Petrus de Dacia – Sveriges förste författare
Det var långt före motorvägarnas, telefonernas och snabbtågens tid. Även den kortaste resa kunde lätt bli ett äventyr, vilket dock inte var något eftersträvansvärt. Tvärtom var oron på goda grunder stor när någon vän eller familjemedlem ansåg sig tvingad att ge sig av. Att resa var på sin höjd ett nödvändigt ont.
”Jag befinner mig nu i Kalmar, som är det konvent som ligger närmast Tyskland, det vill säga av de konvent som hör till vår orden och ligger i vårt rike. Här tillbringar jag vintern, eftersom jag inte kan ta mig fram till min hemtrakt på grund av vintern. Ni skall också veta att allt har gått bra på resan, fastän jag svävade i allvarlig livsfara på havet på grund av en storm. Men jag tackar Gud, för att han räddade mig.”
Året är 1280, den trettonde januari för att vara exakt, och Petrus de Dacia skriver till sin vän Johannes i Köln för att meddela att han än en gång överlevt återfärden till Sverige. Han hade börjat i slutet på oktober, kommit till Lübeck en månad senare, anlupit Kalmar runt lucia och slutligen, den 28 april, nått sitt hem i Visby på Gotland.
Hela vägen, bortsett från den livsfarliga båtturen över Östersjön, hade han vandrat. Men år 1280 var inget undantag. Klädd i sin svarta kappa och med vandringsstav och sandaler möter vi honom ideligen under mitten och senare delen av tolvhundratalet på väg mot Paris eller Bologna, vandrande från Köln till Visby, Skänninge och Västerås, eller på kortare besök i Århus och Oslo.
Var mycket efterfrågad
Petrus var en resenär i dubbel mening. Ofta var han alltså – bokstavligt talat – på resande fot, på väg mot platser där hans kunnande var efterfrågat. Men framför allt var det i de mystiska, inre landskapen han sökte framkomliga vägar. Och de landskapen kunde te sig nog så skrämmande, befolkade som de var med värre faror och lömskare kreatur än vad som kunde förväntas dyka upp längs Nordeuropas leriga vägar med sina kringvandrande gesäller och härbärgen med tvivelaktiga gäster.
Petrus stora livsuppgift var att verka för ett heligförklarande av den extatiska flickan Christina från byn Stommeln utanför Köln. Han hade träffat henne under studenttiden i Köln och blivit så påverkad av hennes anfäktelser och hysteriska utbrott att han tidigt bestämt sig för rädda hennes öde undan glömskan. Men det skulle bli tvärtom. Indirekt var det nämligen Christina som hindrade Petrus från att försvinna in i historiens svarta hål.
Deras vänskap etablerades redan vid första mötet och livet igenom förblev de, åtminstone på ett andligt plan, intimt sammanflätade. Åt eftervärlden lämnar de ett sällsynt personligt, och för svenskt vidkommande unikt, vittnesbörd över två människors djupa vänskap under högmedeltiden.
Föddes på Gotland
Historien börjar 1235, som med all sannolikhet var det år Petrus de Dacia föddes. Att det var på Gotland är helt klart, men det finns goda skäl att anta att det inte var inne i Visby utan på landsbygden han växte upp. Han beklagade sig stundom över sin dåliga tyska, något han knappast gjort om han kommit från det tysktalande Visby.
Även om handeln från och till Gotland var blomstrande och kontakterna såväl i öster- som västerled stora, var Norden ännu inte på samma självklara sätt som stora delar av övriga Europa delaktig i den kristna enhetskulturen. Sverige under Magnus Ladulås tid uppfattades fortfarande som ett område i behov av hednamission, och följaktligen kan man notera hur åtskilliga kloster, kyrkor och konvent under denna tid anlades i områdets södra och mellersta delar.
Dominikanerna var en av tre ordnar som var verksamma på Gotland under Petrus tid. De kom från Iberiska halvön, men blev snabbt kända runt om på kontinenten för sin omfattande lärdom och sitt framgångsrika uppspårande och kuvande av katarer och valdensare under kättarförföljelserna. Fram till jesuiternas grundande var dominikanerna kyrkans elitstyrka som med välslipade argument kom att dominera högmedeltidens debatter inom kultur, teologi och filosofi.
Till skillnad från de andra ordnarna, franciskanerna undantagna, var dominikanerna befriade från det traditionella munklivet i klostren, i stället var de införstådda med att flytta varthelst ordens ledning ansåg deras kunnande vara till bäst gagn. De har kallats en tiggarorden, men själva benämnde de sig predikarbröder – fratres predicatores.
Liksom de andra ordnarna, och kyrkan själv för den delen, är dominikanorden strikt hierarkiskt uppbyggd. Varje enhet lyder under en överliggande. Gotlands och Sveriges dominikaner hörde, liksom hela Skandinavien och Baltikum, till provinsen Dacien och följaktligen fick Petrus, sedan han valt att tillhöra just dominikanerna, till sitt namn lägga ”från Dacien”.
