Stockholms barnhus
Stora barnhuset i Stockholm på 1700-talet.
En dag i mitten av 1700-talet arbetade några pojkar på Stora barnhuset i Stockholm med att spinna. När det ringde till bönestund låste spinnmästarinnan dörren så att de inte kunde komma ut. Av rädsla för de andra lärarnas bestraffningar om de kom för sent hoppade flera av barnen ut genom fönstret fast de befann sig på andra våningen. En pojke bröt foten.
Trots att de andra lärarna visste vad spinnmästarinnan hade gjort förväntade de sig att barnen skulle komma i tid.
Händelsen, som beskrivs i en klagoskrift som fyra lärare vid barnhuset skrev till ledningen, visar att villkoren vid barnhuset i verkligheten inte alltid var så idylliska som de beskrevs i teorin.
– Det är tydligt att det förekom ett starkt tvång och att lärarna pressade barnen hårt. Naturligtvis hade lärarna kunnat tvinga spinnmästarinnan att låsa upp dörren men de lät bli, säger Per-Johan Ödman, professor vid Lärarhögskolan i Stockholm.
Stora barnhuset öppnade 1633
Stora barnhuset var en av landets första moderna sociala inrättningar. Det öppnade 1633 på den då nyanlagda Drottninggatan. Barnhuset var verksamt ända till 1923. Tusentals barn har levt delar av sitt liv där. Under 1700-talet bodde där som mest över tre hundra barn samtidigt.
En orsak till att det öppnade på 1600-talet var att regeringen ville hindra fattiga barn från att besvära allmänheten genom att tigga på gatorna. Tiggeriet i Stockholm var vid denna tid ett stort problem. Genom att placera de tiggande barnen på barnhuset slapp vanligt folk möta dem.
Men man kunde inte låsa in barn hur som helst, därför fanns även ett gott motiv: barn som inte fick ordentlig vård i sin familj skulle få mat och husrum och chansen att utbilda sig och lära sig ett yrke.
Från början var kravet för att tas in på barnhuset att barnen kom från Stockholm, var minst sex år och föräldralösa. Men under 1700-talet räckte det med att föräldrarna inte kunde försörja dem.
Med tiden började man också ta emot oäkta barn. De hade med åren blivit allt fler; drygt vart tionde barn i Stockholm föddes utanför äktenskapet i mitten av 1700-talet, vid början av 1800-talet var det nästan hälften. Barnhusets ledning ansåg att dessa barn inte mindre än andra nödlidande förtjänade en kristlig uppfostran.
Gustav III:s barnamordsplakat
Ett problem i Stockholm under 1700-talet var att många mödrar dödade sina nyfödda, oäkta barn. För att minska barnamorden fick kvinnor 1778 rätt till anonymitet vid förlossningen genom Gustav III:s barnamordsplakat. Det ledde till att även spädbarn började lämnas in anonymt till barnhuset.
Andra barnhusbarn var hittebarn eller barn som remitterats till barnhuset då deras föräldrar dömts till fängelse eller hamnat på tukthus. Vanartiga barn togs däremot inte emot.
Carl Szabad, kassör i Storstockholms genealogiska förening, har lett ett projekt där föreningen har registrerat uppgifterna om alla barnhusbarn som skrevs in mellan 1713 och 1802 i en databas. Han konstaterar att barnens föräldrar kom från alla samhällsklasser.
– Majoriteten av barnens fäder var arbetare, torpare, soldater, sjömän, hantverksmästare, gesäller eller tjänstefolk. Men det fanns även barn till adel, borgare och präster. En adelsman hade till exempel placerat sitt barn på barnhuset under tiden han arbetade som officer i Frankrike, säger han.
De första åren som Carl Szabad studerat skrevs ungefär 150 barn in på barnhuset. Under de följande åren blev de allt fler och i början av 1800-talet var det uppemot 400 barn per år.
