Hanna Paulis målning »Vännerna« avbildar flera av de första kvinnorna i nätverket Tolfterna. Från vänster: Betty Hirsch, Olga Björkegren, Lisen Bonnier, Nanna Bendixson, Ellen Key, Hanna Pauli (sittande på golvet), konstnärens man Georg Pauli (stående), Karl Otto Bonnier, Richard Bergh, Gerda Bergh, okänd man, Arthur Bendixson och längst till höger Klas Fåhraeus.

© Nationalmuseum

Tolfterna – Ellen Keys klassöverskridande kvinnomöten

På 1890-talet började en grupp borgerliga Stockholmskvinnor med Ellen Key i spetsen att bjuda in arbetarkvinnor till samkväm. Lärarinnor, sömmerskor, konstnärer och fabriksarbeterskor drack te, diskuterade och lyssnade på föredrag tillsammans. De kallade sig Tolfterna. Kvinnorna avbildade på Hanna Paulis målning »Vännerna« var bland de första som anslöt sig.

22 augusti 2020 av Lisbeth Håkansson Petré

Hemma hos konstnärsparet Hanna och Georg Pauli på Bellmansgatan i Stockholm har vännerna i »-Juntan« samlats. Pedagogen och kvinnosaksideologen Ellen Key läser högt ur ett manuskript. På golvet sitter Hanna Pauli med skissblock och penna. Hon tecknar av scenen. Teckningen ska bli målningen »Vännerna«, en av hennes mest berömda.

Juntan var en krets konstnärer, författare och förlagsfolk som varvade uppsluppna middagar med högläsning och samtal om tidens frågor. De tillhörde den unga kultureliten. När de började träffas år 1890 var de flesta av dem i trettioårsåldern och deras informella sätt att umgås låg rätt i tiden. Långdragna middagsbjudningar var passé. Innefolket nätverkade i litterära salonger och diskussionsklubbar.

Ellen Key Juntans mittpunkt

Intresset för samhällsfrågor ökade i takt med att industrialismen, de vetenskapliga upptäckterna och den tekniska utvecklingen ritade om världen. Medlemmarna i Juntan, liksom andra inom den växande radikala borgerligheten, ville förnya samhället och konsten. De sympatiserade med arbetarrörelsen och stöttade kvinnornas frigörelse.

Ellen Key var Juntans mittpunkt. Som ung var hon privatlärare åt Hanna Pauli och hennes syster Betty Hirsch, som syns stående till vänster i målningen. Även Lisen Bonnier, som sitter vänd mot oss med ett handarbete framför sig, var en av Keys elever. Det tre flickorna blev så fästa vid sin lärare att de höll kontakten.

Gruppen vidgades med vänner och äkta män och Juntan bildades. Till vänster om Lisen Bonnier sitter Olga Fåhraeus (född Björkegren) en av sin tids mest populära skådespelare. Till höger syns konstnären och litteraturkritikern Nanna Bendixson. Vid fönstret står Georg Pauli, nedanför honom sitter Karl Otto Bonnier, Ellen Keys förläggare som även gav ut August Strindberg och Selma Lagerlöf. Konstnären Richard Bergh, med armen om sin fru Gerda Bergh, blev med tiden chef för Nationalmuseum.

I målningens framkant syns reformpedagogen Artur Bendixson med hakan i handen, och till höger om honom skribenten och konstsamlaren Klas Fåhraeus. Mannen i bakgrunden är en okänd gestalt.

Ellen Key var den drivande kraften bakom bildandet av Tolfterna. 

© Nordiska museet

Inspirationen till Tolfterna 

I slutet av 1800-talet bildade den reformvänliga medel- och överklassen nya sammanslutningar på löpande band: privata sällskap som Juntan, salonger som hos Curmans på Floragatan, föreningar som Verdandi och Fredrika Bremer-förbundet. Vissa organisationer nådde utanför de borgerliga kretsarna, som läkaren Anton Nyströms Arbetareinstitut som erbjöd Stockholms arbetare bildning. Där höll bland andra Ellen Key och Richard Bergh populära föreläsningar. Och det var där Ellen Key fick idén till Tolfterna.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

På Arbetareinstitutet hade Ellen Key lärt känna den intellektuella 25-åringen Anna Söderberg som arbetade som strykerska i ett tvätteri och ägnade all ledig tid åt studier. En kväll när de följdes åt hem efter en föreläsning ska Anna Söderberg ha sagt: »Det är inte era fina kläder eller er mat vi är avundsjuka på, det är bildningen och konsten som ni har så mycket större tillgång till.«

Ellen Key brann för folkbildning

Ellen Key var en av Sveriges mest betydelsefulla folkbildare. Hon trodde på bildningens kraft att förändra. Den som hade kunskap kunde påverka sin situation och i förlängningen bidra till ett bättre samhälle. Hon betonade människans behov av konst och skönhet. Naturligtvis gick Anna Söderbergs kommentar rakt in i hennes hjärta.

