustad efter krigsårens upprustning och beredskap. Materielen var dock till stora delar omodern. Den teknologi som nu behövdes fanns främst att tillgå i USA.

För regeringen Erlander blev det nu därför lika viktigt att övertyga västmakterna om Sveriges pålitlighet, som att övertyga Sovjetunionen om den svenska neutraliteten.

Våren 1952 reste Erlander till USA. Officiellt på semester, men i verkligheten var det för att förbereda ett militärt samarbete. Efter besöket skrev försvarsstabschefen Richard Åkerman i sin dagbok:

”Avtal gjort med USA om köp av mtrl i USA. Vi ha med spetsfundiga formuleringar gått med på de villkor som ställer oss i paritet med Nato-länderna. Detta får absolut ej offentliggöras, ty då får Sovjet rätt i att Erlander var där för sådant.”

Kanoner och handeldvapen, spaningsutrustning och radarstationer, oljor, drivmedel och gummidäck – mycket stod på inköpslistan när svenska militärer skrev avtal med USA. I gengäld skickades information västerut, i sällskap av löften om att Nato skulle få använda svenskt luftrum och svenska baser om det skulle behövas.

Under hela ”efterkrigstiden” skulle Sovjetunionens företrädare varna Sverige för att gå med i Nato. Men riktigt hur starka blågula band som knöts till Atlantpakten anade till slut inte ens regeringen i Stockholm.

Fredagen den 13 juni 1952, strax efter klockan nio på morgonen, lyfte ett flygplan av typen DC-3 från Bromma med åtta personer ombord. Två timmar och tjugo minuter senare uppfattade en radiotelegrafist på flygflottiljen F 2 i Hägernäs ett kort anrop som snabbt tystnade. Därpå hördes ingenting mer från DC-3:an.

Officiellt skulle planet då ha befunnit sig nordost om Gotska Sandön, men den verkliga färdplanen var en annan. DC-3:an tillhörde det svenska flygvapnet och var utrustad för teknisk signalspaning. Besättningen arbetade för Försvarets Radioanstalt FRA, och de uppgifter som samlades in skulle enligt ett hemligt avtal vidarebefordras till USA.

Två dagar efter försvinnandet hittades en delvis uppblåst gummibåt inte långt från den plats i Östersjön där DC-3:an, enligt den verkliga planen, borde ha befunnit sig. I båten fanns ett splitter som senare skulle visa sig komma från en sovjettillverkad granat. Flera plan skickades ut för att söka.

Den 16 juni sköts ett av dem ner. Besättningen på detta plan, av typen Catalina, räddades. Men varken DC-3:an eller dess ombordvarande återfanns.

Det skulle dröja till 1983 innan svenska myndigheter medgav att planet hade varit ute på ett signalspaningsuppdrag. Och det dröjde till 1991 innan ryska myndigheter medgav att man hade skjutit ner de två svenska planen.

Att Sverige hörde hemma i västblocket var känt av alla under kalla kriget. Och att samarbetet med Nato innefattade underrättelseverksamhet visste de insatta. Men precis vilken omfattning samarbetet med USA hade, det var okänt även för statsråden i regeringskansliet.

Därför kunde UD i Stockholm 1957 utfärda en uppriktig dementi när Sverige då anklagades för att bedriva spionverksamhet i Sovjet. Fjorton västagenter hade gripits där. Alla var av estnisk nationalitet och hade utbildats i Sverige. Vad UD först nu fick veta var att samarbetet mellan Sverige och Nato hade pågått i flera år. Det var i det fördolda en lika viktig del av säkerhetspolitiken som vänskapen med Sovjet.

Den 24 juni stod Nikita Chrusjtjov på ett podium i Göteborg, där stadens styrande gav en mottagning för Sovjetunionens ledare. På den främsta raden satt statsminister Tage Erlander, som hade gruvat sig i veckor för detta.

Fem år tidigare hade Chrusjtjov lämnat återbud, eftersom svenska högerpolitiker hade protesterat mot besöket. Även denna gång hade protestmöten hållits, men nu hade i alla fall sovjetledaren anlänt. En roddtur med Erlander i Harpsundsekan hade gett bra pressbilder.

Första dagens svenska framstötar med frågor om Raoul Wallenbergs öde hade dock irriterat Chrusjtjov. När sovjetledaren nu besökte Göteborg lade han plötsligt sitt manus åt sidan och sade:

”Ta inte illa upp, men Karl XII var ju svenskarnas kung eller hur? Rätt som det var fick denne monark infallet att börja krig mot Ryssland.”

Efter att ha påmint om det svenska nederlaget vid Poltava 1709 vände sig Chrusjtjov direkt till Tage Erlander:

”Jag ställer frågan på sin spets. Vill ni föra krig mot Sovjetunionen eller vill ni inte, herr statsminister?”

