Sista skottet från fästningen
Under hela förra seklet var det principen om centralförsvar som genomsyrade militärt strategiskt tänkande. Karlsborgs fästning på en udde i Vättern var diamanten i det svenska försvaret.
Under senare delen av 1800-talet började man dock alltmer vända blickarna mot norr. Malmfyndigheterna i Kiruna och Gällivare tilldrog sig internationellt intresse. Ett engelskt bolag, The Swedish and Norwegian Railway Company Ltd, startade med hjälp av holländska finansmän järnvägsbygget mellan Luleå och Narvik. Samtidigt byggde ryssarna järnväg norrut genom Finland. Denna utbyggnad misstänktes vara en förberedelse för en invasion av norra Sverige.
Detta gjorde att politiker och militärer började förorda ett fast försvar i norr. År 1885 lades den första riksdagsmotionen rörande behovet av en fästning i Norrland, men längre än så kom man inte. Kostnaderna ansågs alldeles för höga.
Statsministern hotade avgå
Två år senare uppdrogs åt generalstaben att bedöma området ur försvarsstrategisk och ekonomisk synvinkel. Man rekognoserade terrängen mellan Torne och Lule älvar varje sommar och kunde 1891 göra en topografisk-ekonomisk redovisning av området. Undersökningarna resulterade i ett militärt förord för Boden.
Efter många och omsorgsfulla utredningar enades man slutligen i 1897 års parlamentariska befästningskommitté om att Boden var den lämpligaste platsen för fästningen.
Riksdagsbehandlingen av kommitténs förslag blev utdragen. I första kammaren rådde ingen större tvekan om i vilken riktning beslutet skulle gå. Där blev siffrorna 125 för och 14 mot byggandet. I andra kammaren var ledamöterna däremot betydligt mer tveksamma.
Statsminister Boström, som ändå kände sig ganska säker på riksdagens bifall, sade bland annat:
– Ty tro, mina herrar, jag anser denna fråga så viktig att i samma stund jag kommer på det klara med att den icke omfattas av svenska riksdagen, då vill icke vidare jag stanna kvar på denna plats.
Andra kammaren röstade mot fästningsbygget med röstsiffrorna 135–87, men sammanlagt blev beslutet år 1900 ett ja till fästningen med siffrorna 212–149. Det var ett stort och viktigt beslut för Boden. Från att ha varit en liten by på landet växte orten kraftigt, först som järnvägsknut 1894 och nu som en ort av stor militärstrategisk betydelse. Boden blev år 1898 municipalsamhälle med 2 500 invånare.
Fem bergfort
Måndagen den 20 maj 1901 gjorde arbetslagen sin första arbetsdag och därmed var fästningsbygget igång. Lagens första uppgift blev att bygga vägar till bergen som omger Boden. Senare sattes spadar och hackor i jord och berg för att under den närmaste tioårsperioden bygga de stora befästningarna.
I fästningen kom att ingå fem bergfort och ett antal mellanbefästningar. Samtliga bergfort – Mjösjöberget, Gammelängsberget, Degerberget, Åberget och Rödberget – byggdes under 1900-talets första decennium. Arbetsstyrkan uppgick till cirka 900 man och de allra flesta rekryterades i Boden och dess omgivningar. En av byggarna hette Artur Johansson och var bara 16 år 1901 när han var med och byggde Rödberget.
– Det var tungt, vi hade ju bara hackor och spett och drev ner borrarna med slägga och sedan sköt vi. Därefter var det bara att frakta ut sprängmassorna med kärra. Dåligt betalt var det också, ungefär 3:50 om dagen för tio timmars arbete, har Johansson berättat.
Meningen var att fästningen skulle ha tre huvuduppgifter. Dels skulle den vara en spärrfästning. Vid den tiden fanns det bara en fast broförbindelse över Luleälven – Trångforsbron i Boden. Dels skulle fästningen fungera som operationsfästning där förband kunde genomföra räder mot fienden och ha fästningen som bas. Den tredje uppgiften bestod i att vara en förrådsfästning. I seklets början var norra Sverige inte särskilt välförsett med mat och förnödenheter för manskap och hästar.
Svenska, tyska och franska kanoner placerades på forten. Kanonerna i sin tur skyddades av pansarkupoler, och dessa kördes vintertid på vattenspolade vägar upp till forten med häst och släde. Kupolerna vägde vardera 25 ton och det krävdes 30 hästar för att släpa upp dem!
