Utrikesdepartementet – rikets röst i världen

Myndighetens chef kallades kabinettssekreterare. Först på posten var diplomaten Aron Isak Silfversparre (1764–1837). När Gustav III reste till Aachen lämnade han dock Silfversparre hemma. Kungen såg sig själv som en bättre internationell förhandlare. I praktiken var han sin egen utrikesminister. Vad Silfversparre uträttade vet vi inte mycket om, konstaterar historikerna. Valet av den medelmåttige juristen anses vara Gustav III:s sätt att behålla kontrollen. Nu gick det som vi vet inte så bra. Det franska kungaparet infångades och fängslades innan de hade nått fram till Aachen. Och av Gustav III:s invasionsplaner blev det inte heller något. Efter mordet på kungen i mars 1792 fick Silfversparre sparken. Han var inte den sista UD-chefen som tvingades att anpassa sig till en monark som helst av allt själv höll i rodret när det gällde utrikespolitik.

När riksdagen den 21 augusti 1810 valde Jean Baptiste Bernadotte till Sveriges tronföljare kände utrikesstatsminister Lars von Engeström (1751–1826) ett styng av oro. Hur skulle utrikesförvaltningen få det under en utländsk militär, som var van att peka med hela handen? Enligt den nya författning som hade införts föregående år, var kungen tvungen att ta "underrättelser och råd" av statsrådet. Två statsministerämbeten hade skapats, varav den ena ministern skulle ansvara för utrikespolitiken.
Lars von Engeström, som var en av Sveriges mest erfarna diplomater, blev utrikesstatsminister. Även om han, med en klyscha, inte var den vassaste kniven i lådan, var han en uthållig förhandlare och plikttrogen ämbetsman.

När marskalk Bernadotte helt enligt farhågorna kopplade ett fast grepp om utrikespolitiken höll Engeström trots betänkligheterna god min. När Sverige och Norge den 14 augusti 1814 slöt det avtal som skulle leda till en union mellan länderna, så var det Bernadotte och inte Engeström som hade skött förhandlingarna.

Utrikesstatsministern stannade dock kvar på sin post även sedan Bernadotte hade bestigit tronen 1818, och gjorde sig värdefull genom att tålmodigt upplysa den franskspråkige monarken om svenska förhållanden – om vi får tro historieskrivarna. Efter Engeströms pensionering 1824 skulle det dröja fyra årtionden innan en svensk kung verkligen sattes på plats i utrikespolitiken.

Vid middagstid den 22 juli 1863 anlände Karl XV till den danske kungens sommarslott Skodsborg vid Öresund. Där väntade Fredrik VII på honom. "Vi vill tala i enrum", sa kung Karl till sin ambassadör Henning Hamilton (1814–86), som hade anslutit från Köpenhamn. "Ta en promenad i parken så länge."

Hamilton visste vad de skulle tala om. Det var en av samtidens mest komplicerade politiska frågor, som vi här måste komprimera till ett minimum. Den danska regeringen hade beslutat att införliva hertigdömet Slesvig med det egentliga Danmark. Eftersom området befolkades av både danskar och tyskar var risken för ett militärt ingripande av Preussen överhängande, även om Slesvig formellt lydde under den danske kungen.

Kunde Danmark räkna med hjälp från Sverige-Norge i detta krig? Nej, ansåg det svenska statsrådet, där flera av råden betraktade Danmarks agerande som självmordspolitik. Självklart, ansåg Karl XV, som var besjälad av tanken på Skandinaviens enhet. Utrikesstatsminister Ludvig Manderström (1806–73) hade stannat hemma i Stockholm för att slippa "de olägenheter" som mötet riskerade att föra med sig. Däremot deltog den danske statsministern Carl Christian Hall i lunchen som varade i två timmar. Efteråt tog Karl XV sin ambassadör avsides och viskade: "Nu har jag talat med Hall och allt är uppgjort oss emellan."
På Hamiltons fråga vad det var som var uppgjort, svarade den svenske kungen: "Det får du veta av Hall, och du behöver inte vara orolig, ty allt var överenskommet mellan mig och Manderström innan jag reste."Detta var inte sant. Visserligen hade Ludvig Manderström anat att kungen stod i begrepp att bedriva egen utrikespolitik, men detaljerna i det förestående utspelet hade han valt att inte ta reda på. Karl XV:s löfte var lika enkelt som farligt: För den händelse att tyska trupper avancerade norrut lovade monarken att "genast infinna sig med 20 000 man svenska och norska trupper till Slesvigs försvar".

