Herman Lindqvist, historisk berättare
Debatten kring Herman Lindqvists historieskrivning nådde en höjdpunkt 1992–94. Sedan dess har den mattats betydligt, och under tiden har författaren utkommit med ytterligare tre böcker i serien ”Historien om Sverige”. Därmed skulle han ha passerat hälften enligt den ursprungliga planeringen om tio band, men han funderar på att skriva ytterligare sex böcker om Sveriges historia. Dessa ska bland annat behandla det svenska Finlands historia, svenska krig, uppror och revolutioner, svenska drottningar sedan medeltiden, svenska uppfinningar och uppfinnare samt svenska kolonier, både sådana som blev av och sådana som aldrig realiserades.
De framtida planerna inkluderar även andra projekt, och dessa kommer enligt hans egna beräkningar att hålla honom sysselsatt fram till år 2013, då han fyller 70. Förutom fler kåseriböcker vill Herman Lindqvist också skriva en bok om Östersjöns historia, och ”Historien om Frankrike” är ett hjärteprojekt.
– Svårigheten att skriva ”Historien om Frankrike” är att den måste vara i ett enda band. Det finns ingen sådan bok på svenska. Det finns massor av böcker om fransk historia i Frankrike, men naturligtvis inga på svenska. Även om de hade funnits på svenska hade de varit oläsbara för en svensk publik. De franska historikerna är indoktrinerade i sitt sätt att uttrycka sig och bygger på att alla redan kan allting.
Hade reaktionen på ditt författarskap varit annorlunda om du hade varit populärhistorisk författare i Frankrike i stället för i Sverige?
– Ja, i Frankrike finns det en lång tradition av att till exempel journalister skriver om fransk historia. Det finns många Grimberg i Frankrike i varje generation, vilka vänder sig till en stor och bred publik. De behandlas inte heller nedsättande på något vis. Yrkeshistoriker accepterar dem så länge deras verk synes innehålla korrekta uppgifter. Det finns ingen klappjakt eller något kasttänkande, ingen föreställning om att endast historiker har rätt att skriva om fransk historia och att alla andra ska hålla sig utanför.
Blev du förvånad över att dina böcker om franska revolutionen och Spaniens historia väckte relativt liten uppmärksamhet, till skillnad från ”Historien om Sverige”?
– Nej. Fransk eller spansk historia är helt enkelt inte intressant i Sverige. Dock fick Revolution! och Historien om Spanien bra recensioner i allmänhet. Till och med Peter Englund berömde Historien om Spanien i radion. Rektor Stig Strömholm i Uppsala skrev lite nedlåtande om min revolutionsbok eftersom jag då var en simpel journalist, men han riktade ingen direkt kritik mot den. Att det skulle bli ett himla hallå kring ”Historien om Sverige”, det visste jag från början. Redan när jag kungjorde projektet förstod jag att det skulle uppfattas som ett hot mot universiteten och det skråtänkande som finns där.
Jan Guillou ägnar sig numera åt ett romanprojekt om korstågen med det uttalade syftet att det ska befrämja det mångkulturella samhället. Hur ställer du dig till en sådan målsättning?
– Jag är positiv. I mina böcker vill jag visa att Sverige ända från början var en invandrarnation. Sverige har alltid varit ett mångkulturellt samhälle. Samer och finsktalande har funnits här hela tiden, men deras historia har centralmakten försökt utplåna genom att förbjuda dem att tala sina språk under långa tider. Från Stockholm har det funnits en dröm om ett land, ett folk, ett språk. Vi har alltid haft stora minoritetsgrupper, som till exempel då tyskarna dominerade i städerna – en dominans som skulle ha varit otänkbar i dag. Man fick instifta en lag i Stockholm på 1400-talet om att i varje fall varannan borgmästare skulle vara svensk.
– Under 1600-, 1700- och en bra bit in på 1800-talet fanns det en stor mängd utländska befattningshavare i Sverige. Det är en myt som uppstod under 1900-talet att vi varit ett folk med ett språk och att det sedan kom en massa greker och jugoslaver och förstörde allting. Utländska influenser har inte bara kommit till Sverige rent fysiskt genom invandrare, utan även genom idéer. Det är som Tegnér en gång sa: ’’Blott barbariet är fosterländskt.’’ Även om det inte är särdeles mycket som har sitt ursprung i Sverige så har det gjorts svenskt, precis som gustavianskt blev svenskt i den svenska mixen.
