Vad är viktigt i Sveriges historia?

När redaktionen planerade en jubileumsutgåva i samband med att Populär Historia fyllde 30 år funderade vi på en artikel om "höjdpunkter" i svensk historia.

Vi klurade ett tag, och så kläcktes idén om att skicka ut en enkät till landets historieprofessorer, och be dem svara på några frågor – om vilka tre årtal, tre personer och tre platser i svensk historia som de ville lyfta fram. Och för att det inte bara skulle bli torra listor önskade vi även att få motiveringar till svaren. Vi fick svar från 30 professorer, vilka dessa är hittar du längst ned i artikeln.

Bland enkätsvaren utmärker sig några tydliga och inte särskilt överraskande "vinnare" i varje kategori – årtal, person, plats. Det oftast nämnda årtalet är 1809. Tolv professorer har med detta ödesår, när Sverige förlorade Finland.

Fast räknar vi samman "rösterna" för 1918, 1919 och 1921, som alla är kopplade till det första demokratiska riksdagsvalet i Sverige, så blir detta knippe år segrare. Tydlig trea blir 1350, när digerdöden nådde landet.

I "personvalet" är det inget snack: Gustav Vasa kommer överst på pallen med 12 röster och Axel Oxenstierna blir tvåa med 8. På delad tredje plats, med 4 röster var, hamnar heliga Birgitta, Carl von Linné och Per Albin Hansson.

En tydlig etta blir det även i platskategorin: Stockholm, med 13 röster. Uppsala är klart distanserad tvåa med 6 röster, och Kalmar kommer trea med 4.

Men låt oss nu dyka ner lite djupare i professorernas svar och motiveringar. Kronologiskt ordnade blir de till en mustig krönika, en vindlande tidsresa med många spännande nedslag under mer än tusen år av svensk historia. Häng med!

Lena Roos är den som blickar längst bak, om vi avser ett specifikt år (eller två): 829–830, vi befinner oss alltså i tidig vikingatid (slutet av järnåldern). Vad hände då, i det som skulle bli Sverige?

Jo, Ansgar besökte Birka. "Även om kristnandet av Sverige var en lång infiltrationsprocess, får Ansgars ankomst symbolisera den viktiga utveckling som följde med kristendomen" skriver Lena Roos.

Hon nämner även Gamla Uppsala, vars ursprung helt klart finns i järnåldern, och dit hör ju även Uppåkra, som Dick Harrison har med på sin platslista: "Det är ett praktexempel på att historien aldrig slutar. För några decennier sedan var den lilla skånska byn helt okänd, men idag gäller Uppåkra för att vara den mest fascinerande och nydanande arkeologiska upptäckten i Norden."

Tidsresan gör därefter stopp vid år 1008, när Olof Skötkonungs dop sägs ha ägt rum i Husaby källa. "Det är utgångspunkten för en diskussion om uppkomsten av ett protosvenskt rike och en kodifierad inneslutning i den kristna världen" skriver Kristian Gerner, Lunds universitet.

Skara utgångspunkt för den kristna missionen

Hänger vi kvar på 1000-talet kan den tyske historieskrivaren Adam av Bremen nämnas, vilket Kurt Villads Jensen gör. "Adam skrev omkring år 1070 den äldsta lite längre berättelse om Sverige från en tid där vi annars har väldigt få källor."

Eva Helen Ulvros fångar å sin sida upp Sveriges äldsta biskopssäte: Skara. "Grundat på 1000-talet var det en utgångspunkt för den kristna missionen. Kristendomen knöt Sverige till ett europeiskt kulturellt nätverk."

"Sveriges kristnande och inlemmande i den europeiska kulturkretsen" platsar också bland Lars Ericson Wolkes enkätsvar, när han lyfter fram 1100-talets mitt som en viktig period. I detta sammanhang dyker även Uppsala upp i flera svar. Staden blev ärkebiskopssäte för Sverige år 1164.

Birger jarl och Stockholm

När vi går till 1200-talet kommer såväl riksbildandet som fler av professorerna igång. Många nämner Birger jarl och Stockholm, och poängterar stadens betydelse som knutpunkt för såväl handel som sjöväga transporter och krigsföretag.

Henrik Ågren gör två intressanta nedslag i seklet. Först slaget vid Sparrsätra 1247: "Om man får tro visserligen inte särskilt detaljerade eller pålitliga medeltida källor var det här som den uppländska allmogens frihet tog slut. Därmed stärktes statsmakten och riket enades slutgiltigt. I verkligheten var det här förstås bara en händelse i en lång process."