Om Danmarks statsminister Hall hälsade detta löfte "med synnerlig glädje och tacksamhet", var tonen i det svenska statsrådet desto bistrare när kungen var tillbaka i Stockholm och finansminister Johan August Gripenstedt (1813–74) hade återvänt från sin sommarledighet.

Den 8 september tog kungen emot en grupp statsråd på Ulriksdals slott, och på Gripenstedts fråga vad Frankrike och England tyckte om hans storpolitiska löfte, svarade Karl XV: "Vad bryr jag mig om västmakterna! Vi sköter oss själva utan att behöva rådfråga västmakterna." På frågan om regeringarna i Paris och London verkligen inte kände till saken tvingades Ludvig Manderström medge att de nog inte gjorde det. I så fall måste hela saken vila, slog Gripenstedt fast. Kungen såg vädjande på sin utrikesstatsminister – som först mumlade något svävande, men till slut instämde i vad finansministern sade. När hela denna affär några månader senare var avslutad, hade Karl XV blivit överkörd av sin regering. Danmark hade mot bättre vetande annekterat Slesvig, och i det följande kriget mot Preussen lidit ett förödande nederlag.

Att Sverige undgick att dras in i kriget berodde enbart på den beslutsamme finansministern Gripenstedt, inte på den tvehågsne utrikesstatsministern Manderström, summerar historikerna saken. "Den politik han förde saknade fasthet", konstaterar Einar Hedin i sin grundliga genomgång Den skandinaviska alliansfrågan (1953). Under de följande årtiondena skulle Sveriges utrikespolitik alltmer inriktas på att hålla landet utanför krig, och dessutom verka internationellt för fredliga överenskommelser. Det sistnämnda gjordes så ihärdigt att en svensk utrikesminister belönades med Nobels fredpris.

Så här löd den norska Nobelkommitténs motivering: "För deras livslånga bidrag till fredens sak och den organiserade internationalismen." Men när fredspriset delades ut i Oslo den 10 december 1921 var den ena pristagaren inte med. Hjalmar Branting (1860–1925) hade för mycket att göra. (Den andre pristagaren var norrmannen Christian Lous Lange.)
Sedan två månader var Branting inte bara Sveriges statsminister, utan också landets utrikesminister. Det var ett dubbelarbete som skulle bryta ner hans hälsa, och det finns olika förklaringar till att 60-åringen tog två krävande heltidsjobb när han satte ihop sin regering i oktober 1921. Enligt en förklaring kände Branting sig tvungen, eftersom den tillfrågade 35-åringen Östen Undén skyllde på sömnsvårigheter och bristande ork. Enligt en annan tog Branting villigt chansen att äntligen få ägna sig åt utrikespolitik.

Redan när Hjalmar Branting som ung student gav sig ut på sin första Europaresa var det internationellt samarbete som engagerade honom. I rikskansler Bismarcks preussiska huvudstad inspirerades han av de tyska socialdemokraterna. "De äro de enda som våga att protestera mot den vansinniga militarismen, som förstör folkets bästa krafter", skrev 17-åringen hem i juni 1878.
Ett halvt sekel senare hade denna militarism tvingat européerna igenom ett förödande världskrig. Hjalmar Branting hade kämpat hårt för att få Sverige med i den nybildade fredsorganisationen Nationernas Förbund, NF. När han som Sveriges utrikesminister på nyåret 1923 blev medlem i NF:s råd såg Branting en reell möjlighet att ersätta väpnade konflikter med fredliga uppgörelser. Det gick inte så bra.

