Ådalen 31« har blivit ett begrepp. Det har skrivits dikter och romaner, gjorts filmer och till och med popsånger om vad som hände den där torsdagseftermiddagen i mitten av maj för 90 år sedan, när svensk militär öppnade eld mot en folkmassa i ett litet samhälle vid Ångermanälven. Mindre känt är det händelseförlopp som ledde fram till att kapten Nils Mesterton gav den order som ledde till att fem människor miste livet och ytterligare fem sårades.

»Ådalen 31« började nämligen inte i Ådalen. Året var heller inte 1931 utan 1928, och mer bestämt i slutet av december. Då invigdes Europas största sulfatfabrik i Marmaverken strax utanför Söder­hamn i Hälsingland. Det är drygt tjugo mil söder om den natursköna dalgång vid Ångermanälven som sedan medeltiden har kallats Ådalen.

Utlovade välstånd

Marmaverken – företaget hade samma namn som orten – var en imponerande anläggning. Själva industribyggnaden var över 300 meter lång, skorstenen Skandinaviens näst högsta, och tillverkningskapaciteten låg på 60 000 årsston pappersmassa. Fabriken hade en egen bangård och en 18 kilometer lång linbana till hamnen i Vallvik. Den väldiga satsningen utlovade arbete och framtida välstånd för bygdens folk, försäkrade Söderhamns Tidning.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Arend Versteegh

Arend Versteegh kom från Nederländerna till Sverige på 1870-talet. Han blev förmögen på sågverksindustrin och var far till Gérard Versteegh, Marmaverkens vd.

Optimismen var tidstypisk för andra hälften av 1920-talet. Sverige var inne i en ekonomisk uppgång som kallades »den andra stormaktstiden« i pressen. De svenska verkstadsföretagen ASEA, SKF, Separator, LM Ericsson och Atlas Copco stod starka på den internationella marknaden. Electrolux sålde dammsugare och kylskåp på avbetalning över hela världen. Ivar Kreuger, tändstickskungen, hyllades som ett finansiellt geni. Efterfrågan på svenska råvaror var stor, framförallt järnmalm och pappersmassa.

Allt talade för att fabrikens verkställande direktör, Gérard Versteegh, kunde se framtiden an med tillförsikt. Han var son till Arend Versteegh, en driftig holländare som hade flyttat till Härnösand i mitten av 1870-talet och tjänat ihop en förmögenhet inom den norrländska sågverksindustrin.

Var fientlig mot fackföreningar

Under uppväxten hade Gérard, som var född 1890, uppenbarligen tagit intryck av berättelser om den äldre generationen av hårdföra träpatroner. Likt dem var han kylig i affärer och fientlig mot fackföreningar. Dessutom var han hetsig till humöret och kunde ge en kritisk journalist en örfil. »Hans griparmar fattar om Norrland, suger ut elektricitet ur vattenfall, pappersmassa och stinkande sulfit och sulfatmassa«, konstaterade den inte så vänsterinriktade Vecko-Journalen.

Hur hård Gérard Versteegh än var kunde han inte rå på de internationella konjunkturerna. I oktober 1929, knappt ett år efter den storstilade invigningen av Marmaverken, kraschade börsen på Wall Street. I dess följd kom en världsomspännande depression som ledde till minskad efterfrågan på svensk pappersmassa. Européerna, inte minst de läsglada britterna, hade inte längre råd att köpa dagstidningar, tidskrifter och böcker i samma omfattning som tidigare.

Sommaren 1930 blev Versteegh tvungen att minska produktionen. Han ville också sänka lönerna och höja hyrorna för de arbetare som bodde i koncernens bostäder. Den lokala fackklubben, uppbackad av Pappersindustriarbetareförbundet, vägrade. I oktober 1930 gick man i strejk. Efter tre månaders konflikt, strax före jul, fattade Versteegh det ödesdigra beslutet att kalla in strejkbrytare. Det var provocerande.

Förbundet sympatistrejkade

En bit in i januari 1931 svarade Pappersindustriarbetarförbundet med sympatistrejker vid företag i Söderhamnstrakten som ägdes av samma koncern som drev Marmaverken. För att få dess obändige chef att mjukna inleddes också strejker vid två mindre massafabriker längs Ångermanälven som ägdes av en annan koncern, Graningeverken, men kontrollerades av familjen Versteegh. En av fabrikerna låg i Sandviken norr om Kramfors en bit upp längs Ångermanälven, den andra i Utansjö alldeles vid den stora älvens mynning nära Härnösand.

Karta Ådalen

Dalgången längs Ångermanälven, mellan Junsele och Bottenhavet, kallas Ådalen. Det var i orten Lunde som skotten mot demonstranterna föll.