Tillgång till kunskap och kultur var en klassdelare. Förutom Arbetareinstitutets föredrag och bokutlåning var utbudet klent för den som hade ont om pengar. Folkbiblioteken och bildningsförbunden fanns ännu inte. Allra svårast var det för arbetarklassens kvinnor. De hade lägst inkomster och kämpade mot uppfattningen att arbetare i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet inte var lämpade för studier.

Tanken med Tolfterna var att arbetarkvinnor skulle bjudas in till samkväm. Här sömmerskor vid Augusta Lundins ateljé på Brunkebergs torg i Stockholm runt sekelskiftet 1900.

© Stadsmuseet i Stockholm

Borgerliga kvinnor hade större tillgång till bildning än arbetarkvinnorna. De hade råd att resa, gå på teater och köpa böcker. De hade hjälp med hushållsarbetet och mer tid att utveckla sina intressen. Anna Söderberg och hennes vänner hade varken råd att köpa de böcker de ville eller tid att läsa dem. De lånade litteratur av varandra och läste sena kvällar efter långa arbetsdagar. Orättvisorna var uppenbara. Ellen Key kände att något måste göras.

Arbetarkvinnor bjöds in

Hon kontaktade sina vänner författarna Amalia Fahlstedt och Elna Tenow som gått i samma tankar. Efter överläggningar hemma i Elna Tenows våning en vårvinterdag 1892 var planen klar. Tillsammans med likasinnade borgerliga kvinnor skulle de bjuda in arbetarkvinnor till samkväm – träffar kvällstid med föredrag, diskussioner, lekar och musik. Det var viktigt att det inte framstod som fattigbjudningar, de skulle både sprida bildning och skapa kontakt över klassgränserna. Många år senare sammanfattade Ellen Key syftet med samkvämen i tidningen Morgonbris:

»Vi som stiftade samkvämen kände att vi levde i en tid då det var viktigt att slå en brygga över den klyfta som redan då gapade mellan samhällsklasserna. Vi kände att det var av högsta vikt att icke kvinnorna skulle indragas i dagens strid, att icke de skulle stå emot varandra i två mot varandra fientliga läger, utan att dem emellan förtroende skulle kunna utveckla sig. Vi behövde ömsesidig hjälp av varandra, för att få en klarare syn och en djupare känsla för de stora frågorna som rörde sig i tiden.« (Morgonbris 1912)

Begreppet »ömsesidig hjälp« hade Ellen Key sannolikt hämtat från sin förebild, den fredlige anarkisten och naturvetenskapsmannen Pjotr Kropotkin. I boken Mutual aid – a factor of evolution (1902) beskriver han samarbete som en inneboende kraft i naturen och hos människor.

Här ses en grupp hattsömmerskor, som var medlemmar i Tolfterna och hade en bokklubb, på utflykt i Lill-Jansskogen, på Djurgården i Stockholm. Året är 1903 och bakom kameran står en fröken Jakobsson.

© Kungliga Biblioteket

Också för kvinnorörelsen var samarbete över klassgränserna viktigt. Den behövde ett brett stöd för att bli en stark röst. När de borgerliga kvinnorna upptäckte att arbetarkvinnorna bildade klubbar och fackföreningar »utan fruars beskydd«, som Amalia Fahlstedt uttryckte det, blev de nyfikna. Vilka var dessa kvinnor som kämpade för jämlikhet och bättre levnadsförhållanden precis som de själva. Frågan hängde i luften: Hur kan vi samarbeta med varandra?

