Nationalism. Ingen gammal historia

I Sovjet framträder plötsligt folkgrupper som i nationalismens tecken kräver egna stater. Jugoslavien hotar att falla sönder, och slovener vill skapa en sta

25 maj 2001 av Erik Osvalds

I Sovjet framträder plötsligt folkgrupper som i nationalismens tecken kräver egna stater. Jugoslavien hotar att falla sönder, och slovener vill skapa en stat oberoende av Prag. Över hela världen blir antalet nationalstater bara fler, och etniska minoriteter kräver allt oftare politiskt erkännande.

Nationalismen är en ideologi som mycket snabbt vann politisk bärkraft när den väl blev formulerad. Tanken att etniska grupper med samma språk och kultur hör hemma i samma stat inledde sitt segertåg i början av 1800-talet, det sekel som kallats för nationalismens århundrade.

En av Nordens främsta kännare av nationalism är Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi. Populär Historia träffade henne i Köpenhamn och började med att ställa frågan hur Europa var organiserat innan nationalism i en mer modern bemärkelse vuxit sig stark, t ex på 1600-talet:

– För det första var det alls inte så mycket fråga om stater i dåtidens Europa. Det handlade snarare om byar och furstendömen. Och generellt sett kan man säga att byarna liknade varandra från ett furstendöme till ett annat. Bönder och fattigfolk var bundna till en lokal auktoritet, till någon av de lokala stormännen.

– Många visste inte ens vilket rike de hörde till. De som styrde talade ett språk och befolkningen ett annat. Plötsligt kunde det vara krig och landområdet överfördes till ett annat kungarike. Men tillhörigheten var heller inte särskilt viktig. Eftersom man inte hade värnplikt och folk inte hade rösträtt så spelade det ingen större roll vem de styrdes av. De betalade skatt till den som kom och krävde detta, och resten av tiden skötte folk sig själva.

Den italienske författaren Giambattista Vico nämner år 1725 begreppet nation i titeln på en bok. Är det vid den här tiden, alltså i början av 1700-talet, som nationen som idé börjar göra sig gällande?

– Ja, och den förändring som då sker har mycket att göra med den ökade sekulariseringen, alltså att man började se människor och samhälle som naturliga fenomen och inte något som hade med en gudomlig ordning att göra. Det var inte längre Gud som bestämde att du skulle sitta där och betala dina skatter. På 1700-talet, under upplysningen, funderade allt fler på vad som var människornas natur.

– Med sekulariseringen kom även tanken att alla folkslag genomgår en sorts historisk utveckling, där människor lyder under naturens lagar. Folket fick en skepnad, ett liv som kollektiv.

– Mycket av det som skrevs inför den franska revolutionen innehåller tankar av det här slaget. Men det var först i och med revolutionen som människans natur blev till en politisk och filosofisk fråga.

I och med den franska revolutionen så utvecklas alltså den nya människosynen till en sorts politisk kraft?

– Ja, se bara på den franska förklaringen om mänskliga rättigheter år 1789. Där står det faktiskt i originaltexten att människan är fri av naturen. Det är alltså en referens till människans natur som något man inte kan avtala om i politiken.

– De valda parlamentsledamöterna i Paris stod sen och talade å folkets vägnar, men utanför fönstren stod folket och skränade. Det blev på sitt sätt nödvändigt att försöka ta reda på vad de egentligen menade.

– Då fick vi samtidigt behovet av att upplysa folket. Vid den här tiden blev det intressant vad människor sade, och därför blev det viktigt att påverka vad de tänkte.

– I det Europa som ett halvt sekel senare blev demokratiserat, var gränserna inte lagda av folket. Man hade inte hållit stormöten om detta, utan dessa gränser var fastställda genom krig eller arv eller efter rena affärsuppgörelser.

– Men innanför gränserna blev det nu, med tanke på rösträtten, nödvändigt att homogenisera länderna. Det skapades olika nationer. Folk blev plötsligt fransmän, engelsmän eller något annat.

Den moderna synen på en nation, alltså att det i en nation finns folk med likartad etnisk tillhörighet, språk och kultur, växte ju först fram i städerna. Hur spreds detta tankegods sen till andra grupper i samhället?

– Just detta var en mycket viktig del i själva nationsbygget. Det skedde med hjälp av alfabetiseringen i samhället, med skolgång och en ökad upplysning.

– Tidningen blev t ex 1800-talets medium framför alla andra. Förr hade bara de intellektuella bruk för tidningar eftersom de hade inflytande. Men i det ögonblick då bönderna också fick ett inflytande och ansvar, t ex genom värnplikten, så måste de orientera sig om nationens tillstånd.

– Så fick barnen gå i skolan och lära sig något om nationen, sen fick de gå in i armén och slåss för den, och sen fick de sitta hemma och läsa i tidningen om kriget.

