Saxo Grammaticus – sekreteraren bakom Hamlet

Lund var i slutet av 1100-talet en dansk stad. Domkyrkan reste sig som en jätte över de omkringliggande låga husen. Resenärer som besökte staden torde ha imponerats av den långa paradgatan, Torggatan (i dag Stora Södergatan), som ledde fram till torget där domkyrkan låg och ännu ligger. Inom stadens vallar fanns många andra kyrkor, och vid domkyrkan låg ärkebiskopens palats.

Vid den här tiden hette den danske ärkebiskopen Absalon. Han var Nordens mäktigaste kyrkoman och en durkdriven politiker. Vid hans sida fanns Saxo, den lärde sekreteraren och historieskrivaren som skulle sprida ära kring ärkebiskopens namn och hela Danmark för sekler framöver. Saxos litterära mästerverk på latin, Gesta Danorum (»danernas bedrifter«) utgörs av 16 böcker som skildrar danskarnas historia från en avlägsen sagotid till slutet av 1100-talet.

Angersfragmentet unikt fynd

Någon fullständig handskrift har inte återfunnits, endast fragment. Det utförligaste och viktigaste är det så kallade Angersfragmentet, uppkallat efter den franska fyndorten Angers. Det består av fyra blad, skrivna på både fram- och baksidorna och hittades av en slump år 1863.

Efter ett drygt decennium insåg forskarvärlden fyndets värde. De till synes oansenliga pergamentsidorna, använda som inbindning, utgjorde en unik skatt. Inte nog med att de fyra bladen var från Saxos egen livstid, de innehöll också författarens egna rättelser och tillägg i texten. Det var en liten del av hans personliga arbetsexemplar som hade bevarats för eftervärlden.

Denna typ av medeltida källmaterial är extremt sällsynt, och såvida Saxo inte höll sig med en okänd sekreterare är det hans egen handstil som återfinns på sidorna. Sedan 1878 förvaras Angersfragmentet i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.

Tryckta utgåvan nära Saxos original

Tack vare att man kan jämföra de fåtaliga sidorna från Angersfragmentet med den första tryckta upplagan av Gesta Danorum, den danske teologen och författaren Christiern Pedersens utgåva från 1514, har det gått att fastställa att den förlaga som Pedersen använde låg nära Saxos original.

I förordet har Pedersen angett att texten han har använt lånats ut av ärkebiskopen Birger Gunnersen i Lund. Alltså fanns åtminstone en handskrift fullständigt bevarad fram till början av 1500-talet. Men därefter försvann den.

Christiern Pedersen hade svårt att över huvud taget få fram en handskrift att utgå ifrån. Han hörde av sig till många potentiella ägare av Saxos verk, men endast Birger Gunnersen kunde ge honom ett positivt svar. Alla senare utgåvor av Saxos historieverk utgår därför från Pedersens tryckta version.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

I början av 1500-talet riskerade alltså Saxo och Gesta Danorum att falla i glömska. Om inte Christiern Pedersen hade gjort stora ansträngningar för att ge ut verket hade det inte överlevt. Efter Pedersens version, med titeln Danorum Regum Heroumque Historiae (»danernas kungars och hjältars historia«) kom raskt flera. Plötsligt blev Saxo intressant. Under de sekler som följde kom nya utgåvor med jämna mellanrum.

Gesta Danorum nationalistiskt verk

Varför lockades renässans- och barockerans människor så av Saxo och hans mastodontverk om danernas historia? När verket beställdes av ärkebiskop Absalon skedde det mot bakgrund av Danmarks politiska läge i slutet av 1100-talet. Tendensen i flera av historierna i verket är prodansk och antitysk.

Samma tendens framträder i den samtidige danske historieskrivaren Svend Aggesens verk. Det var en strömning i tiden, och Absalon, som uppmuntrade både Svend Aggesen och Saxo, var själv mycket dansksinnad. Detta bör ha appellerat även till läsare på 1500-talet, och än mer under de sekler som följde, då nationalstaten Danmark tog allt fastare former. I Saxos gamla hjältehistoria fanns mycket att glädjas över.

