Vägen till Jerusalem

Sophie Elkan (1853–1921) är i våra dagar mest bekant som Selma Lagerlöfs väninna. Men kring sekelskiftet 1900 var hon en framgångsrik och populär förfa

11 juli 2002 av Eva Helen Ulvros

Sophie Elkan (1853–1921) är i våra dagar mest bekant som Selma Lagerlöfs väninna. Men kring sekelskiftet 1900 var hon en framgångsrik och populär författare, känd främst för sina historiska romaner.

Med John Hall – en historia från det gamla Göteborg hade hon gjort stor succé 1899, och i slutet av det året begav hon och Selma Lagerlöf sig ut på en resa till Egypten och Palestina, en resa som kom att bli välkänd eftersom den utgjorde underlag för Selma Lagerlöfs epos Jerusalem.

De två kvinnorna hade tidigare rest tillsammans i Italien, Frankrike, Belgien och Holland. Sophie Elkan skulle fylla fyrtiosju år och Selma Lagerlöf hade just blivit fyrtioett när de gav sig iväg. Uppslaget till resmålet kom från en tidningsnotis. Under sommarvistelsen i Visby 1897 när Selma Lagerlöf satt och strävade med Antikrists mirakler, hade Sophie Elkan kommit in med ett nummer av Gotlands Allehanda. Notisen som hon ville att väninnan skulle se handlade om de bönder från Nås i Dalarna som för sin tros skull utvandrat till Palestina, och som nu hade börjat finna sig tillrätta i det nya landet. Selma Lagerlöf blev fascinerad av den lilla artikeln och såg omedelbart ett underbart romanämne ta form.

I december 1899 påbörjades färden med tåg söderut genom ett vintrigt Europa. München mötte med bitande kalla vindar och Brennerpasset öppnade sitt snögnistrande panorama. Till och med i Florens snöade det, och tyvärr var det ”nordpolskallt” i hotellrummet också. Från Brindisi tog resenärerna båt till Alexandria, på julafton anlände de med tåg till Kairo och på juldagen besökte de en katolsk mässa i den myllrande staden. Att följa i författarinnornas fotspår under orientresan är fascinerande läsning. Sophie Elkan berättar utförligt i brev till väninnan Betty Warburg om allt de upplevde, och Selma Lagerlöf återger sina intryck i brev till sin mamma och till systern, Gerda Ahlgren.

I vanliga fall var det alltid Sophie Elkan som arrangerade resorna och bokade hotell, ordnade pass och beställde valuta, men eftersom detta resmål låg utanför Europa och den värld den annars mycket resvana Sophie Elkan kände till, hade de anlitat Cook’s resebyrå.

Thomas Cook hade 1845 grundat den första resebyrån i Europa. De förbättrade kommunikationerna med järnvägs- och ångbåtsförbindelser som växte fram i mitten av 1800-talet utgjorde en förutsättning för turism i större skala.

De båda författarna var mycket nöjda med Cook’s resebyrå. De blev inbokade på de bästa hotellen och reste i första klass. I Egypten stannade de mer än två månader, och Sophie Elkan bokade också själv hotell åt dem direkt vid pyramiderna, på Mena House Hotel, samma som dåvarande kronprinsessan Victoria, maka åt kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) bott på. Utanför hotellfönstret såg de Cheopspyramiden och de mötte flera andra svenskar som också bodde där.

Pyramiderna imponerade storligen på svenskorna, liksom kalifernas gravar och museet i Giza. Men de ville inte bara se de klassiska sevärdheterna. Sophie Elkan letade reda på Assad, en egyptier hon lärt känna på Nääs slöjdlärarseminarium i Västergötland där hennes bror Otto Salomon var föreståndare, och där Assad varit en av många kursdeltagare. Egyptiern guidade dem runt i arabkvarteren och författarinnorna hälsade på hans familj. Genom Assad fick de en inblick i hur en egyptisk familj levde. Selma Lagerlöf skildrar i brev till sin mamma hans hem som ett förfallet näste i ett ruffigt kvarter. Damerna gick i basarer och moskéer och Sophie Elkan fann allt ytterst pittoreskt, men retade sig över att inte kunna språket, van som hon var att reda sig själv. Hon ordnade sedan – med hjälp av svenska konsulatet – att de skulle få se magdans, sådana ”osedligheter” som Assad inte ville ta dem med till.

Under orientresan kom Sophie Elkan verkligen till sin rätt. Hennes förmåga att etablera sociala kontakter och snabbt lära känna andra visade sig vara till ovärderlig nytta. På tåget från Alexandria till Kairo blev hon vän med en djupt beslöjad, rökande arabisk dam och hennes familj, med vars åttaåriga dotter hon kunde konversera på franska. I Kairo bekantade hon sig med en from jude, med vilken hon talade ömsom tyska, ömsom italienska. Dessa kontakter gjorde att väninnorna fick en inblick utöver den vanliga turistens i livet i Kairo. Tillfälle erbjöds också att se de dansande dervischerna. ”Selma och jag voro de enda européer där den gången – vi hade en arabslusk med oss från hotellet och vår vagn väntade utanför”, konstaterade Sophie Elkan lakoniskt. Vid ökenutfärderna provade de först att rida på kamel eller åsna, men fann det för besvärligt. Därför valde de att åka ökenkärra till Sakkarah.

