Lenin: Helgon eller massmördare?

Historien om Lenin börjar i den sömniga ryska provinshuvudstaden Simbirsk vid Volga år 1870. Det är vår. Isen har brutits och en lätt dimma svävar över vattnet. Staren och andra flyttfåglar har kommit tillbaka. Koltrasten drillar. Allt är frid. Den 22 april föder skolinspektören Ilja Nikolajevitj Uljanovs hustru Maria Alexandrova parets andre son. Han döps till Vladimir, vilket betyder ”världens herre”.

Volodja (ryskan har fasta smeknamn för egennamn) får, som den yngling ur övre medelklassen han är – fadern adlades 1874 – en ordnad skolgång. Han lär sig älska Beethovens musik. Våren 1887 tar han studentexamen. Vid samma tid hängs i S:t Petersburg hans äldre bror Alexander, dömd för deltagande i förberedelse för ett försök att mörda tsaren.

Volodja klarar trots tragedin sin examen med glans. Han får guldmedalj och sin rektors rekommendation med sig till universitetet i Kazan, där han börjar studera vid juridiska fakulteten.

Vladimir Ilitj relegeras

Tack vare den avrättade broderns goda anseende i terroristkretsar som martyr inbjuds Volodja att gå med i en revolutionär organisation. Efter att ha deltagit i en studentdemonstration blir han relegerad från universitetet.

Den relegerade unge mannen tillbringar de följande fyra åren med att läsa och åter läsa, inte bara juridik utan även radikala ryska romaner och den socialistiska litteratur som är översatt och vida spridd i Ryssland. År 1891 tillåter myndigheterna honom att avlägga examen i juridik vid universitetet i S:t Petersburg.

Istället för att inleda en borgerlig yrkeskarriär blir Volodja politiker på heltid. Han blir medlem av det illegala Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDRP). 1897 arresteras han. Brottet är politisk agitation bland industriarbetarna i huvudstaden och han döms till tre års förvisning till Sibirien.

I Sibirien förvandlas Volodja till hänsynslös yrkesrevolutionär. Han antar på tidens manér ett täcknamn. Eftersom han under förvisningen bor vid floden Lena i östra Sibirien väljer han namnet Lenin.

Boljsevikerna bildas

Efter frigivningen går han i landsflykt för att i frihet kunna arbeta för revolution i Ryssland. Han startar tidningen Iskra (Gnistan) och organiserar 1903 en utbrytning ur RSDRP. Fraktionen kallar sig bolsjeviker (majoritetsmän) medan motståndarna får namnet mensjeviker (mindretalsmän). De förblir reformistiska socialdemokrater.

Bolsjevikernas linje kan sammanfattas i begreppen avantgarde, demokratisk centralism och våld. Med det första menas att det är en självutnämnd elit som skall leda ”massorna” på rätt väg, med det andra att lägre instanser obrottsligt måste lyda ledningen och med det tredje att våld är ett legitimt medel i den politiska kampen.

Vid första världskrigets utbrott år 1914 tar Lenin sin tillflykt från Österrike till Zürich i det neutrala Schweiz. I januari 1917, ett par veckor före tsarens abdikation, yttrar den knappt femtioårige Lenin att hans generation knappast kommer att uppleva någon revolution i Ryssland.

Det som knäcker tsarregimen är inte några inhemska revolutionärer utan den segerrika tyska armén. Men när statsmakten i Ryssland väl börjat upplösas antar utvecklingen en ny dynamik.

Lenin i Stockholm

Vid underrättelsen om februarirevolutionen och tsarens avgång, griper Lenin tillfället i flykten. Han får Tysklands och Sveriges tillstånd att ta sig med tåg från Zürich till Petrograd. Han får pengastöd av tyskarna. I Stockholm köper han sig en kostym på varuhuset PUB.

Det ligger i Tysklands intresse att ytterligare undergräva den ryska staten och åstadkomma att den tvingas dra sig ur kriget. Den revolutionäre agitatorn Lenin betraktas som ett lämpligt instrument att sätta in mot den provisoriska regeringen i Ryssland.

Lenin är dock ingalunda någon agent för det kejserliga Tyskland. När han i april 1917 anländer till huvudstaden, klättrar han iklädd sin prydliga svenska kostym omedelbart upp på ett pansarfordon framför finlandsstationen och proklamerar att den borgerliga revolutionen ska förvandlas till en socialistisk.

