Nazismen i Sverige

Furugårdare och Lindholmare

Under valåret uppstod dock en ideologisk och personlig konflikt inom partiets ledarskikt som 1933 resulterade i att en utbrytargrupp under ledning av Sven Olov Lindholm tog sig namnet Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP) – de båda partierna benämndes dock i dagligt tal "Furugårdare" och "Lindholmare», efter sina respektive ledare.

Samma år grundades även ett tredje nazistiskt parti – Nationalsocialistiska blocket (NSB) under ledning av överste Martin Ekström. Blocket kom snabbt att bli synonymt med begreppet överklassnazister och bidrog till att skapa bilden av den svenska nationalsocialismen som en liten rörelse, starkt influerad av Tyskland och dominerad av militären och överklassen.

NSB försvann från det politiska livet efter valet 1936, men dök upp igen i början av andra världskriget. Blocket lyckades dock inte, trots sitt gynnsamma utgångsläge och starka stöd från inflytelserika grupper, bygga upp någon fungerande partiorganisation – främst på grund av bristande ledarskap.

Polisrazzia mot Furugårdarna

Furugårdarna fick efter splittringen 1933 en rad interna problem som resulterade i nya fraktionsbildningar.

Redan i oktober samma år kom den första allvarliga krisen, då partistaben avsatte Furugård som partiledare och bildade det så kallade stabspartiet, vars officiella partinamn var Svenska nationalsocialistiska samlingspartiet.

SNS drabbades inte bara av interna problem utan även av myndigheternas intresse. I december 1933 genomförde Stockholmspolisen en razzia mot Furugårdarnas SA-hem på Döbelnsgatan i Stockholm, då elva personer anhölls. SA stod för ”stormavdelning” – en del av partiet vars viktigaste uppgift var att skydda ledningen.

Angrep Clarté-möte

I december 1933 inträffade även ett uppmärksammat bråk vid Stockholms högskola, när Furugårdarnas SA-män trängde sig in vid ett föredrag anordnat av studentföreningen Clarté, där docent Gunnar Dahlberg talade över ämnet ”Den nordiska rasen”.

SA-männen försökte sabotera föredraget genom att föra oväsen men blev utkastade. De återvände dock efter att ha hämtat förstärkning och trängde sig med våld in i lokalen. Slagsmål utbröt, när SA-männen bland annat försökte att kasta ned föredragshållaren från talarstolen. Men polis tillkallades och flera SA-män greps.

Gösta Wiklunds attentat mot sig själv

I januari 1934 drabbades Furugårdarna av en allvarlig prestigeförlust, som i viss mån ryckte undan partiets politiska möjligheter. Den 3 januari attackerades dess underrättelsechef Gösta Wiklund – och partiledningen beskyllde genast kommunisterna.

Attentatet blev startskottet på en intensiv propagandakampanj där massmötena avlöste varandra. Enligt polisens bedömningar inregistrerade partiet under perioden dagligen mellan 100 och 200 nya medlemmar.

I samband med polisutredningen kring attentatet framkom dock att det var iscensatt av Wiklund själv tillsammans med några SA-män. Efter avslöjandet förlorade partiet många medlemmar och sympatisörer.

Trots konflikterna hade Furugårdarna dock vissa framgångar, inte minst i de kommunala valen 1934, då de erövrade cirka 80 kommunala mandat. I riksdagsvalet 1936 förlorade de dock större delen av sitt stöd och partiledaren valde efter det katastrofala valnederlaget att lägga ner partiet.

Lindholmarna tog bort hakkorset

Lindholmarnas första år efter brytningen karaktäriserades av propagandakampanjer mot rivaliserande nationalsocialistiska grupper – efter 1934 även det extremnationalistiska Sveriges nationella förbund. Lindholmarnas partiledning dominerades fram till 1936 av partiets vänsterflygel, som förespråkade en mer socialistiskt inriktad politik.

Efter valet 1936, som av vänsterfalangen inom partiledningen betraktades som ett stort nederlag, lämnade eller utrensades ett flertal av dessa. Detta blev starten på en lång rad interna konflikter och en orientering mot höger.

Då även de kommunala valen 1938 blev en besvikelse började Lindholm att överväga ytterligare förändringar av partiets politiska profil. I oktober samma år bytte partiet namn till Svensk socialistisk samling (SSS) och hakkorset försvann som partisymbol och ersattes med Wasakärven.

