Karlsborgs fästning
Varje besökare som i dag närmar sig Karlsborgs fästning får en tydlig förnimmelse av kraft och styrka från de väldiga murarna och bastionerna, som mot landsidan skär av udden ut i Vättern. Det är inte utan orsak. Innanför slutvärnet med sin 700 meter långa mur skulle såväl besättningen med sina personliga ägodelar som riksregalier och riksbankens skatter kunna skyddas, utom räckhåll för fiendehand.
Vid slutvärnet skulle, om inte förr, en angripare hejdas och slås tillbaka. Med Karlsborg som utgångspunkt skulle inträngande fientliga trupper drivas ut ur landet i ett mäktigt motanfall. Karlsborg var under hela 1800-talet tänkt att bli det nav kring vilket hela landets försvar skulle grupperas. Orsaken till att försvarsplanerarna kastade sina blickar på denna udde i Vättern vid Rödesund stod att finna i katastrofen 1809.
Genom nederlaget i kriget mot Ryssland 1808–09 hade Sverige inte bara förlorat den östra rikshalvan, Finland, utan även Åland och de östligaste delarna av Västerbottens län. Ryska trupper hade dessutom under några veckor ockuperat Gotland, de hade erövrat Umeå och gjort räder mot Roslagen. Medan det gamla hotet från Danmark–Norge avvärjdes genom den framtvingade unionen med vårt västra grannland år 1814 kvarstod försvarsfrågan i öster som olöst.
Hur skulle det lilla Sverige kunna mobilisera tillräckligt med försvarskraft för att möta en angripare som kunde komma över havet och landstiga på platser längs hela den långa ostkusten? Tidigare försvarsplaner mot öster hade byggt på att bromsa ett ryskt anfall med hjälp av fästningen Sveaborg i inloppet till Helsingfors. Men nu hade Sverige att möta en potentiell fiende som satt så långt västerut som på de åländska skären ett stenkast från Grisslehamn och föga längre från självaste Stockholm.
Ett alternativ var naturligtvis att bygga fästningar och värn längs hela gränsen och då i första hand längs kusten. Så skedde också till en del, men det stod tidigt klart att det inte kunde vara den allena saliggörande lösningen på landets försvarsproblem. Det kunde av ekonomiska skäl aldrig bli fråga om att bygga tillräckligt många fästningar längs gränserna, för att försvaret skulle bli heltäckande. Dessutom fanns det knappast soldater nog att fylla en sådan mängd fästningar. Ett fientligt anfall kunde också komma så pass överraskande att motståndaren fick fotfäste i landet, innan ett svenskt försvar hade kunnat organiseras. I det läget krävdes det något att falla tillbaka på.
Detta är bakgrunden till den tanke som 1809 väcktes av dåvarande statsrådet Baltzar von Platen. Denne Göta kanals fader spann därmed vidare på sina tankar om de centrala landsdelarnas betydelse för landets kommunikationer och försvar. Kopplingen mellan kanalen och en stor fästning i det inre av landet var tydlig. Vattenvägen tvärs över Sverige var en förutsättning för de snabba kommunikationer som krävdes för att föra trupper till och från den planerade centralfästningen.
I ett memorandum från oktober 1809 förespråkar han att ”landets stridskrafter bör vara baserade i landets inre, mest fruktbara och tätast befolkade delar”. Därmed var tanken på ett försvar koncentrerat till rikets centrala regioner väckt. Många skulle snart komma att vidareutveckla von Platens idéer.
År 1819 inleddes byggnadsarbetena vid Vanäs udde. Efter flera planer och utkast fastställdes 1835 ett förslag av löjtnanten Johan af Kleen. Han hade hämtat inspiration från Tyskland och föreslog att udden genom ett slutvärn skulle skäras av från strand till strand vid sin bas. Slutvärnet skulle stödjas av vallgravar, bastioner, kurtiner och kaponjärer. Det var ett sinnrikt system som skulle skapa ett djupförsvar framför slutvärnet.
Efter inte mindre än 22 års arbete stod det väldiga slutvärnet med sina 680 meter färdigt år 1866. Mot fronten var då inte mindre än 263 kanonportar riktade. Hela fästningen skulle bemannas av mellan 6 000 och 8 000 man. Vid ett besök år 1832 passade kung Karl XIV Johan på att döpa om fästningen från Vanäs till Karlsborg.
Under hela 1800-talet fortsatte förstärkningsarbetena, för att motverka eldvapenutvecklingen med allt kraftigare belägringsartilleri. År 1889 började man uppföra permanenta verk, delvis insprängda i berget, på Vaberget 5 kilometer väster om Karlsborg.
Men trots det blev Karlsborg aldrig det centrum i ett större fästningskomplex som det en gång var tänkt. Ekonomin satte stopp för det och istället fick Karlsborg stå på egna ben.
Till Karlsborg skulle regeringen kunna fly i ett krigsläge, här skulle riksdagen sammanträda i fästningskyrkan (som dimensionerades för att kunna fungera som plenisal) och här skulle guldreserven lagras. Först år 1909 togs konsekvenserna av vapenutvecklingen och fästningen förklarades färdigbyggd, 90 år efter det arbetena påbörjades. Ytterligare ett steg togs med 1925 års försvarsbeslut då Karlsborg upphörde att vara krigsfästning. Under resten av 1900-talet blev Karlsborg istället landets, efter Boden, största utbildningsgarnison.