Sommaren 1917 misslyckas den provisoriska regeringens militära offensiv mot Tyskland. Soldaterna deserterar i massor, bönder och industriarbetare inrättar revolutionära råd – sovjeter – och antalet medlemmar i bolsjevikpartiet ökar snabbt. En av de nya medlemmarna, Lev Trotskij, organiserar det relativt oblodiga maktövertagandet den 7 november och skapar av bolsjevikernas röda garden Röda armén.

Ryska inbördeskriget tar fart

Bolsjevikregimen tar i början av år 1918 säte i Moskva. Den europeiska perioden i rysk historia, som förknippas med S:t Petersburgs tid som huvudstad från 1712, är tillsvidare över.

I mars sluter Sovjetryssland fred med Tyskland i Brest-Litovsk. Nu återstår att göra upp med den gamla ordningens försvarare, de vita. År 1920 segrar de röda i inbördeskriget.

Den 21 januari år 1924 dör den slagrörde Lenin. Josef Stalin, ”Stålmannen”, blir partiets generalsekreterare. Hans första insats är att förvandla Lenins begravning i Moskva i den bitande vinterkylan till en religiös manifestation. Liket balsameras och läggs i ett hastigt hopsnickrat trämausoleum på Röda torget i Moskva framför muren till Kreml, maktens boning.

I kampen om vem som ska bli hans efterträdare besegrar Stalin Trotskij som tilldelas Lucifers roll och på Stalins order mördas, 1940, i Mexico City. Lenin är nu gud och Stalin blir hans profet. Men efter sin död förvandlas Stalin snabbt till en usel människa i tecknet av avstaliniseringen. Lenin däremot äras i Sovjetunionen till dess staten försvinner juldagen 1991.

Den Lenin som fortfarande äras i våra dagars Sverige är förstås inte massmördaren Lenin utan den helige Lenin, de socialistiske ikonen. Det religiösa språkbruket kan låta egendomligt, men det är förvisso inte fråga om någon ytlig eller demagogisk jämförelse. Lenin är den fjärde gudabilden i den tradition som frambringat Jahve, Gud Fader och Allah.

Marxism som religion

Marxismen är den fjärde i raden av euroasiatiska religioner efter judendom, kristendom och islam. Lenin är lika odödlig som de andra tre gudomliga framträdelseformerna. Marxismen är lika mycket religion och lika litet vetenskap som de tre tidigare.

Lenin är en gud och marxismen en religion. Därför går det inte att diskutera Lenin på samma plan som Hitler och Stalin. Dessa är bara historiska personer. Av samma skäl kan inte marxismen diskuteras på samma plan som nazismen och stalinismen. Dessa är bara sammanfattande namn på i rum och tid avgränsade rörelser. Lenin däremot är en paradox.

Politik är inte bara en fråga om intressen och idéer utan även om känslor och tro. Redan den 30 augusti 1918, mindre än ett år efter bolsjevikernas statskupp och maktövertagande i Ryssland, blev Lenin en helig man för det ryska folket. Han blev allvarligt sårad av ett skott från en vänstersocialistrevolutionär aktivist, Fania Kaplan.

Lenin som Kristus

Tjekan gjorde genast processen kort med Kaplan, medan den i huvudet och halsen sårade Lenin förvandlades till martyr. En av Lenins närmaste medarbetare, Zinoviev, utfärdade omedelbart efter attentatet en deklaration med innebörd att Lenin var helgon, apostel och profet för den nya läran, kommunismen.

Zinoviev kallade i deklarationen Lenins skrift från 1902, Vad bör göras?, för lärans evangelium. Det var i denna skrift som Lenin förklarade att revolutionen måste ledas av en liten elit av yrkesrevolutionärer, proletariatets förtrupp.

I den kommunistiska partipressen beskrevs Lenin som en gud. Journalisten Lev Sosnovskij jämförde Lenin med Kristus. Precis som Människosonen var Ilitj odödlig (Lenin benämndes som människa med sitt fadersnamn).

Precis som Kristus hade låtit sig korsfästas för att frälsa mänskligheten, hade Lenin utsatt sig för kontrarevolutionens och imperialismens attentat för att frälsa proletariatet. I en rad spontana bidrag som flöt in till tidningarna i Ryssland framställdes Lenin som ett helgon. Han skrevs snabbt in i en urgammal rysk ortodox kristen tradition.