Och så nämner han Alnö stadga 1280: "Etableringen av stånds- och privilegiesamhället är svår att precisera med ett exakt årtal. Erkännandet av särskilda privilegier för frälse och prästerskap får dock ses som ett viktigt symboldatum, trots att det är troligt att själva stadgan bara kodifierade ett system som redan praktiserades."

Digerdöden och Magnus Erikssons landslag

Under 1300-talet överskuggas nästan allt av pesten: "Digerdöden drabbade Sverige 1350. Att en stor del av Sveriges befolkning avled i denna pandemi kom att få en mängd dramatiska följder, bland annat ödeläggelse av gårdar och byar" konstaterar Anna Götlind, och får medhåll av flera professorskollegor, inklusive Dick Harrison, som talar om "den värsta katastrof som Sverige någonsin har drabbats av".

Även Maria Ågren lyfter fram 1350, men av ett annat skäl: "Det är ett viktigt årtal i svensk historia genom införandet av Magnus Erikssons landslag, som antogs cirka 1350."

Personhistoriskt framstår klostergrundaren heliga Birgitta (Birgersdotter) som århundradets superstar. "Att vara född i början av 1300-talet och idag vara en av de mest kända svenskarna utomlands – i alla fall i den katolska världen – måste rimligen betyda att man är en viktig person" resonerar Anna Götlind.

Ytterligare ett par nedslag under seklet utgör Nöteborgsfreden 1323, när gränsen mellan Sverige och Ryssland fastlades, och Kalmarunionen 1397.

Engelbrektsupproret och Erik av Pommern

Nu bär det in i 1400-talet. Låt oss begrunda ett par märkesår. Först 1434, när Engelbrektsupproret bröt ut. I princip går det så långt som till inbördeskrig. Historien om bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och den folkliga resningen mot kung Erik av Pommern berättade docent Bo Erikson om i nummer 8/2021 av Populär Historia.

År 1471 stod slaget vid Brunkeberg, där den danske unionskungen Kristian I besegrades av Sten Sture d ä med anhang. Men tänk om kung Kristian hade vunnit, vad hade hänt då? I sådana intressanta "kontrafaktiska" banor funderar Kurt Villads Jensen: "Sverige hade kanske fortsatt i Kalmarunionen, och om grannländerna inte hade konkurrerat om makten i Östersjön på 1500- och 1600-talen, hade Sverige och Danmark tillsammans kunnat bli en väldig makt i Nordeuropa – ett imperium med stora naturresurser och översjöiska kolonier."

Kalmarunionen och Stockholms blodbad

År 1477 grundades Uppsala universitet, som flera noterar. Ja, såklart är lärosäten viktiga för utveckling och framsteg, då som nu. Av vikt var även den svenska ståndsriksdagen, som hade börjat ta form redan under 1460-talet, med representation av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder.

Med 1500-talets intåg börjar det tjockna till rejält bland enkätsvaren. Det är inte märkligt – tänk bara på det händelserika 1520-talet: Stockholms blodbad 1520, Kalmarunionens slut något år senare, Gustav Vasas val till kung 1523 och reformationsriksdagen 1527. Allt uppmärksammas i enkätsvaren.

Västerås arvförening

Men låt oss för all del inte glömma 1526. Just detta år nämns Kungliga hovkapellet för första gången i källorna. Det upplyser oss Marie-Louise Rodén om. Och apropå riksdagen i Västerås året därpå skriver hon att "även om den bara var början på en lång process, blev införandet av den lutherska läran en väsentlig aspekt för Sveriges utveckling som nationalstat och den svenska identiteten".

Professor Rodén håller förresten fast vid den västmanländska staden när hon pekar på "Västerås arvförening" som antogs vid riksdagen 1544. Den innebar att Sverige blev en arvmonarki. Hon berömmer för övrigt Västerås som "en viktig länk i rikets ekonomi" och nämner att staden under industrialiseringen mottog många italienska immigranter, och att det minsann var här som den första pizzan i Sverige bakades.

