Förbudsomröstningen 1922 – spriten delade svenskarna

Missbruk av alkohol började ses som ett stort samhällsproblem under första halvan av 1800-talet, berättar Eva Lenneman, intendent på Spritmuseum.

– Befolkningen ökade mycket, människor flyttade in i städerna och den starka sociala kontrollen försvann. Samtidigt blev brännvinet vanligt, lättillgängligt och billigt, säger hon.

Man uppskattar att 90 procent av alkoholen som dracks i Sverige då var brännvin. Hembränning var vanligt, men alkoholindustrin var på framväxt. Som jämförelse står spriten idag för under 20 procent av svenskarnas alkoholkonsumtion.

– Det fanns en hög alkoholdödlighet, framför allt hos manliga arbetare, säger Eva Lenneman. I samhällsdebatten började alkoholen ses som roten till allt ont, som orsaken till ekonomisk och social misär, vilket den också ledde till i många fall.

Den tidiga nykterhetsrörelsen var inte absolutistisk, utan inriktad på att begränsa brännvinets skadeverkningar. Mot slutet av 1800-talet började dock all alkoholkonsumtion ses som skadlig, och helnykterhet blev rörelsens ideal.

En av de viktigaste rösterna som kämpade för ett nyktert samhälle var Emilie Rathou (1862–1948). Hon föddes i Karlskrona två år efter att Sverige hade tagit ett första steg mot en modern alkoholpolitik, genom att förbjuda husbehovsbränning. Emilie Rathou utbildade sig på lärarinneseminariet i Kalmar och började arbeta som folkskollärare vid 20 års ålder. Två år senare blev hon medlem i Godtemplarorden (IOGT).

IOGT var en av flera kristna nykterhetsorganisationer som hade rötterna i USA och blev enormt populära i Sverige i slutet av 1800-talet. Alla som ville gå med avkrävdes ett löfte att helt låta bli rusdrycker. Om man ändå föll för frestelsen kunde man få förlåtelse och få avge ett nytt löfte.

Många medlemmar lockades av gemenskapen, danserna och folklekarna som ordnades. Annat som drog var logernas bibliotek, som gav fattiga tillgång till litteratur, liksom logernas spännande ceremonier med detaljerade ritualer. Ju längre man hade varit med, desto finare titlar och ordensmärken kunde man få.

Emilie Rathou såg nykterhetsarbetet som sin livsuppgift. Hon avancerade inom IOGT:s organisation och blev snart en resande föredragshållare på heltid. Hon gjorde sig känd som en god talare och en målmedveten agitator.

Rathou menade att det fanns ett nära samband mellan drickandet och kvinnoförtrycket. Och utöver nykterhetsarbetet var hon en pionjär inom rörelsen för kvinnlig rösträtt. Samtidigt var det tydligt att det var männen som dominerade inom IOGT, liksom inom andra organisationer. De hördes mest och de fattade besluten.

År 1900 bildade Emilie Rathou därför den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita Bandet på Östermalm i Stockholm. Hon var under många årtionden rörelsens ideolog, och hennes livskamrat Maria Sandström (1870–1948) var dess organisatör. De båda dog med fem dagars mellanrum och är begravda sida vid sida på Bromma kyrkogård.

Vid sekelskiftet hade nykterhetsrörelsen blivit en gigantisk maktfaktor. 1910 hade de olika organisationerna sammanlagt 350 000 medlemmar, vilket gjorde dem till Sveriges största folkrörelse. Den bars framför allt upp av arbetare, medan överklassen i stort sett saknades.

– Det fanns ett starkt skötsamhetsideal bland arbetarklassen, säger Eva Lenneman. Rörelsen odlade också bilden av att de övre klasserna var depraverade, eftersom de drack så mycket.

Rörelsen nöjde sig inte längre med att dess egna medlemmar lovade att låta bli spriten. Kraven på ett allmänt rusdrycksförbud blev allt tydligare, och frågan började drivas politiskt av socialdemokrater och liberaler. Det föll sig naturligt, eftersom de båda nybildade partierna Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Frisinnade landsföreningen byggdes upp av människor som hade fått sin skolning inom nykterhetsrörelsen.

Enligt de socialdemokratiska nykterhetsvännerna kunde självkänsla och klassmedvetenhet inom arbetarklassen bara åstadkommas om man avskaffade spritmissbruket. En intern opposition utgjordes av representanter för bryggeriarbetarnas fackförbund, som menade att en förbudslag skulle leda till massarbetslöshet.

När alla vuxna män, oavsett inkomst, fick rätt att rösta växte nykterhetsvännernas politiska potential ytterligare. Efter valet 1911 var över 60 procent av ledamöterna i riksdagens andra kammare nykterister. Av socialdemokraterna var andelen hela 88 procent.

Samma år tillsattes en nykterhetskommitté med uppdraget att utreda alkoholreformer, inklusive ett allmänt rusdrycksförbud. Emilie Rathou var den enda kvinnan i kommittén.

Den person som sannolikt har påverkat den svenska alkoholpolitiken allra mest var läkaren och politikern Ivan Bratt. Han föddes i Jönköping 1878, studerade medicin i Uppsala och blev tidigt engagerad i nykterhetsfrågor. Han såg alkoholmissbruket som roten till de sociala problemen i samhället.

