Ådalen 1931 – vägen till tragedi

Ådalshändelserna var en utdragen arbetskonflikt i Ångermanland som ledde fram till en blodig uppgörelse där militären öppnade eld mot ett demonstrationståg. Vad låg bakom skotten i Ådalen? Kunde den tragiska händelsen ha undvikits?

Demonstrationståget i Ådalen på väg mot Lunde, 14 maj 1931.

Demonstrationståget i Ådalen på väg mot Lunde, 14 maj 1931.

© TT Nyhetsbyrån

"Ådalen 31" har blivit ett begrepp. Det har skrivits dikter och romaner, gjorts filmer och till och med popsånger om vad som hände den där torsdagseftermiddagen i mitten av maj 1931, när svensk militär öppnade eld mot en folkmassa i ett litet samhälle vid Ångermanälven. Mindre känt är det händelseförlopp som ledde fram till att kapten Nils Mesterton gav den order som ledde till att fem människor miste livet och ytterligare fem sårades.

"Ådalen 31" började nämligen inte i Ådalen. Året var heller inte 1931 utan 1928, och mer bestämt i slutet av december. Då invigdes Europas största sulfatfabrik i Marmaverken strax utanför Söderhamn i Hälsingland. Det är drygt tjugo mil söder om den natursköna dalgång vid Ångermanälven som sedan medeltiden har kallats Ådalen.

Utlovade välstånd

Marmaverken – företaget hade samma namn som orten – var en imponerande anläggning. Själva industribyggnaden var över 300 meter lång, skorstenen Skandinaviens näst högsta, och tillverkningskapaciteten låg på 60 000 årsston pappersmassa. Fabriken hade en egen bangård och en 18 kilometer lång linbana till hamnen i Vallvik. Den väldiga satsningen utlovade arbete och framtida välstånd för bygdens folk, försäkrade Söderhamns Tidning.

Optimismen var tidstypisk för andra hälften av 1920-talet. Sverige var inne i en ekonomisk uppgång som kallades »den andra stormaktstiden« i pressen. De svenska verkstadsföretagen ASEA, SKF, Separator, LM Ericsson och Atlas Copco stod starka på den internationella marknaden. Electrolux sålde dammsugare och kylskåp på avbetalning över hela världen. Ivar Kreuger, tändstickskungen, hyllades som ett finansiellt geni. Efterfrågan på svenska råvaror var stor, framförallt järnmalm och pappersmassa.

Allt talade för att fabrikens verkställande direktör, Gérard Versteegh, kunde se framtiden an med tillförsikt. Han var son till Arend Versteegh, en driftig holländare som hade flyttat till Härnösand i mitten av 1870-talet och tjänat ihop en förmögenhet inom den norrländska sågverksindustrin.

Var fientlig mot fackföreningar

Under uppväxten hade Gérard, som var född 1890, uppenbarligen tagit intryck av berättelser om den äldre generationen av hårdföra träpatroner. Likt dem var han kylig i affärer och fientlig mot fackföreningar. Dessutom var han hetsig till humöret och kunde ge en kritisk journalist en örfil. "Hans griparmar fattar om Norrland, suger ut elektricitet ur vattenfall, pappersmassa och stinkande sulfit och sulfatmassa", konstaterade den inte så vänsterinriktade Vecko-Journalen.

Hur hård Gérard Versteegh än var kunde han inte rå på de internationella konjunkturerna. I oktober 1929, knappt ett år efter den storstilade invigningen av Marmaverken, kraschade börsen på Wall Street. I dess följd kom en världsomspännande depression som ledde till minskad efterfrågan på svensk pappersmassa. Européerna, inte minst de läsglada britterna, hade inte längre råd att köpa dagstidningar, tidskrifter och böcker i samma omfattning som tidigare.

Sommaren 1930 blev Versteegh tvungen att minska produktionen. Han ville också sänka lönerna och höja hyrorna för de arbetare som bodde i koncernens bostäder. Den lokala fackklubben, uppbackad av Pappersindustriarbetareförbundet, vägrade. I oktober 1930 gick man i strejk. Efter tre månaders konflikt, strax före jul, fattade Versteegh det ödesdigra beslutet att kalla in strejkbrytare. Det var provocerande.

Förbundet sympatistrejkade

En bit in i januari 1931 svarade Pappersindustriarbetarförbundet med sympatistrejker vid företag i Söderhamnstrakten som ägdes av samma koncern som drev Marmaverken. För att få dess obändige chef att mjukna inleddes också strejker vid två mindre massafabriker längs Ångermanälven som ägdes av en annan koncern, Graningeverken, men kontrollerades av familjen Versteegh. En av fabrikerna låg i Sandviken norr om Kramfors en bit upp längs Ångermanälven, den andra i Utansjö alldeles vid den stora älvens mynning nära Härnösand.