I januari 1923 ockuperade franska trupper hela det tyska Ruhrområdet, under förevändning att Tyskland inte betalade sitt krigsskadestånd. NF:s förbundsakt förbjöd militära angrepp. Hjalmar Branting reste till Paris för att förmå den franske regeringschefen Raymond Poincaré till en fredlig uppgörelse. Fransmannen sade blankt nej. Trots att Branting i flera år hade varnat för tysk revanschism och ett nytt krig, fick han inget gehör för sitt medlingsförslag ens i NF:s råd. Endast Belgiens delegat stödde honom.

Hjalmar Branting avled 1925 och slapp att uppleva hur NF totalt misslyckades med att hejda det tyska revanschkrig som han hade befarat skulle komma. Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 ställdes det svenska utrikesdepartementet inför sina dittills tuffaste utmaningar.

Klockan 03.05 den 22 juni 1941 gav Adolf Hitler startsignal till anfallet på Sovjetunionen. Fem timmar senare anlände Führerns personliga sändebud Karl Schnurre till Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Där väntade Sveriges utrikesminister Christian Günther (1886–1966) på honom. Günthers pappa hade varit diplomat, och hans farfar justitiestatsminister på 1850-talet. Själv var Christian Günther statsminister Hjalmar Brantings personlige "handsekreterare", innan han 1925 blev avdelningschef på UD. Efter 14 år i olika befattningar tillträdde han i december 1939 posten som opolitisk utrikesminister i Per Albin Hanssons samlingsregering.

Regeringens mål var att hålla Sverige utanför kriget. För Christian Günther var det självklart hur detta skulle uppnås: genom att hålla det framgångsrika Hitlertyskland på gott humör. Detta var inte bara taktik. För utrikesministern var Sovjetunionen det stora hotet."Sovjets tillbakaträngande är, såsom ovan nämnts, icke blott ett finskt utan även ett svenskt intresse av betydande omfattning", fastslog Christian Günther i en UD-promemoria strax före det tyska anfallet i öster.

Följaktligen var han inställd på att tillmötesgå kravet som Karl Schnurre denna junimorgon överlämnade – och som Günther kände väl till sedan deras tidigare möten: "genomfart av tyska trupper (omkring 1 division) på svenska järnvägar och med svenska transportmedel från trakten av Oslo till Finland".

Divisionen kallades "Engelbrecht" efter sin befälhavare och räknade 14 712 tyska infanterisoldater, som efter resan genom Sverige skulle sättas in i anfallet mot Sovjet. Karl Schnurre visste att Christian Günther ville ge transporten klartecken, men han var också väl medveten om det starka motståndet bland den svenska regeringens och riksdagens socialdemokrater. Utrikesministern hade dock en plan. Så snart tysken hade anlänt sade Günther till sina närmaste medarbetare, utrikesrådet Staffan Söderblom och kabinettssekreteraren Eric Boheman, att lämna rummet. Vad ministern hade att säga Adolf Hitlers sändebud skulle inte ens de närmaste på UD få veta.

Eftervärldens enda ledtråd till vad som avhandlades är Karl Schnurres anteckningar. Av dem framgår att Günther tänkte använda sig av kung Gustaf V. Utrikesministern visste att hans linje kunde räkna med stöd från den tyskvänlige monarken. "Günther avsåg att detta skulle komma att tjäna som stöd för hans egen åsikt", noterade Schnurre efteråt.

Efter mötet med tysken besökte Christian Günther kungen på slottet. Men om detta samtal vet vi ingenting, skriver Henrik Arnstad i sin bok om den hemlighetsfulle utrikesministern. Resultatet av samtalet är däremot historiskt. På något sätt lyckades Günther efter mötet göra det troligt för den övriga regeringen att Gustaf V avsåg att abdikera om Sverige inte gick Tyskland till mötes.
"Midsommarkrisen" kallas händelsen i historieböckerna, trots att det egentligen aldrig var någon kris. De socialdemokrater som först hade sagt nej ändrade sig, och efter den svenska regeringens klartecken kunde soldaterna i division Engelbrecht anträda sin resa genom Sverige mot östfronten, varifrån nästan ingen av dem skulle återvända.

