Tio svenska historiker: Erik Lönnroth – Orädd byråkrat tänkte tvärtom

Erik Lönnroth var något så ovanligt som en produktiv och innovativ forskare som också var en inflytelserik universitetsbyråkrat. Han föddes i Göteborg och efter studentexamen 1928 började han vid Göteborgs högskola, där han snart fick professorn Curt Weibull som lärare. Erik Lönnroth kom att räknas till kretsen av Weibullianska historiker som omvärderade många traditionella ståndpunkter i svensk historia. Men samtidigt var han i mångt och mycket sin egen – även om hans käll­kritiska skärpa, intresse­inriktning på svensk medeltid och faiblesse för nedmontering av nationella myter gjorde att han lätt kunde hänföras till det Weibullska lägret. Lönnroth hävdade också att Lauritz Weibulls namn skulle komma att ”vara förknippat med den seglivade historieromantikens undergång”. Därtill kom en oräddhet, för att inte säga dragning till, vetenskaplig polemik. Den förmågan fick han god användning för redan som nydisputerad forskare.

År 1934 disputerade Erik Lönn­roth, 23 år ung, på avhandlingen Sverige och Kalmarunionen 1397–1457. Tidigare svensk historieskrivning hade betraktat Kalmarunionen mellan de tre nordiska länderna som ett sätt för Danmark att behärska Norge och Sverige. I konsekvens därmed sågs de olika upproren i Sverige under 1400-talet som legitima nationella uppror. Detta synsätt avfärdade Lönnroth helt. Han framhöll istället i grunden ekonomiska motsättningar mellan den svenska adeln och kungamakten i Köpenhamn. Den tidigare historieskrivningens kamp mellan svensk nationalism och dansk unionism förvandlades hos Lönnroth till en kamp mellan svensk aristokrati och en kungamakt som råkade vara lokaliserad till Köpenhamn. Det var en kamp mellan adelskonstitutiona­lism och envälde. Den tyska Hansans stöd till en svensk unionsopposition, för att splittra de nordiska länderna, spelade en viktig roll i hans argumentation.

Detta var i högsta grad kontroversiella ståndpunkter som publicerades lagom till 500-årsminnet av Engelbrektsupprorets utbrott. Dessutom dis­puterade Erik Lönnroth året innan det högtidliga firandet av 500-årsminnet av Arboga möte 1435, som kallats den svenska riksdagens födelse. I dag har forskningen övergett den synen på Arbogamötets centrala roll, men 1934 blev kritiken våldsam mot Erik Lönnroths teser. Han stod dock pall och tycktes närmast trivas i snålblåsten.

Lönnroths tes att den svenska medel­tiden bättre förstås som en kamp om ekonomiska resurser utvecklades ytter­ligare i boken Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (1940). Till hans två första böcker anslöt flera betydande uppsatser, främst Slaget på Brunkeberg och dess förhistoria (1938) och Kalmarunionen (1947).

En annan viktig insats gjorde Erik Lönnroth genom uppsatsen De äkta Folkungarnas program (1944). I den framförde han den i dag allmänt accepterade tesen att beteckningen ”folkungar” rätteligen borde tillfalla de stormannagrupper i Uppland som länge stod i opposition till Birger Jarls centraliseringssträvanden och som slutgiltigt led nederlag i slaget vid Sparrsätra 1247. Birger Jarl och hans söner Valdemar och Magnus Ladulås var ingalunda folkungar, utan tillhörde istället den östgötska Bjälboätten.

Allt som mötte Erik Lönnroth var dock inte kritik, tvärtom: ”Gossen har drag av geni”, som en av de sakkunniga uttryckte sig när han 1942 blev professor i Uppsala.

Under krigsåren påverkades Erik Lönnroth som så många andra svenska historiker av världshändelserna, men i hans fall utlöstes en kallelse att tala mot den nazism som våldfört sig på de danska och norska broderfolken: det ”vore brottsligt av oss att tiga”, som han uttryckte det i ett flammande tal för humanism och människovärde det mörka året 1942.

I oktober och november 1941 – under världskrigets (för de allierade) mörkaste tid – höll Erik Lönnroth ett par föreläsningar om Lawrence av Arabien (tryckta 1943), där kopplingarna till den pågående kraftmätningen i Nordafrika är tydliga.

De följande åren gick hans karriär spikrakt, inkluderande en rad administrativa uppdrag i diverse statliga kommittéer, styrelser och utredningar. Viktigast var posten som sekreterare i 1945 års universitetsberedning. Därmed fick Erik Lönnroth ett stort inflytande på utformningen av den högre utbildningen i efterkrigstidens Sverige. Han talade enträget för kvalitet i utbildningen: ”Kvalitet kan sällan åskådliggöras i siffror. Men den är inte mindre reell för det.” Viktig för honom var även platsen i Sveriges Radios styrelse 1947–67.

De olika uppdragen tog sin tid och det gick ohjälpligt ut över forskningen. Men vetenskapsmannen Erik Lönnroth kom tillbaka. Hans intresse för historisk metod och betoning av historikerns centrala uppgift att ställa frågor och lösa problem, inte att berätta vad som hänt, betonas ofta. I en uppsats 1946 förklarar han att ”den historiska epiken är död … den episka synen på skeendet har sprängts sönder av en modern tids samhälls- och människokunskap … Historieforskningen inriktar sig nu på studiet av skeendets funktion för att kunna belysa samhälls­företeelserna i tidssammanhang.”

Detta synsätt avspeglade sig också i hans syn på biografins roll. I den stora boken om Gustav III var det mer Gustav i rollen som kung än individen Gustav som intresserade: ”En liten, känslig pojke hade olyckan att leva i offentligheten alltifrån sin födelse … Hans uppfostran skulle gå ut på att spela en roll, helst en låtsaslek.” Lika centralt för Lönnroth var dock att ”hi­storien handlar om mänskliga känslor, handlingar, tillstånd och konflikter. Inga siffror lever ett eget liv – de får liv genom att belysa människor, små eller stora, få eller många.”

Det är ingen motsättning i dessa på ytan olika ståndpunkter – tvärtom visar de att Erik Lönnroth var en historiker som inte så enkelt lät sig placeras i ett visst läger. Därom vittnar också titeln på hans kanske mest berömda essäsamling: En annan uppfattning (1949). I sitt minnestal över den konservative Fredrik Böök, företrädaren i Svenska Akademien, hyllade Erik Lönnroth dennes debattvilja: ”När han anade hot mot något som han ville skydda och främja, valde han strid framför behagligt lugn. Också för den, som bekänner sig till helt andra gudar än hans, är han i mycket ett föredöme.”

Fakta

Erik Lönnroth

1910–2002

Verksamhet

Professor i historia vid Uppsala univer-sitet 1942–53 och vid Göteborgs universitet 1953–77.

Viktigaste verk

Sverige och Kalmarunionen 1397–1457 (1934)

Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (1940)

Den stora rollen – kung Gustaf III spelad av honom själv (1986)

Tidens flykt (1998)

Övrigt

Ledamot av Svenska Akademien från 1962 och fram till sin död.

Lars Ericson Wolke

t f professor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Att läsa

Det historiska fältet – svensk historievetenskap från 1920-tal till 1957 (2002) av Håkan Gunneriusson, En annan uppfattning (1949) och Tidens flykt – stora historiska förändringar och människor som levat i dem (1998) av Erik Lönnroth.