Svenska fort och fästningar
När det andra världskriget slutade i Europa i maj 1945 stod sovjetiska förband längs Östersjökusten, från Finska viken till Lübeck, och dessutom var Bornholm besatt av ryska trupper. Hotet från det besegrade Tyskland hade i Sverige ersatts av ett sovjetiskt hot, där fienden kunde komma från både öster och söder.
I den svenska försvarsplaneringen under det kalla kriget räknade man med möjligheten av en storinvasion över havet från Sovjetunionen och (från 1955) dess allierade inom Warszawapakten. Eventuellt kunde en sådan invasion också komma att kombineras med ett anfall över landgränsen i norr. Därför vidtogs motåtgärder inom det svenska försvaret, för att kunna hejda ett angrepp i först tre och sedan, när försvaret blivit svagare längre fram under det kalla kriget, i två riktningar, och därefter hålla ut till dess hjälp förhoppningsvis anlände från västmakterna.
Långt in på 1960-talet utgick man i Sverige också ifrån att ett anfall skulle föregås av insats av mindre, taktiska, kärnvapen. I dag, efter Sovjetunionens sammanbrott, vet vi att det inom Warszawapakten fanns en långtgående planering för den typen av kärnvapenanvändning i händelse av krig i Europa.
En grundläggande fråga för den svenska underrättelsetjänsten var hur många och hur stora fartyg som Sovjetunionen kunde disponera vid en eventuell kustinvasion av Sverige. Hur stora förband kunde föras över i en första våg och hur lång tid hade försvararna på sig att slå tillbaka dem innan en andra våg stormade iland?
När Sovjetmarinen på 1960-talet uppmärksammade ro-ro-fartygens transportmöjligheter, där lasten kunde lastas i och ur utan kranar, ökade kapaciteten väsentligt. Men för att kunna använda sådana fartyg måste en angripare snabbt erövra en hamn med tillräcklig urlastningskapacitet. En av de bästa hamnarna längs den svenska östkusten var Oxelösund. Här fanns stor kapacitet för urlastning och möjligheter att ta emot djupgående fartyg, eftersom Oxelösund var en viktig exporthamn för tunga järn- och stålprodukter.
Femörefortet Oxelösund började byggas 1960 och ingick i krigsorganisationen från 1964. Batteriet bestod av tre 7,5 centimeters kustartilleripjäser, tillverkade av Bofors med modellår 1957, vilket innebar att det var ett så kallat lätt kustartilleribatteri. Men det hade ändå den aktningsvärda räckvidden av tretton kilometer.
Skydden för pjäserna utgjordes av 70 millimeters pansarstål och var byggda för att kunna stå emot detonationen av en mindre kärnvapenladdning (motsvarande Hiroshimabomben 1945). Samtliga tre pjäser styrdes från den interna stridsledningscentralen, som var utrustad med målsökningsradar och periskop.
Alla fortets delar förbands av underjordiska gångar på sammanlagt 450 meter. Fortets yta inne i berget omfattade totalt 3 300 kvadratmeter. Till anläggningen hörde också skenmål i form av två ”kanoner” och en skenradar. Det var en gedigen anläggning, som kom att fungera under lång tid. Så sent som under 1980-talet genomfördes moderniseringsarbeten på fortet.
Femörefortet skulle i krigstid ha sjuttio mans besättning med egen försörjning av vatten, el och övriga förnödenheter. Alla luftintag var försedda med filter så att varken en kärnvapenattack eller ett anfall med kemiska vapen skulle kunna skada besättningen. Här skulle manskapet kunna hålla ut i upp till trettio dagar. I anslutning till en krigsförbandsövning byggdes två skyddsrum med plats för tio personer vardera, för den personal som utifrån skulle skydda fortet mot bland annat sabotage.
Efter det kalla krigets slut 1989–91 inleddes en snabb avveckling av det fasta kustartilleriet vid Femörehuvud och det bestämdes att fortet skulle rivas år 2003.
I sista stund räddades det emellertid som museum. Tack vare ett antal entusiaster är Femörefortet i dag ett av de få bevarade exemplen på Sveriges modernaste kustartilleriförsvar under det kalla kriget.