– En annan viktig aspekt i nationsbygget var att det plötsligt fanns ett språk man utnämnde till det nationella. Egentligen finns det ju nästan ingen nation där man bara talar ett enda språk. De flesta stater har stora skillnader. Men i och med nationalstaten fördes det in bestämda språk i skolan. Korsika, som jag studerat närmare, är ett tydligt exempel. Där har den franska staten först i år erkänt korsikanska som ett språk.

– Dessutom fick vi en nationell historia som handlade om att vi alla är en familj, en släkt. Det är nästan komiskt att se hur de danska arkeologerna på 1830-talet utnämnde forntidens gravar till danska. Det är ju nonsens. Om dessa folk för 10 000 år sen var danska så visste de det i alla fall inte.

När har den här synen på nationalism slagit rot? När har vi ett Europa av nationalstater?

– Jag tror att 1870 är ett bra gränsår. Kriget mellan Frankrike och Preussen om Alsace-Lorraine handlade otroligt mycket om nationstillhörighet, och efter kriget gjordes stora ansträngningar för att förtyska landet.

– Men först omkring början av 1900-talet blir nationsmodellerna dominerande i t ex pressen. Där blev det självklart att tala om den ryska björnen, eller det brittiska lejonet. Nationerna liknades vid en enkel symbol som alltid var ett djur.

– Runt sekelskiftet var nationalismen cementerad, och det är karakteristiskt att det vid denna tidpunkt började bli oro i Europas sista multinationella rike, alltså Österrike-Ungern. Nationalismen bland serber och slovener blev så våldsam att den bidrog till första världskrigets utbrott.

– Första världskriget var en tydlig kamp mellan nationer, inte mellan klasser eller andra intressen. Och kriget fördes av dessa bönder som förr knappt hade en aning om vilken nation de tillhörde. Men efter fyra år i skyttegravarna kom de hem och visste vilket land de hörde till och att detta var världens viktigaste fråga eftersom folk dog i ohygglig mängd för den. Nu kunde ingen längre tvivla: det fanns inte längre några andra modeller än nationalismen.

Under första världskriget hämtades soldater från kolonierna till Europas slagfält. De kom från Vietnam till Frankrike, från Indien till England och de dog i massor. Var det då som den nationella idén också spreds till kolonierna?

– Ja, jag tror att det skedde vid denna tidpunkt. Algeriet sände 25 000 algerier till västfronten. Och det är helt tydligt att frågan om politiska rättigheter dök upp efter första världskriget. Tidigare hade man ju haft ett motstånd mot kolonialmakten men det var artikulerat på helt andra sätt. Från den här tidpunkten började det dock bli nationellt.

– Nyhetsförmedlingen har dessutom varit viktig. I Algeriet var det så att den dag då nyheten kom att fransmännen förlorat mot Viet Minh i Vietnam, den 8 maj 1954, så satte sig ledande algeriska motståndsmän tillsammans och började att planera befrielsen. Det var samma dag! På så sätt har alfabetisering och upplysning verkligen firat triumfer.

Under seklets början ser vi alltså hur nationalismen sprids över hela världen?

– Och det berodde ju inte bara på undervisning i skolor och media att nationalismen blev en sådan succé. Hemligheten var väl snarare att det är en enkel, lättfattlig förklaringsmodell som är kopplad till naturen.

–Nationalismen skriver en mening i fenomen som finns omkring oss. När du lever på ett speciellt sätt, talar på ett speciellt sätt och bor i ett särskilt landskap så är det enligt nationalismen ett politiskt förhållande, i stället för att vara ett förhållande av annan art. Då blir det en markering att man hör till en särskild kultur.

–Folk tillhör ju givetvis alltid en speciell kultur, men det är en tankeoperation att göra det till ett politiskt förhållande.

Låt oss övergå till mikronationalismen, alltså när små folkgrupper strävar efter politiskt erkännande eller att få bilda en egen nation. När kan man säga att den formerar sig som en idé? Är det vid sammanbrottet för Öster-rike-Ungern?

– Mikronationalismen börjar växa från 1910 och den växer hela tiden. Det kommer ständigt nya grupper som anser att de bör vara en egen nation och det är faktiskt ett växande politiskt problem. Även mikronationalismen fick en puff framåt i skyttegravarna i första världskriget. Folk upptäckte att kriget handlade om nationalitet, men några av dem som kom från språkfrämmande områden, till exempel korsikaner och bretagnare, återvände hem och tänkte att om kriget handlar om språk och kultur, varför är jag då fransman och inte korsikan? Eller varför är jag britt om jag egentligen är walesare?

– Under mellankrigstiden var kultur och språk de dominerande politiska frågorna i Europa och många av organisationerna för mikronationalismen var befolkade av veteraner.

