Tio svenska historiker: En spårhund i arkivet
Clas Theodor Odhner kom att tillbringa sina uppväxtår i Medelplana prästgård på Kinnekulle, där pappa Claes Odhner var prost. Efter studier vid gymnasiet i Skara skrevs Clas Theodor som femtonåring in vid Uppsala universitet. Här kom han under inflytande av två giganter på den akademiska scenen, historikern Fredrik Ferdinand Carlsson och filosofen Christofer Jacob Boström.
Från den senare anammade han synen på det ”ideellas” roll i historien. Odhner hävdade att historikerns uppgift var att se bortom det materiella och tillfälliga. Istället skulle han försöka påvisa kontinuitet och förnuft i utvecklingen. Men detta fick inte ske på bekostnad av de vetenskapliga kvalitetskraven. Historikern fick aldrig frestas att färdas bortom de fakta ”som källorna giva vid handen”.
Fredrik Ferdinand Carlsson var den banbrytande skildraren av Sverige vid mitten av 1600-talet, och av honom ärvde Odhner ett brinnande intresse för landets inre historia under stormaktstiden. Han framhöll själv hur djupt hans historiska metod var präglad av den moderna historieskrivningens fader, tysken Leopold von Ranke; talande nog förmedlad via F F Carlsson. Själv blev Odhner en av pionjärerna när det gällde införandet av en källkritisk historieforskning i Sverige. Tydligast är detta i skriften Några kritiska anmärkningar rörande slaget vid Lützen (1877) där det är källkritiken snarare än slagets förlopp som står i centrum.
Efter disputation och docentur i Uppsala 1860 kom Odhner 1865 till Lunds universitet, där han 1871 utnämndes till professor i historia.
I Lund stannade han till år 1887, då en andra karriär inleddes när han utnämndes till riksarkivarie. Den befattningen innehade han till 1901.
Vid sidan av dessa tunga uppgifter hade Odhner dessutom en rad uppdrag i olika statliga kommittéer, främst rörande utbildningsväsendet. Åren 1894–97 var han ledamot av riksdagens andra kammare för moderata valmansföreningen i Stockholm. Som riksdagsman stod han för såväl försvarsvänlighet som värn av unionen med Norge, men också för kritik av statskyrkan och stöd åt flickskolor: ”även den kvinnliga undervisningen är ett statsintresse”.
När Danmark år 1864 angreps av Preussen engagerade sig Odhner djupt för Danmarks sak, samtidigt som han förespråkade en nordisk förbundsstat. År 1885 vann han inträde i Svenska akademien.
I sin forskning satte Odhner i sann rankeansk anda den politiska sfären i fokus. Det var historikerns uppgift att objektivt fastställa fakta och försöka ”leva sig in i” en ”gången tid”, inte att utifrån sin egen samtid sätta sig till doms över historien.
I flera viktiga arbeten – främst avhandlingen Bidrag till svenska städernas och borgareståndets historia före 1633 (1860) – behandlade Odhner den svenska stadsförvaltningens utveckling under Gustav II Adolfs tid. Han var den förste att visa att 1619 års stadga om städernas administration aldrig formellt utfärdats, vilket visade att kungamaktens ambitiösa försök att reglera städernas inre styrelse delvis misslyckats.
Hans stora arbete är tveklöst Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865) som är en banbrytande och oerhört bred genomgång av Sveriges inre förhållanden 1632–44. Ett gigantiskt källmaterial ur en mängd statliga och privata arkiv gav författaren möjlighet till en bred och solid skildring av olika sidor av svenskt samhällsliv under dessa år.
I en tid när ännu stora delar av dessa oerhörda arkivmassor var nära nog helt oförtecknade, visade Odhner inte bara ett väl utvecklat spårsinne för att hitta ett relevant material, utan också en av senare generationer historiker knappast överträffad förmåga att bearbeta detta gigantiska källmaterial till en överblickbar och intressant text. Än i dag är hans nästan hundrafemtioåriga bok ett verk som 1600-talsforskaren bör konsultera.
För Odhner präglades den svenska stormaktstidens första hälft av ”tre statsmannasnillen av första ordningen”, nämligen Karl IX, Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna. Men det var ingen okritisk bild som levererades läsaren, tvärtom. Axel Oxenstierna var den ”som i första hand har äran av storverken, men även han, som bär skulden för misstagen”.
Nu vände Odhner blickarna mot utrikespolitiken. Efter omfattande arkivforskning på kontinenten utkom, mycket försenat, Sveriges deltagande i Westfaliska fredskongressen och grundläggningen af det svenska väldet i Tyskland (1877). Här ses det svenska deltagandet i trettioåriga kriget till en början som ett försvarskrig, vilket övergick i, och avslutades som, ett erövringskrig.
Med trebandsverket Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering (1885–1905) gavs på över 1 400 sidor en skildring av Sveriges inre förhållanden mot slutet av 1700-talet med en typisk odhnersk bredd och grundlighet. Än i dag kan man knappast forska i den gustavianska epoken utan att ta ställning till de problem som Odhner behandlar.
Odhners kanske viktigaste insats som riksarkivarie och chef för det svenska arkivväsendet var hans framgångsrika insatser i arbetet för att införa regionala landsarkiv, varav det första, i Vadstena, kunde öppna 1899. På så sätt kom han att mycket handfast bidra till historieforskningen i Sverige, både den akademiska och den bredare förankrade släkt- och hembygdsforskning som i våra dagar bedrivs så intensivt i landsarkiven.
Lars Ericson Wolke är professor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi. Hans senaste böcker är Europa i brand – trettioåriga kriget 1618–1648 (2006) (tillsammans med Göran Larsson och Nils Erik Villstrand) och Stockholms blodbad (2006).