Gustav Vasa 1500-talets ohotade kung

På individplanet är Gustav Vasa 1500-talets ohotade kung, både i historien och i vår enkät. Han var "snål och girig, men till nytta för Sverige" snabbsammanfattar Kent Zetterberg honom. "Han lade grunden för den svenska nationalstaten, för reformeringen av kyrkan och Sveriges modernisering, och han bröt med den medeltida kulturen som då hade blivit obsolet" fyller Kekke Stadin i.

Professor Leos Müller nämner ett av Gustav Vasas många barn – dottern Cecilia Vasa: "Hon blev en del av Vasasläktens dynastiska politik, och hennes spännande liv visar hur starkt Vasa-Sverige var engagerat i den europeiska politiken, vilket lätt glöms när fokus ofta ligger på Vasasönerna och deras krig och konflikter."

En annan av seklets personligheter är kyrkomannen Olaus Magnus, vilket Henrik Ågren påpekar: "Kanske mer intressant än viktig, men genom sina stora latinska verk om svensk geografi och etnografi kom han att han bidra med många insikter i 1500-talets Sverige, både till samtidens Västeuropa och till eftervärldens historieforskare."

Trettioåriga kriget och Falu koppargruva

I svensk historia är 1600-talet något alldeles extra. Nu etablerade sig landet som en tung maktfaktor vid Östersjön och deltog under Gustav II Adolf i trettioåriga kriget. Samtidigt växte Stockholm som centralort "från bondby till representativ huvudstad" (Rodén igen) och den moderna administrationen utvecklades.

Men även utanför tullarna var det fart och fläkt. I Dalarna till exempel, där Falun med sin extremt lönsamma koppargruva tidvis var landets näst största stad. Och "motorn i Bergslagen var en gång rikets största arbetsplats" slår Mats Hallenberg fast. Centralmakten kastade dock inte bara lystna blickar mot rika malmfyndigheter, utan även mot andra, och dittills orörda naturresurser.

Samernas rättigheter

Gunlög Fur nämner förordningen om de stora skogarna från 1683: "Den innebar att de stora vidderna i norr hävdades av kronan. Med undantag av skattehemman blev enorma delar av Lappland konungens och kronans land. Samebyars mark räknades in i detta. Det var ett ensidigt övertagande av samiskt land som fick enorma konsekvenser."

I sammanhanget lyfter professor Maria Ågren fram Girjas sameby och kopplar samman historia med nutid: "Efter flera års rättstvist med svenska staten vann Girjas i Högsta Domstolen år 2020. Att samernas rätt till fiske och småvilts-jakt erkändes var en principiellt viktig seger. Urminnes hävd, det viktigaste argumentet, finns omnämnd redan i de svenska medeltidslagarna. Domen gör tydligt att samernas rättigheter bygger på svensk lag, och att den samiska livsformen är en del av svensk historia."

Roskildefreden 1658

Med Roskildefreden 1658 "nådde den svenska stormaktsambitionen sin höjdpunkt, vilket kom att prägla den nationella självbilden under lång tid" menar Kekke Stadin. Betydelsefull för framtiden var även 1686 års kyrkolag, som förordade att alla skulle lära sig läsa, påpekar Eva Helen Ulvros.

Axel Oxenstierna och Drottning Kristina

Professorerna nämner flera personer som verkade under 1600-talet, och här intar Axel Oxenstierna en särställning. "Han reformerade statsmakten, lade grunden till de självständiga ämbetsverken och till en ny länsindelning" sammanfattar David Ludvigsson rikskanslerns digra gärning. Hans Norman håller med och tillägger att Oxenstierna "lyckades få trettioåriga kriget till ett för Sverige framgångsrikt slut".

Drottning Kristina figurerar också bland svaren. "Hon var en ytterst skicklig, väl utbildad, egensinnig drottning som utnyttjade hela sin makt för att driva politik i egen sak, för Sverige och freden i Europa" skriver professor Heiko Droste.

Nämns gör även Karl XI, som av Maria Ågren lyfts fram för sin politiska betydelse (bland annat reduktionen) och sitt moderna sätt att chefa: "Trots att han var enväldig, uppmanade han aktivt sina medarbetare att påpeka om han hade gjort något fel. Det är en ledarstil som behövs även idag."

Slutet på Sverige som stormakt

Vår historiska resa bär nu in i 1700-talet. Flera professorer uppmärksammar slutet på Sveriges tid som stormakt, och nederlaget vid Poltava 1709: "Den viktigaste militära händelsen i svensk historia."