© Karta: Sandra Sohlman

Därmed flyttade konflikten norrut till Ådalen, och ett steg närmare dödskjutningarna. Ådalen var kanske inte fullt så »rött« som det ibland påstås. Men det var definitivt inte ett bra ställe för en facklig strid om man ville ha en lugn lösning. Ådalsborna var beroende av sågverksindustrin med dess hastigt svängande konjunkturer. Det hade funnits goda år under 1920-talet, men arbetslösheten låg på en konstant hög nivå.

Staten anordnade nödhjälpsarbeten, men enligt tidens nationalekonomiska dogmer låg betalningen under de lägsta grovarbetarlönerna. Det var svårt att försörja en familj på de låga lönerna.

Hård kamp mot socialdemokraterna

Kommunisterna var också relativt starka i Ådalen. I centralkommunen Gudmundrå dominerade visserligen socialdemokraterna, men kommunisterna – som var splittrade i två falanger – hade åtta mandat, ett mer än de borgerliga partierna tillsammans. »Sillénkommunisterna«, den största gruppen, drev dessutom en hård kamp mot socialdemokraterna.

År 1928 hade Stalin kommit fram till att kapitalismen stod inför kollaps, och beordrat världens kommunistpartier att vrida makten över arbetarrörelsen ur händerna på »socialfascisterna«, det vill säga socialdemokraterna.

Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik

Vy över Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik vid Marmaverken utanför Söderhamn.

© Upplandsmuseet

Samtidigt började saker hända femtio mil söderut – i Stockholm. En organisation med det obskyra namnet Sûrtaxkommittén intresserade sig för konflikten i Ådalen. Sammanslutningen var bildad av Svenska arbetsgivarföreningen och Redarföreningen, och dess syfte var att se till att lossning och lastning hölls igång i svenska hamnar under strejker med hjälp av särskilda stuveribolag som tillhandahöll »arbetsvilliga«.

Den 18 februari 1931 fattade Sûrtaxkommittén ett principbeslut om att bistå Versteegh och Graningeverken med att skeppa ut den pappersmassa som fanns i lager vid Sandviken och Utansjö. Det var av flera skäl en anmärkningsvärd åtgärd. Dels agerade man i oträngt mål. Kommittén var inte förpliktigad att hjälpa Versteegh, eftersom denne inte var medlem i Svenska arbetsgivarföreningen. Dels höjdes varnande röster vid mötet mot att skicka in strejkbrytare till Ådalen, inte minst av en stuveridirektör från Ångermanland med god kännedom om lokala förhållanden.

Allt som hände senare – demonstrationer, misshandel av strejkbrytare, inkallande av militär, dödskjutningarna – skedde i stridens hetta under förvirrade omständigheter. Men Sûrtaxkommitténs beslut att sända strejkbrytare från Stockholm fattades i lugn och ro med full kunskap om stämningarna i Ådalen.

Hjalmar von Sydow

Svenska arbetsgivarföreningen, anförd av Hjalmar von Sydow, var lika besluten att upprätthålla »arbetets frihet« gentemot den svenska fackföreningsrörelsen, som kommunisterna var att fördriva »socialfascisterna«. SAF ansåg att man hade rätt att ta till hårda metoder i lokala konflikter där de centrala fackliga organisationerna inte kunde få ordning på radikala och kommunistiska arbetare.

Under våren 1931 värvades en arbetsstyrka på omkring 60 man. Otroligt nog informerades inte de lokala myndigheterna i Ådalen om planerna på att föra in strejkbrytare. Kanske var arbetsgivarna rädda för att Länsstyrelsen skulle försöka stoppa tilltaget, kanske var det bara ett utslag av omdömeslöshet och arrogans. Först i månadsskiftet april-maj fick landsfogden (polischefen) i Västernorrlands län Sune Påhlman reda på att Versteegh avsåg att skeppa ut massa från Utansjö.

Beskedet att strejkbrytare var på väg nådde inte landshövdingen K J Stenström förrän den 10 maj. Nyheten orsakade oro i landshövdingeresidenset i Härnösand. Man beslöt att förstärka den lokala polisen med »två före detta extra polismän från Tåsjö socken«.

fartyget Milos med besättning

Strejkbrytare hissas upp från lastrummet på fartyget Milos, där de hade gömt sig.

© TT Nyhetsbyrån

Strejkbrytarna anlände från Stockholm till Härnösand på morgonen tisdagen den 12 maj. Därefter skickades de med ångbåt uppför älven till Lunde, där de skulle förläggas. Påhlman hade beordrat en konstapel att följa med fartyget med särskild order att »undersöka om strejkbrytarna innehade vapen, och i så fall begära att dessa skulle utlämnas«. Men strejkbrytarna, varav ett »mindre antal« hade revolvrar, vägrade att lämna ifrån sig dessa.