Per-Johan Ödman och forskarkollegan Mats Hayen vid Lärarhögskolan i Stockholm har följt de 340 barn som kom till barnhuset 1757. De var i snitt åtta år, men inskrivningsåldern varierade mellan 2 och 24 år. I medeltal stannade barnen på barnhuset i fyra år. Två tredjedelar av dem var pojkar, en tredjedel flickor.
Flera i varje säng
Att bli placerad på barnhuset kunde vara ett privilegium jämfört med att vara utlämnad till tiggeri på stadens gator eller det hårda arbetet i någon av Stockholms manufakturer. På barnhuset fick de åtminstone tak över huvudet och mat för dagen. Men som händelsen med de inlåsta pojkarna visar, var förhållandena inte alltid de bästa.
Barnen sov två eller tre i varje säng. De fick nödtorftigt med kläder och skor. Det var inte ovanligt att kläderna med tiden blev för små och därför lätt gick sönder. Ibland fick barnen gå utan skor långt in på hösten.
Det fanns noggranna regler för bespisningen, men enligt samma lärare som klagade på spinnmästarinnans beteende, myglade kökspersonalen med maten. De sålde mat som barnen skulle ha haft för att tjäna extra pengar.
Undervisning och arbete
Varje dag utom söndagarna varvade barnen undervisning med arbete. De väcktes klockan sex, bad morgonbön och åt frukost. Sedan gick de antingen till skolan eller till arbetet. Undervisningen handlade i första hand om kristendom. Barnen fick lära sig att hitta i bibel och psalmbok, läsa biblisk historia och plugga in katekesen, morgon- och aftonbönerna utantill.
– Tre dygder stod i fokus i undervisningen: gudsfruktan, lydnad för överheten och arbetsamhet. Tanken var att barnen skulle uppfostras till goda kristna och arbetsamma undersåtar, säger Per-Johan Ödman.
Ett mindre antal pojkar med särskild begåvning fick lära sig räkna, skriva och teckna. Flickornas undervisning var inte lika krävande som pojkarnas eftersom deras viktigaste uppgift var att lära sig sköta ett hushåll. Klockan tolv var det dags för ny bön och sedan lunchrast i två timmar. Då fick barnen leka en stund. Därefter började ett fyra timmars arbetspass på eftermiddagen. Klockan sex på kvällen var det åter dags för bön innan middag serverades. Och sedan skulle barnen i säng.Majoriteten av pojkarna arbetade i spinnsalarna med att bearbeta ull och bomull. Några pojkar fick arbeta hos skräddaren, skomakaren eller någon av de andra hantverkarna som hade lokal i barnhuset. Det var ett privilegium eftersom det innebar att de fick lära sig ett yrke som de sedan kunde försörja sig på.
Flickorna ansågs vara för klena för att orka spinna, så de kardade, sydde, stickade, stärkte, strök eller tvättade.
– Arbetet sågs också som undervisning, som en förberedelse för barnens kommande liv. Det är troligt att varken de vuxna eller barnen tyckte att det var fel med barnarbete, säger Per-Johan Ödman.
Godtycklig behandling
I reglementet betonades att arbetet inte fick gå ut över undervisningen. Men det var inte ovanligt att några av pojkarna som spann tvingades att gå upp klockan tre eller fyra på morgonen för att hinna med ett pass före frukost.
– En anledning till spinnmästarinnans hårda behandling av barnen kan vara att hennes lön bestämdes av hur hårt de arbetade, säger Per-Johan Ödman.
Han menar att barnen systematiskt behandlades godtyckligt. I praktiken gjorde var och en i personalen som han eller hon tyckte var bäst. Ibland utnyttjade de sin position för egen vinning. Det fanns ingen praktisk samordning.