Höger-vänster-konflikter

Efter namn- och symbolbytet, som inte innebar någon ideologisk förändring av politiken, lämnade små grupper partiet i protest och bildade egna militanta organisationer. I november 1938 bildade en grupp missnöjda medlemmar föreningen Solkorset med Nils-Erik Björkman som ledare. Den nya organisationen fick med sig ett litet antal missnöjda medlemmar från Stockholm, Göteborg, Örebro och Halland.

Under hösten 1939 skakades Lindholmarna av ännu fler interna strider som rörde partiets förhållande till Nazityskland. Striden resulterade i såväl avhopp som uteslutningar. Nya smågrupper bildades. I slutet av 1930-talet gjordes flera misslyckade försök att skapa en nationell samlingsrörelse.

En av orsakerna till splittringen var den grundläggande konflikten mellan vänster- och högerinriktade organisationer. Förhållandet till Nazityskland var en annan stötesten och rivalitet om ledarskapet en tredje. Under krigsåren var Lindholmarnas aktivitet begränsad både externt och internt. Partiet ställde vare sig upp i riksdagsvalet 1940 eller i kommunalvalet 1942.

Förhållandet till Nazityskland

Under kriget ökade motsättningarna inom partiet på grund av oenighet om hur man skulle förhålla sig till Nazityskland. 1943 skickade Lindholm via Arthur Grönheim – tyskarnas kontakt­person i frågor som rörde den svenska nationalsocialismen – en rapport om partiets ståndpunkter.

I denna framhöll Lindholm att partiet sympatiserade med Tyskland och att det var hans åsikt att Sverige och de andra nordiska länderna efter kriget måste samarbeta med Tyskland, under förutsättning att länderna kvarstod som fullt oavhängiga av varandra.

Lindholmarna ställde upp i riksdagsvalet 1944, trots att den planerade valkoalitionen med Sveriges nationella förbund och Sveriges socialistiska parti – som hade övergått till nationalsocialismen – inte blivit av. Valresultatet blev en katastrof för partiet som mot slutet av andra världskriget hade förlorat merparten av sina medlemmar och sympatisörer.

Gemensamma aktiviteter med NSDAP

I den offentliga debatten har de svenska nationalsocialistiska partierna ofta framställts som lydpartier som tog direktiv från och var ekonomiskt beroende av sin tyska förebild – Nationalsozialistiche Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

Det fanns bevisligen en rad personliga kontakter mellan de svenska och tyska nationalsocialisterna. Under 1920- och 30-talen besökte Birger Furugård vid ett flertal tillfällen Tyskland, talade vid möten och deltog i tyska valkampanjer.

Även de ledande inom Lindholmrörelsen hade många kontakter med ledande tyska nationalsocialister. Lindholm besökte nazister i Tyskland vid ett flertal tillfällen och vissa av partiets svenska avdelningar deltog i gemensamma arrangemang både med NSDAP och med de norska och danska nazistpartiernas tyska avdelningar.

Ambivalenta Lindholmare

Mellan 1933 och 1945 fanns hos Lindholmarna en ambivalens i förhållandet till Nazityskland – dels en ideologisk samhörighet, dels ett behov att markera sin svenska självständighet. Det var dock främst efter 1938 som partiet i allt högre grad började hävda en självständig linje.

Visserligen måste den ideologiska samhörigheten med NSDAP föras fram för att partiet inte skulle förlora tyskinfluerade medlemmar. Samtidigt var Lindholmarna tvungna att hålla en viss distans till Nazityskland för att inte ådra sig myndigheternas uppmärksamhet eller beskyllas för att vara Hitlerlakejer, vilket kunde skrämma bort sympatisörer av mer nationell karaktär.

30.000 nazister i Sverige

Efter kriget, år 1948, genomförde Stockholmspolisen en razzia mot ledande partifunktionärer och Lindholmarnas partiexpedition i Stockholm. Orsaken var att polisen misstänkte att NSAP/SSS mottagit ekonomiskt stöd från Tyskland. De misstänkta friades dock vid den efterföljande rättegången.