Leif Törnquist, Lars Ericson Wolke, Sten Olof Eriksson m fl
Fästningens långa historia
Ända sedan forntiden har människor byggt fästningar för att skydda sig mot objudna gäster. Från början var det vallar och gravar som fredade boplatser och samhällen. Så småningom tillkom palissader och torn, där skyttar kunde bevaka omgivningen. Under tidig medeltid användes även så kallat maskinartilleri, där tunga projektiler slungades iväg på mekanisk väg. Så kom borgarna av trä och sten, ofta anlagda på kullar, varifrån stormännen kunde bevaka och behärska sin trakt.
Från mitten av 1600-talet och hundra år framåt inträffade befästningskonstens storhetstid. Nu började man utveckla bastionssystem, med vallar och värn som i olika nivåer och steg skulle skydda mot attack och vinna tid åt försvararna. I Sverige var Erik Dahlbergh frontfiguren – en okonventionell fortifikatör som gärna använde sig av runda torn och kanoner placerade i flera våningar.
Under 1800-talet gick den tekniska utvecklingen snabbt. Befästningarna hann ibland inte ens blir färdiga innan de var omoderna. I början av seklet, efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland 1808–09, bestämdes att en centralt belägen fästning, Karlsborg, skulle uppföras i det inre av landet. Här skulle även finnas plats för kungafamiljen, regeringen, guldreserven och kronjuvelerna om det blev krig. Men när fästningen var klar, efter en byggtid om nittio år, var centralförsvarstanken för länge sedan förbrukad och Karlsborg omodernt.
Det befästa försvaret flyttade istället till kusterna och ner i bergrum. År 1900 påbörjades bygget av Sveriges starkaste fästning någonsin: Boden. Fästningen låg strategiskt till i norr, nära finska gränsen. I hundra år skulle Bodens fem artillerifort fungera som en viktig länk i försvaret av Sverige.
Om kriget kom skulle det komma från öster, resonerade man, och byggde under andra världskriget ut försvaret i det yttre av Stockholms skärgård. Skånes stränder befästes under samma tid med en bunkerlinje för kulsprutor, kallad Per Albin-linjen, efter statsminister Per Albin Hansson. Som skydd för Oxelösunds viktiga djuphamn byggdes Femörefortet och norr om Härnösand upprustades den gamla Hemsö fästning till det svenska kustförsvarets största anläggning.
Den tekniska utvecklingen under och efter andra världskriget ledde till att befästningarna fick en alltmer komplicerad utrustning. Inte minst hotet om kärnvapenattacker ställde höga krav på skydd mot markskakningar, radioaktivitet och värmestrålning. I Säve, världens första bergshangar för stridsflygplan, sprängdes i början på 1950-talet en 22 000 kvadratmeter stor hall som skulle kunna motstå kärnvapenattacker.
Nu började man också inse att det inte var lämpligt att, som i Stockholm, ha en örlogsbas mitt inne i den tätbefolkade huvudstaden. I slutet av 1960-talet flyttade därför flottans fartyg och personal till den nya, toppmoderna anläggningen på Muskö i Stockholms södra skärgård – en underjordisk örlogsbas som från landsidan endast kunde nås via en tre kilometer lång tunnel.
Anna Larsdotter
Muskö
Under kalla kriget byggdes en av världens största underjordiska örlogsbaser i urberget vid Muskö utanför Stockholm.
Bodens fästing
Bodens fästning är Sveriges största sammanhängande fästningsanläggning. Kärnan utgörs av de fem artilleriforten, men därutöver finns cirka 1 200 befästningar av olika slag.
Säve berghangarer
En tidigare topphemlig underjordisk anläggning med världens första berghangar för stridsflygplan och en större hangar anpassad för kalla krigets kärnvapenhot.
Hemsö fästning
Hemsön har i århundraden haft strategisk betydelse. Fästningen, med sitt imponerande befästningsverk, var kustförsvarets största anläggning och är den enda bevarade i sitt slag.
Femörefortet
Kustartilleribatteriet vid Femörehuvud byggdes under kalla kriget för att skydda den viktiga hamnen i Oxelösund.