Stormaktsväldet rasade samman och Sverige påbörjade utvecklingen mot småstat« skriver Dick Harrison. Och Kent Zetterberg fyller i: "Vid Poltava började Sveriges lycka, men Rysslands stora olycka. Att vara en stormakt kostar många krig och blodsoffer – bättre att vara en halvstor makt som Sverige och odla sin fred, potatis och välfärd."

Den nya era som tog vid skulle få stor betydelse framåt: "Genom att Sverige just hade blivit av med enväldet och nu även med Östersjöimperiet kunde landet under riksdagens ledning slå in på den väg som drygt tvåhundra år senare utmynnade i folkhemmet" resonerar Kristian Gerner.

Sveriges marina historia nämns av flera. Leos Müller pekar på tre viktiga örlogsbaser vid Östersjön: Karlskrona, Skeppsholmen i Stockholm och Sveaborg. Och Gunnel Cederlöf tar upp sjöblockaden 1756–63 under det anglofranska sjuårskriget. "De svenska och danska handelskompanierna fick ensamrätt på importen av te till Europa från Kina, och svenskarna kunde tvätta opiumpengar åt brittiska privathandelsmän i Macao. Stormakters inbördes krig gav småstater möjligheter."

Karl XII och Carl von Linné

Bland seklets personligheter finns såklart Karl XII: "Få personer i svensk historia har satt så tydliga avtryck både under sin levnad och efter sin död, även om han inte längre är lika omstridd" menar Ulf Zander.

Även blomsterkungen Carl von Linné har sin plats tycker flera professorer, medan Maria Sjögren väljer att dra en lans för en av hans lärjungar: "Anders Sparrman skickades ut i världen för att kartlägga olika länders floror, och hamnade i Sydafrika. Mot slutet av sin levnad var han verksam som läkare för de fattiga i Stockholm. Han förkroppsligar 1700-talets upptäckaranda och nyttotänkande, samtidigt som han visar på vikten av medmänsklighet och omsorg om de svaga."

Jean Abraham Grill kämpade för framgång

Leos Müller ger exempel på en annan framgångsrik svensk vid denna tid: Jean Abraham Grill (1736–92), som var köpman, superkargör och direktör vid Ostindiska kompaniet. "För mig är han ett exempel på en rörlig 1700-talsmänniska som jag kan komma nära, genom hans välbevarade arkiv.

Han är en som jag kan känna igen, genom hans personliga våndor, hans slingriga karriär men också hans enkla familjeliv. Han är inte så annorlunda än dagens människor. Han kom från en rik och välkänd släkt, men fick ändå kämpa för sin framgång."

Enkätens mest omnämnda år hör 1800-talet till: 1809, när Sverige förlorade Finland och fick en ny regeringsform. "Författningsreformen var blygsam men markerar övergången till modern tid" enligt Jens Ljunggren.

Några symbolladdade platser i samband med "rikssprängningen" är Fredrikshamn (där freden med Ryssland undertecknades), Sveaborg (som lätt togs av ryssarna 1808) och Ratan utanför Umeå (där den sista väpnade striden på svensk mark ägde rum).

Förlusten av Finland

Henrik Ågren pekar på en speciell aspekt av förlusten av Finland: "Den gjorde Sverige avsevärt mer språkligt homogent, vilket troligen underlättade byggandet av den moderna nationalstaten".

Krutröken lade sig för svensk del 1814, efter det korta fälttåget mot Norge. Kent Zetterberg konstaterar att med den krigiska epoken avslutad nåddes ett "gynnsamt strategiskt läge, där unionen med Norge blev en lång fredsperiod".

Många framhåller 1842, när riksdagen tog beslut om folkskolans införande. "Detta ligger till grund för Sveriges framsteg, kunskapsmässigt och demokratiskt. Att en hel nation lär sig läsa och får grundläggande utbildning är av stor betydelse för att bygga en välfärdsstat" hävdar Christina Florin. Några år senare, 1848, antogs landets första aktiebolagslag, noterar Maria Ågren – nu drogs det en tydlig gräns mellan näringsliv och privatekonomi.

Utvandringen till Amerika

Med professor Gunlög Fur gör vi nu en avstickare till andra sidan Atlanten. I USA kom det nämligen 1862 en viktig jordförvärvslag, Homestead Act. Den öppnade upp kontinentens inre för nybyggare och banade därmed väg för den svenska utvandringsvågen.