Han framstod som en inkarnation av Boris och Gleb, de medeltida furstarna, yngre söner till den förste kristne storfursten av Kiev, Vladimir, vilka utan att göra motstånd hade låtit sig mördas av Svjatopolk och därefter helgonförklarats och fått rollen av martyrer för det ryska folket.

Medveten ikonisering

En märklig sak med leninismen och den reellt existerande kommunistiska rörelsen är hur typiskt ryska mönster med sin grund i det förindustriella ryska bondesamhället och i rysk ortodoxi kunde accepteras inte bara av ryssarna utan även av människor i den sekulariserade, industrialiserade och urbaniserade västvärlden.

Redan under 1920-talet publicerades både i Sverige och andra länder analyser av de religiösa dragen i leninkulten i Sovjetunionen. Under 1980- och 1990-talen har forskningen på grundval av nya källor både nyanserat denna bild och gjort den mera fullständig. Det framgår klart hur makthavarna i Sovjetunionen efter Lenins död mycket medvetet utformade kulten enligt ryskortodoxa mönster.

Den ryska kyrkan lärde att heliga mäns stoft inte multnade efter döden. Kommunisterna lät öppna gravar och visade att dessa kristna heliga män faktiskt hade förmultnat. Men Lenin balsamerades och lades i en glaskista till allmän beskådan under högtidliga former. Poeten Majakovskij diktade om Lenin som mer levande än alla levande. Affischer med budskapet ”Lenin levde, lever, och skall alltid leva” spreds över landet.

Leninismen som Nya testamentet

Statyer och byster av Lenin producerades i industriell skala och fick funktionen av friluftsaltaren för offentliga riter i hela det socialistiska lägret. Aposteln Petrus stad vid Neva fick namnet Lenins stad. Marxismen blev kommunismens Gamla testamente när leninismen blev dess Nya testamente. Lärans namn blev marxism-leninismen.

De målningar av Lenin som utfördes under sovjettiden, som hängdes i offentliga rum och vilka som tryck spreds i miljonupplagor i böcker och som planscher, har en mycket tydlig religiös karaktär.

Det är Lenin i himmelskt ljus som den uppenbarade vishetens källa, Lenin som håller sin bergspredikan när han inspirerar rödarmisterna till att överträffa sin numerär, Lenin som imponerar på de lärde i templet, förlåt, vid universitetet i Kazan, Lenin som välsignar folket och Rysslands heliga jord, Lenin som lider martyrens öde men mirakulöst räddas av Försynen.

Makt är rätt och framgång är sin egen legitimering. Bolsjevikernas statskupp år 1917 och seger i inbördeskriget 1918–20 imponerade på revolutionärt sinnade socialister i andra länder och fick dem att beundra Lenin. De ryska formerna för ledardyrkan och den ryska synen på ordet övertogs av kommunisterna i väst.

Lenin ansvarig för terrorn

Den reellt existerande Lenin bar personligen ansvaret för den terror som släpptes lös över Ryssland omedelbart efter det att bolsjevikerna tagit makten. Författaren Maxim Gorkij, som befann sig i revolutionens Ryssland åren 1917–18, blev känd som en skarpsynt iakttagare och bister kritiker av Lenins regim i sin tidning.

Han påpekade att Lenin betraktade individer blott som instrument i sina händer och behandlade arbetarklassen på samma sätt som smeden hanterade råjärnet.

Ett av Lenins lydiga redskap i maktutövningen, Vjatjeslav Skrjabin, bar det betecknande stridsnamnet ”hammarmannen”, det vill säga Molotov. Denne, som sedan tjänade Stalin troget, menade att Lenin var ännu hårdare än Stalin. Molotov gav ett generellt omdöme, men han skulle ha kunnat hänvisa till ett brev som han fick från Lenin den 19 mars 1922.

NEP – ny ekonomisk politik

Brevet, som Molotov skulle distribuera till Politbyråns (regeringens) medlemmar, ingick inte i Lenins samlade verk utan publicerades först år 1970 av en antisovjetisk exilrysk tidning i Paris. Det kunde på grund av denna omständighet avfärdas av kommunisterna i väst som en förfalskning. I augusti 1990 publicerades brevet i det sovjetiska organet Izvestija TsK. Det är autentiskt och det går inte att förneka att det är den historiske Lenin som talar i det.