– Detta gjorde förmodligen att barnen lärde sig att vara beredda på att vuxna kunde behandla dem hur som helst. Det skapade ett förakt för vuxenvärlden. Inför de vuxna var de opportunistiska och spelade upp en roll för att ligga bra till, men egentligen förstod de att de inte kunde lita på någon annan än sig själva.
Men barnen fogade sig inte alltid under överheten, menar Per-Johan Ödman. Varje söndag skulle de gå i kyrkan. Där var det ofta livat. Barnen stökade omkring och pratade. Den vaktande läraren hade problem med att hålla ordning på dem.
Det fanns också de som var betydligt mer förslagna. Fyra flickor som hade i uppgift att städa fick tillgång till nycklar. De upptäckte snart att nyckeln passade till en av lärarnas rum – och även till dennes kista. Det visade sig att kistan innehöll pengar. Flickorna tog inte mycket, men stal några mynt vid flera tillfällen för att kunna kosta på sig lite extra.
Som grupp kunde barnen hämnas på lärare de inte tyckte om. Sent en kväll i skydd av mörkret kastade ett tjugotal pojkar sten på en lärare och knuffade honom mellan väggarna. Kanske för att de tyckte att han hade agat dem för mycket.
Hög dödlighet på Barnhuset
Godtycket och misskötseln bidrog till att dödligheten på barnhuset var stor. En fjärdedel av de 340 barn som skrevs in 1757 avled, flera år vart tredje barnhusbarn.
De flesta barnen dog av olika sjukdomar som koppor, difteri eller kräfta (cancer). En sjuårig pojke var vid ankomsten ”av svält och vanvård i uslaste tillstånd”, och han avled nästan direkt. Men det hände också olyckor. En pojke föll från tredje våningen och två flickor dog vid en olycka i mangelboden.
I ett försök att komma tillrätta med den höga dödligheten slogs 1785 Stora barnhuset samman med Lilla barnhuset under namnet Allmänna barnhuset. Lilla barnhuset hade grundats 1755 och var inriktat på att ta hand om spädbarn och små barn upp till sex år. Även där var förhållandena förfärliga, majoriteten av barnen avled före ett års ålder.
Samtidigt med sammanslagningen förändrades barnhusets inriktning. Nya ideal sa att barnen skulle uppfostras i fosterhem på landsbygden där de skulle arbeta i jordbruket i stället för i manufakturerna. Det ansågs vara både hälsosammare och billigare.
I stället för att vara en förvaringsplats skulle barnhuset nu bli en genomgångsstation för späda barn, barn som inte fått något fosterhem eller som skickats tillbaka i väntan på ett nytt sådant.
Det blev prästernas uppgift att skaffa fosterhem till barnhusbarnen. ”Välfrejdade personer med eget hushåll” kunde bli fosterföräldrar sedan de skriftligt rekommenderats av pastorsämbetet på orten. Kraven på fosterföräldrarna var att de skulle fostra, föda och klä barnen, samt undervisa dem i kristendom. Barnen var skyldiga att lyda och utföra arbetsuppgifter som var skäliga för ett barn.
Flickor populärast
Flickorna var populärast som fosterbarn, förmodligen för att de tidigare än pojkarna kunde utnyttjas till allehanda sysslor som att städa, tvätta, bära ved, mata djuren eller mjölka. Sådana uppgifter ansågs inte lämpliga för pojkar och det ställdes också högre krav på att de skulle få undervisning. För att locka fosterföräldrar att ta emot pojkar fick familjen extra betalt för dem.
Det var också prästerna som hade till uppgift att kontrollera att fosterhemmen tog väl hand om barnen. Birgit Persson på historiska institutionen vid Stockholms universitet har studerat de fosterhem som anlitades av Allmänna barnhuset. Hon konstaterar att barnhuset teoretiskt sett hade mycket höga krav på sina fosterhem, men att ett betydande mått av subjektivitet fanns med vid prästernas bedömning. Fattigdom var sällan något som ledde till att ett fosterbarn flyttades. Smuts och ohyra tolererades i hög grad. Däremot gillades inte religiösa eller sedliga avvikelser.
