Tema Stormaktstid: En effektiv svensk krigsmaskin

Den 7 september 1631 möttes svenska, sachsiska och kejserliga styrkor vid Breitenfeld strax söder om Leipzig. Det var ett av många slag under det trettioåriga kriget, men det skulle komma att bli det kanske mest avgörande för krigets utgång, trots att krigsslutet ännu befann sig 17 år bort. Den segervana kejserliga armén under sin befälhavare Tilly vann inledningsvis framgångar som drev svenskarnas sachsiska allierade på flykten. Men sedan vände krigslyckan och Gustav II Adolfs svenska trupper vann en överväldigande seger.

Nu inleddes ett svenskt segertåg ned genom Tyskland, där stad efter stad föll för de svenska trupperna – Nürnberg, München, Frankfurt am Main – ända till dess att Gustav II Adolf stupade vid Lützen i november 1632. Segrarna var många, men det var vid Breitenfeld som den svenska krigsmaskinen på allvar presenterade sig för Europa. Nu spreds bilden över Europa av den effektiva, näst intill oövervinnliga, svenska armén.

Men historien om den svenska stormaktens ”krigsmaskin” kan lämpligen ta sin början 26 år före Breitenfeldslaget. År 1605 bokstavligen plöjdes den svenska armén ned vid Kirkholm – numera Salaspils utanför Riga – i Livlands jord av det tunga polska rytteriet. Modernt utrustade, muskötförsedda svenska skyttesoldater besegrades av det medeltida utrustade polska rytteriet.

Mellan 80 och 90 procent av den svenska armén förintades, kanske niotusen man. Resten undkom med blotta förskräckelsen, tillsammans med Karl IX, som själv hade varit nära att stupa. Historien om den svenska stormakten hade kunnat ta slut där, om inte polackerna hade varit oförmögna att fullfölja sina framgångar.

Under de följande åren utkämpade Sverige krig mot Polen (1621–29, 1655–60), Danmark (1611–13, 1643–45, 1657–58, 1659–60) och Ryssland (1609–17, 1656–61), samt ingrep i det trettioåriga kriget 1630–48. Nästan alla dessa krig resulterade i svenska framgångar. Hur var en sådan scenförändring möjlig?

Under 1610-talet genomfördes en omfattande reformering av den svenska armén. Från Nederländerna, som i flera decennier hade utkämpat ett blodigt frihetskrig mot den spanska överheten, övertog svenskarna viktiga idéer om hur en armé skulle kunna bekämpa en numerärt överlägsen motståndare. Höga nederländska militärer besökte Sverige och Gustav II Adolf personligen hade flitiga nederländska kontakter i mili­tära frågor. Kärnan i det nederländska, och senare även det svenska, tänkandet, var en ökad rörlighet på slagfältet. Medan till exempel de spanska förbanden uppträdde i stora fyrkanter, omfattande 1 500–3 000 man, bildade nederländare och svenskar mindre enheter om 400–500 man. Dessa hade visserligen en svagare eldgivning än sina numerärt starkare motståndare, men samordning och rörlighet kompenserade mer än väl denna svaghet.

Gustav II Adolf införde också mindre och mera lättrörliga kanoner. Därigenom förstärktes den svenska eldkraften, utan att minska på rörligheten. Det är här vi finner en god del av förklaringen till segern vid Breitenfeld 1631.

En viktig orsak till de stora svenska framgångarna, inte minst på 1630- och 40-talen, var också en rad skickliga fältherrar: Torsten Stålhandske, Gustav Horn, Johan Banér, Lennart Torstenson, tysken Bernhard av Sachsen-Weimar och en rad skotska officerare i svensk tjänst. Inte ens en så skicklig befälhavare som Gustav II Adolf hade kunnat åstadkomma de svenska framgångarna i början av trettioåriga kriget på egen hand.Den svenska armén införde regementet på 1610- och 20-talet, men än viktigare var 1619 års krigsfolksordning. Enligt den skulle var tionde svensk man som fyllt femton år tas ut till militärtjänst vid återkommande utskrivningar, ungefär vart tredje år.

Förlusterna i fält var stora. Mellan erövringen av Riga 1621 och slaget vid Lützen 1632 förlorade den svenska krigsmakten runt 50 000 man i stupade. Under hela stormaktstiden, från 1621 till det stora nordiska krigets slut 1721, beräknas ungefär var tredje vuxen svensk man ha dött i arméns eller flottans tjänst.