De fick ett mycket fint mottagande i Egypten. Khediven inviterade dem till sitt palats och de presenterades för både den gamla och den nya vicedrottningen. Det kungliga mottagandet var mycket högtidligt, och sedan bjöds de på te av den holländska ministerfrun, varvid de också träffade den tyske ministern.

Men det kungliga besöket gjorde ändå Sophie Elkan en aning besviken. Hon och Selma Lagerlöf hade väntat sig ett riktigt österländskt harem, och så visade det sig att khediven bara hade en hustru, en cirkassisk före detta slavinna. Fast de togs i alla fall emot av en eunuck, tröstade sig Sophie Elkan i brevet till Betty Warburg. Khedivens hustru och hans mor passades upp av eunucker och de visade sig aldrig utan slöja för en man. Svenskorna avlade även visit hos den turkiske ambassadörens dotter och bjöds på te hos svenske generalkonsuln. Det vanligaste konversationsspråket var franska. Med anledning av kung Oscar II:s födelsedag den 21 januari blev de bjudna på stor middag hos generalkonsuln. Tillställningen hölls på det eleganta palatshotellet Gezire, middagsbordet var täckt av vita terosor och tolv rätter serverades.

De två författarinnorna fick stor uppmärksamhet. Förmodligen berodde det på att de var berömda samt att de hade ett vittförgrenat socialt nätverk. De hade rekommendationsbrev med sig från professor Nordensköld till Otto Cederkrantz, som var ledamot av en internationell domstol med säte i Kairo.

Det var vid denna tid ännu så pass ovanligt med längre utlandsresor, speciellt till andra världsdelar, att de européer och svenskar som befann sig i Orienten höll ihop och tog hand om varandra. Författarinnornas resor väckte också uppmärksamhet här hemma. Den svenska pressen informerade flitigt sina läsare om de båda damernas äventyr.

Det är intressant att se hur en svensk kulturell elit träffas ute i världen. På hotellet i Kairo bodde åtta svenskar samtidigt, och det bestämdes att Sophie Elkan och Selma Lagerlöf skulle fara uppåt Nilen i sällskap med familjerna Leffler och Bonde. Alla hade fått plats på en av Cook’s expressbåtar. Åtta dagar skulle de färdas på Nilen, sedan skulle de besöka Assuan i tre dagar, därefter fara med båt från Amman till Luxor, besöka templet i Karnak och sedan återvända till Kairo med tåg.

Nilfärden kom att bli en upplevelse för livet. Att sitta på en båt på Nilen och se underbara naturscenerier glida förbi var fantastiskt. Sophie Elkan kände sig full av tacksamhet över att hon fick uppleva detta, det var bland det underbaraste en människa kunde bli beskärd i livet. ”Jag vet ej rätt hvilket som är det skönaste. De härliga hvita morgnarne af idel ljus, de glödande solnedgångarne eller de stjärnljusa och månljusa nätterna”, skrev hon till Betty Warburg.

Selma Lagerlöf och Sophie Elkan bodde i hytter på övredäck, och de var ständigt hungriga, trots att måltiderna var rikliga och frekvent återkommande. Frukosten serverades halv nio och bestod av skinka, ägg, marmelad, te eller kaffe. Lunchen med sardinsmörgås och ytterligare tre rätter, ost, frukt och kaffe åts klockan ett, och te med kex intogs halv fem. Middagen med soppa, fyra rätter, pudding, frukt och kaffe stod dukad klockan sju. Mellan målen spelade och sjöng besättningen för gästerna.

De flesta av passagerarna var amerikaner och engelsmän, de senare ”mycket ledsamma”, konstaterade Selma Lagerlöf. Under resan kontrasterades det exotiska mot det hemvana, och förundrad anmärkte Sophie Elkan att människorna var alldeles svarta i södra Egypten. Men aldrig förr på någon resa hade hon umgåtts så mycket med sina egna landsmän som nu. Innan de avreste hade hon också lärt känna den norske hovjägmästaren och hans fru som flyttat in på hotellet i Kairo, och i Luxor mötte de fler skandinaver som de sällskapade med.

Till sevärdheterna kring Assuan red Sophie Elkan på åsna medan Selma Lagerlöf först åkte bärstol, men sedan föredrog att rida. Båda var mycket stolta över sin nyvunna ridskicklighet. Klädseln fick anpassas för att skydda mot damm och sol. Sophie Elkan var iförd svart sammetskjol, randig blus, grå filthatt med ljusblå slöja och dessutom utrustad med parasoll.

Den 2 mars lämnade de Egypten. Vädret hade mestadels varit fint, men i södra delen av landet var det väl hett. Före avfärden bjöds de på middag både hos franske generalkonsuln och hos Cederkrantz, där Selma Lagerlöf till sin glädje upptäckte att pigorna läste hennes böcker. Generalkonsuln följde dem till tåget till Port Said och skaffade dem en god kupé.