Tyngdpunkten i dina böcker ligger på ’’kungar och adel’’. Varför?
– Historien är sådan under de perioder som jag har skildrat. Kungarna har dominerat scenen. Det kan man inte förneka, och gör man det har man missförstått hela scenen. Om man skriver om stormaktstiden så handlar det mycket om kungar, eftersom det rådde kungligt envälde. Skriver man om Karl XII:s tid och nämner Karl XII mycket marginellt, som någon galning som mest är utomlands hela tiden, så har man inte heller förstått hur det fungerade.
– Adeln hade också mycket makt, och det måste ju handla om dem som utövade makten och varför de gjorde si och så, vad det ledde till och vilka konsekvenser det fick för folket. Bristen på källor och namn har lett till att det till exempel inte finns någon kvinnohistoria för vissa perioder. Det finns inget material att bygga på – det är därför det är borta, inte för att man har valt bort det.
Hur ser du på kritiken mot dig och museiutställningen ”Den svenska historien” om att det var en återuppväckt nationalistisk historieskrivning?
– Ja, den var väl korrekt. Det var en målsättning som jag tycker var alldeles riktig. Problemet är att ’’nationalism’’ är ett så oerhört negativt värdeladdat ord och alla tänker genast på nazister, men det är ju inte samma sak. Nationalism är ett medvetande om vem man är och varifrån man kommer och vad Sverige är och Sveriges plats på världskartan. Det betyder inte att vi ska utplåna alla andra folk, utan att vi ska veta vilka vi är.
Vad tror du om den svenska historieundervisningens framtid?
– Den är mycket dyster. Man väljer bort stora delar av historien. Många svenska elever har i dag en väldigt dålig uppfattning om svensk historia. Det är direkt skadligt att inte kunna sitt lands historia. Många ungdomars vilsenhet i tillvaron beror på att de inte har läst historia. De har inga rötter, de känner inte någon tillhörighet. Dessutom är det ett beslut fattat av politiker, med målsättningen att det ska bli så. Man ville släta ut historien, vilket hänger samman med socialdemokratisk kultursyn. Allt som var före socialdemokratin var förkastligt och felaktigt på alla sätt, och det skulle man inte tala om över huvud taget, medan framtiden låg i nästa kommunala simbassäng och parkeringshus. Jag ser det som ett medvetet försök att utplåna historien.
Vilken funktion skulle historieundervisningen få, om du fick bestämma?
– Jag tycker att man ska gå tillbaka och börja från början och visa så neutralt det nu går hur Sverige har uppstått och hur riket växte fram. Det som är Sverige i dag har inte så stora likheter med det som var Sverige för tvåhundra år sedan. Det sker hela tiden en förändring. Vi är bara en mittpunkt i ett historiskt flöde som rör sig hela tiden. Den enda sanning man lär sig av historien är att allting flyter, ingenting är beständigt. Därför måste man börja från början så att var och en ser sina rötter, ser precis hur det har gått till. Man ska inte försöka sudda ut till exempel stormaktstiden med motiveringen att det är en period som vi ska skämmas över. Vi måste se den i sin tids belysning, med sin tids värderingar och tvärtom tycka att det var ganska duktigt gjort av dem som levde då.
Du har sagt att du inte är bunden av yrkeshistorikernas krav på neutralitet och objektivitet, utan du är fri att göra vilka urval du vill. Samtidigt har du betonat vikten av källkritik och historiska tolkningar. Är inte den sistnämnda inställningen ett utslag av att du vill bli en ’’riktig’’ historiker, och inte bara berättare?
– Jag skulle vilja vara en historisk berättare. Det finns ju inte en historisk sanning: så här var det! Man måste utifrån det material som finns försöka vaska fram något slags medelsanning: så här torde det ha gått till. Jag håller alltid ryggen fri i tveksamma fall och säger: enligt den uppfattningen var det så, men det kunde ha varit så enligt en annan linje. Då tar jag med bägge två. Det gör framställningen extra intressant, tycker jag. Därför måste man försöka gallra och sovra i källorna så gott det går. Men mina böcker heter ”Historien om Sverige”, så jag kan ta mig friheten att välja bort lite saker. Jag väljer inte bort något för att det inte stämmer överens med min övertygelse. Det kan jag inte göra. Jag väljer i stället bort sådant som jag bedömer som mindre viktigt.