"Mot att man bröt mark och bebodde samt brukade den i fem år, kunde man få äganderätten till 160 acres (cirka 80 hektar)." Fur konstaterar samtidigt att detta gjorde svenskar "delaktiga i den politik som fördrev de nordamerikanska urfolken från sina hem".

Emigrationen är även grunden till att David Ludvigsson väljer ut just Sillgatan (nu Postgatan) i Göteborg som viktig plats: "Hit kom tiotusentals utvandrare, köpte biljetter och förberedde sig inför avresan till Nordamerika."

Människor på 1800-talet då? Många nämns, bland andra Karl XIV Johan (Napoleons marskalk Bernadotte som blev svensk kronprins och kung), diktaren Johan Olof Wallin (ledande i arbetet med psalmboken som stadfästes 1819) och Fredrika Bremer (författare och pionjär för kvinnoemancipationen).

Gunlög Fur menar att Bremer är exempel på en kvinna "som kämpade i sin samtid för utrymme, som män i hennes samhällsklass kunde ta för givet". En anonym samhällsbärare som Heiko Droste för fram är brukspatronen: "Den perfekta personifieringen av svenskt näringsliv långt in i modern tid."

Sverige på 1900-talet

Då är vi framme vid 1900-talet och den historiska resan börjar närma sig sitt slut. Samtidigt är det under detta sekel som professorerna gör solklart flest nedslag, både vad gäller årtal, personer och platser. Den moderna historien engagerar verkligen!

Bland annat berörs unionsupplösningen med Norge 1905. "Att den skedde på fredlig väg var långsiktigt viktigt, och är ett tänkvärt exempel i världen idag, när krav på separation ses som allvarliga hot" menar Maria Ågren.

Kvinnlig rösträtt

Många uppehåller sig vid åren kring det första demokratiska riksdagsvalet. "År 1919 klubbades beslutet om kvinnlig rösträtt, taget på den urtima riksdagen året innan. Därmed fick Sverige allmän rösträtt för både kvinnor och män" konstaterar Eva Helen Ulvros.

Christina Florin lyfter 1921: "Då fick halva Sveriges befolkning (kvinnor) slutgiltigt rösträtt, en rättighet som de länge hade kämpat för." Samma år såddes fröet till Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, påminner oss Maria Ågren om: "Den skapades av bland andra Elisabeth Tamm och Elin Wägner. Tanken var att kvinnor, som nyligen hade fått rösträtt, behövde lära sig mer om hur samhället fungerar – för att kunna använda sin rösträtt på bästa sätt."

Per Albin Hansson, den socialdemokratiske partiledaren och statsministern, går inte att förbise, lika lite som "Folkhemstalet" som han höll 1928, när linjerna för det kommande välfärdssamhället drogs upp.

Skotten i Ådalen 1931

En annan milstolpe är skotten i Ådalen 1931. "Händelsen har ett mycket högt symbolvärde" konstaterar Henrik Ågren, och fortsätter: "Att strejkande arbetare sköts ner av militär i en etablerad demokrati med ett starkt socialdemokratiskt parti – från vilket flera ledande representanter lade skulden på de beskjutna – är en påminnelse om att samförståndsanda inte är något evigt eller självklart."

Bland andra Ulf Zander fäster också vikt vid Saltsjöbadsavtalet 1938: "Det innebar slutet på en lång rad konflikter på arbetsmarknaden, vilket underlättade efterkrigstidens välfärdsstat."

Sverige under första och andra världskriget

Just att Sverige kunde hållas utanför både första och andra världskriget nämns som mycket betydelsefullt av flera, inklusive Klas-Göran Karlsson:

"Vi hamnade utanför det krig som skulle definiera världen under lång tid framöver." Allt stod och vägde sommaren 1941, under "midsommarkrisen", men genom Per Albin Hanssons "skickliga intrigerande i riksdagen undvek Sverige att utmana Tyskland och därmed – kanske – att invaderas" skriver Henrik Ågren och fortsätter:

"Vad som hade hänt om Sverige hade sagt nej till transittrafiken går förstås inte att säga, men effekterna av en nazistisk ockupation är svåra att överskatta."

Kriget slutade 1945, och Kent Zetterberg konstaterar att Sverige som enda stat i Nordeuropa klarade sin fred under två världskrig, och att välfärdsbygget kunde ta fart i stor skala. "Efterkrigsgenerationerna har varit de mest gynnade i hela Sveriges historia, glöm inte det!" utbrister han.