Samtidigt började saker hända femtio mil söderut – i Stockholm. En organisation med det obskyra namnet Sûrtaxkommittén intresserade sig för konflikten i Ådalen. Sammanslutningen var bildad av Svenska arbetsgivarföreningen och Redarföreningen, och dess syfte var att se till att lossning och lastning hölls igång i svenska hamnar under strejker med hjälp av särskilda stuveribolag som tillhandahöll "arbetsvilliga".

Den 18 februari 1931 fattade Sûrtaxkommittén ett principbeslut om att bistå Versteegh och Graningeverken med att skeppa ut den pappersmassa som fanns i lager vid Sandviken och Utansjö. Det var av flera skäl en anmärkningsvärd åtgärd. Dels agerade man i oträngt mål. Kommittén var inte förpliktigad att hjälpa Versteegh, eftersom denne inte var medlem i Svenska arbetsgivarföreningen. Dels höjdes varnande röster vid mötet mot att skicka in strejkbrytare till Ådalen, inte minst av en stuveridirektör från Ångermanland med god kännedom om lokala förhållanden.

Allt som hände senare – demonstrationer, misshandel av strejkbrytare, inkallande av militär, dödskjutningarna – skedde i stridens hetta under förvirrade omständigheter. Men Sûrtaxkommitténs beslut att sända strejkbrytare från Stockholm fattades i lugn och ro med full kunskap om stämningarna i Ådalen.

Hjalmar von Sydow

Svenska arbetsgivarföreningen, anförd av Hjalmar von Sydow, var lika besluten att upprätthålla "arbetets frihet" gentemot den svenska fackföreningsrörelsen, som kommunisterna var att fördriva "socialfascisterna". SAF ansåg att man hade rätt att ta till hårda metoder i lokala konflikter där de centrala fackliga organisationerna inte kunde få ordning på radikala och kommunistiska arbetare.

Under våren 1931 värvades en arbetsstyrka på omkring 60 man. Otroligt nog informerades inte de lokala myndigheterna i Ådalen om planerna på att föra in strejkbrytare. Kanske var arbetsgivarna rädda för att Länsstyrelsen skulle försöka stoppa tilltaget, kanske var det bara ett utslag av omdömeslöshet och arrogans. Först i månadsskiftet april-maj fick landsfogden (polischefen) i Västernorrlands län Sune Påhlman reda på att Versteegh avsåg att skeppa ut massa från Utansjö.

Beskedet att strejkbrytare var på väg nådde inte landshövdingen K J Stenström förrän den 10 maj. Nyheten orsakade oro i landshövdingeresidenset i Härnösand. Man beslöt att förstärka den lokala polisen med "två före detta extra polismän från Tåsjö socken".

Strejkbrytarna anlände från Stockholm till Härnösand på morgonen tisdagen den 12 maj. Därefter skickades de med ångbåt uppför älven till Lunde, där de skulle förläggas. Påhlman hade beordrat en konstapel att följa med fartyget med särskild order att "undersöka om strejkbrytarna innehade vapen, och i så fall begära att dessa skulle utlämnas". Men strejkbrytarna, varav ett "mindre antal" hade revolvrar, vägrade att lämna ifrån sig dessa.

Samtidigt växte ilskan över strejkbrytarnas ankomst i Ådalen. Vid lunchtid på onsdagen den 13 maj höll kommunisterna ett möte i Kramfors under parollerna "Bort med strejkbrytarna" och "Fram för generalstrejk i Ådalen". Efter ett kort tal av traktens ledande kommunist, Axel Nordström, beslöt man att anordna ett demonstrationståg till Sandviken, en halvmil norrut, där strejkbrytarna hade inlett lastningsarbetet.

"Vad är det för en dum jävel?"

Demonstrationståget var omkring 400–500 man starkt när det anlände till Sandviken. De fåtaliga poliserna där kunde inte skydda strejkbrytarna. Flera av de senare misshandlades av demonstranterna, och några av dem hissades upp från fartyget, där de hade tagit skydd, med hjälp av en lastkran.

Den arga och obehagliga mobben släpade sedan med sig de misshandlade strejkbrytarna tillbaka till Kramfors. Där förhördes de av Nordström, varpå de lovade på heder och samvete att lämna Ådalen. Kommunistledaren uppmanade sedan den uppretade folkmassan att släppa strejkbrytarna och låta dem uppsöka läkare. När någon krävde votering blev Nordström irriterad: "Vad är det för en dum jävel?"