De stora krigsförlusterna tvingade fram en ökad satsning på utländska legosoldater, främst skottar och tyskar. Vid Breitenfeld 1631 bestod den svenska armén ännu av en majoritet av svenska (och finska) soldater, men vid Lützen 1632 utgjorde legotrupperna runt nittio procent. De pålitliga svenska och skotska soldaterna koncentrerades till de strategiskt viktiga orterna längs Östersjökusten, medan de tyska legosoldaterna främst placerades i fältarméerna längre söderut i Tyskland.

Så sent som vid Rigas erövring 1621 bestod den svenska fältarmén av 18 000 man; elva år senare utgjordes den av fem gånger så många soldater, även om en del av dessa var allierade tyska trupper. Som mest kommenderade Gustav II Adolf 140 000 man egna och allierade trupper sommaren 1632.

En viktig förutsättning för den svenska arméns många operationer på andra sidan Östersjön, var att förbindelserna till hemlandet hölls öppna. Den polska flottan vann en del framgångar mot sina svenska motståndare under 1620-talets senare hälft, och 1628–31 inleddes en kejserlig uppbyggnad av marina styrkor med bas i Wismar. När hotet från dessa katolska flottstyrkor försvann, fanns dock den danske fienden kvar, som besegrades i slaget vid Femern 1644. År 1645 kulminerade det svenska marina styrkeöverläget i Östersjön med 58 fartyg mot 35 danska. Men de följande åren minskade åter gapet mellan de två skandinaviska flottorna. När den svenska flottan var som störst mönstrade den över 6 000 officerare och båtsmän som, tillsammans med 3 250 armésoldater bemannade fartygen.

Under 1640-talet minskade den svenska armén, liksom de andra krigförandes trupper, i Tyskland i styrka eftersom det blev allt svårare att finansiera och försörja så stora arméer som förts i fält i början av 1630-talet.

Vid krigsslutet 1648 fanns ungefär 73 000 svenska soldater, varav över hälften var fördelade på ett 80-tal garnisoner runtom i Tyskland. En viktig del av fredsförhandlingarna i Westfalen handlade om hur avvecklingen av arméerna skulle gå till. Officerare och soldater måste få ut sina innestående löner, annars hotade anarki, där beväpnade soldathopar själva försökte ta vad de ansåg sig ha rätt till. Det svenska riksrådet konstaterade att Sverige aldrig skulle kunna betala avvecklingen av sina trupper på egen hand. Om man tvingades till det, skulle den svenska staten bli sittande med ”hela armén uppå halsen”, vilket skulle gå Sverige ”in på märgen”.

De första fredsåren avvecklades den svenska krigsmaskinen så snabbt att det på hösten 1650 endast återstod 9 600 soldater i svensk tjänst i Tyskland, ytterligare 7 000 i de baltiska provinserna och bara 2 000 i garnisoner hemma i Sverige. Med de polska och danska krigen ökades truppernas antal igen. Som mest uppgick den till 54 000 man år 1655, varav 36 000 ingick i den fältarmé som Karl X Gustav ledde mot Polen.

Den svenska armén skulle aldrig mer under stormaktstiden uppnå den styrka som Gustav II Adolf hade kommenderat under 1630-talets första år. I synnerhet de utländska legotruppernas andel minskade kraftigt, främst av statsfinansiella skäl. När krig bröt ut mot Brandenburg och Danmark i mitten av 1670-talet mobiliserades armén med nya utskrivningar. På den skånska krigsskådeplatsen var de inhemska förbanden i förkrossande majoritet.

De stora förlusterna och svårigheterna att förse armén med tillräckligt välutbildade soldater, visade på ett akut reformbehov. Resultatet blev det yngre indelningsverket, vars grundstrukturer drogs upp av Karl XI och hans rådgivare redan under det skånska kriget, och som beslöts av 1682 års riksdag. Under de följande åren infördes systemet successivt och därmed upphörde utskrivningarna för att ersättas av jordbrukande båtsmän och soldater. Det gav den svenska krigsmakten en helt ny stabilitet och styrka.

Hur utrustades då den svenska krigsmakten under stormaktstiden? Klädseln var allt annat än enhetlig – en uniformering i modern bemärkelse infördes i den svenska armén först på 1680-talet. Dessförinnan fick man på annat sätt försöka skilja de egna från fiendens trupper. Ofta uppträdde de svenska förbanden med gult tyg draperat tvärs över bröstet, medan de kejserliga trupperna var försedda med röda tyger. Det var dyrt att ekipera hela armén och därför slogs många i sina civila kläder.

