Hemingway på Kuba

För Ernest Hemingway var Kuba ett paradis. Han gillade kubanerna, klimatet och fiskevattnen. Här tilläts han vara i fred på ett sätt som inte längre var möjligt i USA sedan han slagit igenom. Att han fann skaparro är väl för mycket sagt, men han behövde i alla fall inte blotta sin avtagande förmåga inför öppen ridå.

I Havanna kunde Hemingway relativt ostört gå ut och ta sig ett (eller många) glas utan att bli igenkänd och fotograferad. Han hade säkert kunnat finna avskildhet även på andra platser, men härifrån var det inte långt till Key West i Florida, där sönerna fanns.

Men Hemingways tid i paradiset var utmätt. Den 1 april 1958 samlade Fidel Castro några av sina närmaste män omkring sig i sitt gömställe bland Sierra Maestra-bergen. Han förklarade att de nu hade tillräckligt starkt stöd hos det kubanska folket för att våga sätta igång sitt krig mot den avskydda Batistadiktaturen. Därmed var det gamla Kubas dödsdom undertecknad.

Fler och fler kubaner anslöt sig till revolutionärerna under året. Castro-gerillan intog stad efter stad. När rapporterna kom att Santa Clara fallit gav Batista och hans regering upp. Under nyårsnatten 1958–59 lämnade diktatorn och de flesta av hans ministrar och högre officerare kubansk mark.

Även om Hemingway aldrig hade varit förtjust i Fulgencio Batista förstod han att Castros revolution slutgiltigt hade satt punkt för den sorglösa tillvaro han inrättat åt sig på Kuba. En trettioårig kärlekssaga var till ända. När som helst kunde kommunistregimen börja beslagta amerikanska medborgares egendomar.

Castro hade i och för sig lämnat en personlig försäkran om att Hemingway skulle få vara ifred om han stannade. Revolutionsledaren betygade hur mycket författarens böcker betytt för honom. Särskilt förtjust sade han sig vara i Klockan klämtar för dig. Skildringen av kampen mot förtrycket hade, hävdade han, varit en inspirationskälla när han startade sin egen befrielsekamp.

Men Hemingway hörde skotten från avrättningarna. I teorin stödde han folkresningen och störtandet av tyrannen, liksom han en gång gett sitt stöd åt de grupperingar som ville befria Spanien från Franco. Samtidigt insåg han att han denna gång, i egenskap av amerikan, ohjälpligt representerade fel sida.

Hemingways Kuba var ytterst en produkt av den amerikanska förbudstiden, då Havannas barer, kasinon och lyxhotell blev lekplatser för rika amerikaner. På 1950-talet hade Kuba nästan blivit synonymt med glamour: jazz, rumbarytmer, nakendansöser, exotiska drinkar, exklusiva rökverk, hasardspel och sexlekar med tropisk inramning. Den smutsiga baksidan blundade man för, som att landets ledare var en utsugare av stora mått, att nöjesindustrin kontrollerades av maffian och att landets ekonomi i övrigt var i giriga amerikaners grepp.

Ytterst lite av de stora belopp som omsattes i huvudstaden kom den fattiga befolkningen till del. På sockerfälten slet arbetarna för svältlöner. Analfabetismen var utbredd, liksom barnprostitutionen. Naturligtvis jäste missnöjet.

Hemingway steg iland på Kuba första gången 1928. Den gången blev det bara ett kort besök. En tid senare slog han sig ner med sin familj – sin andra hustru Pauline Pfeiffer som han fick två söner med – i Key West i Florida, i ett hus som en rik släkting till Pauline köpt åt dem. (Sedan tidigare hade Hemingway en son från sitt äktenskap med Elizabeth Hadley Richardson.)

Hemingway började nu umgås med folk som bodde på Kuba. Han pratade gärna med cigarrtillverkarna, som ofta var oväntat belästa eftersom de fick böcker upplästa för sig under arbetet. Det var också vid denna tid som Hemingway lärde känna fiskaren Gregorio Fuentes, som han senare skulle anställa som skeppare på sin båt Pilar. Men den viktigaste vänskapen från denna tid var den med miljonärsparet Grant och Jane Mason.