Arbetena gick snabbt framåt och redan den 15 januari 1907 sköt det först färdiga fortet, Mjösjöberget, sin premiärsalva med fästningsartilleriet.
För att bemanna fästningen och försvara den nya utposten krävdes trupper.
Infanteriregementet I 19 flyttades från Notviken i Luleå till Boden. Ingenjör- och artilleriregementena Ing 4 (nuvarande Ing 3) och A 8 sattes upp. Det blev nödvändigt att jämsides med bergforten också bygga kasernanläggningar, bostäder och manskapsmässar. Sprängstenen från forten användes vid bygget av kasernerna i Boden, vilka också tillkom under seklets första årtionde. Därmed hade Boden vuxit från 3 000 invånare 1901 till drygt 4 500 år 1910.
Storstrejken drabbade bygget
Arbetarrörelsens politiska framväxt påverkade också fästningsbygget i Boden. År 1902 utbröt strejk i Sverige. Boden blev den politiska stridens obestridliga centrum i övre Norrland. 500 arbetare lade ner arbetet under de tre dagar som strejken varade och samtliga var anställda vid Bodens fästning. Fästningsarbetarna krävde högre lön för det slitsamma och tunga arbetet. I en skrivelse till chefen för Kungliga Fortifikationen skrev man följande:
”Här uppe där livsnödenheterna är högt uppskruvade, kunna vi icke efter nuvarande förhållanden finna oss uti, utan måste om icke vår billiga anhållan bifalles, söka vår utkomst på andra platser ...”
Det blev avslag på anhållan. Vid 1909 års storstrejk gick åter över 500 fästningsarbetare ut i strejk. Den här gången var man bättre organiserade. Det fanns också militanta inslag bland arbetarna. En ordförande i en kommitté föreslog att de strejkande på natten skulle bryta sig in i landstormsförrådet och förse sig med vapen. Beväpnade skulle de omringa samtliga förband i Boden och därefter påbörja sin marsch söderut.
Av detta blev dock intet och storstrejken blev ett stort nederlag för arbetarna. Förutom att merparten av dem som deltagit avskedades, revs kollektivavtalen upp och ersattes av personliga avtal. Några förändringar i lönevillkoren blev det inte.
För lång mobiliseringstid
Bodens fästning består inte enbart av de fem bergforten. I mellanrummen mellan bergen byggdes ett fyrtiotal infanteriskansar, så kallade korvar. Under 1910-talet byggdes också ett antal flankeringsbatterier vilket gjorde att fästningsanläggningarna kom att te sig som en sluten fortgördel med infanteri och artilleri i mellanrummen. Det var först under första världskrigets senare del som ”Bodens fästning” blev ett begrepp.
Vid tiden för första världskrigets utbrott var det dags att testa fästningens motståndskraft med en övning. Under ledning av översten Bror Munch lyckades ett skånskt kavalleriregemente, infanteri och en skidlöpartrupp lamslå fästningen.
Avsikten med övningen var att undersöka om en tänkt rysk flygande kolonn, som utan föregående krigsförklaring hade gått över gränsen, skulle kunna överrumpla Boden och förorsaka oersättlig skada.
Övningen ägde rum en vårvinterdag 1913. Resultatet blev katastrofalt för befästningarna vid Boden. Elverket i Ljuså besattes liksom järnvägsstationen, järnvägsbron, tygstationen och vattenverket. Kommendanten i Bodens fästning, general Lars Tingsten, tvingades på trappan till kommendanthuset erkänna sig besegrad. Erfarenheten var bland annat att mobiliseringstiden för att få fästningen på krigsduglig fot var alldeles för lång.
När vi i dag lite småleende betraktar fästningen och undrar hur den skulle fungera i händelse av krig i våra dagar, ska vi ha i minnet att den planerades och byggdes för den krigskonst som gällde under gevärseldens och granatkarteschens tid i början av 1900-talet.
Blev omodern
Under mellankrigstiden moderniserades fästningen långsamt och instruktionerna för hur fästningen skulle brukas ändrades med jämna mellanrum. När det sedan blev allvar vid andra världskrigets utbrott visade det sig snart att fästningen skulle ha en begränsad funktion för den händelse Sverige skulle bli indraget i kriget.