En del till Tyskland sända trupper höll en låg klädstandard. Gustav II Adolf klagade 1631 över att krigsfolket ”sänts honom nakot uppå halsen”. Desto större var glädjen när den svenska armén 1632 erövrade München och man i stadens tyghus påträffade 10 000 soldatdräkter.

I brist på uniformer var de egna fanorna och standaren viktiga som igenkänningstecken, för att leda truppen i strid. På dem förekom symboler för det egna landet, religionen, fältherren, kungen, landskapet eller helt enkelt bara för det egna förbandet.

Varje kompani fotsoldater om kanske 150 hade en egen fana och på motsvarande sätt leddes en skvadron ryttare av ett eget standar. När signal gavs om till exempel anfall – med hjälp av trumpeter, trummor eller pukor – så hade soldaterna att följa den egna fanbäraren, för att på det sättet hålla sitt kompani samlat och dessutom röra sig i rätt riktning.

Det svenska infanteriet utgjordes främst av pikenerare och musketerare. De förras främsta vapen var piken, det 5–6 meter förlängda stötspjutet; utöver den hade de en värja vid sidan. Till personligt skydd bar pikenerarna hjälm, ringkrage, rygg- och bröstharnesk samt ett par lårskenor. Underofficerare utrustades med hillebarder, alltså långa stångyxor.

Musketerarna var arméns skyttesoldater och hade som sitt främsta vapen musköten, ett eldhandvapen med en kaliber på cirka tjugo millimeter och en vikt som kunde överstiga sex kilo. Den var ett otympligt vapen som helst borde stödjas på en lång gaffel och avfyras på några tiotal meter från målet. Musköterna var oftast försedda med luntlås, som innebar att man vid avfyrning förde en glödande lunta mot krutet i fängpannan som i sin tur antände en större krutladdning i pipan så att skottet gick. Hela omladdningen för ett nytt skott var omständlig och kunde ta långt över en minut. Musketerarna hade även en värja samt, som skydd, till en början rygg- och bröstharnesk samt hjälm. Men under trettioåriga kriget lade man av harnesken då de ansågs vara till hinder genom sin otymplighet. Hjälmen kunde ibland ersättas av en filthatt.

Det tunga kavalleriet, kyrassiärerna, var klädda i en så kallad halvrustning, vilken lämnade partiet nedanför knäna oskyddat. Till kyrassiärens utrustning hörde även en hjälm med visir, ett par pistoler och en ryttarvärja. Det lätta rytteriet var försett med hjälm samt rygg- och bröstharnesk istället för halvrustning, i övrigt var beväpningen densamma. Ett kyller av bock- eller älghud användes ibland, med eller utan harnesk, som skydd mot sabel- och värjhugg.

Det fanns också dragoner som i huvudsak bestod av uppsuttna musketerare som förflyttade sig till häst men stred till fots. Man kan säga att de var 1600-talets motsvarighet till nutidens motoriserade infanteri. Artilleristernas personliga beväpning, för att skydda sig själva och sina kanoner, utgjordes av musköter och värjor.

Trupperna inkvarterades ibland i olika städer, men väl så ofta utgjorde tältläger deras hem. Här flockades även mängder av civila.

Man räknade under 1600-talets första hälft med att en armé på 30 000 man åtföljdes av kanske 100 000 civila: kuskar vid trossen som körde arméns förråd, anhöriga till officerare och soldater, köpmän, marketenterskor, prostituerade, professionella spelare med flera.

Ofta bestämdes arméernas marschriktning inte av fiendens position, utan av var man kunde finna proviant åt människor och hästar. Dödligheten i fältlägren och på marscher var stor. Minst 80 procent av de omkomna i de flesta arméer dog av sjukdomar, svält och köldskador. Bara en mindre del dog av rena stridsskador.

Den store dråparen under 1600-talet var rödsoten som slog djupa led i arméernas led. Under det svenska fälttåget i Danmark 1644 förlorade armén nära 3 500 av sina 10 000 soldater. Av dessa stupade 332 i strid, medan 3 147 dog i olika farsoter, togs tillfånga eller helt enkelt rymde.

För att kunna kontrollera armén under sådana förhållanden införde Gustav II Adolf hårda krigsartiklar. Rättesnöret i dem var religiositet och lydnad. Hädelse mot Gud, olydnad, feghet och desertering var belagda med dödsstraff. Avrättningar skedde genom halshuggning, arkebusering och hängning. Spöstraff utdelades för en rad ”mindre” förseelser.