Snart tillbringade han mer tid i deras hus på Kuba än med familjen – huvudsakligen förstås med den tjugotvååriga Jane. Hemingway hade en tendens att tappa intresset för sina fruar när den inledande förälskelsefasen var förbi. Småbarnsskrik på nätterna var inte heller hans melodi. Det dröjde inte länge förrän han satt och skrev i ett hotellrum i Havanna. Han började så smått utforska staden, pröva dess potential. Barerna, de prostituerade, tuppfäktningarna. Han gillade det han såg.

En tid senare reste Hemingway för att bevaka spanska inbördeskriget. Där träffade han journalisten Martha Gell­horn, som så småningom skulle bli hans tredje hustru. Tillsammans med henne flyttade han till Kuba 1937.

Hon blev förskräckt när hon såg hans stökiga hotellrum. Hon tyckte att de behövde ett mer ståndsmässigt boende och letade upp lantegendomen Finca Vigía, belägen inåt landet en bit utanför Havanna. Hemingway köpte den i december 1940. Där skulle han skriva några av sina bästa böcker, bland annat Den gamle och havet.

Under ett antal månader under 1942 och 1943 ägnade sig Hemingway, tillsammans med vapendragaren Gregorio, åt ubåtsjakt med fiskebåten Pilar. Bakgrunden var att tyska ubåtar hade börjat attackera amerikanska fartyg i farvattnen runt Kuba. Åtskilliga hundra sockerlaster hade blivit sänkta; det var en krissituation. Trots att Kuba officiellt stod utanför kriget gick den amerikanska ambassaden med på att låta Hemingway hjälpa till.

Besättningen på Pilar utrustade båten med automatvapen, bazookas och granater. De fick också en bättre radioutrustning inmonterad, så att de kunde kontakta den amerikanska flottan om de lyckades spåra någon ubåt. Men trots idogt patrullerande hade de ingen lycka med detta fiskafänge. Och det var kanske lika bra det, i en strid skulle träbåten Pilar inte ha haft en chans mot en torpedbeväpnad ubåt.

Ibland var Hemingway och hans mannar så berusade när de övningssköt granater mot flytbojar att de var nära att sänka fiskebåten helt på egen hand. För det mesta återkom de till hemmahamnen Cojimar med fina fångster av svärdfisk.

Elaka tungor ville till och med ha det till att Hemingway gett sig in i ubåtskriget enbart för att få tillgång till båtbränsle, som det var ransonering på. Det faktum att han ibland tog med sig sina söner på spaningsexpeditionerna skulle också kunna tolkas som att risken för en konfrontation med fienden inte var överhängande.

När Hemingway och Martha Gellhorn gifte sig 1940 hade relationen redan börjat knaka i fogarna; Gellhorn ville något mer än att vara en fotnot i den store författarens biografi. 1945 upplöstes äktenskapet och året därpå gifte Hemingway om sig med krigskorrespondenten Mary Welsh, som blev hans fjärde hustru. När Welsh flyttade in i Finca Vigía ville hon ta bort fotografiet av sin föregångare från sovrummet – men det gick verkligen inte för sig, fick hon veta, för då skulle sönerna kanske bli upprörda.

Redan här borde kanske Welsh anat oråd, Gellhorn var ju inte mamma till någon av pojkarna. Mary Welsh tyckte plötsligt att de vackra armbanden som maken gett henne kändes som bojor. Samtidigt älskade hon den storvuxne mannen, den bäste älskare hon någonsin haft. Men det var en främmande värld han tagit med henne till. Finca Vigía – delvis fientlig och hotfull – ville inte riktigt släppa in henne som en fullvärdig medlem.

Hon talade inte ett ord spanska. Tjänstefolket hade rekryterats under Martha Gellhorns tid som fru i huset. Myrorna åt upp matsalsmöblerna och taket läckte. Och hon förstod sig inte på det här med jakt och fiske, något som för Hemingway och hans kumpaner var ett sätt att leva, nästan en religion. Och hur kunde han hålla på med något så barbariskt som tuppfäktning?

