Nazityska förebilder
Både det amerikanska och det sovjetiska rymdprogrammet leder sitt ursprung till Peenemünde, inte så långt från den plats där en gång Gustav II Adolf landsteg på tysk jord för trons sak. Ivriga försök har gjorts för att göra historien om dessa raketer, och deras skapare Wernher von Braun, så harmlös som möjligt. Försköningarna gjordes av von Braun själv, hans medarbetare samt amerikanska militärer och politiker. Men sanningen är att tusentals människor dog under angreppen med von Brauns missiler. Dessutom: på forskningsbasen i Peenemünde och för massproduktionen av V2-raketerna engagerades under vidriga villkor tiotusentals koncentrationslägerfångar.
Vilken skada gjorde V2-missilerna (V som i Vedergällning)? Den totala uppskjutningen av 3 700 V2-pjäser skördade cirka 5 000 dödsoffer, varav de flesta i London och Antwerpen. Det sista angreppet gjordes mot en londonförort den 27 mars 1945. Ur vapenteknisk synpunkt var verkningarna minimala. Under en enda allierad flygraid mot en tysk stad dödades ofta tusentals civila. Men de flesta V2-offren skördades inte i samband med den direkta användningen. I Dora-Mittelbau, en filial till Buchenwald och ett av SS-administrationens grymmaste slavläger, dog minst 16 000 människor, många av dem franska och belgiska motståndsmän. Här fanns en underjordisk fabrik för rakettillverkning. Dödsorsakerna var hunger och törst, obefintliga sanitära anordningar, omänskliga arbetsvillkor och straffaktioner i form av masshängningar.
Men Dora har inte införlivats i historien om Förintelsen. De allierade segrarmakterna ville tala tyst om grottfabriken. När amerikanerna invaderade området, plundrade de det på alla handlingar om dödsvapnen. De raketer som fanns kvar skeppades med 16 fartyg till New Orleans. Därefter fördes hundratals raketexperter över till USA. Wernher von Braun och hans medarbetare erbjöd genast sina tjänster åt amerikanerna, vilket tacksamt accepterades. Även fransmännen lyckades komma över några tyska raketexperter, vilket så småningom ledde till Ariane-projektet.
Ryssarna tog också för sig. Sommaren 1945 kom Doraområdet under sovjetisk ockupation. De nya ockupanterna grämde sig över att amerikanerna skummat grädden av mjölken. Men de kunde ta vara på ett stort antal ingenjörer, som sysslat med det praktiska hantverket. Det var upptakten till det sovjetiska raketprogrammet, som så småningom ledde till de första rymdtriumferna med Sputnik och Gagarin.
Den underjordiska fabriken murades igen av ryssarna. Inget museum etablerades här under DDR-tiden. Raketbasen i Peenemünde blev övningsområde för DDR:s folkarmé, men folkarmisterna informerades inte om basens förflutna. Det fanns emellertid ett ”giftskåp” i en av byggnaderna, där litteratur om naziprojektet kunde läsas av ett fåtal betrodda.
Från bägge sidor ville man alltså mörklägga von Braun-projektets baksida. Wernher von Braun och hans medarbetare hade sin speciella dimläggningstaktik. De försökte dra en rågång mellan de föregivet opartiska, rymddrömmande forskarna i Peenemünde och de tjänster dessa gjorde för naziregimen.
Fakta är: 1937 gick von Braun in i nazipartiet, och tre år senare gjorde Himmler honom till SS-officer. Biståndet från SS var direkt avgörande när det gällde att skaffa fram arbetskraft för massproduktionen i det krigförande Tyskland, där tillgången på arbetskraft var mager. Wernher von Braun fann inget anstötligt i detta.
von Braun var aldrig särskilt angelägen att upplysa om på vilket sätt han var engagerad i dödsfabriken i Dora. Det finns inga foton som visar att han besökt den. Men den tyske historikern Rainer Eisfeld har funnit belägg för att von Braun besökt anläggningen 15–20 gånger i samband med ”tekniska förändringar i A4” (det tekniska namnet för V2). von Braun själv gav inga rapporter om anläggningen, och någon protest mot fångarnas situation av hans eller hans medarbetares hand får man leta förgäves efter.
Under månlandningsåret 1969 yttrade von Braun viss ruelse över att ”sådana saker var möjliga i Tyskland”. Men han påpekade att landet var i en krigssituation – det handlade om ”nationell överlevnad”. Han försäkrade att han ”aldrig sett en död fånge” i Dorafabriken. Eisfeld jämför von Brauns halvhjärtade ånger med den djupa skamkänsla som vetenskapsmännen Enrico Fermi och J. Robert Oppenheimer, vilka var inblandade i det amerikanska atomvapenprojektet, gav uttryck för inför den vapentekniska användningen av kärnfysiken.
John F Kennedys önskedröm om a man on the moon uppfylldes i juli för trettio år sedan. Då var kulmen nådd för den gamle SS-officerens karriär i USA. Administrationen gick därefter in för att skära ner utgifterna för det fruktansvärt kostsamma rymdprogrammet. Wernher von Braun blev överflödig – moren kunde gå. Han slutade som vicedirektör på ett storföretag, en reträttpost. 1977 dog den amerikanske medborgaren Wernher von Braun i cancer, 65 år gammal.
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.