Från Port Said reste de med båt till Jaffa, och landstigningen där var resans farligaste moment. Hamnen var oskyddad och vågorna gick höga. Därför lade ångbåten till långt ute på redden och passagerarna firades ner i en liten båt längs färjans sida, ”den lilla båten for upp och ned som en kork”, skrev Selma Lagerlöf.

Sophie Elkan hade varit mycket rädd för denna landstigning, och hon berättade för sin mamma hur hemskt det var att gå nerför den rangliga skeppsstegen, stöta ut båten, firas ned ”i afgrunden” för att sedan fara upp på vågkammarna i den bräckliga farkosten.

Från Jaffa åkte de tåg till Jerusalem, en resa på fyra timmar. Ankomsten till Jerusalem – en trappstad med mycket smala och smutsiga, men stenlagda gator – var stämningsfull i solnedgången. Allra smutsigast var det i de judiska kvarteren. De mötte folk av alla slag: syriska pilgrimer, armenier, kopter, judar, greker och romare. Men Jerusalem charmade inte Sophie Elkan. Visst var det intressant med denna blandning av människor, men hon tyckte sig känna ett hat mellan olika religioner och folkgrupper, och skrev till Betty Warburg: ”Blott ett ord yttras aldrig, och det är tolerans.”

Selma Lagerlöf beskrev i brev till sin mamma hur smutsigt och kallt det var på hotellet och hur illa det luktade. Utanför var det så smutsigt att de knappt kunde gå ut och vid regn förvandlades gatorna till gyttja.

När de begav sig ut för att bese staden, hade de alltid en tolk (dragoman) med sig, anställd av resebyrån. Han talade alla behövliga språk och stod till tjänst med det mesta. De västerländska turisterna avråddes från att ge sig ut på egen hand. Den Heliga Gravens kyrka var förbjudet område för judar, men Sophie Elkan vågade sig dit utan att röja att hon var judinna. Likaså besökte hon och Selma Lagerlöf Omars moské, där judar också var portförbjudna. Moskén låg på på platsen där Salomos tempel stått.

Det främsta målet med resan för Selma Lagerlöfs del var naturligtvis besöket i den svenskamerikanska kolonin, där svenskarna mottog de båda författarinnorna mycket hjärtligt. Efter deras besök kom någon av kolonisterna nästan varje kväll och sökte upp dem för att få tala om Sverige.

Tyvärr hade kolonin fått dåligt rykte bland de andra kristna grupperna i Jerusalem, eftersom den upphävt äktenskapet och infört egendomsgemenskap. Män och kvinnor sov i olika sovsalar, även förut gifta fick dela på sig. Väninnorna besökte också klagomuren, men Sophie Elkan förskräcktes av hur de arabiska barnen ofredade de gamla judiska kvinnorna när de stod och grät och bad vid muren och konstaterade: ”Vid gråtomuren tackade jag Gud för Sverige!!” Trots att hon var judinna, hade hon inte minsta lust att bosätta sig i Palestina.

Efter Jerusalem gjorde de en rundresa till de kända bibliska platserna: Jeriko och Döda havet, Haifa vid Carmels fot och Nasaret, Tiberias och Kapernaum. Genesarets sjö var gudomligt vacker, tyckte båda. Selma Lagerlöf tänkte dra nytta av landskapet för sina legender. Betlehem besökte de flera gånger, och i Nasaret upplevde de en underbar gudstjänst i Bebådelsekyrkan. Sophie Elkan fotograferade allt intressant under hela resan. Men vägarna var livsfarliga i Galiléen och det kunde ta tolv timmar att färdas några mil. Mestadels utgjordes resrutterna av kamelstigar, broar var sällsynta och ibland körde man rakt ned i en bäck så damerna fick vada i strömmarna.

Vägen hemåt gick via Beirut, Balbeck, Damaskus, Libanon, Beirut igen, och sedan Smyrna och Konstantinopel. I mitten av juni var de åter i Sverige, ett halvår efter avfärden.

I breven från Sophie Elkan och Selma Lagerlöf ställs hela tiden det exotiska mot det hemvana, de nya intrycken jämförs med resenärernas egen referensram. Båda författarinnorna uppfattade Jerusalem som smutsigt, fullt av fanatism men också av oförglömliga minnen, och Egypten som mera västerländskt och civiliserat.

Sophie Elkan konstaterade att hur bra och spännande Selma Lagerlöfs bok om Jerusalem än skulle bli, kunde den inte gå upp mot verkligheten. Hon skriver: ”Jag tror nog aldrig mera att jag kommer till Jerusalem, men jag är lycklig öfver att ha varit där!”

Att läsa: Sophie Elkan – hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf Eva Helen Ulvros (2001). Mammas Selma – Selma Lagerlöfs brev till modern Red. Ying Toijer-Nilsson (1998).

Kanske är du intresserad av...

Läs också