Under kriget 1939–45 var forten naturligtvis fullt bemannade. I Rödbergets fall rörde det sig om cirka 260 artillerister, 240 infanterister och 100 ingenjörssoldater som de facto bodde i forten. Från början värmdes forten med vedkaminer och vedspisar men ersattes senare av en centralvärmeanläggning som eldades med ved och kol. Centralvärmen fungerade någorlunda hyggligt.
När den tyska Engelbrechtdivisionen på sommaren 1941 skulle transiteras med tåg från södra Norge till krigsskådeplatserna i norra Finland, höjdes beredskapen avsevärt i Boden. Vid stationen Boden Södra utspisades då 15 000 tyska soldater och officerare under sträng beredskap.
– Alla forten hade riktat in sina kanoner mot Boden Södra och kunde på given signal ha utlöst eldsamling över stationsområdet och då hade det inte blivit mycket kvar av dem som stod där, berättar översten Börje Furtenbach.
Guldreserven
Delar av Sveriges förmögenhet, den svenska guldreserven, har i många år förvarats i Bodens fästning. Den låg i ett bergrum i Degerbergsfortet och där har den sannolikt legat sedan andra världskriget.
År 1982 var Börje Lahti fortväbel i Degerbergsfortet i Bodens fästning. Fortväbeln var det befäl som hade den dagliga tillsynen över fästningen vad gällde all funktion utom den rent vapentekniska. En dag kom tre stora lastbilar med poliseskort upp till fortet.
– De kom helt utan förvarning, men jag hade något år tidigare fått nys om att det var just guldreserven som fanns bakom den larmade pansardörren mitt i fortet, så jag misstänkte att det var den de skulle hämta, berättar Börje Lahti.
När den tjocka pansardörren och grinden innanför öppnades, såg Lahti för första gången bergrummet.
– Där inne stod trälådor av fisklådors storlek staplade från golv till tak. Guldet i varje låda vägde cirka 20 kilo. De tre chaufförerna började köra ut lådorna till de väntande lastbilarna. Riksbankens tre man, som var beväpnade med pistoler i armhålshölster, var posterade i gångarna ut till bilarna så att de hela tiden hade uppsikt över lastningen. De höll faktiskt på en hel dag, berättar Lahti.
– Lastbilarna hade vita förarhytter och ett stort ”R” målat på taket, för att den helikopter som följde transporten från Boden till Stockholm lättare skulle kunna bevaka bilarna, tror Lahti, som uppskattar värdet av den guldlast bilarna förde med sig till Stockholm till 700–800 miljoner kronor.
Guldreserven flyttades därför att dygnetruntbevakningen av Degerbergsfortet upphörde 1982 och då kunde man ju inte fullt ut garantera att guldreserven var i säkert förvar, menar Börje Lahti.
Turistmål
När ljudet från kanonsalvan från Rödberget tystnat på nyårsafton 1997 stängdes det sista av de fem bergforten och Försvarsmakten tog sin hand från dem. För Bodens kommun är det dock oerhört viktigt att forten får ett framtida liv. Vad hade Boden varit om inte riksdagen för snart hundra år sedan beslutat att bygga en stark militär stödjepunkt i detta lilla municipalsamhälle.
De militära anläggningarna i Sveriges största garnisonsstad har naturligtvis satt kraftiga spår i Bodens utveckling och fästningen med fort och flankeringsbatterier är ett givet framtida turistmål. Lika viktigt är det att för framtida släkten bevara och visa hur denna unika fästning byggdes och verkade under ett helt sekel.
I juni i år lät regeringen byggnadsminnesförklara Bodens fästning, vilket bland annat innebär att Åberget och Rödberget kommer att bevaras i sin helhet medan de övriga bergforten stängs, men bevaras till det yttre.
Byggnadsminnesförklaringen innehöll inte några pengar till drift och underhåll. I höst förhandlar man om huvudmannaskapet och hur fästningen skall kunna utnyttjas i framtiden. Kommunen siktar på att skapa någon form av militärhistoriskt besökscentrum i Rödberget redan nästa år – där anser man att Bodens fästning kan bli ett viktigt turistmål.
Anders Björhammar har Boden som bas för sin verksamhet som frilansjournalist och TV-producent.