Religionsfrihet och mordet på Olof Palme

År 1951 infördes full religionsfrihet i Sverige, vilket är något som Lena Roos lyfter fram: "Den omfattade även friheten att inte tillhöra någon religion – ett tydligt kännetecken på en modern stat." Ett annan viktigt år är 1962 som brukar sättas för grundskolans införande. "Hela befolkningen, i stad och på landsbygden, fick en jämlik utbildning – en världsunik reform" säger David Ludvigsson.

Andra märkesår är 1980, när det kom en jämställdhetslag för arbetsmarknaden och 1986, när mordet på Olof Palme skedde. Många fler 1900-talspersonligheter lyfts fram i enkäten, se separat lista för ett urval av dessa!

Berlinmuren och könsneutrala lagar

En rad riktigt färska nedslag görs också. Som 1989, när Berlinmuren föll: "Ett år som betyder mycket för europeisk och därmed också svensk historia. Kalla kriget tog slut. Inget 1989, inget EU-medlemskap, inga öppna gränser" enligt Leos Müller. Och Sovjets fall 1991 menar Klas-Göran Karlsson "skapade förutsättningar för en helt annan syn på Sveriges plats i världen." Ja, och så föddes ju Populär Historia just detta år – snacka om att skriva historia ...

Så sent som 2008 kom viktiga lagförändringar, vilket Gunnel Cederlöf noterar: "Då beslutade Sveriges riksdag att äktenskapsbalken, föräldrabalken, brottsbalken, adoptionslagen och en del andra lagar som rör äktenskap skulle vara könsneutrala. Det var ett viktigt steg i att landets medborgare behandlas lika."

Allra modernast är Klas-Göran Karlsson, som lyfter fram 2021 och konstaterar att "all historia börjar i nuet med dess frågor och problem".

Låt oss avslutningsvis nämna ytterligare ett gäng 1900- och 2000-talspersoner som våra kära enkätdeltagare vurmar för – utan inbördes ordning, och med professorerna inom parentes:

Alfred Nobel – "intressant och komplex, mycket mer än det pris som han instiftade" (Marie-Louise Rodén). Pia Sundhage – "bröt mark för flickor som ville spela fotboll, bidrog till ett mer jämställt Sverige" (David Ludvigsson). Marcus Wallenberg – "avgörande drivkraft för det svenska finanskapitalet och företrädare för svenskt näringsliv" och Lennart Hyland – "lärde svenska folket att titta på teve" (Jens Ljunggren). Raoul Wallenberg – "hade stor reell betydelse, har stort symbolvärde" (Klas-Göran Karlsson). Tage Erlander – "inte riktigt i samma liga som Birger jarl och Gustav Vasa, men ingen statsman på 1900-talet har betytt lika mycket för framväxten av det moderna välfärdssamhället" (Dick Harrison). Hédi Fried, Astrid Lindgren och Elise Ottesen-Jensen – "har fått många att ändra sitt sätt att tänka" (Gunnel Cederlöf). Anders Gustaf Kempe – "hindrade den 21 april 1917 Stockholms polismästare från att skjuta på demonstranter, därmed hindrades Sverige att följa Ryssland i spåren" (Kristian Gerner). Greta Thunberg – "har visat att en persons agerande kan göra skillnad i frågor som rör människosläktets överlevnad" (Lena Roos). Karolina Widerström – "Sveriges första kvinnliga läkare, arbetade för social förändring och rättigheter för kvinnor, barn och föräldrar" (Christina Florin). Gerda Höjer – "oerhört viktig i arbetet att omvandla sjuksköterskeyrket från ett kall till en profession" (Anna Götlind). Karin Stenberg – "folkskollärare från Arvidsjaur som utmanade den svenska statens och vetenskapens politik mot samerna" (Gunlög Fur). Birgitta Odén – "den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet, och den första kvinnliga historieprofessorn i Sverige" (Maria Ågren).

Sådär! Då är vi i mål. Att ta sig igenom enkätsvaren är som att hålla upp ett fuktat finger i vinddraget från den svenska historiens vingslag. Genom seklerna, och mellan professorerna, fläktar det än hit, än dit. Konstateras kan att även om det råder samsyn kring mycket, lämnas det gott om utrymme för både variation och personliga favoriter.

Jacob Wiberg är ansvarig redaktör för Populär Historia och enkätsammanställare.

Publicerad i Populär Historia nr 10/2021