Perspektiv: Historiesynen i skolböckerna

Det sägs ofta att man måste förstå det förflutna för att förstå samtiden, och att vara ”historielös” uppfattas som ett grovt handikapp. Även den som inte håller med om detta måste dock erkänna att föreställningarna om det förflutna är en viktig ideologisk maktfaktor i samtiden. Man kan ju se konsekvenserna när hundratals eller tusentals år gamla händelser i dag får rättfärdiga territoriella krav för nationalister på Balkan eller för sionister i Palestina.

Men även Sverige har sina historiska myter. Nu för tiden talar man – tack och lov – inte längre så mycket om Gustav II Adolfs eller Karl XII:s krigsäventyr. Desto livskraftigare har föreställningen om en urgammal svensk bondefrihet allt sedan forntidens tingsplatser varit, exempelvis i samtidens tal om allemansrätten eller om en särskild svensk tradition av fred, demokrati och förhandlingar. Och Karl XII kan numera framställas som en förkämpe för det mångkulturella samhället.

Hur formas historieuppfattningen?

Dessa fenomen har under senare år intresserat allt fler forskare. Historiker, etnologer, idéhistoriker, statsvetare och andra ställer liknande frågor: På vilket sätt har svenskarnas uppfattning om historien formats? Vilka är det som skapar de föreställningar om det förflutna som sprids vidare?

De akademiska historikerna har länge studerat historieskrivningens och historieuppfattningarnas historia, men fram till ganska nyligen riktades intresset nästan helt mot just yrkeshistorikernas historieskrivning. Man undersökte olika historikers syn på Karl XII, Gustav II Adolf, frihetstiden och liknande.

Populärhistoria och skönlitteratur

Efter hand har man dock insett att den akademiska historieforskningens direkta inflytande på det allmänna historiemedvetandet varit ganska litet, och blickarna har istället riktats mot historieförmedlare utanför universiteten.

Den populärhistoriska genren – med författare som Carl Grimberg, Peter Englund och Herman Lindqvist – har ju nått ut till hundratusentals läsare. Historiemåleriet var åtminstone på 1800-talet viktigt – vem känner inte igen tavlan ”Karl XII:s likfärd” av Gustaf Cederström?

Skönlitteraturen är ett annat viktigt medium, man kan med fog hävda att Vilhelm Moberg präglat svenskarnas bild av utvandringen till Amerika. Sedan har vi film och TV, där Hans Villius blivit något av ”historiens röst”. Alla statyer över historiska personer, minnesmärken och inte minst namnen på gator och torg i svenska städer ger oss också dagligen en subtil påminnelse om historien.

Skolundervisningen viktigast

Men viktigast har nog skolundervisningen varit. I folkskolans barndom, på 1800-talet, stod kristlig uppfostran i centrum. Ungarna skulle lära sig att respektera Gud och överheten. Runt sekelskiftet 1900 tonades dock det religiösa ner, det viktiga sades i stället vara att utveckla en samhörighetskänsla med den egna nationen eller ”fosterlandet”. Under geografitimmarna läste generationer av barn Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och lärde sig hur Sveriges landskap såg ut.

Historieundervisningen var emellertid det medel som kanske vägde tyngst av alla. I läroplanerna under första halvan av 1900-talet skrevs det rakt ut att ämnets huvudsakliga roll var att stärka nationalmedvetandet. Och under senare tid har denna strävan levt kvar, om än mer inlindad.

Tack vare senare tids forskning vet vi en hel del om hur debatterna kring historieämnet i skolan såg ut, men märkligt nog har än så länge ingen gjort någon ordentlig vetenskaplig studie av vad som faktiskt stod i skolböckerna. En kollega till mig, Jörgen Gustafson, skriver dock nu på en avhandling i detta ämne. Studien ingår i ett forskningsprojekt i Uppsala och Falun där vi granskar hur föreställningar om det förflutna skapas i ett antal fält utanför universitetet och vad de har för ideologisk betydelse.

Förutom skolan gäller det bland annat näringslivet, folkbildningen och ungdomslitteraturen – det kan handla om att analysera företagens historieskrivning, studiecirklar om lokalhistoria i ett hembygdsförbund eller Sven Wernströms böcker om trälarna.

Konservativ historiesyn

Intressant nog tycks skolans historieböcker länge ha bevarat en hel del stoff som historieforskningen lagt bakom sig, och rent allmänt haft ett ”trögt” och konservativt drag. Eftersläpningen har gällt både fakta och ideologi. Mytiska figurer som Oden, Tor, Yngve-Frej och Fjolner (som drunknade i ett mjödkar) kunde påträffas i skolböckernas svenska regentlängder ännu i början av 1900-talet.

På den tiden förmedlades ofta en öppet konservativ syn på samhället i historieböckerna – värden som skildrades som eftersträvansvärda var krigisk ära, trohet mot kungen och motstånd mot parlamentarisk demokrati. Spår av detta levde kvar flera decennier efter införandet av allmän och lika rösträtt runt 1920.

Och hur är det egentligen i dag? Jag hörde nyligen talas om en mellanstadielärare som på ett prov gav eleverna uppgiften att redogöra för ett av Gustav Vasas äventyr i Dalarna! På så vis förs gamla nationalistiska myter och skrönor vidare till nya uppväxande släkten.

Björn Borg och Ingemar Stenmark

Men vår tids skolböcker skapar också bestämda föreställningar om det mer nära förflutna. Idrottsmän som Björn Borg och Ingemar Stenmark har redan fogats in i den nationella historien. Uppfinnare som Alfred Nobel och Gustaf Dahlén görs till symboler för svensk snilleindustri. Och ”svenska” fredliga dygder i den internationella politiken låter man representeras av statsmän och diplomater som Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.

Däremot kan man tycka att det skrivs uppseendeväckande lite om makten över svensk ekonomi – den ojämförligt starka position som Wallenbergfamiljen haft i Sverige är det tämligen tyst om i skolans historieböcker.

Historien är både mäktig och farlig. Att analysera hur historiesyner formas och förmedlas är ett sätt att kunna genomskåda myterna bättre.

Publicerad i Populär Historia 3/2003