Slutet av Gesta Danorum är inte bara prodanskt, det framställer även Absalon och kung Valdemar (»den store«) som hjältar. Mycket talar för att Saxo var den »klerk« som Absalon nämner i sitt testamente – de två stod varandra nära. Saxos historia var till stor del också ärkebiskopens.

Avslutades efter Absalons död

Den ger oss ingen sann bild av den politiska situationen i 1100-talets Danmark, men den gav legitimitet åt Absalons verksamhet och position som ärkebiskop och sätter in honom i slutänden av en lång kedja av framgångsrika danska makthavare.

Ett så omfattande verk tog tid i anspråk. Saxo anger varken när han inleder eller när han avslutar sitt arbete, men Svend Aggesen berättar omkring år 1190 att Saxo var sysselsatt med en bok om kung Sven Estridssons söner, en historia som återfinns i Gesta Danorum. Det är möjligt att Saxo då hade hållit på med projektet i flera år, kanske från mitten av 1180-talet.

Mot bakgrund av vad som står i förordet, som bör ha skrivits sist, avslutade han inte verket förrän tidigast år 1208. Absalon hade då varit död sedan 1201, och Saxo tillägnar historieverket dennes släkting och efterträdare, ärkebiskop Anders Sunesen, och kung Valdemar II Sejr.

Saxo Grammaticus läste Vergilius

Om personen Saxo är nästan inget känt utöver det man kan läsa sig till genom att studera Gesta Danorum och omständigheterna kring detta verk. Saxos tillnamn Grammaticus (»den lärde«) är sentida. Ett äldre tillnamn, som ges honom i Vetus Chronica Sialandie (»gamla Själlandskrönikan«) är »den långe«. Han kan alltså ha varit ovanligt reslig.

Säkert är att Saxo var beläst. Han kände till flera kända antika böcker och historieverk, och lät sig inspireras av dem. Han lånade uttryck av Vergilius och andra romerska författare, och ofta framhålls förebilden Valerius Maximus, verksam på 30-talet e Kr. Denne hade ett moraliserande anslag, vilket också Saxo stundtals har. I dag räknas hans äldre romerske kollega som en tämligen medioker författare.

Utifrån Saxos sätt att skriva latin har vissa bedömare fört fram teorin att han fått utbildning i Frankrike. Han var under alla omständigheter en duktig skribent.

Moralism och uppdiktade historier

Saxos litterära stil kan enklast beskrivas som påträngande. Han är allt annat än neutral i sina framställningar och går gärna in med pekpinnar och kommentarer när han tycker att de personer han skriver om beter sig klandervärt eller uppseendeväckande. I vissa fall fabricerar han händelseförlopp, som i fallet med Absalons ärkebiskopstillträde.

Inget av detta hyllas när en nutida författare gör så, tvärtom. En modern läsare vill inte få skrivet på näsan vad en historiker anser om sina huvudpersoners agerande. Som exempel kan anföras en passage i första boken (1,7,1). Här skriver Saxo om Oden och Frigg. Saxo, liksom den isländske kollegan Snorre Sturlasson, uppfattade asagudarna som människor, inte som gudar, och behandlade dem som forntida kungagestalter eller hjältar. På så vis kunde de gamla gudaberättelserna fortleva och återanvändas som källmaterial, trots att både författarna och deras läsare var kristna.

Läxade upp gudarna

Enligt Saxo var Oden en så framstående person att vissa felaktigt började tro att han var gudomlig, något som Oden inte klagade över. Dennes anhängare sände honom en gyllene staty som gåva. Frigg imponeras mest av guldet den är prydd med, och hon vill ha det för egen del. Saxo låter Oden framstå som en dumstolt och högmodig individ, Frigg som hagalen och tjuvaktig.

Med Saxos ord var Frigg »sannerligen inte en kvinna som hade gjort sig förtjänt av att bli hustru till en gud! Men, å andra sidan, kan man väl inte annat säga än att den hustrun var precis vad en sådan gud förtjänade« (artikelförfattarens översättning).

Tack vare Saxos förnumstiga och moraliserande kommentarer om än det ena, än det andra kommer han märkvärdigt nära sin text. Trots att det ligger drygt åttahundra år mellan författaren och hans nutida läsare lyckas han överbrygga tidsspannet och sätta sitt pekfinger på den rad man läser och knacka med det för att visa gillande eller ogillande.