Som komplement till prästerna anställde barnhuset i mitten av 1800-talet ett par kontrollörer som inspekterade barnens levnadsvillkor i fosterhemmen runt om i landet. En av dessa var kontrollör Swanbom, som 1864 besökte 174 fosterbarn i Strängnäs stifts församlingar. I Örebro församling kunde han konstatera att sju barn var väl eller försvarligt vårdade. Men en femårig pojke var illa vårdad. Han var naken, hade fullt av utslag och var klen att tala. En annan femåring hade stor mage, spensliga lemmar och var full av ohyra.
Trots förhoppningarna om ett hälsosammare liv i fosterhemmen fortsatte dödligheten att vara hög bland barnhusbarnen. Runt en tredjedel av barnen avled innan de uppnått ett års ålder, trots att fyra av fem omedelbart placerades hos fosterfamiljer.
Rapport om missförhållanden
I ett nytt försök att komma till rätta med den höga dödligheten fick läkaren Fredrik Theodor Berg 1839 i uppgift att jämföra Allmänna barnhuset med barnhus i andra länder. När han två år senare lämnade in rapporten visade den på många missförhållanden.
Berg menade bland annat att det var fel att låta de sjuka barnen bo i salar i källarvåningen. De behövde ljus och torr luft, men de salar som låg högre upp i huset reserverades istället för de äldre, friska barnen. Dessutom var sängarna fulla av ohyra och smutsiga. Madrasserna byttes bara en gång per år och var ofta ruttna.
Barnens persedlar var av mörkfärgat tyg så att smutsen inte skulle synas. Tillgången till vatten räckte inte ens till den vardagliga hygienen och systematiska kontroller av maten saknades.
En kommitté tillsattes för att utarbeta ett förslag till hur barnhuset skulle omorganiseras. Men ledningen sinkade arbetet. Först efter att kungen hade lagt sig i infördes ett nytt reglemente 1850, nästan tio år efter att Berg lämnat sin rapport.
Efter omorganisationen fick överläkaren ansvaret för hälso- och sjukvården på barnhuset. Under de följande trettio åren sjönk dödligheten till under tjugo procent, även om den vissa år steg till följd av epidemier. 1885 byggdes ett nytt barnhus med bättre anpassade lokaler vid stadens utkant i Norrtull och levnadsvillkoren förbättrades ytterligare.
De barn som överlevde vistelsen på barnhuset skulle utackorderas senast vid fjorton års ålder, men i praktiken stannade flera barn kvar längre. Generellt sett gick det inte särskilt bra för dem efter utskrivningen. Pojkarna kunde försörja sig på hantverk, särskilt inom textilbranschen. Men många lyckades aldrig hitta något stadigvarande jobb, några blev alkoholiserade eller stal från sin arbetsgivare.
– Barnen hade blivit institutionaliserade på barnhuset. De hade svårt att vänja sig vid yrkeslivet. De få som hittade ett bra jobb klarade sig så länge de kunde arbeta, men när de blev utslitna hamnade de åter nästan längst ner på samhällsstegen, säger Per-Johan Ödman.
Flickorna blev pigor
Majoriteten av flickorna blev pigor. Det gällde både de som levt inne på barnhuset och de som bott i fosterfamiljer. Några få lyckades gifta sig och skapade sig på så sätt en dräglig tillvaro.
– Vissa år skrevs flera flickor ut till linneväverierna i Hälsingland, säger Carl Szabad.
De allra ”fullkomligaste och snällaste” flickorna kunde bli kvar i barnhusets tjänst. Den äldsta som skrevs ut var flickan Greta. Hon var då 31 år och hade troligtvis arbetat på barnhuset i många år. Men hon fortsatte hela tiden att vara inskriven som ”barnhusbarn” i rullorna.