Key, Fahlstedt och Tenow frågade runt efter personer som ville ställa upp som arrangörer. Ellen Key vände sig bland annat till kvinnorna i Juntan, som alla svarade ja. Deras äkta män var troligtvis uppmuntrande eftersom idén med samkvämen stämde med deras egna ideal. En rad andra progressiva kvinnor ställde också upp. Många av dem är kända namn i dag som skolledaren Anna Whitlock, politikern Anna Lindhagen, agitatorn Kata Dalström och kvinnosakskvinnan Hilda Sachs.

Tolfterna startas

Till slut var de ett sjuttiotal. Där fanns lärare, kontorister, konstnärer, unga fruar och en och annan adelsdam. De delade upp sig i sex grupper om tolv personer, därav namnet Tolfterna. Varje grupp ansvarade växelvis för samkvämen som ägde rum en tisdag i månaden. Vännerna från Juntan var med i samma grupp, med Nanna Bendixson som ledare.

I mars 1892 bjöd de in till ett »prövosamkväm«. Gästerna kom från det nybildade Sömmerskeförbundet, men där fanns även några strykerskor, en arbetarfru och en tobaksarbeterska. Ellen Key välkomnade med ett tal som tog utgångspunkt i en saga av Bjørnstjerne Bjørnson. Den handlar om hur olika slags träd hjälps åt att klä fjället och budskapet var samarbete trots olikheter. Därefter berättade hon om Bjørnsons liv och verk och visade fotografier av norsk konst. Som avslutning läste en av värdinnorna värmländska visor på dialekt, vilket gjorde succé. Stämningen, som först varit avvaktande, började nu lättas upp.

Skrivböcker med anteckningar och deltagarlistor från några av Tolfternas samkväm.

© Ingela Bendt

Tacktal från tobaksarbeterska

Vid den efterföljande supén höll den fackligt aktiva tobaksarbeterskan Augusta Lock ett spontant tacktal som fick varma applåder. Arrangörerna kunde andas ut. Det hade gått bra.

I ett svart vaxdukshäfte skrev Amalia Fahlstedt ner minnesanteckningar från kvällen, häftet finns bevarat i Tolfternas arkiv på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det skulle bli många samkväm och flera häften. Det är tack vare dessa som Tolfternas historia kan berättas.

Någon månad senare följde nästa samkväm, sedan ytterligare ett. Ryktet spred sig bland de bildningslängtande unga kvinnorna i publiken på Arbetareinstitutet, mellan vänner och grannar. Amalia Fahlstedt besökte den socialdemokratiska kvinnoklubben och bjöd in deras medlemmar. Många tackade ja, det var ont om förströelser, och idén med utbyte över klassgränserna för kvinnosakens skull lät säkerligen intressant.

Ett hundratal arbetarkvinnor 

Arbetarkvinnorna delades upp i två grupper om cirka 50 personer som fick inbjudan till vartannat samkväm. Grupperna växte snabbt och det blev svårt att få plats. Där fanns porslinsmålerskor, möbelpolererskor, trikåstickerskor, bodbiträden, kappsömmerskor och typografer.

Arbetarfruar från Södermalm och porslinsmålerskor från Rörstrand promenerade till Västra Trädgårdsgatan 19 vid Kungsträdgården där samkvämen huserade de första åren. Från hattfabriken Wilhelm Carlsson & co på Humlegårdsgatan kom en hel rad modister och fantasihattsömmerskor som även hade en bokklubb ihop. Det finns ett fotografi av bokklubben, ett gäng flickor i vackra hattar. I ålder var de typiska för Tolfternas första medlemmar. De flesta var under 30 år och de yngsta bara tonåringar.

Ambitiösa föredrag och diskussioner

Programmen var ambitiösa. Ett föredrag var ofta huvudnumret, ibland med inbjudna föredragshållare. I oktober 1896 berättade amanuens Nils Strindberg om den kommande Nordpolsexpeditionen. Han avbröts av så många frågor att han knappt fick prata till punkt. Läkaren Karolina Widegren berättade om kvinnans könsorgan och ingenjör Tönnes Ahlgren förevisade en röntgenapparat som väckte stort intresse. Men oftast föreläste Tolfterna själva om resor, litteratur och kvinnofrågor. Då och då riggade de upp den gasdrivna skioptikonprojektorn och visade bilder på vita duken.