En förbluffad Erlander svarade att nej, det övervägde han inte. Publiken, skrattade och applåderade. Chrusjtjovs historiska Sverigebesök blev en opinionsmässig succé, men för värdfolket var eftersmaken besk.

”När det [talet] hölls tyckte jag att det till en början var mycket lustigt, men efter ett par minuter blev Poltava inget skämt utan något egendomligt tjockt klumpigt och otrevligt” skrev Erlander i sin dagbok när gästen hade rest hem.

Om sovjetledaren skämtade eller inte fick den svenska regeringen aldrig veta. Fyra månader efter Sverigeresan avsattes Nikita Chrusjtjov.

Tisdagen den 27 oktober 1981 klockan 19.57 styrde kapten Anatolij Gusjtjin sin ubåt U 137 rakt upp på Torhamnaskär vid inloppet till Gåsefjärden i Karlskronas skärgård. Kanske var det ett saknat sjömärke i farleden som förvillade honom. I alla händelser lyckades inte den sovjetiske ubåtskaptenen att backa loss sitt fartyg.

Morgonen därpå ringde en fiskare från Sturkö till marinbasen i Karlskrona och rapporterade att han och en kollega hade siktat en strandad ubåt i yttre Gåsefjärden. En av flottans vedettbåtar gick ut för att kontrollera (den högst osannolika) uppgiften.

Snart kunde kommendörkapten Karl Andersson bekräfta att en sovjetisk ubåt av Whiskeyklass hade ränt upp på ett skär djupt inne i svenskt militärt skyddsområde. Vid 11.30 nådde informationen försvarsområdesstaben och Sveriges ÖB Lennart Ljung, och snart även statsminister Thorbjörn Fälldin.

Några timmar senare kom FRA, med ännu mer alarmerande uppgifter. En sovjetisk undsättningsstyrka var på väg mot Gåsefjärden. I god fart närmade sig dessa fartyg ur den sovjetiska östersjömarinens specialförband Sveriges territorialgräns.

Nu handlade det bokstavligen om minuter. När Blekinge kustartilleriförsvar hade lyckats bemanna ett av sina fasta batterier, återstod det endast en kvart innan den sovjetiska styrkan skulle korsa gränsen. Det svenska försvaret var inte avpassat för en situation som denna. Beredskapen byggde sedan 1960-talet på att det antingen var fred eller krig. Risken för det sistnämnda ansågs per definition vara kopplad till en stormaktskonflikt, och skulle därför kunna förutses.

För att nå full styrka i kustartilleriet krävdes en mobilisering av försvaret. Inte ens artilleriledningsradarns särskilda så kallade hoppfrekvens fick användas utan skriftlig order. Och nu var en fiende på väg.

Den 6 juni 1991 kom Sovjets ledare Michail Gorbatjov med hustru Raisa till Stockholm. De avlade visit hos det svenska kungaparet på Drottningholm, och lade även ner en krans vid statsminister Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård.

Men huvudpunkten för Gorbatjovs korta besök var ett två timmar långt samtal i Rosenbad med Palmes efterträdare, statsminister Ingvar Carlsson.

Sovjetledarens främsta ärende var att be om ekonomiskt bistånd. Sovjetunionen behövde massiv hjälp om den planerade övergången till marknadsekonomi skulle lyckas. Om perestrojkan misslyckas är freden i fara, varnade sovjetledaren.

Men Ingvar Carlsson ville inte prata pengar. För honom, liksom för andra ledare i västvärlden, var händelserna i Vilnius den stora frågan för dagen.

Den 11 mars 1990 hade sovjetrepubliken Litauen utropat sin självständighet. Efter en tid av tilltagande spänningar hade de sovjetiska trupper som var stationerade där tagit till våld. I januari 1991 dödades femton demonstranter.

Och på kvällen den 3 juni, två dagar innan Michail Gorbatjov skulle resa till Oslo för att i efterhand ta emot Nobels fredspris, hade militären åter posterat sig på den litauiska huvudstadens gator.

”De baltiska folken har rätt till självbestämmande” sade Ingvar Carlsson nu till sin gäst. På presskonferensen efteråt fick den svenske statsministern frågan vad sovjetledaren hade svarat på det.

”Michail Gorbatjov framhöll att han är beredd att ge de baltiska staterna självständighet, men att processen måste följa den sovjetiska konstitutionen, annars blir det kaos.”

Sovjetledaren klargjorde att saken utgjorde en komplicerad process, som skulle ta flera år. Men den tiden fick han inte. Sovjetunionen, som Michail Gorbatjov ville förvandla till en demokratisk federation, befann sig redan i upplösning.

Ett halvår efter blixtvisiten till Stockholm hade Gorbatjov inte bara förlorat makten. De socialistiska staternas rådsunion, SSSR, hade upphört att existera.

Publicerad i Populär Historia 8/2022