Boskapspest fick fart på veterinärerna

Djuren har alltså länge varit dyrbara ägodelar och en förutsättning för jordbruket. Därför är det är troligt att man redan tidigt i historien utvecklade någon form av djurläkekonst för att skydda sitt kapital. Men det dröjde till mitten av 1700-talet innan Sverige fick sin första avlönade djurläkare, när Erland Tursén (1722–78) fick ett årligt arvode från staten mot att han hjälpte till att bekämpa djursjukdomar i landet.

Vid den här tiden plågades Europa av återkommande utbrott av boskapspest, en mycket smittsam virussjukdom som drabbade främst nötkreatur och andra klövdjur. Typiska symtom var hög feber, sårskador i mun och näshåla och våldsamma, blodblandade diarréer som ledde till att djuret dog av uttorkning. Boskapspest tros ha förekommit i Europa sedan åtminstone 400-talet e Kr, men det var först i början av 1700-talet som sjukdomen fick sin vetenskapliga beskrivning. Den tros då ha spridits från områden i Asien in i Europa via Ryssland. Under århundradets första decennier spreds den snabbt till flera europeiska länder, däribland Sverige, med förödande konsekvenser för livsmedelsförsörjningen och jordbruket. Sjukdomen spreds framförallt genom direktkontakt mellan djur, och smittämnen kunde i kyla överleva länge i djurets vävnad.

Forskare har pekat ut den ökade livdjurshandeln och krigen som troliga orsaker till den snabba smittspridningen. Under 1700-talets första hälft pågick flera konflikter i Europa, vilket innebar att dragoxar, hästar och slaktdjur fraktades mellan olika orter. Det första stora utbrottet i Sverige skedde till exempel 1721, strax efter stora nordiska krigets slut.

Agrarhistorikern Johanna Widenberg utkom 2017 med boken Den stora kreatursdöden – kampen mot boskapspest och mjältbrand i 1700-talets svenska rike, där hon kartlägger den smittsamma sjukdomens framfart. Hennes forskning visar att det under en femtioårsperiod utbröt åtta stora sjukdomsvågor som dödade drygt 350 000 nötkreatur. Värst drabbat var Skåne, Halland och Blekinge, men sjukdomen letade sig också längre norrut till följd av oxdriften.

År 1750 skulle några handelsmän från Eksjö frakta ett hundratal slaktoxar från Skåne till Stockholm. Några av djuren visade sig dock bära på viruset, och under resan som gick genom Småland insjuknade flera oxar. En efter en stupade de längs vägen, och när handelsmännen väl hade nått Eksjö igen valde de att slakta de oxar som fortfarande levde. Men skadan var redan skedd. Smittspridningen gick inte att stoppa. Det cirkulerade olika teorier om hur sjukdomen spreds, och lika många idéer om hur den skulle stoppas. I sin stora hushållsbok från 1736 delade kyrkoherden Reinerus Reineri Broocman (1677–1738) med sig av några hemliga råd för att bota boskapssjuka. Ett var att stöta sönder svampar som hade vuxit på lindträd, och sedan lägga det i djurens dricksvatten. Om inte det fick boskapen att piggna till kunde man också hugga huvudet och stjärten av en orm, torka kroppen och stöta till ett fint pulver som det sjuka djuret fick äta.

Idag är boskapspesten utrotad från hela världen, men under 1700- och 1800-talen tros drygt 200 miljoner djur ha dött till följd av sjukdomen bara i Europa. För att bekämpa farsoten grundade den franske hippologen och veterinären Claude Bourgelat (1712–79) i början av 1760-talet världens första veterinärskola i Lyon.

Några år senare tog skolan emot sina första elever från Sverige. En av dem var Peter Hernqvist (1726–1808), son till en rusthållare i småländska Härlunda. Han blev 1756 filosofie magister vid Greifswalds universitet och ägnade sig därefter åt naturvetenskapliga studier, bland annat genom att följa Carl von Linnés föreläsningar i Uppsala. Sverige drabbades av ännu ett utbrott av boskapspest, och när rikets ständer beslöt att sända tre stipendiater till veterinärskolan i Lyon skrev Carl von Linné ett rekommendationsbrev för Hernqvist. Denne "woro karl att lära det som är uppfunnit och sedan bygga hela wettenskapen på ren grund", menade Linné. Han fortsatte med att framhålla vikten av att rätt personer tog hand om djurläkekonsten, "annars blifwer pankaka af alt samans".

Premissen var att Hernqvist skulle resa till Lyon för att läras upp i djursjukvård och därefter återvända till Sverige för att inrätta en veterinärskola.