– Om vi tar Korsika som ett exempel så organiserades den korsikanska rörelsen för autonomi av Petru Rocca, en enkel man. I skyttegravarna vid Somme i Frankrike skrev han en dag 1915 en dikt på korsikanska, ett språk han inte använt på länge, och skickade hem den. Han började fundera över att han var korsikan och satt i detta helvete, och när han kom hem började han att organisera en grupp för autonomi.

– Olyckan för de här grupperna var att frågan togs upp av nazismen och fascismen som talade om samma sak, men som en sorts travesti på mikronationalismen, även om logiken var densamma.

– Omedelbart efter andra världskriget var det därmed illegitimt att tala om kulturell samhörighet som grundläggande för makt. Folk som hade dessa strävanden höll sig helt stilla i Baskien, på Korsika och i andra områden.

– Men i Tredje världen växte kraven på demokrati och självstyre på samma sätt som det tidigare gjort i Europa. Efter en tid fick man sen en återexport av idéer.

Så nationalismen som idé exporte-rades från Europa till Tredje världen. Sen fördes den tillbaka och blev i nästa skede sprängstoff för mikronationalisterna?

– Javisst. På 70-talet, när de stora koloniala krigen hade präglat våra nyhetsmedia, så tog det fart i Europa igen. Då började irländare och andra grupper att agera.

Kan man säga att den traditionella nationalismens storhetstid är över i och med andra världskriget?

– I Europas storstäder tar den slut, men det går långsamt. Jag skriver just nu på Europas historia efter 1945 och det är intressant att studera litteratur som skrevs på 50- och 60-talen. Där tänker man sig nationalstaterna som något självklart. De enda som funderar över nationalismen som politiskt fenomen är Romtraktatens fäder, alltså EG-rörelsen, för de flesta tänker på något annat. Den tidens européer försökte bygga upp nationernas ekonomi, inte Europas ekonomi. Nationerna som symboler stod fortfarande där, men de var rensade från aggressivitet.

– Men sen försvann det. I slutet av 60-talet är nationalismen i stort sett borta.

– Det som hände var att folk började resa. Ingen hade för 40–50 år sen drömt om att så många människor skulle börja resa så mycket. Dessutom fick vi en ekonomisk integration i Europa som bekräftade Romtraktatens grundtanke – om man integrerar den europeiska ekonomin så kan den inte föra krig mot sig själv.

Hur vill du förklara utvecklingen i Östeuropa ur nationalismens synvinkel?

– I Östeuropa har vi samma fenomen som när det gäller mikronationerna. När mikronationerna i Europa reagerat är det för att de inte själva kunnat bestämma vilket språk som ska talas i skolan och liknande. När folket i Östeuropa nu gjort uppror är det för att de inte kunnat bestämma något alls, att de inte kunnat säga något alls på något språk.

– Och varför väljer de då nationalism som sin modell för frigörelse? Ja, man kan säga att nationalismen i Östeuropa under kommunismen blivit till folklore, den har blivit exotisk. Men just i Östeuropa vet folk vilken nation de hör till eftersom man där tömt folkloren på sitt symboliska innehåll och samtidigt utövat den i form av skådespel, folkdanser och liknande.

– Det betyder att föreställningen om kulturell identitet har hållits vid liv, samtidigt som den inte blivit politiskt komprometterad. Det är nästan den enda kollektiva formen av organisering som inte är politiskt komprometterad. Nu är det kulturens styrka att den varit tömd på innehåll, nu kan man ta den till sig.

Det innebär att man i dag gjuter liv i folkloristiken genom att föra in politik i den?

– Ja, den kan brukas genom att det är en organiseringsform som är intakt. Problemet är dock att folk är otillfredsställda med att de har saknat demokrati och pengar. De har varit politiskt och ekonomiskt förtryckta och de har saknat mänskliga rättigheter. Men det har inte att göra med deras serbiskhet eller deras georgiskhet utan med bristen på allmänna rättigheter. Deras motstånd artikuleras dock inte i en politisk utan i en nationell ram och det är olyckligt.

Vilka är då riskerna med att man för in en politisk ideologi i nationalismen och folkloristiken?

– I Polen finns till exempel risken för en antisemitism som vi inte sett i Västeuropa sen 1945, och samma förhållande råder i Sovjet. När det gäller Sovjet finns dessutom ett överhängande hot om inbördeskrig.

– Faran med vår tolkning av det som sker i Östeuropa är att vi griper tillbaka till en form av analys som man gjorde under mellankrigstiden. Då trodde man ju att folk var oeniga för att de t ex talade olika språk. Men vi vet ju bättre idag. Vi i Väst vet att det går utmärkt att leva tillsammans fast vi bor i olika nationer. Problemen för folken i Östeuropa är i stället politiska. Det handlar om brist på mänskliga rättigheter. Dessutom är ekonomin i total kris.

Publicerad i Populär Historia 1/1991

Kanske är du intresserad av...

Läs också