Samtidigt växte ilskan över strejkbrytarnas ankomst i Ådalen. Vid lunchtid på onsdagen den 13 maj höll kommunisterna ett möte i Kramfors under parollerna »Bort med strejkbrytarna« och »Fram för generalstrejk i Ådalen«. Efter ett kort tal av traktens ledande kommunist, Axel Nordström, beslöt man att anordna ett demonstrationståg till Sandviken, en halvmil norrut, där strejkbrytarna hade inlett lastningsarbetet.

»Vad är det för en dum jävel?«

Demonstrationståget var omkring 400–500 man starkt när det anlände till Sandviken. De fåtaliga poliserna där kunde inte skydda strejkbrytarna. Flera av de senare misshandlades av demonstranterna, och några av dem hissades upp från fartyget, där de hade tagit skydd, med hjälp av en lastkran.

Den arga och obehagliga mobben släpade sedan med sig de misshandlade strejkbrytarna tillbaka till Kramfors. Där förhördes de av Nordström, varpå de lovade på heder och samvete att lämna Ådalen. Kommunistledaren uppmanade sedan den uppretade folkmassan att släppa strejkbrytarna och låta dem uppsöka läkare. När någon krävde votering blev Nordström irriterad: »Vad är det för en dum jävel?«

Kommunisten Axel Nordström dömdes efter Ådalen-händelserna till två och ett halvt års fängelse för uppror.

Händelserna i Sandviken under onsdagen gjorde det uppenbart för Påhlman och landshövding Stenström att man höll på att förlora kontrollen. De rekvirerade polisförstärkning från Stockholm, men eftersom den inte kunde vara på plats förrän nästa dag, vände man sig också till översten för Västernorrlands regemente. Han utlovade att bidra med 40 infanterister och 20 dragoner från Sollefteå redan till kvällen.

Att sända in militär var minst lika provocerande som att sätta in strejkbrytare. Antimilitarismen var stark inom den svenska arbetarrörelsen, och minnet av revolutionsåret 1917, när militär hade använts mot demonstranter, levde ännu tydligt. Men Stenström ansåg antagligen att han inte hade något val i den hopplösa situation som SAF hade försatt honom i.

Möttes av en arg folkmassa

Militärtåget anlände vid halvelvatiden på onsdagskvällen till järnvägsstationen Sprängsviken, någon kilometer söder om Lunde där strejkbrytarna var förlagda. Militären möttes av en arg folkmassa som sjöng »Internationalen«, kastade sten och ropade uppmaningar om att de skulle vända vapnen »åt rätt håll«.

Soldaterna fortsatte sedan till Lunde där man konfronterade ännu en grupp demonstranter som under kvällen hade trakasserat strejkbrytarna med hotelser och stenkastning. Först framåt natten upphörde protesterna.

Landshövding K J Stenström

Landshövding
K J Stenström kallade in militär för att skydda strejkbrytarna.

De två möjligheter som uppstod under dagen att avvärja konfrontation sumpades bort.

Så kom den ödesdigra torsdagen den 14 maj 1931. Dödskjutningarna var ännu inte oundvikliga, men de två möjligheter som uppstod under dagen att avvärja konfrontation sumpades bort. Det ena tillfället kom vid ett stort arbetarmöte som hölls i orten Frånö, halvvägs mellan Kramfors och Lunde, vid tolvtiden.

Vägrade godkänna beslutet

Det började med att den stora folkmassan som hade samlats i Folkets Park på kommunistiskt initiativ ställde sig bakom en generalstrejk i hela Ådalen. Men socialdemokraterna vägrade att godkänna beslutet, vilket ledde till att ledarna för de fackliga organisationerna, såväl kommunister som socialdemokrater, gick åt sidan för att konferera.

Medan ledarna satt i möte formerade sig folkmassan utanför mer eller mindre spontant till ett demonstrationståg för att gå till Lunde och protestera mot strejkbrytarna.

Militärer inväntar order i sitt tältläger i Kramfors, norr om Lunde.

© TT Nyhetsbyrån

Det arbetartåg som marscherade iväg strax före tvåtiden var ganska annorlunda till sin karaktär, jämfört med den mobb som föregående dag hade misshandlat strejkbrytare. I täten fördes det fackföreningsfanor och en hornorkester spelade, och därefter följde ett par tusen demonstranter – många kvinnor och barn – i led om fyra, som ringlade sig fram längs Ådalens smala grusvägar.

