Gränsfred i krigstid

Krig och blodiga slag mellan ”arvfienderna” Sverige och Danmark har skildrats i talrika krönikor och historiska skrifter, alltsedan Saxo Grammaticus verk om de danska kungarnas heroiska bedrifter. Saxos skildring av det väldiga Bråvallaslaget förlorar sig i myternas forntida dunkel, medan andra har fått en ytterligt realistisk framställning, där vetenskaplig briljans börjat ersätta den patriotiska närsynthet som länge präglade historieskrivningen.

Frederna som avslutade krigen har på motsvarande sätt rönt stor uppmärksamhet, särskilt när de som i Brömsebro och Roskilde markerade stora förskjutningar i maktbalansen.

Folkliga freder

En ytterligt ringa uppmärksamhet har däremot ägnats de folkliga freder som ingicks under samtliga krig mellan rikena under 1500- och 1600-talen. Aktörer och fredsslutande parter var folket på ömse sidor om den administrativa riksgräns som börjat formas under 1000-talet. När den första säkert kända ”gränsfreden” avtalades 1505, var dessa folkliga freder ingalunda någon nyhet utan hade gammal hävd: det betonas uttryckligen att freden slöts ”nu som tillförne”.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den nordiska treriksunion som blev ett faktum i slutet av 1300-talet hade i mångt och mycket karaktär av ett stort fredsprojekt. Söndringens tid var förbi; istället skulle de tre rikena stå samlade skuldra vid skuldra, med sköld och svärd riktade mot utomnordiska fiender. Särskilt för människorna i gränslandskapen, som tidigare varit utsatta för härjningstågens ständiga gissel, var den samlade nordiska unionens fredstanke odelat positiv.

Uppror mot kung Hans

Redan vid 1400-talets mitt började dock unionen knaka i fogarna och avlöstes av återkommande krig. De fördes visserligen inte entydigt mellan Sverige, Danmark och Norge, utan mera mellan stormannafraktioner med fotfäste i samtliga riken. Efter en i stort sett fredlig period 1472–1501 bröt ett väpnat uppror ut mot kung Hans, som några år tidigare hade lyckats återställa treriksunionen.

Kungens trupper och anhängare fördrevs från Sverige, men gick snart till hårda motanfall i avvaktan på vapenvila och förhandlingar som åter skulle föra honom till makten i Sverige. Och när den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson (Yngre stureätten) och dennes anhängare vägrade att acceptera kungens krav, stod kriget åter för dörren sommaren 1505.

Folkfreden vid Hjortsberga kyrka

I denna hotfulla situation samlades Blekinges bönder till landsting vid Hjortsberga kyrka, en dryg mil från Ronneby. Men de kom inte ensamma. Dit strömmade även ombud från det likaså danska Göinge och från de svenska folklanden Möre, Värend och Finnveden. På landstinget ingicks en ”bifredsbebindning”, ett gemensamt fredsförbund inför det väntade krigsutbrottet – nu ”som tillförne”.

Det enda helt nya är att fredens text, punkt för punkt, har bevarats till eftervärlden. Den förmedlar samtidigt en klar bild av hur gränsbygdens folk såg på krigen, av deras vilja och förmåga att stå neutrala och skapa sin egen väpnade fred.

I denna fredstraktat 1505 lovar man varandra att trots krigstillståndet mellan rikena inte överskrida riksgränsen i fientliga avsikter, utan tvärtom leva i fred och låta handel och andra kontakter fortsätta som vanligt. Man utfäste sig också att varna varandra om det ”egna” riket planerade anfall med reguljärt krigsfolk mot grannarna på andra sidan gränsen.

Lösdrivare och rövarband

En särskild uppmärksamhet ägnas till slut lösdrivare och gränsskogarnas band av ”sakakarlar” och fredlösa. Att bekämpa dessa ”snapphaneband” – det tyska låneordet flöt först något senare in i svenska språket – var en angelägen uppgift för lokalsamhället.

Att kampen kunde föras med framgång först när dessa maroderande rövarband inte fick en fristad på andra sidan riksgränsen, det hade stått klart redan för dem som formulerade texten till unionsbrevet i Kalmar 1397. Den gången föll ansvaret på rikena, men i freden 1505 på gränslandens lokalsamhällen.

