Tio svenska historiker: Fostrade en ny generation

Harald Hjärne var den källkritiskt reflekterande forskaren, men samtidigt på spaning efter den mänskliga utvecklingens lagar. Trogen sin tidsanda strävade

8 juni 2007 av Lars Ericson Wolke

Harald Hjärne var den källkritiskt reflekterande forskaren, men samtidigt på spaning efter den mänskliga utvecklingens lagar. Trogen sin tidsanda strävade han efter sådana, djupare, mönster även om han visste att svaret aldrig skulle gå att nå. Denna dubbelhet fångar mycket av den mångsidige och ständigt nyfikne historikern Harald Hjärne.

Hjärne föddes det stora europeiska revolutionsåret 1848 i en mycket lugn del av världen, på Klastorp i Skövde landsförsamling. Han gick i skola i Skara, Umeå och Stockholm innan han som sjuttonåring skrevs in på Uppsala universitet år 1865. År 1872 disputerade Harald Hjärne på avhandlingen Om den fornsvenska nämnden enligt Götalagarna.

I hela hans framtida forskning utgjorde lagens och rättens betydelse för samhällsutvecklingen en röd tråd. Ett par år arbetade han som lärare vid Göteborgs realgymnasium, innan han 1876 återvände till Uppsala som docent. Från 1882 förestod Harald Hjärne den extraordinarie professuren i historia vid universitetet och här blev han kvar – från 1889 som ordinarie professor – ända till sin pensionering 1913.

I sin forskning kom Harald Hjärne att alltmer fokusera på svensk stormaktstid. Han menade att ett så brett material som möjligt skulle utnyttjas med källkritisk noggrannhet och sedan bilda grund för slutsatser där frågeställningarna hela tiden sattes in i ett större perspektiv. Sveriges öden fick aldrig ses isolerade, utan måste hela tiden betraktas och analyseras även utifrån grannländernas perspektiv.

Vid mitten av 1870-talet lärde Hjärne sig ryska. Det blev inledningen till en inriktning på rysk historia som gjorde honom unik bland samtida svenska historiker. Åren 1880–83 reste han flitigt i Ryssland och Östeuropa för att bedriva arkivstudier. Han kom senare att skriva mycket om rysk, men även japansk, historia – och om det samtida brittiska imperiet.

Harald Hjärne kastade sig ständigt över nya frågeställningar och ämnen. Hans styrka var inte den stora och detaljfixerade monografin. Hjärne blommade ut i den relativt korta uppsatsen eller essän, där han genom sin enorma beläsenhet gjorde associationer och kombinationer över vida horisonter.

En grupp studier gällde svensk historia under 1500– och 1600-talen, där den på lagens grund vilande samverkan mellan kungamakt och folk lyftes fram som en röd tråd. Några exempel är Sveriges Östersjövälde och Europa (1889), Gustaf Adolfs minne (1892), Renässans och reformation (1893), Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe (1901) och Reformationsriksdagen i Västerås (1902). Hjärne såg uppkomsten av det svenska stormaktsväldet som en konsekvens av svensk självständighetskamp mot Danmark, Polen och Ryssland. Gustav II Adolf var i Hjärnes värld den som tryggade protestantismens överlevnad, både i Sverige och i Tyskland.

Än tydligare var hans positiva grundsyn på Karl XII, som ansågs ha fört en kamp för både svensk och västerländsk rättstanke och statsordning. Men det var ingen devot beundran, utan ett vaket intresse för den karolinska tiden, som gjorde Harald Hjärne till en av de ämnesmässiga och vetenskapliga förnyarna av Karl XII-forskningen.

Nytt källmaterial grävdes fram och breda internationella perspektiv lades på studiet. Den ansatsen är tydlig i verk som Ryssland under nordiska krigets återverkan (1892) och Karl XII – en uppgift för svensk häfdaforskning (1897). I boken Karl XII – omstörtningen i Östeuropa 1697–1703 (1902) uttrycktes det Hjärneska forskningsprogrammets kärna tydligt: ”För Sveriges historiska vetenskap vore det därför en maktpåliggande uppgift att företaga en omfattande samling och kritisk undersökning af det källmaterial, som ännu föga kändt och begagnadt, kan förefinnas i skilda länders arkiv och bibliotek rörande Karl XII:s tidevarf.”

Som akademisk lärare var Harald Hjärne banbrytande. Han både uppenbarade de stora perspektiven för sina elever och inskärpte att de svenska händelserna hela tiden måste betraktas i ett vidare internationellt sammanhang. Hjärne var också pionjär när det gällde att använda seminariet som pedagogisk arbetsform, där han trimmade sina studenter i källkritik och en ständig omprövning av tidigare resultat. Hans betydelse som akademisk lärare illu­streras av den i alla avseenden tunga festskrift i två band som han tillägnades på sextioårsdagen 1908, ett unikt verk i den svenska festskriftsfloran.

Vid sidan av den akademiska karri­är­en bedrev Harald Hjärne tidvis politisk verksamhet, dels genom en strid ström av debattartiklar och politiska kommentarer, där hans beläsenhet gav ökad tyngd åt inläggen, dels genom partipolitisk aktivitet. Han satt i andra kammaren 1902–08 på ett liberalt mandat och 1912–18 på ett konservativt. Från att i ungdomen ha varit hoppfull om utvecklingen i Ryssland blev den äldre Hjärne alltmera oroad över vad han såg som hotet från Ryssland. Han engagerade sig aktivt i försvarsstriden 1912–14.

För Harald Hjärne måste den svenska neutralitetspolitiken backas upp av ett starkt försvar, annars var en neutralism ”blott och bart en undanflykt som leder till fördärv”. Men värnet av Sverige krävde också sociala reformer och en utbyggd rösträtt. En snäv nationalism fick heller aldrig stå i vägen för hans internationella vyer. Som en röd tråd i Hjärnes världsbild löpte också den kristna tron.

Harald Hjärnes stora betydelse som historiker är hans förmåga att, mitt under den stora och delvis mycket okritiska Karl XII-renässansen kring det förra sekelskiftet, länka in forskningen om den senare karolinska tiden på nya och bredare spår. Hans arbeten om Karl XII:s epok tål ännu att läsas just tack vare sin internationella utblick, även om resultaten till större delen är överspelade av forskningen. Detta var ironiskt nog Harald Hjärnes bestående bidrag till svensk historieskrivning: att fostra en ny generation historiker som arbetade i hans anda och steg för steg gjorde lärofaderns vetenskapliga resultat om främst den karolinska tiden inaktuella.

Att läsa: Harald Hjärne av Yngve Lorens, i Svenskt biografiskt lexikon, Häfte 91 och 92 (1971) och Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820-1920 (1964) av Rolf Torstendahl.

Lars Ericson Wolke är professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Fakta

Harald Hjärne 1848–1922

Verksamhet

Professor i historia vid Uppsala universitet.

Viktigaste verk

Samlade skrifter 1-4 (1931-40) och Karl XII – omstörtningen i Öst­europa 1697-1703 (1902).

Övrigt

Rysslandskännare.

Satt sammanlagt tolv år i andra kammaren.

Publicerad i Populär Historia 3/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också