Lydia Wahlström: Expert på gustavianskt

Under 1890-talet expanderade den svenska historieforskningen kraftigt, både i kvantitativa och kvalitativa termer. Till grund för utvecklingen låg inte minst Harald Hjärnes seminarium i Uppsala. Av de 50 doktorsavhandlingar i historia som ventilerades mellan 1891 och 1900 tillkom inte mindre än 42 i Uppsala.

Det var ett massivt manligt historikersamhälle som utvecklades under dessa år. Men under ytan skedde viktiga förändringar, där historievetenskapen breddades till att omfatta även kvinnliga studenter och forskare. En centralgestalt i denna utveckling var Lydia Wahlström.

I Nathan Söderbloms krets

Lydia Wahlström föddes i ett prästhem i Västerås och i hela sitt liv skulle hon vara en mycket aktiv debattör och skribent i kyrkliga frågor. Redan när hon 1888 kom till Uppsala drogs hon in i kamratkretsen kring den unge karismatiske, blivande ärkebiskopen, Nathan Söderblom. Hans livsbejakande teologi blev av stor betydelse för Lydia Wahlström.

Hon blev fil kand i Uppsala 1891 innan hon gick vidare till forskarstudier för den beundrade läraren Harald Hjärne; ”den dyrkade […] Store Harald”. År 1898 var avhandlingen Sveriges förhållande till Danmark 1788–89 färdig. Två år senare blev Lydia Wahlström Sveriges andra kvinnliga historiedoktor efter Ellen Fries (examen i historia 1883).

Expert på gustavianska epoken

Avhandlingen var grundad på en solid källforskning. Det var den gustavianska epoken som skulle bli föremål också för Lydia Wahlströms fortsatta forskningar. År 1907 kom en uppsats om Sveriges förhållande till Ryssland 1796, och 1914 gav hon ut boken Gustavianska studier.

Mitt under brinnande världskrig utkom hennes kanske främsta vetenskapliga arbete, studien om Sveriges förhållande till Storbritannien under det förra europeiska storkriget: Sverige och England under revolutionskrigens början (1917). År 1936 utgav hon den populärhistoriska boken Revolution och religion – ur den franska revolutionens själsliv.

I Bengt von Hofstens brev från 1809 års riksdag (1913), visade Lydia Wahlström tydligt sin källkritiska mognad i förordet. Hennes resonemang kring såväl källornas återgivande av privata samtal, som av hur de 1809 segrande kuppmännen senare kom att aktivt styra historieskrivningen om sin egen revolution är förda av en professionell och omdömesgill historiker.

Wahlström skrev om franska revolutionen

Som författare gjorde Lydia Wahlström en del nedslag utanför sina egentliga jaktmarker; den franska revolutionens och Napoleons epok. År 1907 utgav hon Erik Gustaf Geijer – en lefnadsteckning, en biografisk studie över den svenska historieforskningens nestor vid mitten av 1800-talet. Den boken grundlade Lydia Wahlströms rykte som en populärhistoriker av rang.

År 1905 utkom hon med den femtiosidiga skriften Den heliga Birgitta. I den tecknade hon, starkt lutad mot Henrik Schücks forskningar, bilden av en fosterländskt sinnad, rättrogen katolik och mönsterbildade kvinna och mor. Åren 1914–15 utgav hon två band med populärt hållna biografier i serien Svenskar från förra seklet.

Lydia Wahlström började skriva skönlitterärt

Men efter 1910-talet var Lydia Wahlströms bana som en forskande historiker i praktiken avslutad. Hennes fortsatta historiska författarskap resulterade visserligen i två tunga och läsvärda bidrag till samlingsverk – nämligen Tiden 1789–1815 i Världshistorien skildrad i dess kulturhistoriska sammanhang 7 (1928) och Gustavianska tiden i Sveriges historia genom tiderna 3 (1948) – men någon egen, självständig forskning kom hon aldrig mera att prestera.

Istället sökte sig Lydia Wahlström bort från den akademiska världen. Hon kände sig uppenbarligen främmande i den totalt manliga omgivningen. Typisk för situationen är hennes beskrivning av hur det kändes i Historiska föreningen. Hon skriver: ”där vågade jag rent av snart delta i diskussionerna, fast jag vanligen var ensam kvinna där”. Istället drogs Lydia Wahlström till det skönlitterära berättandet.

Studierektor vid Åhlinska flickskolan

Sin debut som romanförfattare gjorde hon 1918 och därefter följde en rad böcker. År 1920 utkom Sin fars dotter, en självbiografisk roman om studentskors liv, i vilken Harald Hjärne tillägnades en lätt identifierbar roll.

Lydia Wahlströms yrkesliv inriktades på skolvärlden, främst då Åhlinska flickskolans gymnasium i Stockholm där hon blev studierektor 1900. Här kom hon att stanna ända till sin pensionering 1934.

Samtidigt under­visade hon i många år vid Privata högre lärarinneseminariet. Åhlinska skolan blev vid förra sekelskiftet centrum för Sveriges kvinnliga historiker. Ellen Fries var studierektor där till sin död år 1900 och Sigrid Leijonhufvud latinlärare.

"Den svenska kvinnorörelsen"

Lydia Wahlströms politiska engagemang i kvinnosaks- och rösträttsfrågorna var omfattande med ledande roller i såväl Fredrika-Bremer-Förbundet som föreningar för kvinnlig rösträtt. Som historiker författade hon flera skrifter om den svenska kvinnorörelsens utveckling, främst boken Den svenska kvinnorörelsen (1933), ett pionjärarbete inom svensk historia.

Lydia Wahlströms kristna övertygelse och intresse resulterade i föredrag, debattskrifter och morgonböner i radion. Med ett på kristen tro grundat, djupt engagemang för mellanfolklig förståelse är det inte förvånande att hon från 1933 såg på utvecklingen i Tyskland med stor oro. Den oron kom till uttryck i en rad skrifter under krigsåren där hon behandlade såväl judarnas som de kristnas situation i Nazityskland.

Som föreläsare var Lydia Wahlström flitigt anlitad och i många år reste hon runt i landet med föredrag i såväl historiska, kvinnopolitiska som kyrkliga ämnen.

Förebild för kvinnliga akademiker

Lydia Wahlströms största betydelse låg tveklöst inom lärargärningen respektive rösträtts- och kvinnorörelsen, men även som historiker gjorde hon väsentliga insatser. Hennes avhandling och boken om svensk-brittiska relationer kring år 1800 har än i dag ett värde för historiker som sysslar med svensk utrikespolitik under den perioden.

Men kanske väl så viktig är hennes roll som förebild för yngre kvinnliga akademiker i allmänhet och historiker i synnerhet. För detta krävdes både kunskap och styrka, något som väl framgår av memoarerna Trotsig och försagd som 1949 blev hennes 25:e bok. Själv konstaterade Lydia Wahlström om sin gärning, apropå boktiteln, att ”trotset har ju alltid legat i öppen dag, medan försagdheten gärna krupit under en förklädnad”.

Publicerad i Populär Historia 4/2007