Det var uppenbart att avsikten var att genomföra en värdig arbetarmanifestation. Problemet – som det snart skulle visa sig – var att det inte fanns någon ledning för demonstrationen. De kommunistiska och socialdemokratiska förtroendemännen satt fortfarande kvar i Frånö Folkets hus och debatterade med varandra. Även på den andra sidan fanns det konflikter. Landshövding Stenström ville dra tillbaka strejkbrytarna från Ådalen, men vågade inte fatta ett sådant beslut utan godkännande av arbetsgivarföreningen.

Demonstrationståget är här på väg in i Lunde.

Vid elvatiden på torsdagsförmiddagen ringde han till Hjalmar von Sydow. SAF-ordföranden svarade att han skulle återkomma senare på dagen.

Värdefull tid gick förlorad, men det kanske inte spelade någon roll. Svaret blev ändå ett bestämt nej, när von Sydow återkom till Stenström vid tvåtiden. Då hade demonstrations­tåget precis avgått från Frånö.
Nu fattade landshövdingen det beslut som han borde ha tagit flera dagar tidigare. På eget bevåg utfärdade han ett förbud mot allt lastningsarbete av »arbetsvilliga« på Ångerman­älven. Han ringde till landsfogde Påhlman som fick uppdraget att förmedla beskedet till demonstranterna.

Soldaterna började skjuta

Men vid det här laget – klockan var nu strax före tre – var situationen spänd i Lunde. Kapten Mesterton, som anförde det militära detachementet, hade placerat ut sina infanterister, dragoner och kulsprutor. De nervösa soldaterna var påverkade av rykten om väpnade kommunistiska förband i Ådalen. Samtidigt syntes demonstrationstågets tät på landsvägen som ledde in mot Lunde.

Påhlman och en poliskonstapel vid namn Sundin försökte desperat få kontakt med demonstranterna. Från olika håll sprang de mot landsvägen. »Landsfogden störtade ut på fältet och ropade under det att han viftade med armarna«, hette det patetiskt i Ådalskommissionens rapport. Men det var för sent. Soldaterna hade redan börjat skjuta.

Militärer i ställning vid stuveribarackerna i Ådalen.

Militärer i ställning vid stuveribarackerna i Ådalen.

© TT Nyhetsbyrån

De första demonstranterna hade drabbat samman med en ryttarpatrull som spärrade vägen. Stenar kastades och en soldat föll eller drogs av sin häst. Ryttarpatrullen retirerade samtidigt som man avfyrade skrämselskott.

En del av demonstranterna – kanske ett femtiotal, högst hundra – förföljde de flyende soldaterna, vilket Mesterton uppfattade som ett angrepp mot hans positioner en bit längre ner på vägen. Efter att ha uppmanat folkmassan att stanna, avfyrade han sin pistol och beordrade eldgivning.

Var över på några minuter

Skottlossningen varade bara ett par minuter. När Mesterton hade kommenderat »Eld upphör« – en trumpetare i demonstrationstågets orkester lär också ha blåst motsvarande signal – låg Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson, Viktor Eriksson och Eira Söderberg döda eller dödligt sårade.

De fyra männen, som alla var i 30-årsåldern, hade deltagit i demonstrationståget. Eira Söderberg hade som åskådare stått på en närbelägen kulle och betraktat händelserna.

begravningståg för dödsoffren

Vid begravningståget den 21 maj för dödsoffren deltog uniformerade medlemmar ur Röda Frontförbundet.

© TT Nyhetsbyrån

Skjutningarna i Ådalen väckte starka reaktioner över hela Sverige. Stora demonstrationer anordnades, arbetarpressen rasade och debatten blev het i riksdagen. På kort sikt tycktes det som om högern hade segrat.

Axel Nordström dömdes till fängelse för uppvigling. Nils Mesterton och övriga befäl befriades från ansvar. Stenström blev omplacerad för att han själsvåldigt hade upphävt »arbetets frihet« genom att förbjuda strejkbryteriet i Ådalen. Hjalmar von Sydow och SAF fortsatte att hävda att man hade rätt att fritt anställa och avskeda arbetare. Gérard Versteegh hyllades som en stark företagsledare.

Saltsjöbadsavtalet 1938

Men Ådalshändelserna blev inte inledningen till en reaktionär offensiv mot den svenska arbetarrörelsen. I stället blev det en avvikelse, en obehaglig men övergående påminnelse om att Sverige kanske kunde ha gått den hårda klasskampens väg, om inte förnuftiga krafter hade segrat.

Socialdemokraterna tog makten i 1932 års riksdagsval och gjorde upp med Bondeförbundet. LO och SAF lyckades komma överens om gemensamma spelregler på arbetsmarknaden, vilket kulminerade i Saltsjöbadsavtalet 1938.

Henrik Berggren är historiker, journalist och författare. Han har varit kulturchef och ledarskribent på Dagens Nyheter och skrivit en lång rad böcker om svensk 1900-talshistoria.

Publicerad i Populär Historia 4/2021