Alla bestraffningar utfördes av den militäre bödeln, profossen, och hans medhjälpare stockeknektarna. Ibland kunde en soldat dömas till att löpa gatlopp mellan två led av kanske 150 spöförsedda soldater som slog medan den dömde sprang. Gatlopp kunde ibland leda till döden.

När dödstalen i krigen ökade steg också kvinnoöverskottet hemma i Sverige. Det förekom att utländska resenärer talade om Sverige som ”knektänkornas land”. Faderlösa barn som drog fram på vägarna sattes ofta i arbete i kronans verkstäder. Också krigsinvalidernas antal ökade, även om den låga nivån på krigssjukvården gjorde att de flesta med svårare skador avled redan i anslutning till slagfältet. År 1647 inrättades Sveriges första krigsinvalidinrättning i de gamla klosterlokalerna i Vadstena. Här inhystes ”illa sargade och förlamade knektar”, medan de som hade tur kunde få en mindre statspension, ett gratial.

Den svenska krigsmakten var både som störst och effektivast under Gustav II Adolfs sista år i livet. Från hösten 1631 till hösten 1632 svepte de svenska trupperna till synes ohejdbara ned genom Tyskland. Det segertåget avbröts efter kungens död vid Lützen den 6 november 1632. Framgångarna i fält åren 1645–48 och 1655–60 var också stora, men kunde ändå inte mäta sig med åren 1631–32.

Tidvis drabbades den svenska krigsmaskinen också av stora motgångar, främst åren 1634–37. Under krigen på 1670-talet var krigsapparaten rejält försvagad. Man hade nått vägs ände och en kraftig omvandling av försvaret stod för dörren. De indelta knektarna skulle snart avlösa de utskrivna och värvade soldater som utgjort den svenska krigsmaskinen under större delen av 1600-talet.

Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan och docent i militärhistoria vid Åbo akademi. I början av 2006 utkommer han med en bok om trettioåriga kriget.

Ryktbara fältmarksalkar

Gustaf Horn (1592–1657)

Gustav II Adolfs närmaste man vid inträdet i trettioåriga kriget 1630. Segern vid Breitenfeld sägs ofta vara hans förtjänst.

1624 dubbades han till riddare av kungen och blev därefter utnämnd till riksråd. 1628 fick Horn titeln fältmarskalk. Tillfångatogs i Nördlingen och satt fängslad i åtta år, innan han utväxlades mot tre kejserliga fältherrar.

Krigen mot Danmark 1643–45 brukar kallas »Horns krig», eftersom han var överbefälhavare över armén som gick in i Skåne.

Första frun hette Christina Oxenstierna, dotter till Axel. Hon dog i pesten 1631.

Johan Banér (1596–1641)

Son till Gustaf Banér, som halshöggs vid Linköpings blodbad år 1600. Blev general 1630 och förde året därpå befäl över högra flygeln vid slaget vid Breitenfeld.

Blev fältmarskalk 1634. 1636 ledde han svenskarna i slaget vid Wittstock, en drabbning som Sverige vann överlägset, men till priset av över tretusen döda.

Dog i skrumplever 1641, 45 år gammal.

Lennart Torstenson (1603–51)

Gustav II Adolfs artilleriexpert. Liksom Gustaf Horn togs han tillfånga i Nördlingen. Under fångenskapen ådrog han sig svår reumatism, som gjorde honom handikappad för resten av livet.

Utnämndes 1641 till fältmarskalk. Blev, efter Johan Banérs död, överbefälhavare. Hans sista stora krigsinsats var slaget vid Jankov 1645, som svenskarna vann och som var början till slutet på trettioåriga kriget.

Lämnade armén 1647, på grund av sin sjukdom.

För krig och status

Att ha ett starkt och välövat rytteri var en förutsättning för den svenska stormakten. Hästen hade ju under århundraden utgjort grunden för krigsföretagen – och skulle egentligen inte utrangeras förrän en bra bit in på 1900-talet.

Kunskaper i hästavel och ridkonst ansågs nationellt livsviktiga, och ingick i adelsynglingarnas utbildning. Genom sina erövringar på andra sidan Östersjön hade svenskarna fått kontakt med stuterier i till exempel Verden, Bremen och Mecklenburg. När Skåne blev svenskt 1658 var man också snabb med att ta över det statliga stuteriet i Flyinge, där det fanns en helt annan hästkompetens än i resten av riket.