Hernqvists resa till Frankrike blev lång och mödosam, men hösten 1763 befann han sig äntligen i Lyon för att påbörja studierna. Utbildningen visade sig dock vara lite av en besvikelse – undervisningen sköttes av demonstratorer som genast satte eleverna på att dissekera kadaver för att lära sig om djurens anatomi. Några föreläsningar hölls inte.

När Hernqvist och en annan elev uppsökte Claude Bourgelat för att be om mer undervisningstid, svarade denne med irritation och menade att skolan kanske inte var för dem. Trots sitt missnöje stannade svensken kvar i Lyon i tre år.

Därefter gick flyttlasset till Paris för ytterligare studier. I den franska huvudstaden kom Hernqvist i kontakt med den franske veterinären Philippe Étienne Lafosse (1738–1820) som just hade startat en ny privat veterinärskola. Lafosse, som även drev en egen klinik, intresserade sig särskilt för hästens hälsa och skrev en rad böcker om hästskötsel och hästanatomi. Genom extrajobb på Lafosses klinik, och som demonstrator på skolan, fick Hernqvist ovärderlig praktisk erfarenhet av veterinäryrket.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

År 1769 var han tillbaka på svensk mark för att starta en egen veterinärskola i Stockholm. Men det saknades pengar och myndigheterna var inte särskilt intresserade av att hjälpa till med finansieringen. I stället skickades han ut i landet för att bekämpa djursjukdomar, och för att säkra sin egen inkomst tog han en lektorstjänst på en gymnasieskola i Skara.

År 1774 fick Hernqvist äntligen ett erkännande för sina kunskaper inom veterinärmedicinen, när staten tilldelade honom ett årligt arvode mot att han vart tredje år skulle utbilda åtminstone två elever in arte Veterinaria. Vid samma tid drabbades de kungliga stallarna på Strömsholm och Kungsör av en smittsam hästsjukdom. Hernqvist tillkallades för att stoppa spridningen. Han undersökte en av de nyligen avlidna hästarna och satte sedan in en behandling. Efter en tid hade smittspridningen klingat av.

Händelsen rapporterades till myndigheterna i Stockholm som nu fick bevis för nyttan med kunniga djurläkare. Den 8 maj 1775 signerade Gustav III en skrivelse som kan ses som det svenska veterinärväsendets födelseattest. Där godkände kungen grundandet av en veterinärskola i Skara, och gav Hernqvist dispositionsrätt till Brogården (ett så kallat "prebendehemman"). I slutet av året kunde Hernqvist som föreståndare för Veterinärinrättningen i Skara välkomna sina första elever. Han utsågs till professor på skolan 1778.

Eleverna på Brogården undervisades i anatomi, fysiologi och hur olika djursjukdomar behandlades. Även aritmetik (matematik), kristendomskunskap, lanthushållning och sång fanns på schemat. Avsikten med den breda utbildningen var att eleverna skulle kunna ta tjänster som till exempel klockare eller hovslagare, och hjälpa till att bota sjuka djur vid sidan av.

Djurläkare kunde vid den här tiden inte räkna med en säker inkomst och yrket hade inte heller särskilt högt anseende. Endast ett fåtal av skolans elever kom att arbeta uteslutande som veterinärer. Eleverna, som alla var manliga och mellan 14 och 31 år gamla, bodde liksom Hernqvist själv på Brogården under läsåret. Utbildningen var gratis och professorn bekostade många av skolans utgifter ur egen ficka. Till en början skötte han också all undervisning, men 1780 beviljades det medel till anställandet av en adjunkt. I samma veva byggdes ett nytt laboratorium och en smedja på skolområdet. Vid sidan av undervisningen författade Hernqvist många texter om veterinärmedicin. Kring sekelskiftet 1800 sammanställde han en längre skrift om husdjurens inre sjukdomar, beskrev symtomen på vanliga krämpor (framförallt hos hästar) och gav förslag på hur de skulle botas. Hans alster ger oss en inblick i 1700-talets veterinärkunskaper och de många vanliga djursjukdomar som hade identifierats vid denna tid. Läsningen är dock bitvis förvirrande. Han använder gärna flera olika namn för samma saker, och många sjukdomsbeteckningar hade en annan betydelse då än nu.

Ett exempel är feber, som ju idag innebär förhöjd kroppstemperatur. Då användes beteckningen mer allmänt om flera olika infektionssjukdomar som visade sig genom till exempel förändrad puls. Man hade heller inte förstått varför olika sjukdomar uppstod – det här var långt innan Louis Pasteur lyckades att bevisa sambandet mellan bakterier och sjukdomar. I stället hänvisades ofta till den så kallade humoralpatologin, en teori med antika rötter som förklarade sjukdomar med obalans i de fyra kroppsvätskorna.