De svenska nationalsocialisterna var, som framgått, splittrade i en lång rad olika partier, föreningar och smågrupper, som ofta förlorade och vann sympatisörer av varandra, vilket gör det svårt att exakt fastställa hur många medlemmar de olika inriktningarna hade. Uppskattningsvis kan det dock i mitten av 1930-talet ha rört sig omkring 30.000 personer.

Efter andra världskriget förde Lindholmrörelsen en tynande tillvaro fram till dess att partiet lades ner 1950. Av mellankrigstidens renodlade nationalsocialistiska partier fanns då endast diverse lokala smågrupper kvar.

Nordiska rikspartiet grundas 1956

1956 grundades dock Nordiska rikspartiet (NRP) – som kom att bli den förmedlande länken mellan mellankrigstidens nationalsocialistiska partier och den moderna ”vitmaktrörelsen”. Partiet hade, fram tills att det lades ner 2009, Göran Assar Oredsson som partiledare – dock med undantag för perioden 1975–78 då partiledarens fru Vera vikarierade.

Under större delen av sin existens verkade NRP i ett politiskt vakuum. På 1960-talet uppstod det då och då bråk och smärre oroligheter i samband med partiets möten.

I april 1961 hade partiet till exempel utlyst ett offentligt möte i Medborgarhuset i Stockholm där ett femtiotal motdemonstranter beväpnade med visselpipor dök upp och ett mindre tumult utbröt. Bland annat slet motdemonstranterna av ledningen till högtalaranläggningen och försökte med sång och skrän störa mötet.

Åtalades för politiska uniformer

Under 1960-talet bedrev NRP en förhållandevis omfattande mötesverksamhet med turnéer i Småland och i Norrland. I slutet av decenniet kunde partiet notera vissa begränsade framgångar då en rad lokalavdelningar bildades på olika håll.

I Skåne gav till exempel Malmöavdelningen ut tidningen Kamp och i Göteborg invigdes i oktober 1974 bokhandeln Solhjulet vilket väckte medias intresse och medförde protester från antinazistiskt håll. Bland annat kastades stenar in genom bokhandelns fönster och vid ett tillfälle vandaliserades lokalen.

År 1973 åtalades Göran och Vera Oredsson samt en partifunktionär för brott mot lagen om förbud mot politiska uniformer eftersom de hade burit armbindlar med solkors. Vid rättegången hävdade de åtalade för det första att solkorset inte var politiskt utan endast symboliserade nordisk samhörighet, för det andra att armbindlarna burits på privat mark.

De tre friades senare av domstolen med motiveringen att armbindlarna burits på enskild plats. NRP var väl medvetet om uniformsförbudet. I partiets stadgar fanns till exempel en särskild passus som berörde uniformering och där påtalades noga i vilka sammanhang uniform kunde respektive inte kunde bäras.

Rökbomb mot "Det våras för Hitler"

I maj 1974 vandaliserades NRP:s lokaler i Stockholm. Partiledningen misstänkte att den antisocialistiska organisationen Demokratisk allians låg bakom attentatet. Denna å sin sida hävdade att den var totalt oskyldig.

Samma år kastade medlemmar av NRP:s riksaktionsgrupper (RAG) in en rökbomb i Demokratisk allians lokaler i Stockholm, varpå en person fick föras till sjukhus för lungskador. Aktionen var en hämnd, dels för den misstänkta vandaliseringen, dels för att Demokratisk allians, som tidigare varit utsatt för nynazistisk infiltration, svarat med att utge ett antinazistiskt flygblad.

RAG-medlemmarna kastade även in en rökbomb på Chinabiografen i Stockholm där filmen Det våras för Hitler visades. De skyldiga dömdes till fängelse. Partiledare Oredsson förklarade sig ha förståelse för de unga aktivisternas agerande samtidigt som han tog avstånd från själva dåden.

Ungefär samtidigt med rökbombshistorierna hamnade ytterligare en partimedlem inför rätta. Denne hade deltagit i en av partiet anordnad demonstration i Göteborg under parollen "Frige Rudolf Hess" och i samband med denna misshandlat en före detta koncentrationslägerfånge. Den attackerade mannen blev även utsatt för telefonterror och hot.