Vissa kvällar var det diskussion kring någon aktuell fråga som rösträtt, bostadsbrist, arbetarskydd eller barnarbete. Ibland hettade det till när arbetarkvinnorna visade frustration över sina svåra levnadsförhållanden. Då backade Tolfterna och började undvika de mest laddade ämnena. Samtidigt var ett ärligt möte det de mest eftersträvade. Det var en svår balansakt.

Lekar över klassgränserna

Mötet över klassgränserna var det mest besvärliga. Särskilt de första åren var stämningen ofta avvaktande. Tolfterna försökte minska klyftan genom att bland annat klä sig enkelt, lägga bort titlarna och bjuda hem arbetarkvinnorna till sig.

Allra bäst var atmosfären när deltagarna lekte eller dansade. Då brydde sig ingen om klasskillnader: »Vi borde leka oftare«, utbrast en av kvinnorna efter ett uppsluppet samkväm. Samhörighet uppstod också när någon läste en vacker dikt eller spelade ett fint musikstycke. Då kände de sig en stund som systrar.

Man kan undra varför Tolfterna inte upplät sex platser i varje Tolft till arbetarkvinnorna. Hade inte sammanhållningen blivit bättre då? Kanske. Eller så var det ett för stort steg att ta.

Kurser i konst och bokföring

Att sprida bildning var enklare. Behovet var omfattande och redan vid det andra samkvämet undrade arbetarkvinnorna om Tolfterna kunde ordna kurser.

En enkel kursverksamhet tog snabbt form. Flera av kvinnorna från Juntan ställde upp som ledare. Nanna Bendixson hade kunskaper i ekonomi och erbjöd utbildning i bokföring. Skådespelaren Olga Fåhraeus undervisade i recitation. Hanna Paulis syster Betty Hirsch tog med sig medlemmarna till Nationalmuseum för att studera konst. Lisen Bonnier valde ut böcker från Albert Bonniers förlag och skänkte dem till det lilla biblioteket i lokalen.

En knutpunkt i kvinnokampen

Tolfterna och deras medlemmar tillhörde den första vågens kvinnorörelse. De representerade en hel mängd olika organisationer som fick kontakt med varandra via samkvämen: de kvinnliga fackklubbarna, Allmänna kvinnoklubben, Nya Idun, Sveriges kvinnliga fredsförening, Handarbetets vänner, Dräktreformföreningen, Föreningen frisinnade kvinnor, kooperativen Svenska hem och syfabriken Linnéa och inte minst Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Tolfterna kan beskrivas som en knutpunkt i kvinnokampen, och som en del av utvecklingen mot demokrati. Genom sina diskussioner fick både Tolfterna och arbetarkvinnorna träna på att bilda sig en uppfattning och säga den högt, genom föredragen lärde de sig om världen, och i biblioteket fanns nyutkomna böcker att låna.

I liten skala överskred Tolfterna klassgränserna, och med tiden blev gruppen alltmer sammansvetsad. Vissa medlemmar bytte sida och blev tolfter. Många stannade i åratal. Det gällde även kvinnorna från Juntan – Gerda Bergh, Olga Fåhraeus och Betty Hirsch arrangerade samkväm i över 25 år.

Vid sekelskiftet flyttade Ellen Key från Stockholm men höll kontakten via brev som lästes upp vid samkvämen under högtidliga former. Med tiden fick Tolfterna och liknande organisationer konkurrens av mer storskaliga bildningsinitiativ som folkbiblioteken och bildningsförbunden. Nya mötesplatser för kvinnor kom till, bland annat Fogelstadgruppens medborgarskola, som delvis kan ses som Tolfternas arvtagare.

Tolfterna höll på i 70 år

Trots de nya tiderna fortsatte samkvämen i decennier med föredrag om allt från japansk blomkult till »Europas förenta stater«. Föreläsare från när och fjärran bjöds in, som arkitekten Ragnar Östberg, journalisten Barbro Alving och en koreansk student vid namn fröken Choi. Vartefter åren gick tunnades medlemslistorna ut. I kassaböckerna bokfördes kostnader för allt fler begravningskransar.

Den 18 april 1964 höll de nu åldrade kvinnorna en allra sista träff, den 757:e. Efter en stämningsfull kväll i festlokalen högst upp i Citypalatset vid Norrmalmstorg skildes de åt och tog tunnelbanan hem.

Över sjuttio år hade gått sedan Ellen Key frågade sina vänner i Juntan om de ville komma med på samkväm. 

Publicerad i Populär Historia 3/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också