Kungarnas och krigens uttolkare: Grimberg

Då och då rapporteras det om historiska omvärderingar: ”i skolan har vi fått lära oss att ...”; ”nyare forskning visar att det ingalunda förhöll si

11 juli 2002 av Edvard Matz

Då och då rapporteras det om historiska omvärderingar: ”i skolan har vi fått lära oss att ...”; ”nyare forskning visar att det ingalunda förhöll sig som vi trott att ...”. Och nästan alltid är Carl Grimberg källan till tidigare irrläror.

Men även i dag, sextio år efter Grimbergs död, är hans författarskap levande. Ingen 1900-talshistoriker har blivit tillnärmelsevis lika läst – och ingen har blivit så ifrågasatt. Den nya reviderade upplaga av huvudverket, Svenska folkets underbara öden, som kom ut 1956, blev ingen framgång, men likväl upprör den grimbergska historiesynen, och när Herman Lindquist lanseras talar man ofta om honom som ”vår tids Grimberg”.

Carl Grimberg föddes 1875 i Göteborg (där en gata nu bär hans namn). På högskolan läste han nordiska språk och historia. Han skrev om ”ackusativ med infinitiv i den äldre fornsvenskan” och hans doktorsavhandling handlade om ”De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Preussen 1804–1808”. Betryggande akademiskt.

Som för många humanister blev det lärarbanan. Hans ämnen var modersmål, latin, historia och geografi. Han tjänstgjorde på Lundsbergs internatskola och senare i Uppsala, så småningom på Norra Real i Stockholm.

I katedern satt han – bildlikt talat – hela livet. Han var en mäkta populär magister. Professor Jarl Torbacke, som skrivit en biografi över Grimberg (1993), kan citera små versifierade hyllningar från beundrande skolflickor. Men främst var han nog pojkarnas idol. Han var en entusiastisk sportsman inom skilda grenar, seglade, red, fjällvandrade och uthärdade strapatser utanför rösade leder. På bilder, till och med på bröllopsfotot, ser han sträng ut, i oklanderlig kostym, stärkkrage, kravatt eller fluga. Men hans målsättning var likväl att undervisningen skulle vara rolig och fängslande. Alla satt som ljus i hans klasser. Ingen kunde levandegöra Karl XII:s strider som Grimberg.

Det fanns denna tid två namn som dominerade den svenska undervisningen i historia: Anders Fryxell och Claes Theodor Odhner. Den förres Berättelser ur svenska historien fanns i de flesta borgerliga hem; den senare var mest känd som läroboksförfattare. En av inspiratörerna för Grimberg var just Fryxell. Bland annat lär dennes konsekvent mycket skeptiska inställning till Karl XII, den ”hjältekung” som var Grimbergs store idol, ha bidragit till viljan att nå ut till en bredare krets än de egna läroverkseleverna. Grimberg ville också ”lättfattligt förklara även ganska abstrakta begrepp”, något han med rätta saknade hos de bägge nämnda föregångarna. Och läser man i dag Grimbergs historiska böcker frapperas man av hans förmåga att åstadkomma populariseringen.

Nästa alla hembygdsböcker och lokala historiker börjar med istiden, ”hur landet formades”. Det brukar vara hemskt trist. Men Grimberg! Han arbetar med konkretion, med fyndiga metaforer och liknelser: Gerhard De Geer kastar sig ”med glödande entusiasm över lerproblemet”; problemet löste han i Ragunda ”ryktbart genom Vild-Hussens tilltag 1796”; lerlagren ligger ”som takspån”; stenåldersfolkets lämningar kan utläsas ur avskrädeshögar i norra Själland – ”tänk de delikata limfjordsostronen som huvudrätt”. Grimberg berättar levande om afrikanska träskfolk och redogör i detalj för hur det gick till att smälta metall och forma konstfärdiga bronsredskap och vapen.

Falstaff Fakir hade myntat sentensen ”Historien handlar om krig och kungar. Ju fler krig en kung har fört, desto flera sidor i historieboken kan han räkna som sina”. Grimberg har rykte om sig att just syssla mest med krig och kungar, men det visar sig vara i hög grad orättvist (annat än då det gäller hans älsklingar, ”hjältekonungarna”).

Tvärt om utvidgar Grimberg ämnet från att vara rent politiskt till att också omfatta en väldig massa aspekter. Han inte bara refererar till de gamla vikingamyterna om Oden, Tor och Loke utan återberättar dem, levande, dramatiskt – och ofta humoristiskt. Tor blir en idealbild av den nordiske bonden, Ragnarök blir en rykande undergång. I berättelsen om slaget vid Svolder refererar han också till Lauritz Weibull, som givit den dramatiska berättelsen helt andra tolkningar än Snorre Sturlasson. Men så länge han berättar gör han det helhjärtat.

Historieintresset var enormt decennierna kring sekelskiftet 1900. Bordet kunde synas dukat för Grimbergs planer på att berätta för svenska skolelever om deras stolta förfäder. Men hur läst han än blev – samma inflytande på konst och litteratur som Fryxell nådde han inte.

Carl Grimberg inledde sitt författarskap 1907 med böcker för folkskola, realskola och gymnasium. Han fick mest beröm för sina verk, men det fanns också de som var skeptiska. Till och med i riksdagen debatterades hans läroböcker; vissa ansåg dem vara skrivna i ”nationalistisk och krigsförhärligande anda”. En av de kritiska var socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting.

Grimberg ville framstå som politiskt obunden, men hans sociala tillhörighet kunde inte döljas. Han bearbetade sina verk i en ny upplaga, och fick beröm också av de vänsterinriktade för att han tagit till sig kritiken. ”Från att ha utpekats som den ledande skurken hade Grimberg förvandlats till mönstergosse”, skriver Torbacke.