Vera Oredsson partiledare 1975

År 1975 utnämndes Vera Oredsson till partiledare, medan maken skrev sina memoarer Prisat vare allt som gjort mig hårdare. Vera Oredsson torde, även i ett internationellt perspektiv, vara den enda kvinna som någonsin lett ett nationalsocialistiskt parti. Hon var även Sveriges första kvinnliga partiledare.

1978 återgick partiledarposten till maken och i sin avskedsskrivelse tillstod hon att hon upplevt delar av medlemskåren mer som en belastning än som en tillgång och att hon förstått att det varit omöjligt för henne att vinna medlemmarnas förtroende på samma sätt som hennes make gjort.

Liksom under det föregående decenniet drabbade NRP-medlemmar under 1970-talet stundtals samman med meningsmotståndare. Nu blev de dock inte bara attackerade av andra grupper utan angrep även själva sina politiska fiender. 1975 angrep exempelvis en grupp NRP-anhängare i Malmö en demonstration till stöd för dödsdömda baskiska ETA-aktivister.

Få konfrontationer för NRP

Men det var inte alltid som NRP:arna hamnade i bråk i samband med olika aktioner; så här beskrev Dagens Nyheter den ”politiska diversehandeln” på Hötorget 1974:

Något besvärad söker jag mig till nästa standar "Bevara indianernas kultur" och blir av med tre kronor för Indianbulletinen. ”Borgerligt alternativ” tätt intill kostar bara 1 krona men är så tunt att det gott kunde vara gratis... Nordiska Rikspartiet räcker mig handen med ett riktigt otäckt flygblad – tur att jag inte gav ut pengar på det. Innehåller även antisemitism av gammalt dåligt märke. ”Opinion mot kommunismen” vill sälja en skrift och märket Stoppa vänsterextremismen…

I beskrivningen ovan är NRP en liten politisk grupp bland många som trängs i vimlet och konkurrerar om de förbipasserandes intresse, och så var det i mångt och mycket under 1970-talet. Konfrontationerna – bortsett från de verbala – var få och det var fullt möjligt för partiets aktivister att dela ut flygblad på gatorna eller sälja partiets tidning.

Få ägnade Nordiska rikspartiet någon större uppmärksamhet och partiets hjärtefrågor – antisemitismen och invandringspolitiken – befann sig långt från politikens centrum. Massarbetslöshet, social oro och ökande konflikter låg fortfarande ett årtionde fram i tiden.

NRP och raggarbråk

Sommaren 1977 hamnade NRP på tidningarnas löpsedlar i samband med ett slagsmål mellan raggare och assyriska invandrare på Hotel Bristol i Södertälje. Vera Oredsson förklarade i pressen att hennes parti startat bråken. Raggarna själva betackade sig.

I en intervju med raggare i Malmö efter ett uppmärksammat bråk i Rosengård samma år sa en av dessa apropå rykten om att Göran Oredsson­ varit synlig i en raggarbil på orten: ”Då har han väl raggat på egen hand. I någon av våra bilar har han inte åkt.”

Vit makt-grupperingar uppstår

Under 1980-talet förändrades klimatet radikalt och NRP och liknande grupper kunde inte öppet bedriva sin propaganda att utan att riskera motaktioner. Bråken i samband med möten och demonstrationer blev allt våldsammare.Samtidigt radikaliserades delar av partiet alltmer och i mitten av 1980-talet dömdes en rad medlemmar, sympatisörer och funktionärer för grova brott.

Efter rättegångarna flyttades uppmärksamheten, såväl i massmedia som bland potentiella aktivister och sympatisörer, från NRP till nya grupper som skapats i kölvattnet av rättsprocesserna.

Nu lades grunden till det som i dag kallas ”vitmaktvärlden”. Nya organisationsformer och en ny ideologisk bas utvecklades när amerikanska strategier och idéer blandades upp med europeisk nationalsocialism.

Bankrån av VAM

Det är nu tankarna på det heliga ”raskriget”, och idéerna om en ”internationell motståndsrörelse mot den judiska ockupationsmakten” börjar slå igenom. Under 1991 gör sig gruppen Vitt ariskt motstånd (VAM), känd för en större allmänhet genom ett spektakulärt bankrån och ett inbrott i en polisstation.