Peter Hernqvist gick bort 1808, samma år som finska kriget mot Ryssland bröt ut. I sitt testamente hade han utsett sin favoritelev, Sven Adolph Norling (1785–1858), till en av sina exekutorer. Denne hade avlagt examen i Skara 1805 och hade också hunnit med att studera vid veterinärskolan i Köpenhamn, som grundades av en av Hernqvists kurskamrater i Lyon, Peder Christian Abildgaard.

Under kriget fick Norling kliva in som chef för arméns hästlasarett, så det dröjde till 1810 innan han kunde återvända till Skara för att ta itu med Hernqvists kvarlåtenskap.

Väl på plats såg han till att veterinärskolan kunde drivas vidare, men kom också till slutsatsen att Skara var fel plats för ett riksomfattande veterinärmedicinskt lärosäte. Det behövdes en skola i Stockholm, menade han. Norling var en flitigt anlitad veterinär och hade många inflytelserika vänner i huvudstaden, vilka bidrog till att en ny veterinärinrättning kunde invigas i Stockholm 1821. Undervisningen där blev mer fokuserad på veterinärmedicin och praktisk undervisning. Eleverna som utexaminerades här kom också i större utsträckning än tidigare att arbeta som militärveterinärer och senare även som länsdjurläkare. Synen på veterinäryrket höll på att förändras och det ställdes högre krav på utövarna. Veterinärinrättningen i Stockholm hamnade under Sundhetskollegiets uppsyn, och från och med 1870 krävdes det studentexamen för att bli antagen. Tio år tidigare hade Svenska Veterinärläkareföreningen bildats i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska och sociala intressen.

Under 150 år var det uteslutande män som ägnade sig åt veterinäryrket, men under 1900-talet tog kvinnorna alltmer plats. Aleen Cust (1868–1937) från Irland lär ha varit den allra första kvinnan i världen som studerade veterinärmedicin. Hon blev färdig med sin utbildning vid Royal Veterinary College i Edinburgh år 1900. På grund av sitt kön fick hon inte skriva något examensprov. Det skulle dröja 22 år innan hon avlade de sista proven och tog sin examen i veterinärmedicin, 54 år gammal.

I Sverige blev Waldy Bergegren (1891–1983) den första kvinnliga veterinärstuderande när hon 1914 påbörjade sin utbildning vid Veterinärinstitutet, eller "stutis" som det kallades bland eleverna. Hon utexaminerade i oktober 1921 och tros då ha blivit världens tionde kvinnliga veterinär. När hon hade avslutat sina studier gick flyttlasset till Norrköping där hon i mer än tjugo år arbetade som stadsveterinär.

Finska Agnes Sjöberg (1888–1964) är en annan tidig kvinnlig veterinär, som liksom Cust fick vänta med att avlägga sin veterinärexamen. Hon praktiserade dock yrket tidigare, och var den första kvinnliga medicine doktorn i Europa som arbetade som veterinär (hon avlade sin doktorsexamen vid Leipzigs universitet 1918)

Under de kommande decennierna sökte sig allt fler kvinnor till veterinärutbildningarna, och sedan 1970-talet har de utgjort majoriteten av de nyantagna. Feminiseringen av veterinäryrket är ett spritt fenomen, och idag utgör kvinnorna omkring två tredjedelar av Europas samlade veterinärkår. I Sverige ligger siffran på drygt 80 procent. Forskare har föreslagit olika orsaker bakom detta fenomen, bland annat en ökad jämställdhet och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden under 1900-talet. Något annat som lyfts fram är att djurhållningen i Sverige har förändrats de senaste hundra åren.

Från att ha behandlat i huvudsak lantbruksdjur och hästar, har veterinärerna alltmer börjat ägna sig åt sällskapsdjur – något som har gett yrket en mer feminin och omhändertagande framtoning, anses det. Mycket har hänt sedan Peter Hernqvist välkomnade sina första elever till Brogården 1775. Veterinärutbildningen i Skara stängdes ner 1889, men i samma hus som "den svenska veterinärmedicinens fader" höll sina lektioner finns nu Veterinärmuseet, som berättar om veterinärmedicinens historia och utveckling under de senaste 250 åren.

Helena Nilsson är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia nr 2/2025

Läs också:
När bonden fick aga sin häst
Hunden – människans bästa vän