Han anställdes vid Norstedts förlag, som han alltsedan skulle vara trogen.

Och så föddes kring 1910 idén till Svenska folkets underbara öden. Det fanns vid denna tid också andra aktuella, populärt skrivna böcker om Sveriges historia. Men där de misslyckades lyckades Grimberg. Orsakerna kan sannolikt sökas i hans entusiasm för ämnet, hans konkreta berättarstil, hans arbetskapacitet och hans förmåga att levandegöra, inte minst med välplacerade citat. Dessa gav en närhet till skeendet som ingen av hans konkurrenter nådde upp till.

Svenska folkets underbara öden kom i häften, det första 1913. För förlaget var det ett vågspel – Grimberg själv tog ingen förskottsbetalning utan satsade sin egen existens. Arbetet var redan långt framskridet då han 1919 gifte sig med en begåvad förlagskvinna, ”korridorens vackraste företeelse” enligt vännen Carl Laurin i bröllopstalet. Hon hette Eva Sparre – och att han därigenom blev ingift i en av Sveriges äldsta högadliga ätter var nog inget minus.

Somrarna tillbringade paret i den bohuslänska skärgården ombord på sin ägandes koster, kallad ”Vi två”. Kapten hade med sig ett utvalt bibliotek och styrman stenograferade och renskrev på maskin. En hel del av Grimbergs enorma produktivitet var sålunda resultatet av att han hade en kompetent styrman och sekreterare. Hela äktenskapet sägs ha varit sällsynt lyckligt. Paret Grimberg fick två barn, döttrarna Puppi och Ka.

Nu strömmade inkomsterna in, ingen annan historiker utom Fryxell hade dittills helt kunnat leva, och leva gott, på sitt författarskap. Grimberg byggde, delvis med egna händer, Villa Sjövik med bokhyllor i mahogny vid strandpromenaden i Djursholm.

År 1924 var serien om svensk historia avslutad.

Den som i dag läser verket blir lätt samtidigt imponerad och förskräckt. Imponerad först och främst av Grimbergs beläsenhet och berättarförmåga, inte minst i de många kapitel som lärarna förr i tiden ofta hoppade över. Svenska folkets underbara öden visar sig vara en fyllig krönika om bergsbruk och hantverk, bondekultur, fiske, trolldomsprocesser, lagstiftning, tjänstehjonsstadga, skolor, överflöd och armod. Naturligtvis finns modernare och mer uppdaterade verk om allt detta, men Grimbergs översikter är förträffliga. Ofta tar han hjälp av samtida rättegångsprotokoll och utländska resenärers dagböcker. Agneta Horns självbiografi – hon var dotterdotter till Axel Oxenstierna – får stort och berättigat utrymme.

Likaså kan man här läsa om uppfinnare och föregångsmän och inte minst om kulturpersonligheter, forskare, konstnärer och litteratörer, både större och smärre.

Men det förskräckande då? Jo, direkt kusligt blir det när Grimberg kommer in på vad som i dag inte kan kallas för annat än legitimerade nationalfördomar, främst mot den katolska kyrkan, ”avlatshandelns styggelse” och ”påviske vidskepelser”. Självklart är att ”tillståndet i den svenska kyrkan nog ej var så fördärvat som i mellersta och södra Europa”. Här hade Grimbergs samtida belackare i svenska riksdagen och pressen ingenting att invända; deras uppfattning var nog i grunden densamma.

Danskar och ryssar framställs som genuint skurkaktiga. Varemot alltså står den ”svenska ynglingens dådkraftiga vikingalynne”. Särskilt dyrkar Grimberg hjältar sådana som Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa – innan denne för en tid föll för ”envåldshärskartag”.

Allra mest hyllas Gustav II Adolf och Karl XII. Den sistnämndes tankar kan han rent av ur egen fatabur formulera, till exempel ”Gott, tänkte han, när vi komma över till Livland få vi se var hjälpen bäst behövs”.

Nu kan man ju fråga sig om det är så förfärligt farligt med engagerat subjektiv historieskrivning. Också historiker är barn av sin tid. Den absolut objektiva historieskrivningen (om den nu existerar) blir lätt atmosfärlös; den subjektiva manar till egna ståndpunkter och kritiskt tänkande.

Bland Grimbergs efterlämnade papper fanns nästan devota brev från prins Eugen, K A Wallenberg, Sven Hedin och talrika andra. Detta var i den framväxande nationalsocialismens tid och det andliga beroendet av Tyskland var lika stort som beroendet av Amerika i dag. Grimberg vägrade dock att engagera sig på någondera sidan i den ideologiska kamp som ledde till andra världskriget 1939.

Carl Grimberg dog 1941 i sitt hem i Djursholm efter en hjärtinfarkt. Ända in i det sista fortsatte han att arbeta på sin världshistoria, vilken han aldrig hann fullborda.

Efter sin död hyllades han i alla tonarter för sina insatser som berättare av svenska folkets historia. Men inte många år härefter var han snarast lyst i bann, insatt i stora giftskåpet. För en så verksam och engagerad person som Carl Grimberg är det naturligt att eftermälet svänger i vida cirklar. Liksom för hans idol, Karl XII.

Edvard Matz är författare och journalist. Han är född 1921 och tillhör alltså själv den generation som mötte Grimbergs böcker både i skolans undervisning och vid högläsning i hemmet.

Att läsa: Carl Grimberg – ett underbart öde? Jarl Torbacke (1993).

Publicerad i Populär Historia 6/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också