Trots att vederbörlig trohet bedyrades innebar traktaten i sak att man på flera punkter tog klart avstånd från överhetens politik. Den djupare bakgrunden låg i de ekonomiska realiteter som skapats under föregående sekler, då stora delar av de svenska gränslandskapen blivit handelsuppland för städer och bondehamnar i de östdanska landskapen. De politiska unionerna alltsedan tidigt 1300-tal hade ytterligare bidragit till att göra de nordiska rikenas gamla riksgränslinjer närmast försumbara.

Frederna en protest mot centralmakten

Därför stred den nya ofreden 1505 helt mot gränsbygdernas intressen. Gränsfreden var den politiska periferins taggade protest mot centrala makthavare. Vad som var rätt i Köpenhamn och Stockholm, var definitivt fel i Vissefjärda, Växjö och Värnamo, likaväl som i Ronneby, Broby och Vittsjö. Både nu och i det följande knöt man bokstavligen sina händer om den djupa intressegemenskap som rådde på ömse sidor om den gamla riksgränsen.

Väl rustade bondehärar

I det lokala perspektivet var den nordiska freden ett vitalt intresse, oavsett om den säkrades genom en samlad politisk union eller med regionala gränsfreder.

I klar insikt om den väpnade neutralitetens nödvändighet var man också överens om att hålla sina uppbådsstyrkor väl rustade och beredda att gå man ur huse, ledda av fjärdingsmän och rotemästare, när budkavlen gick. Den som svek skulle vara allas förrädare; själv skulle han hängas och hans hus brännas som straff, heter det i fredens avslutande paragrafer.

Ett med armborst, pålyxor och spjut väl rustat och övat bondeuppbåd som under erfaren ledning fick strida i välkänd, skogbevuxen terräng var en fruktad motståndare, det har vi många exempel på. Särskilt i kritiska situationer kunde uppbådens ledning ha budbärare samlade för att ”genom natt och dag” rida ut och kalla man ur huse till bestämda platser, där bråtar redan fanns uppkastade eller förberedda.

Gränsfreden hindrade svenskt anfall

”Man ur huse” innebar att allt manfolk över femton år kallades under vapen. Men självfallet kunde uppbåden varieras. Bergkvaraherren Erik Trolle uppger sommaren 1505 att värendsallmogen, till följd av rykten om förestående danska anfall, nyligen varit uppbådad vid Tingsryd nära gränsen mot Danmark och Blekinge, men bara en man från varje gård. Ändå hade det varit över tusen goda skyttar och därtill många som bara burit pålyxor och spjut.

Gränsfreden från 1505 omtalas under de följande åren som en levande realitet och ett hinder för anfall över riksgränserna med reguljära styrkor. Riksföreståndaren herr Svante anlände själv till Växjö under vintern 1506 för ett angrepp mot Blekinge och Ronneby, men tvangs inställa aktionen. Följande år höll hans förtrogne Hemming Gadh ett landsting med Möre i Mortorp söder om Kalmar. Där infann sig även ombud från de danska häraderna utmed riksgränsen ända bort till Halland.

Skattevägran till fred slöts

När kriget mellan Sverige och Danmark-Norge efter en kort fred åter började 1510, samlades än en gång blekingar, mörebor och värendsbönder på Hjortsberga ting och slöt en ny gränsfred. Men denna gång skärpte man sin hållning.

Avtalet är inte bevarat i detalj, men i ett brev till kungen berättar fogden på Lyckå slott, Jens Munk, om det oerhörda: hans underlydande hade beslutat, ”att de ville ingen skatt giva förrän de hade fått fred. Och kan jag intet få av dem, varken till slottets behov eller till mig själv, inte så mycket som en höna!”

Fred mellan Värend och Skåne

Under hösten träffades också en gränsfred mellan Värend och hela Skåne. För detta avtal stod biskop Ingemar i Växjö och den lundensiske ärkebiskopen Birger Gunnersen faddrar. Om behovet var både han och kollegan i Lund övertygade, särskilt sedan en svensk styrka härjande trängt in i nordvästra Skåne. På motsvarande sätt hade ledande frälsemän redan tidigare framhållit gränsfredernas välsignelse för herr Svante, den svenske riksföreståndaren.

Däremot kunde varken adelsmän eller prelater agera som formellt delaktiga i gränsfrederna; det var oförenligt med deras personliga trohetseder. Men reellt har stormännen liksom köpstädernas borgare slutit upp bakom frederna, som blivit samlade manifestationer för gränsbygdens folk i unionskrigens ofärdstider.