För både samtid och eftervärld framstod Christian Günther som symbol för den svenska eftergiftspolitiken. När kriget var över och den partilöse utrikesministern skulle beredas en reträttpost, sade Danmarks regering blankt nej till Günther som svenskt sändebud i Köpenhamn. Hur Günther själv resonerade får vi aldrig veta. Han lämnade inte efter sig några dagboksanteckningar. Men hans efterträdare skulle ärva ett bekymmer med lång livslängd.

Den 25 januari 1946 fördes fyrahundra män mot sin vilja ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn. De flesta var tyskar, men 146 av dem kom från någon av de tre baltiska republiker, som under mellankrigstiden hade varit självständiga, men som sommaren 1940 hade annekterats av Sovjetunionen. Balterna hade under kriget slagits på tysk sida mot den framryckande Röda armén. Efter flykten till Sverige hade de internerats. På begäran från Sovjet skulle de nu utlämnas. Detta väckte häftiga protester i Sverige. Många befarade att balterna skulle fängslas och kanske avrättas vid ankomsten till Sovjet.

Sverige hade erkänt den sovjetiska annekteringen av Estland, Lettland och Litauen. Beslutet att utlämna balterna hade fattats av samlingsregeringen den 15 juni 1945. När Per Albin Hansson sex veckor senare bildade en rent socialdemokratisk regering ärvde den nya utrikesministern ärendet. När juridikprofessorn Östen Undén (1886–1974) blev utrikesminister – för andra gången – den 31 juli 1945, inleddes en 17 år lång ämbetstid. Under dessa år styrde Undén med fast hand Sveriges utrikespolitik, med målet att göra den alliansfria linjen trovärdig genom att vårda relationerna med Sovjetunionen. Sverige hade ingen formell skyldighet att utlämna de internerade balterna. Men eftersom sovjetledningen ansåg frågan vara viktig, såg utrikesministern ingen anledning att reta grannen i öster. Undén kunde knappast ana att baltutlämningen av eftervärlden skulle betecknas som en skamfläck på den svenska socialdemokratin, en fråga som skulle förfölja partiet under många årtionden. "Undéns svaghet för SSSR:s makt är nästan större än Günthers för Tysklands", skrev Sven Grafström, chef för UD:s politiska avdelning, i sin dagbok.

Även efter Östen Undéns pensionering, som 76-åring 1962, fortsatte hans efterträdare att – åtminstone utåt – måna om relationerna till Sovjetunionen. Inte ens när Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 1976 skulle den linjen överges.
Då skulle UD-personalen vid Gustav Adolfs torg däremot uppleva ett annat systemskifte – för denna höst gjorde en utrikesminister av aldrig förut skådat slag entré i Arvfurstens palats: en kvinna.

Sveriges första kvinnliga utrikesminister hette Karin Söder (1928–2015). Hon var vid tillträdet 48 år och vice ordförande i Centerpartiet. Under sina två år i ämbetet "förvaltade hon i huvudsak den utrikespolitik som Socialdemokraterna länge hade fört", för att citera flera levnadstecknare. De stora förändringarna i Sveriges utrikespolitik skulle hanteras av efterföljande medsystrar – i form av medlemskap i Europeiska unionen och försvarsalliansen Nato.

Ty Karin Söder bröt en historisk vall och har följts av åtta andra kvinnor på posten som Sveriges utrikesminister, låt vara att nio män också har följt sedan hennes avgång 1978. Idag har kungen inte makt att lämna utrikesministern hemma när han reser på statsbesök. Men den svenske monarken är fortfarande ordförande i Utrikesnämnden. Alltid något, skulle kanske Gustav III ha sagt.

Daniel Rydén är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 11/2025