1600-talet var också de många ridlärornas tid och man förde en livaktig debatt om hästarnas skolning och önskvärda färdigheter. Ryttarhästarna skulle kunna en mängd konster som i dag bara visas upp på cirkus eller hos exklusiva ridskolor. Ett exempel är courbetten, där hästen stegrar sig och hoppar fram på bakbenen, något som ansågs användbart då två kämpar möttes på slagfältet man mot man.

Men hästen var inte bara en krigsmaskin utan också en statussymbol, jämförbar med andra lyxartiklar som aristokratin omgav sig med. På tidens fältherreporträtt ser man hur de styrdes ut i guldtränsar, plymer och schabrak för att framhäva ägarens rikedom. David Klöcker Ehrenstrahl, målare på modet, gjorde sig känd som en driven hästporträttör.

I takt med nationens framgångar blev också kraven på dess riddjur högre. Trots att hästen i mycket var en förbrukningsvara ansåg man att det var viktigt att kunna stoltsera med importerade ädlingar hellre än de raggiga, småväxta klipparna, som de inhemska hästarna kallades. Detta trots att dessa var mer anpassade för det hårda livet i fält.

Anna Larsdotter

I andras ögon

Hur såg omvärlden på de svenska framgångarna?

Den svenska stormaktens expansion mötte inget större jubel i omvärlden. Mellan sommaren 1630 och våren 1632 avancerade de svenska arméerna allt djupare in i Tyskland. Till slut nådde de fram till Bayern, München och Rhen. De bayerska, österrikiska och spanska fienderna applåderade naturligtvis inte denna utveckling. Men även de allierade hade kluvna känslor.

Med Frankrike hade Sverige 1631 slutit en allians och 1635 hade franska trupper aktivt ingripit i kriget. Men Frankrikes säkerhetspolitiska intressen i sydvästra Tyskland gjorde att man i Paris såg med stor tveksamhet på de svenska framgångarna i västra Tyskland. Under resten av kriget, fram till krigsslutet 1648, visade det sig hur de på papperet allierade hade skiljaktiga strategiska int­ressen i detta område. När det gick för bra för svenskarna, minskade den franska viljan till samordnade operationer.

Det protestantiska Brandenburg (från 1701: Preussen) gjorde anspråk på Pommern, men i westfaliska freden 1648 vann Sverige största delen av provinsen. Först 1720 och 1815 erhöll Preussen de områden som orsakat många motsättningar till Sverige. Än mer fientligt var det protestantiska Sachsen. I slaget vid Breitenfeldt i september 1631 flydde den sachsiska armén och lämnade sina svenska allierade ensamma på slagfältet. Därefter vacklade Sachsen vid flera tillfällen. Genom freden i Prag 1635 slöt såväl Sachsen som Brandenburg och flera andra protestantiska furstar fred med kejsaren.

Svårast att acceptera de svenska framgångarna hade Danmark, trots att de båda skandinaviska makterna hade samma intressen att försvara i det trettioåriga kriget. Kristian IV:s Danmark gav sig 1625 in i kriget för att hejda de kejserliga och katolska trupperna. Det hela slutade i det katastrofala nederlaget vid Lutter am Barenberge år 1627.

Men samtidigt kunde Köpenhamn inte acceptera ett ökat svenskt inflytande i norra Tyskland. Därför etablerades ingen formell dansk-svensk allians. Gustav II Adolf försökte utan framgång få till stånd en allians med Danmark, medan rikskanslern Axel Oxenstierna var mer skeptisk till Danmarks goda vilja. Visserligen hjälptes danska och svenska trupper åt att undsätta det av de kejserliga belägrade Stralsund 1628. Men snart tog den svenska maktutvecklingen i Tyskland överhanden och med freden i Brömsebro 1645 bekräftades förskjutningen av maktbalansen i Östersjön. Nu var Sverige starkast, vilket bekräftades i Roskildefreden 1658, då Skånelandskapen övergick i svensk ägo.

Bara en makt uppskattade de svenska framgångarna: Ryssland. Det kan tyckas konstigt med tanke på att Sverige i Stolbovafreden 1617 hade utestängt Ryssland från all direkt kontakt med Östersjön. Men för Ryssland var Polen en än farligare fiende. Moskva var faktiskt den enda ickesvenska stad som firade den svenska segern vid Breitenfeld. När svenskar och polacker krigade, angrep Ryssland 1656 Sverige, främst på grund av en oro för att svenskarna skulle krossa Polen och bli för mäktiga. När svenskar och polacker 1660 slöt fred kunde även ryssarna lägga ned vapnen. Fred slöts med Sverige 1661.

Publicerad i Populär Historia 11/2005