Freder längs hela gränsen

Alla hade gemensamma intressen: att värna bygder och gårdar från förödande härjningar och från ekonomisk avspärrning. Det gäller alldeles särskilt biskoparna i Lund och Växjö som ägde mängder med gårdar i gränsbygden, liksom de ledande stormännen Erik Trolle på Bergkvara och hans halvbroder Joakim på Lillö hus i nordöstra Skåne. Därför har det reellt inte varit fråga om några ensidiga ”bondefreder” i detta ords mera snäva och bokstavliga bemärkelse.

Under de följande striderna träffades nya gränsfreder, som under slutskedet vintern 1523 täckte hela den svensk-dansk-norska gränsbygden från Möre och Blekinge i sydost till Dalsland och Viken i nordväst.

Ett stort svensk-lybskt anfall mot Skåne, för att försvaga Kristian II:s ställning, kom av sig redan vid riksgränsen, åtminstone delvis till följd av gränsfreden.

Gränsfreder fram till skånska kriget

Under 1520-talet inleddes en markerad förstärkning av statsmakten i Danmark och Sverige, på liknande sätt som överallt i de europeiska furstestaterna. Detta borde, kan man tycka, ha satt stopp för fortsatta regionala gränsfreder och tvingat in gränsbygdens folk i den nya nationalstatens led.

Men så skedde inte alls. Tvärtom levde traditionen vidare ända fram till 1600-talets slut, till skånska kriget 1676–79. Under alla dansk-svenska krig ingicks gränsfreder, trots att de numera oftast uppfattades som rent landsförrädiska, särskilt från svensk sida. En mera militant variant formerades dessutom vid de stora bondeupproren i Danmark 1525 och i Sverige 1542.

Anfall mot Blekinge och Skåne 1525

När Kristian II:s gamle troman Sören Norby våren 1525 gjorde ett djärvt anfall mot Blekinge och Skåne, blev gensvaret starkt från landskapets bönder. Men Norbys snabba framgångar förbyttes snart i nederlag.

När folket i Blekinge plötsligt stod inför en hotande hämnd, skyndade de sig att söka stöd hos bönderna i Värend på andra sidan riksgränsen. Vid ett möte i slutet av maj uppsattes ett formligt avtal, där man lovade varandra ömsesidig väpnad hjälp vid akut hotande och framtida faror.

I det aktuella fallet fick hotet en fredlig upplösning, när Norby kort därpå blev förlänad med Blekinge av den nye danske kungen Fredrik I.

Nils Dacke samlade gränsbygderna

Mera dramatisk blev situationen 1542, när Nils Dacke reste gränsbygdens smålänningar mot Gustav Vasa, samtidigt som många blekingebönder hotfullt vädrade sitt missnöje med Kristian III.

Dacke skyndade sig att stämma bönder från Värend, Möre och Blekinge, jämte Ronnebys borgare, till möte på den gamla samlingsplatsen Kolshult nära riksgränsen. Här träffades en överenskommelse om gemensamt uppträdande mot alla som ville ”bära eld och brand” på deras land, alltså mot de båda kungarna.

Ett knappt år tidigare hade dessa mötts vid Brömsebro och slutit förbund mot gemensamma utländska fiender. Plötsligt stod kungarna istället öga mot öga med ett upproriskt och väpnat folkligt förbund inom sina egna riken! Kristian skyndade sig att snabbt stilla den blekingska oron med eftergifter, men Dacke fick likväl ett starkt stöd från Blekinge i sin fortsatta kamp mot den hårdhänte svenske ”landsfadern”.

Nordiska sjuårskriget

Gränsfreder av mera traditionellt slag slöts återigen under nordiska sjuårskriget 1563–1570, den längsta och blodigaste direkta konfrontationen mellan Sverige och Danmark någonsin.

Redan under det inledande krigsåret fick Erik XIV kunskap om att tre härader i sydvästra Småland – Sunnerbo, Allbo och Kinnevald – hade upprättat ”en förrädlig bondefred” med det danska Göinge; det hade skett genom kontakter med den ledande adelsmannen Sten Bille på Vanås slott. Kungens reaktion var ytterligt negativ. Han befallde sina fogdar att ställa ”dessa förrädare inför rätta och låta dem stå det straff som Sveriges lag om sådana förrädare medgiver”.