Brevet till Molotov tillhör NEP-perioden (1921–28). De som vill bevara det sovjetiska i ljust minne brukar framhålla NEP (ny ekonomisk politik) som en human period, ett lovande förebud om en socialism med mänskligt ansikte. I detta brev grinar dock mot läsaren ett mycket ondskefullt ansikte.

Brevet föranleddes av att några troende kristna hade gjort motstånd när kyrkans egendomar konfiskerades i textilstaden Sjuja trettio mil nordöst om Moskva. Det rådde hungersnöd i området. Lenin ville att böndernas förtvivlan och missnöje skulle kanaliseras mot kyrkan och dess präster. Han gav Politbyrån order att låta den instundande partikongressen i hemlighet besluta om en utrotningskampanj av kristna i Sjuja, i samarbete med säkerhetstjänsten, justitiekommissariatet och revolutionsdomstolen.

Lenin underströk att ”ju fler företrädare för det reaktionära prästerskapet och de reaktionära borgarna vi kan avrätta, desto bättre”. Skörden blev drygt åtta tusen människooffer.

Massmord som planuppfyllnad

Antalet offer för massavrättningen i Sjuja var inte stort jämfört med de miljoner och åter miljoner som föll offer för Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots terror. Men även Lenin hade direkt eller indirekt miljontals liv på sitt samvete.

Det handlar heller inte bara om antalet offer utan också om inställningen till människoliv. Liksom de andra massmördarna räknade Lenin i kategorier och kvoter: massmordet som planuppfyllnad.

Marxisten Lenin levde kvar i den kommunistiska rörelsen som handlingens och strategins teoretiker och världsrevolutionens profet. Genom att studera Lenins skrifter och berättelser om hans handlingar, skulle kommunisterna lära sig hur man skulle vinna fäste bland arbetarna.

Propagandan, som byggde på ett misstänkliggörande av det borgerliga samhällets företrädare, vann anklang bland många arbetare i länder som Tyskland, Tjeckoslovakien och Frankrike under mellankrigstiden och de första åren efter andra världskriget.

En ny framgångsvåg för marxism-leninismen svepte fram bland studenter, författare och journalister i västvärlden i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.

Lenins skrifter

Men om man ger sig tid att läsa centrala skrifter av Lenin som Vad bör göras?, Imperialismen som kapitalismens högsta stadiumoch Staten och revolutionenblir man uttråkad och obehaglig till sinnes, snarare än imponerad.

Det är fråga om osorterade anhopningar av läsefrukter från Marx och andra storheter, reflektioner över aktuella politiska händelser och våldsamma angrepp på dem som tänker annorlunda, särskilt inom den socialdemokratiska rörelsen.

Man inser snart att dessa skrifters anseende måste bero på deras status som heliga skrifter snarare än på innehållet.

De svenska kommunisterna genomförde från mitten av 1920-talet utrensningar inom det egna partiet och drog igång kampanjer mot socialdemokrater och andra demokratiskt sinnade. Inspirerade av Lenin förvandlade de språket från ett analytiskt instrument till en samling besvärjelser och skymford.

De förde debatt med hjälp av slagord och etiketter. Det som skulle misskrediteras kallades ”borgerligt” och ”borgarna” framställdes som illvilliga agenter för kapitalismen-djävulen. ”Arbetarklassen” eller ”arbetarna” framställdes inte som en klass med egna intressen utan som godheten inkarnerad, som människor av en bättre sort än andra: de utkorade.

"Lenin tillhör massmördarnas skara"

På samma sätt som Toran, Bibeln och Koranen färgade det politiska språket i motsvarande kulturer även utanför de troendes kretsar, färgade marxism-leninismen det politiska språket inte bara bland troende och organiserade kommunister utan även bland den socialistiska vänstern i vid mening, även inom den demokratiska vänstern.

På samma sätt som de klassiska religionerna i sina vidskepliga versioner förblindar, förblindar marxism-leninismen. Och på samma sätt som det är meningslöst att hålla de historiska gestalterna Jesus och Muhammed ansvariga för kristna och muslimska människors dumhet och grymhet är det meningslöst att hålla Lenin ansvarig för alla illdåd som begåtts i hans namn av kommunister.

Däremot är det ett intellektuellt hederlighetskrav att erkänna att den faktiskt existerande Lenin, den historiske Lenin, hör till samma gäng som Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot, till massmördarnas skara. Den historiske Lenin var en ond människa. Frågan om Lenin tillhör den levande historien är därför en fråga om moral.

Publicerad i Populär Historia 6/1998