Man kan nästan höra honom när han retar sig på uppkomlingarna och tycker att det är rätt åt dummerjönsarna att det går illa för dem. Samtidigt som han är moraliskt indignerad över vissa historiska personer gör han sitt bästa för att hålla huvudet kallt. Ibland framträder ögonblick av omutlig klarsyn. Saxo »köpte« mycket som senare historiker har avfärdat som sagor eller övertolkningar, men han gick inte på vad som helst.

Ett exempel finns i bok 6 (6,5,2). Här redogör Saxo för sagohjälten Starkads härkomst. Han gör gällande att den storvuxne och modige hjälten kommer från gränstrakterna vid Sverige, och han avfärdar »ett osant och mycket utbrett rykte [som] har lett fram till några helt orimliga och i grund och botten otrovärdiga detaljer om hans födsel. Det finns nämligen en del som berättar att hans föräldrar var jättar.«

Enligt ryktet skulle pojken rentav ha fötts med alldeles för många lemmar och varit vanskapt på grund av sin härkomst, något som guden Tor skulle ha rått bot på. Ett sådant styggt rykte om den hedervärde Starkad kan Saxo inte förmå sig att tro på, och han tar kraftigt avstånd från fantasierna.

Amlethus blev Shakespeares Hamlet

Den av Saxos historier som har fått störst betydelse handlar om Hamlet, av Saxo kallad Amlethus (på danska Amled). Han förekommer i bok 3 och 4, och berättelsen om honom kom att bli odödliggjord av William Shakespeare. Den engelske dramatikern kom emellertid inte i kontakt med den danske prinsen genom att läsa Gesta Danorum. Historien hade redan fått spridning på grund av sin tragik och blodighet, inslag som kittlade många 1500-talsläsare.

Den italienske författaren Matteo Bandello (1485–1561) förde berättelsen vidare i novellform. Hans arbete översattes och bearbetades i sin tur av fransmannen François de Belleforest och nådde sedermera Shakespeare. Den som kan sin shakespearianska Hamlet kan lätt känna igen sig i Saxos version, mellanleden till trots.

Shakespeares Hamlet innehåller inte lika mycket förhistoria som Saxos berättelse, som tar sin början långt innan Amled föds. En del karaktärer som återfinns hos Shakespeare förekommer inte alls hos Saxo. Detta gäller exempelvis Ofelia, den kvinna som Shakespeares Hamlet älskar.

Avfärdas som historisk källa

Historieintresserade har i århundraden studerat Gesta Danorum. Trots Saxos försök till källkritik, som i fallet Starkad, har han sedan länge avfärdats som historiker. Han förlitade sig alltför mycket på sagor och tveksamma uppgifter som inte har gått att belägga, eller som har visat sig felaktiga när de har granskats. I flera fall har han helt enkelt hittat på.

En individ som Starkad, som skulle ha levt på 700-talet, omnämns i flera källor, men trots detta kan han omöjligen beläggas och måste på grund av bristande samtida källmaterial avfärdas, eller i bästa fall få epitetet »halvhistorisk«. Detsamma gäller många andra av de personer och händelser som skildras i det månghundrasidiga verket.

Saxo vittnar om sin egen samtid

Ju närmare Saxo kommer sin egen samtid, desto mer intressant blir han för moderna historiker. Det beror inte på att de litar på vad han skriver, utan på att han vittnar om hur folk i Danmarks ledande kretsar ville framställa sig själva, sitt land och sin historia. Som sådan källa är Saxo magnifik. Han blir det till stor del tack vare sina tydliga ställningstaganden, sina indignerade utgjutelser och försök till källkritik.

Hans skrönor om gamla gudar, hjältar, kungar, gengångare, slag, fälttåg, storverk, svek och bragder kan få vem som helst att fastna med näsan i boken. Och rätt som det är stiger han fram och tränger ut ur texten med en så tydlig röst att åttahundra år krymper till ett ögonblick. Detta, mer än något annat, gör Saxo läsvärd.

Publicerad i Populär Historia 1/2019