Länsherrar inblandade i freden

Att freden inte enbart legat i böndernas intresse framgår klart av att man vänt sig till herren på Vanås. En av de förmedlande kontaktlänkarna var den svenske länsherren Charles de Mornays fogde i Allbo härad.

Både Allbo och Kinnevald var sedan 1563 förlänta till de Mornay som förde befälet över de svenska trupperna i Småland. Han var dessutom gift med en dotter till fru Magdalena Gyllenstierna på Bergkvara slott, och hade alltså starka skäl att hålla krigiska härjningar borta från sitt län och från svärmoderns vidsträckta gårdsdomäner. Detsamma gällde herr Sten på Vanås och bönderna på ömse sidor gränsen.

Gränsfreden förklarar också att kung Eriks beordrade anfall mot Göinge uteblev, och att ett nytt försök vintern 1566 slutade i ett totalt misslyckande. Som skäl angav befälhavaren att ”de egna bönderna hade förrått honom med kunskaper till fienden” – helt i linje med den paragraf i 1505 års gränsfred, där man lovat att varna varandra vid hotande anfall.

Men trots allt hade läget förändrats genom statsmaktens kraftiga tillväxt. Gränsfredspolitikens män undgick inte att drabbas av dess straffande arm, om vi får tro Erik XIV:s dagboksnotis från oktober 1566: ”Sade prokuratorn Jöran Persson till mig, att de smålandsbönder voro straffade som utan konungens tillstånd hade ingått fred med göingeborna i Danmark anno 1564.”

På det hela taget blev det inte samförståndspolitiken utan fastmer härjningstågen som kom att sätta sin grymma stämpel på nordiska sjuårskriget för gränsbygdernas del. Tusentals och åter tusentals gårdar brändes och plundrades under sju långa och svåra krigsår, med omätbara offer och lidanden för civilbefolkningen.

Brände Kristianopel under Kalmarkriget

Historien upprepades i dubbel mening under Kalmarkriget som bröt ut 1611. Anfallande part var även denna gång Danmark och större delen av krigshändelserna utspelades på svensk botten. Det blev i motsats till 1560-talets krig tämligen kortvarigt, men likväl i många stycken en blodig repris. Under Kristian IV:s ledning erövrade danskarna Kalmar och Älvsborg, medan en svensk styrka anförd av den unge tronföljaren Gustav Adolf lät det nyanlagda Kristianopel gå upp i rök.

Samtidigt tog lokalbefolkningen gränsfredskontakter med grannarna – ”nu som tillförne”. Särskilt den svenska statsmakten såg på dessa försök med ytterst oblida ögon och de har därför bara undantagsvis gjort nedslag i bevarade källor. Under Kalmarkriget är det bara mellan Södra Möre och angränsande delar av Blekinge som gränsfreder råkat bli kända genom en rättegång initierad efter kriget. Men starka skäl talar för att liknande avtal träffats även på andra håll.

Mindre bondefreder följde

Nya dansk-svenska krig, avslutade med freden i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658, gav åter prov på den gamla samförståndsandan mellan grannarna utmed riksgränsen: man lovade varandra att inte själva delta i några krigshandlingar. Statsledningens fortsatt starka misstro – om frederna inte kunde gynna egna intressen – medförde att de träffades i tysthet, oftast utan att nå myndigheternas och eftervärldens kännedom. Avtalen var samtidigt mindre vittfamnande än tidigare, både topografiskt, socialt och innehållsmässigt; de blev nu ”bondefreder” i en mera snäv och bokstavlig bemärkelse.

Under 1640-talets danska krig är en sådan bondefred känd mellan pastoraten Odensjö och Annerstad, längst västerut i Kronobergs län och angränsande halländska socknar. Borta i sydöst slöts liknande freder mellan svenska gränssocknar i Kalmar län och danska längst österut i Blekinge. Initiativet till freden 1644 mellan Vissefjärda och Fridlevstad togs av sockenprästerna. Ombud träffades på Furs bro som över Lyckebyån band rikena samman. Avtalet på Furs bro upprepades sedan under kriget 1657–58.