Bratt hade alltså mycket gemensamt med Rathou och de andra nykterhetsvännerna. De samarbetade med varandra, och han var också medlem i nykterhetskommittén. Men medan nykterhetsorganisationerna allt mer inriktade sig på en förbudslag, valde Bratt en annan linje.

1909 publicerade Dagens Nyheter hans artikelserie med rubriken ”Kan nykterhetsfrågan lösas utan totalförbud?” Ja, svarade Bratt på sin egen fråga, och förespråkade i stället försäljningsrestriktioner genom ett individuellt kontrollsystem, det som senare blev känt som motboken. Både brännvin och öl skulle ransoneras, och vinsten skulle tillfalla staten.

Ivan Bratt var energisk, vältalig och hade starka nätverk – bland annat var han sedan studenttiden nära vän med Dagens Nyheters chefredaktör. Bratts reformer sågs som en bra kompromiss, och mycket av det som han hade föreslagit blev snart verklighet.

År 1913 grundades AB Stockholmssystemet, föregångaren till Systembolaget, och Ivan Bratt blev dess direktör. Följande år infördes motboken. 1915 röstade Vecko-Journalens läsare fram Bratt som Stockholms mest kände och omtalade person.

Nykterhetskommitténs majoritet nöjde sig dock inte med motbokssystemet. Så 1920, efter nästan ett decenniums arbete, lämnade kommittén fram ett förslag till en lag om allmänt rusdrycksförbud. Alla drycker med mer än 2,25 viktprocent alkohol skulle förbjudas. Enligt kommitténs majoritet var det nästintill omöjligt att dra en gräns mellan socialt skadligt och oskadligt bruk av alkohol. Vidare menade man att motbokssystemet ”bibehåller och populariserar dryckesseder”.

Liksom i dagens offentliga utredningar gjordes en uppskattning av samhällskostnaderna. Den ”nationalekonomiska nettoförlusten” av alkoholkonsumtion beräknades uppgå till 74 miljoner kronor.
Supandet ansågs leda till nedsatt arbetsförmåga och arbetsvilja, ha ett intimt samband med brottsligheten och leda till ”sedligt försummade och vanartiga barn”. Därtill sades alkoholen orsaka sjukdomar och förtida dödsfall.

En slutgiltig seger för nykterhetsrörelsen var nära. Samtidigt hade Brattsystemet visat lovande resultat, och alltfler politiker började tro att restriktioner kunde vara en bättre lösning än ett totalförbud, vars följder var okända. Socialdemokraterna och liberalerna var internt splittrade i frågan.

En folkomröstning sågs som en möjlighet att undvika en konflikt inom partierna. Frågan skulle lyftas bort från riksdagens bord, och folket skulle få fälla avgörandet. Detta var i samklang med de demokratiska strömningarna. Varje svensk skulle ha en röst, oavsett inkomst, oavsett kön.

Det fördes dock en ivrig debatt om huruvida kvinnors och mäns röster skulle skiljas åt. Det var framför allt nej-sidan som ville att röstsedlarna skulle könsmarkeras. Nej-anhängarna visste att kvinnor var mer positiva till ett förbud än män. Genom markeringen skulle man kunna visa att förbudet saknade stöd bland majoriteten av de vuxna männen. Så blev det. I vallokalerna stämplades alla mäns röstsedlar med bokstaven M, medan kvinnornas röstsedlar märktes med ett K.

I sin avhandling menar Lennart Johansson att det var Brattsystemets karaktär av kompromiss som slutligen fällde avgörandet. Ingen älskade det, men alla accepterade det. Johansson påpekar också att förbudsrörelsen inför folkomröstningen hade sagt att det krävdes 60 procent ja-röster för att förbudet skulle drivas igenom. Gränsen var inte inskriven i lagen, men allmänt accepterad. Därmed var ett rusdrycksförbud i Sverige inte lika nära som det först verkar, när man tittar på resultatet.

Trots att 49 procent sade ja till ett förbud blev folkomröstningen alltså ett stort nederlag för nykterhetsvännerna. Luften gick ur rörelsen och den blev aldrig lika stark som vid 1900-talets början. Många av de aktiva medlemmarna gick istället in i partipolitiken, där de så småningom socialiserades i en högre samhällsklass, och bröt sitt nykterhetslöfte.

Bland Sveriges välbeställda har helnykterhet aldrig varit särskilt populärt.

Förbudstiden i USA varade från 1920 till 1933. Till en början sjönk alkoholkonsumtionen i landet. Men snart ökade den illegala importen och handeln, som styrdes av gangsterledare som Al Capone.

Norge och Finland hade infört förbudslagar några år före den svenska folkomröstningen. Senare ordnade de båda grannländerna folkomröstningar, där en majoritet ville avskaffa förbudet.

I Finland valde man ett symboliskt datum för att återigen börja sälja alkohol: den 5 april 1932, klockan 10, alltså 5-4-3-2-1-0.

I folkomröstningen den 27 augusti 1922 fick svenskarna ta ställning till följande fråga: ”Den, som önskar, att en lag om fullständigt rusdrycksförbud i riket måtte antagas, röstar därvid ja; den, som icke önskar detta, röstar nej.” Ett fullständigt rusdrycksförbud innebar ett förbud mot att framställa, inneha, importera eller sälja drycker som innehöll mer än 2,25 viktprocent alkohol.

Översatt till dagens volymprocent innebar det att alla alkoholhaltiga drycker från och med folköl och starkare skulle förbjudas.

Publicerad i Populär Historia 9/2022