Perspektiv: Korruptionens paradoxer
Efter valet senare samma år minskade andelen demokrater i kongressen och chanserna ökade för att tillägget skulle godtas (motståndet mot slavarnas befrielse var starkast bland demokraterna). Men det skulle dröja innan den nya kongressen samlades. Oppositionen fanns alltså kvar. Hur skulle nu slavarna befrias?
Lincoln hänvisade till valet och vädjade till den sittande församlingen. Men det räckte inte. Åtminstone två röster måste värvas på annat sätt. En republikansk kongressman vid namn John B Alley beskrev i efterhand hur Lincoln kallade till sig sina medarbetare och slog fast att de två saknade rösterna borde ”utverkas” eller ”skaffas fram”.
”Hurdå?”, undrade medarbetarna. ”Avskaffandet av slaveriet har en oerhörd betydelse”, förklarade Lincoln, ”det avgör ödet för miljoner underkuvade människor. De två rösterna måste därför vinnas över. Jag är USA:s president och jag innehar enorm makt … jag låter er avgöra hur detta ska göras”.
Medarbetarna insåg vad Lincoln menade, skriver Alley. De två rösterna kom mycket riktigt att ”utverkas”.
En demokrat ville i gengäld ha ”en plats” för sin bror i New York, en annan ville skydda sina intressen i en järnväg i Pennsylvania som var föremål för kommande lagstiftning. Ytterligare en kongressman, Albert Gallatin Riddle, antyder i sina minnesanteckningar att dessa två ledamöter och en handfull andra köptes över av Lincolns stab.
På så sätt kunde presidentens förslag godkännas. Konstitutionen fick alltså sitt tillägg och slavarna befriades. En kort tid senare mördades Lincoln och händelserna i kongressen kom att överskuggas av mordet; det blev aldrig någon utredning eller skandal. Lincoln blev en ikon i amerikansk historia. Trots det kan man fråga sig vilka metoder han egentligen använde i det politiska spelet strax före sin död. Ändrade han konstitutionen med hjälp av korruption?
Detta berättas av den amerikanske professorn och tillika domaren John T Noonan i en sjuhundra sidor tjock bok, Bribes, som utkom 1984. Författarens ämne är alltså varken Abraham Lincoln eller slavarnas befrielse utan mutor och korruption, närmare bestämt idén om mutor och korruption. Vilket ursprung har denna idé, frågade sig Noonan, och hur har den kommit till uttryck genom historien?
Noonan studerar rättsfall och lagtexter, administrativa regler och politiska kam-panjer, nyhetsartiklar, dikter och moralpredikningar, bekännelser i dagböcker, brev och biografier – från det antika Egypten till dagens USA. Han visar att vanan att erbjuda gentjänster och gåvor för att få sin vilja igenom är mycket seglivad. Mutor – eller sådant som skulle kunna kallas mutor – har i otaliga sammanhang använts för att ställa sig in hos eller upprätta loja-litetsband gentemot inflytelserika personer. Även själva korruptionsanklagelsen är seglivad. Idén om mutor utmanar och klandrar vanan att ge eller uppvakta. Den kan användas för att svärta ned dem man ogillar.
Visserligen har det inte alltid funnits ett entydigt klandrande ord för mutor – engelskans bribe etablerades först på 1600-talet. Idén har ett äldre ursprung än så. Noonan finner berättelser om mutor – eller ”gåvor som förvrider människors omdömen” – långt tillbaka i biblisk tid. Det speciella med modern tid är att skildringarna förefaller allt mindre ambivalenta. Åtskillnaden mellan en gåva och en muta blir med tiden skarpare, både i vardagstal och i rättsliga sammanhang. Ordet muta har kommit att signalera denna åtskill-nad. Den som påstår att någon blivit ”mutad” formulerar inte sällan en beskyllning.
Samtidigt som Noonan studerar mutan som moralisk idé är han själv moralist. Han fördjupar sig i olika tvetydiga fall för att ibland frikänna de involverade, ibland misstänkliggöra dem. Historien om Abraham Lincolns sätt att vinna stöd för slavarnas befrielse är ett exempel på det sistnämnda. Under Lincolns tid verkar få ha anklagat honom för att ha använt korrupta metoder; kanske ansåg han sig bara följa andras exempel. Det är i någon mening först när John T Noonan gräver i detta fall som ”det korrupta” framträder. Man skulle kunna säga att Noonan i sin historieskrivning använder sig av den antikorruptiva etik vars framväxt och spridning han samtidigt studerar.
Noonans historia om Abraham Lincoln är också belysande på andra sätt. Trots att mutor generellt sett betraktas som förkastliga är det svårt att betrakta just Lincolns mutor som helt och hållet felaktiga. De åstadkom ju trots allt något gott: slavarnas befrielse. Fördömandet av korruption är med andra ord inte nödvändigtvis enkelt. Olika fall har olika omständigheter.
Noonan skriver att en anledning till att mutor och korruption kan verka svåra att studera eller mäta är en särskild föreställning – föreställningen om en ”fulländat” korrupt människa. Man antar i regel att en person måste vara korrupt i alla hänseenden för att kunna ta eller ge mutor, att han eller hon måste vara ”genomrutten”. Denna föreställning hindrar oss att urskilja fall då mutor ges eller tas av personer som för övrigt inte framstår som ohederliga, menar Noonan – som till exempel Abraham Lincoln.
Det man kan lära sig från mutans historia måste förstås inte undergräva en allmänt antikorruptiv etik. Den digra samlingen exempel i Noonans bok gör en snarare påmind om att den som vill försvara mutor också försvarar en variant av orättvisa: den rikes rätt till favörer. Men sam-tidigt blir man uppmärksammad på något annat, något allmänmänskligt: vikten av en viss ödmjukhet. Livet förser nog oss alla – inte bara Abraham Lincoln – med moraliska paradoxer.
David Wästerfors är doktorand i sociologi vid Lunds universitet. Han skriver på en avhandling med arbetsnamnet Berättelser om mutor.