– Jag skriver inga historiska romaner. Det är i varje fall ett försök att berätta historien så gott det går, som man tror att det kan ha varit utan att kritisera varje källa och varje bok. Jag kan inte veta exakt allt nytt som skrivs och kommer ut, eftersom de flesta sitter och håller på sina saker.
– Naturligtvis har jag missat ett och annat under vägen, men för den stora allmänheten som inte vet någonting från början räcker det säkert. Det är olika publiker. Jag vänder mig inte till dem som redan har skrivit alla böckerna och som redan vet allting.
Men är det inte en paradox att du å ena sidan säger att du bygger på yrkeshistorikernas resultat, å andra sidan hävdar du att dessa historiker är väldigt tråkiga och trångsynta?
– Utan deras ibland väldigt träaktiga skriverier skulle jag inte kunna skriva någonting alls. Jag är tacksam för deras idoga arbete; de som har suttit i sju år och sorterat räkningar från Johan III:s tid. Det är ett väldigt arbete som kräver respekt. Genom att jag tar med sådana arbeten, så kommer de fram; det är kanske ingen som har hört talas om den boken förut. Jag kan inte se någon motsättning, egentligen.
– Att jag skriver om kungar och deras personligheter, utbildningar med mera beror på att det varit tabu så länge i Sverige, medan folk i allmänhet tycker det är intressant att läsa om människor som har spelat en stor roll. Det är intressant.
Vilka, historiker eller andra, har huvudsakligen inspirerat dig?
– Den förste som inspirerade mig var faktiskt Alf Henrikson, som jag började läsa i gymnasiet. Sedan läste jag naturligtvis Grimberg när jag var liten. Eftersom jag bodde i Finland läste jag Eirik Hornborg mycket, och det gör jag fortfarande. Många av hans granskningar av Sverige-Finland håller fortfarande, och han hade dessutom ett bra språk.
Än så länge har du skrivit väldigt lite om 1800- och 1900-talen. Kommer det att ändra sig?
– Jag tänker sluta vid första världskriget, när det svenska folkhemmets grunder är lagda genom införandet av allmän rösträtt och genom närvaron av riksdag, politiska partier och folkrörelser. Sedan är det nutidsjournalistik, och det är inte lika roligt.
Vilka är den journalistiska bakgrundens för- respektive nackdelar?
– Fördelarna är solklara. Man är tränad att snabbt gå igenom ett material, att sovra, att ta fram de goda poängerna. Alla böckerna är inte lika viktiga på varje sida. Det gäller att få fram en kärna någonstans, att få fram essensen av det hela. Att hålla deadlines, och att servera materialet på ett aptitligt sätt.
– Du lär dig att om en läsare börjar bläddra redan på första sidan, då har du inte fått henne på kroken. Det är samma teknik om du skriver en liten artikel i en kvällstidning eller om du skriver en avhandling på tusen sidor. Du måste få med läsaren från början, så att hon blir intresserad. Det är inte att korrumpera sig eller att böja sig för populasen, utan det är klokhet. Du vill ju att de ska läsa boken.
– Mina personliga upplevelser under krig och katastrofer har också varit nyttiga. Jag har en teknisk kunskap om hur folk reagerar under dramatiska omständigheter. Människans grundbehov är i stort sett desamma.
– Jag brukar säga att det är två saker som går igen i svensk historia sedan hövdingatiden, utan att dra alltför långtgående slutsatser. Det ena är traditionen att samlas till rådslag när man har problem. Alla pratar inte. Några talar, medan andra går hem från tinget eller mötet, men de finner sig i beslutet. Det mönstret finns inte i Frankrike eller andra länder. Sedan har vi en tendens att dricka oss fulla. Det går som en vinglig, röd tråd genom historien. Det finns tidiga källor om hur utlänningar kommer och förfasar sig över detta.
– Nackdelarna med att vara journalist är att man kan bli för ytlig, det kan gå för fort. Man väljer bort för mycket, kanske. Man gör en story av det hela, och det är inte meningen. Man ska ta det bästa från journalistiken och det bästa från den vederhäftiga historiska texten. Om man sätter ihop de två, så kan resultatet bli väldigt bra.
Ulf Zander är doktorand i historia vid Lunds universitet.