Hemingway kontrollerade innehållet i hennes brev till föräldrarna, tvingade henne att blondera håret, byta färg på nagellacket och banta sig smal. Han kunde få raseriutbrott för struntsaker, kastade ogrundade anklagelser omkring sig och krävde detaljerade uppgifter om varenda slant som spenderats i hushållet. Själv bälgade han i sig sprit utan att fundera över notan. De pengar Mary fick – som presenter, belöningar, mutor – var medel för att utöva kontroll.

Det var Hemingways stundtals geniala skrivande som höll honom uppe. Han fick Pulitzerpriset 1953, året därpå nobelpriset i litteratur. Annat som han gav sig i kast med gick inte lika lysande. Hemingway samlade på skador som andra samlar troféer. Ofta var det hjärnskakningar det rörde sig om, inte sällan självförvållade, när han var på fyllan.

Alla döda föremål konspirerade mot hans hälsa. När som helst kunde ett takfönster ramla ner. Bilar han körde kraschade. För att inte tala om de flygplan han åkte med.

Efter en flygplansolycka i Uganda skulle han transporteras till sjukhus med ett annat plan – som kraschade det också. En ryggskada hindrade honom från att sitta och arbeta. Han skrev på sin maskin stående i sitt sovrum.

Även när han var hemma i Finca Vigía, skyddad från yttre våld, lyckades han misshandla sin kropp med sprit och en blandning av ångestdämpande medicin och blodtryckssänkande tabletter. Med tiden utvecklade han en rad psykiska åkommor, som förföljelsemani, depression, plötsliga personlighetsförändringar och självmordstankar.

1960 lämnade han Kuba för Ketchum, Idaho. Efter flytten tillbaka till USA började människor i hans omgivning allt oftare hitta honom med hagelgevärets pipa riktad mot ansiktet. Han togs in på elchockbehandling några gånger.

När Ernest Hemingway var liten lärde hans far Ed honom att aldrig jaga djur enbart för nöjes skull. Allt man dödade måste man äta upp – sunt bondförnuft och indianvisdom. (De bodde för övrigt nära ett indianreservat.) Ett skjutet piggsvin var inte i första hand ett busstreck som skulle bestraffas – det var en seg måltid som man snällt fick tugga sig igenom.

Ska man tro alla bilder som föreställer lyckade fångster från Hemingways år på Kuba älskade han fisk. Men någonstans på vägen övergav han faderns stränga regel – kanske den gången när han av misstag sköt en uggla? Har man vuxit upp tillsammans med indianer kan man inte äta ett totemdjur.

Eller var det fadern själv som rörde till det när han sköt sig 1928, efter en tid med stark oro för sin ekonomi och vacklande hälsa? I Hemingways ögon var självmordet en feg, omanlig och okristlig handling. Han var övertygad om att det var modern Grace som drivit fadern till den desperata handlingen, och det kom att prägla hans relation till henne.

1961 var det ändå något som fick Hemingway att rikta sin gevärspipa mot sig själv – och den här gången trycka av.

Fick nobelpriset 1954

1899 Ernest Hemingway föds 21 juli i Oak Park utanför Chicago i Illinois. Föräldrarna är läkaren Clarence Ed Hemingway och den före detta operasångaren Grace Hall.

1917 Ernest Hemingway börjar jobba som journalist på Kansas City Star.

1918 Hemingway arbetar som ambulansförare för Röda korset i Italien under första världskriget.

1920 Hemingway gifter sig med Elizabeth Hadley Richardson (1891–1979). Paret flyttar till Paris.

1923 Första sonen föds. Första boken utkommer (Three Stories and Ten Poems).

1926 Och solen har sin gång, om den så kallade förlorade generationen, ges ut. Boken blir en succé och gör Hemingway till en erkänd författare.