Den enorma uppmärksamheten gruppen fick i massmedia – som sammanföll med attentatsvågor mot flyktingförläggningar – påskyndade i viss utsträckning vitmaktvärldens utveckling. Symbolerna, uniformerna och budskapet blev kända för en större allmänhet. Detta ledde i sin tur till att personer runt om i landet som delade vitmaktvärldens idéer nu kunde komma i kontakt med likasinnade.

"Ras" viktigare än "nation"

I spåren av VAM växte en rad självstyrande smågrupper upp på olika håll i landet. Fram till början av 1990-talet var det betydligt enklare att få en överblick över vitmaktvärlden, eftersom dess sympatisörer oftast tillhörde traditionella organisationer.

1990-talets rasister definierar sig huvudsakligen utifrån ”ras” istället för nation och drömmer om en global vit union – en värld för och av vita. Nationsgränserna har förlorat sin tidigare betydelse.

Aktivisterna tror att historien är biologiskt betingad och att alla ”vita” delar ett gemensamt biologiskt öde. En människas identitet definieras av ”rasen” eller av folket i en utvidgad betydelse, vilken innefattar alla ”vita”.

Aktivisterna ser historien som ett ständigt pågående krig mellan ”olika raser” – av vissa grupper kallat ”det heliga raskriget” – ett krig med väpnade, ideologiska och propagandistiska dimensioner.

För aktivisterna är raskriget i dess olika former inte någon fantasi, utan en konkret vardaglig verklighet. Det är utifrån denna verklighet de agerar. Rasideologin är det kodsystem och den grundfilosofi på vilken aktivisterna baserar sitt tänkande och handlande.

Antisemitism

Antisemitismen hos 1990-talets grupper yttrar sig bland annat i föreställningen om att världen styrs av den sionistiska ockupationsregimen (kallad ZOG efter den engelska förkortningen för Zionist Occupation Government).

Denna idé – som inte är någonting annat än en ny term för de uråldriga föreställningarna om den judiska världskonspirationen – utvecklades i USA under 1970-talet och 1980-talet av en rad rasideologiska grupper och inom Christian Identity-rörelsen.

ZOG-ideologin spred sig sedan till Europa och har här sammansmält med det europeiska nationalsocialistiska arvet, för att i sin tur återexporteras i något förändrad form till USA.

Publicerad i Populär Historia 9/2010

Fakta: Birger Furugård

Birger Furugård (1887–1961) var son till en kronolänsman i Värmland. Han började studera i Lund 1911 och blev senare veterinär. På 1920-talet fattade han intresse för Adolf Hitler och tog kontakt med flera personer som stod denne nära. En av dessa var Hans Günther, en ledande auktoritet på rasfrågor i Tyskland.

1924 var tiden mogen för ett upprop. Birger och hans bröder Gunnar och Sigurd förklarade att de tänkte bilda Svenska Nationalsocialistiska frihetsförbundet. De argumenterade mot demokrati och parlamentarism och sade sig vara oroade över att »det rasrena ariska folket» var på väg att gå under.

Den 22 januari 1932 var en stor dag i Birger Furugårds liv. Då höll han tal på Hötorget i Stockholm iklädd stövlar, koppel och armbindel med hakkors. Sextusen personer lyssnade på honom.

Av sina konkurrenter Lindholmarna anklagades Furugård och hans anhängare för ohämmade alkoholvanor. Furugård kallades ibland för »Groggen» och Medicinalstyrelsen avstängde honom från att skriva ut recept.

Fakta: Sven Olov Lindholm

Sven Olov Lindholm (1903–98) var en artillerifurir som var missnöjd med nedrustningen av det svenska försvaret. 1926 bildade han Sveriges fascistiska kamporganisation tillsammans med några andra militärer. Men efter att ha deltagit vid de tyska nazisternas partidagar i Nürnberg 1929 beslöt de sig för att bli nationalsocialister. De bytte också partiskjortor, från svarta till bruna.

I sitt partiprogram propagerade Lindholmarna för förstatligande av alla banker, kraftverk, gruvor och varuhus, och för att en yrkesriksdag skulle styra Sverige. Liksom Furugårdarna var Lindholmarna antidemokrater, rasideologer och antisemiter.

På äldre dar ångrade Lindholm sitt nazistiska förflutna. Han blev aktiv i FNL-rörelsen och även i Folkkampanjen mot kärnkraft.

Publicerad i Populär Historia 9/2010