Tanken på ett så kallat centralförsvar var inte unikt i det tidiga 1800-talets Europa. Tvärtom hade den tillämpats i flera länder under de pågående napoleonkrigen. Grundidén med centralförsvarsprincipen var att försvararna skulle dra sig tillbaka till en centralt belägen fästning, istället för att möta fienden vid gränserna. Den således djupt inne i landet lockade fientliga styrkan skulle tvingas ta sig ända till fästningen och därmed bokstavligt talat för varje steg förlora lite av sin anfallskraft. Väl framme vid fästningsmurarna skulle den hejdas, innan försvararna, som hade fått tid på sig att mobilisera sin fulla kraft, gick till motanfall och drev de nu utmattade fientliga trupperna ut ur landet.
En sådan försvarsprincip innebar att man medvetet släppte in fienden i det inre av landet, med allt vad det innebar av att utsätta delar av den egna befolkningen för krigets fasor och kanske även ockupation. Men detta bedömdes ändå som ett mindre dåligt alternativ än ett fåfängt försök att möta fienden vid gränsen eller kusten med otillräckliga resurser och därmed indirekt bädda för ett säkert nederlag.
Sekreteraren i den kommitté som 1819 tillsattes för att utreda centralförsvarstanken, överstelöjtnant Johan Petter Lefrén, formulerade sina tankar på ett klart sätt:
”Fördelarna med försvarskrig i de inre delarna av eget land vilar på det enkla axiomet, att krigsoperationernas kraft avtager då operationslinjen tilltager. Den försvarande bör inledningsvis välja motståndarens transporter till mål för sina operationer och sorgfälligt undvika alla avgörande bataljer till dess fienden hunnit fördjupa sig långt in i landet och hans armé försvagats.”
Sju år tidigare hade dessa tankar drivits till ytterlighet i ryssarnas försvar mot Napoleons invaderande jättearmé. Resultatet blev en katastrof för fransmännen, men också ett förhärjat Ryssland och svåra lidanden för den ryska befolkningen.
Det fanns dock en viktig skillnad mellan Ryssland 1812 och Sverige 1819. I Sverige var det aldrig frågan om att med den brända jordens taktik på ryskt manér härja och skövla sitt eget land för att försvåra för förföljarna att försörja sina soldater och hästar. Istället skulle själva avståndet göra sitt för att trötta ut angriparen och försvåra tillförsel av utrustning och förstärkningar från hemlandet.
Men Karlsborg skulle inte stå ensamt. Två sidofästningar vid Jönköping respektive Askersund, var planerade men kom aldrig till utförande. Dessutom stödde sig försvaret på en rad andra fästningar ute i landet.
I väster fanns visserligen äldre men ännu fungerande kustfästningar som Marstrand och Nya Älvsborg, medan Eda skans vaktade landgränsen i väster. Alla tre var dock gamla och skulle snart falla för åldersstrecket.
Längre norrut fyllde Frösö skans samma funktion och i stockholmstrakten fanns fästningskomplexet kring Vaxholm och Oxdjupet. Vid mitten av 1800-talet byggdes en serie fästningsanläggningar och värn norr och söder om huvudstaden, för att skydda den mot angrepp från landsidan.
Alltsedan centralförsvarstanken hade sett dagens ljus, hade diskussionens vågor gått höga om huvudstadens försvar. För många var det otänkbart att utan strid lämna Stockholm åt en angripare, varför befästningsarbeten inleddes även runt huvudstaden i anslutning till krimkriget på 1850-talet, trots att man hela tiden byggde på Karlsborg.
Kring sekelskiftet 1900 påbörjades två nya stora byggnadsprojekt, dels omfattande påbyggnader på tidigare fästningsanläggningar i Karlskrona skärgård, dels från 1901 det stora fästningskomplexet kring Boden som ett lås för övre Norrland.
Det finns forskare som hävdar att centralförsvarstanken inte enbart var knuten till Karlsborg, utan att till exempel Frösön skulle fylla en liknande funktion som centralförsvarspunkt för försvaret av mellersta Norrland i händelse av en rysk landstigning i trakten av Sundsvall.
På motsvarande sätt blev Boden en centralförsvarsfästning för övre Norrland. Karlsborg skulle inte längre vara en centralförsvarsfästning för hela landet, men väl för de södra och centrala delarna av landet, vilket var nog så viktigt.
Man kan knappast se Karlsborgs fästning isolerad från byggandet av Göta kanal. Dels var kanalens skapare Baltzar von Platen den som kom med idén till centralfästningen, dels var kanalen som kommunikationsled själva förutsättningen för tillkomsten av fästningen. Vattenvägarna var ju vid denna tid strax före järnvägarnas tillkomst, de viktigaste och snabbaste kommunikationslederna. Baltzar von Platen uttryckte det nära sambandet mellan kanal och fästning i meningen: ”Vanäs är alltså medelpunkten för landets försvar och denna punkt är upptäckt genom Göta kanal, den utvecklas genom Göta kanal”.