1927 Hemingway träffar Vanity Fair-skribenten Pauline Pfeiffer (1895–1951) och skiljer sig från Hadley Richardson.

1928 Hemingway gifter sig med Pfeiffer och flyttar till Key West, Florida. Andra sonen föds. Hemingways far skjuter sig.

1929 Farväl till vapnen, som delvis bygger på författarens erfarenheter i Italien, publiceras. Boken anses vara ett av 1900-­talets främsta litterära verk.

1931 Tredje sonen föds.

1937 Att ha och inte ha kommer ut. Hemingway reser till Spanien för att bevaka inbördeskriget. Han träffar journalisten Martha Gellhorn (1908–1998) och flyttar med henne till Kuba.

1940 Hemingway skiljer sig från Pauline Pfeiffer och gifter sig med Martha Gellhorn. Paret köper lantegendomen Finca Vigía, som de tidigare hyrt. Klockan klämtar för dig kommer ut.

1944 Hemingway reser till Europa som krigskorrespondent i samband med den allierade offensiven genom Frankrike.

1945 Författaren förälskar sig i Mary Welsh (1908–1986), också hon journalist, och skiljer sig från Martha Gellhorn. Året därpå gifter sig Hemingway med Welsh.

1952 Den gamle och havet publiceras.

1954 Hemingway tilldelas nobelpriset i litteratur.

1959 Castro tar makten på Kuba.

1960 Hemingway lämnar Kuba och flyttar till Ketchum, Idaho.

1961 Författaren tar sitt liv med sitt jaktgevär.

Jan Hoff är frilansskribent och bibliotekarie.

Att läsa Ernest Hemingway and His World (1978) av Anthony Burgess. Kuba (2006) av Thomas Gustafsson. En fest för livet (1964) av Ernest Hemingway. Papa Hemingway (1966/1989) av A E Hotchner.

Hemingway – A Life Without Consequences (1992) av J R Mellow.

The Final Years (1999) av Reynolds Michael.

Spåren efter "Papa"

En kort bit utanför Havanna ligger Finca Vigía, som Hemingway köpte för de pengar han fått för Klockan klämtar för dig. Han bodde i huset från 1939 till 1960. Det är en ganska oansenlig byggnad, men ändå fascinerande eftersom allt inuti bevarats exakt så som det såg ut den dag »Papa» lämnade sitt hem.

Huset är i dag ett museum, som man dock inte får gå in i. Besökare får därför nöja sig med att stå på tå utanför det vitkalkade huset och titta in genom fönstren, vilket på sätt och vis kan göra upplevelsen ännu större.

Inne i huset kan man skymta Hemingways favoritfåtölj, hans barskåp, några av hans 9 000 böcker och mängder av jakttroféer – uppstoppade kvarlevor av djur som han skjutit själv, och som nu blickar ner från väggarna med tomma ögon. Till och med badrummet kan man kika in i. Där hänger ett 50-talsmönstrat duschdraperi och på golvet står en våg från samma decennium. Bredvid vågen syns anteckningar, gjorda direkt på väggen, som vittnar om den store – i dubbel bemärkelse – författarens besatthet av sin egen vikt.

Bakom huset ligger fyra av Hemingways jakthundar begravda under var sin sten där namnet huggits in: Black, Negrita, Linda och Neron. På gården finns även hans berömda båt, Pilar, uppställd till allmän beskådan.

När Hemingway inte var ute med båten, eller satt i sitt hus och skrev, tog han lika gärna som ofta en barrunda inne i Havanna. Ett välkänt citat ger en vink om vilka barer han brukade frekventera, och på vilken av dem han drack vilken drink: "My daiquiri in the Floridita, my mojito in the Bodeguita." Citatet är dock påhittat, av en PR-sinnad bartender på La Bodeguita del Medio, och i sina nutida versioner hade de båda barerna knappast heller lockat en drinkare av Hemingways kaliber.

De har förvandlats till veritabla turistfällor där drinkarna är dubbelt så dyra och hälften så goda som på andra ställen i stan. Men för den som bestämt sig för att gå i Hemingways fotspår på Kuba är de två barerna förstås ändå värda ett besök.

Publicerad i Populär Historia 11/2008