Gifte sig över gränsen – trots krig

Enligt en trovärdig uppgift skall alla gränssocknar i Blekinge och Kronobergs län ”ha skyndat sig att sluta bondefreder” vid krigsutbrottet 1657. Kyrkböcker visar också att man fortsatte att gifta sig över gränsen under båda krigen – helt i linje med gränsfredernas djupaste anda.

Denna märkliga och fredliga samförståndsanda fick sin avslutning under skånska kriget 1676, när danska trupper tillfälligt satte sig i besittning av Skåne och Blekinge. Än en gång blev Furs bro avtalad mötesplats för en bondefred, medan en annan slöts mellan Virestad och skånesocknarna Loshult och Osby.

Detta avtal finns faktiskt bevarat. Det talar om att man efter ”plägsed” beslutat ingå ”en allmännelig, säker och kraftig bondefred” med sina skånska grannar. Man lovade varandra ”att efter kraft och förmåga avvända all olämpa, så uti snapphanars, såsom och uti allt annat krigsbesvär ... så att de icke skola hava något av oss att frukta”.

Loshultskuppen

Denna såvitt känt allra sista gränsfred slöts för övrigt strax efter en långt mera uppseendeväckande samverkan mellan gränsbygdens bönder, om än inte planerad eller särskilt fredlig.

I slutet av juli överföll uppbådade göingebönder den svenska krigskassan som blivit stående vid Loshults kyrka, strax söder om skånegränsen, och lade beslag på större delen. Resten försvann när uppbådade småländska bönder började ”russla med Hans Majestäts plåtar”, vilka förts till en kortvarig säkerhet vid gästgivaregården i Älmhult. ”Loshultskuppen” kan, om man så vill, ses som ett ytterligt spektakulärt utslag av gränsbönders inbördes samverkan under krig.

Gränsfrederna unika i Europa

Mera typiska och långsiktigt intressanta är likväl gränsfredsavtalen. De löper likt en röd tråd genom alla svensk-danska krig, alltifrån senmedeltidens omfattande och profilerade freder fram till 1600-talets geografiskt och innehållsmässigt begränsade, mera renodlade ”bondefreder” på sockenplanet.

Vad frederna framför allt belyser är gränsbornas vilja och förmåga till ömsesidig samverkan under krig, för att hålla förödande härjningar på avstånd även med vapen i hand och slå vakt om livsviktiga ekonomiska och mänskliga kontakter.

Senmedeltidens och följande seklers gränsfreder, vanligen i konflikt med centralmaktens politik och intressen, tillhör ett av de märkligaste inslagen i vår nordiska historia. De rönte länge ringa uppmärksamhet och sågs närmast som landsförrädiska yttringar av historiker med ett snävt nationellt och centralmaktsfixerat perspektiv.

I själva verket är gränsfrederna även i en vidare europeisk kontext en närmast unik företeelse. Konsekvent och uthålligt sökte gränsbygdens folk värna sina egna, jordnära intressen, vilka framför allt i krigstid gick i otakt med en befallande överhet.

Gränsfrederna dementerar nationalhat

Gränsfrederna dementerar samtidigt eftertryckligt föreställningar om ett intensivt nationalhat, i varje fall mellan de av krigen närmast berörda. Enligt en väl etablerad uppfattning skulle annars nationalhatets draksådd ha hemburit sina första stora skördar under unionskrigen, för att sedan nå en kulmen under följande seklers upprepade krig fram till 1720.

Tesen om ett djupt nationalhat har i själva verket mera karaktär av en fiktion frammanad av statsledningarnas hänsynslösa propaganda. Måhända har hatet fått ett visst genomslag i krigstider, men frågan är om det någonsin trängde genom det tunna ytskikt av krigare och administratörer som själva blev något av nationalhatets professionella entreprenörer.

Nationalistiskt sinnade historiker har likväl gått i fällan och i Sverige lagt fast den i deras ögon tvivelaktiga Kalmarunionen som det internordiska nationalhatets vagga.

En rad skäl talar för att den tolkningen är grovt felaktig. Viljan och förmågan att trots krig hålla fredliga kontakter över riksgränsen öppna och gemensamt söka värja sig mot krig och härjningar talar ett annat språk. Därför kan vi också se gränsbygdens människor som den nordiska fredens verkliga pionjärer och uthålliga fotfolk i sekler präglade av rikenas och kungarnas krig.

Publicerad i Populär Historia 8/2002