Intresserad av mystik
Petrus var uppenbarligen en begåvad person. Han lockades av teologi och filosofi och var passande nog synnerligen intresserad av mystik. Från 1266 till 1269 studerar han i kyrkoskolan i Köln för dominikanen och lärdomsbjässen Albertus Magnus, och mellan 1269 och 1270 vid teologiska fakulteten i Paris där Albertus Magnus främste elev, Thomas av Aquino, just fått en ledande post.
Petrus de Dacia brukar kallas Sveriges förste författare och ibland till och med vår förste filosof. Kännedomen om denne märklige person är emellertid relativt ny. Det var Henrik Schück som första gången kallade Petrus de Dacia vår förste författare i en bok med samma namn som utkom så sent som 1916.
Schück hade blivit inspirerad av en annan framstående litteraturforskare, fransmannen Renan, som i sin tur fått nys om Petrus de Dacia i det stora verket om helgonen, Acta sanctorum, som i början av 1700-talet publicerat Petrus arbeten om Christina av Stommeln. Noggrann källkritisk genomgång och översättning av Petrus på latin skrivna material har under de allra senaste åren genomförts av Monika Asztalos som också uppmärksammat skillnaden mellan Petrus publicerade och privata brev.
Hyllning till Christina
Petrus två verk finns samlade i den s k Jülichhandskriften som fått sitt namn av den plats där handskriften länge förvarades. Första delen, som dessvärre är inkomplett, är en filosofisk-teologisk hyllningsdikt till Christina. Mystiken spelar här en central roll i förståelsen av Guds nåd i allmänhet och dess relation till människans, d v s Christinas, natur och väsen i synnerhet.
Andra delen är den biografi över Christina, Vita Christinœ Stumbelensis, som Petrus skrev med tanke på att få Christina helgonförklarad. Hit hör också ett trettiotal brev som utväxlats mellan Petrus och Christina. Korrespondensen är långt ifrån fullständig, men ger ändå en spännande inblick i deras liv mot bakgrund av tidens strömningar och vardagslivets villkor.
Huvudpersonen i Petrus liv var alltså Christina, en kvinna som av allt att döma inte delade mycket av Petrus bokliga bildning. Troligen var hon analfabet. Hon tillhörde beginerna, en sammanslutning av kvinnor som valt att leva ett fromt liv, ofta i kollektiv anda, utan att för den skull vara nunnor underkastade klosterlivets regler.
Av hävd var det främst dominikaner som fungerade som beginernas själasörjare, varför Petrus intresse för Christina var sanktionerat uppifrån – enligt Petrus och Christinas egen uppfattning till och med från högsta ort. Det är viktigt att understryka att kyrkan påbjöd en sådan relation som den mellan Petrus och Christina; man fann den nyttig och viktig, och ansåg det inte suspekt att innerliga vänskapsband odlades mellan en ordensbroder och en och samma kvinna.
Tog hem martyrskallar
Gång på gång gör sig Petrus besväret att företa den flera månader långa vandringen ner till Stommeln, eller ta vägarna förbi när han ändå är på kontinenten. Visserligen kunde Köln fresta med lättåtkomliga helgonreliker. Från andra resan fick han till exempel med sig inte mindre än tio martyrskallar – nio sändes separat, en bars under vandringen hem i ett snöre om halsen. Men det var ändå vänskapen till Christina som var det viktiga.
Deras första möte blev dramatiskt och Petrus redogörelse hör, om än skriven på latin, till den svenska litteraturens intressantare passager. Tillsammans med en annan dominikan, en viss broder Walterus (Walter), hade Petrus lämnat Köln och vandrat ut till byn Stommeln för att själv få se den märkliga kvinna han redan hört så mycket om:
”Jag inträdde således i huset och såg där, utom det torftiga bohaget och det dystra husfolket, en ung flicka, som satt afsides för sig själf och hade ansiktet betäckt med en duk. Då hon reste sig upp för att hälsa broder Walter, grep djäfvuln tag i henne, kastade henne baklänges och stötte hennes hufvud så hårdt emot väggen, att denna skakade. Häraf blefvo de närvarande mycket förskräckta... Men medan alla de närvarande sörjde öfver de olyckor, hon måst utstå, och fruktade för än värre, så genomströmmades jag ensam af en förut okänd fröjd, min själ fann tröst och mitt sinne greps af förundran... När vi så suttit någon tid, hörde jag flickan sucka, som om plötsligt något ondt träffat henne. När äfven kvinnorna, som sutto omkring henne, hört detta, frågade de, hvarför hon så suckade. Hon svarade: Jag är sårad i fötterna. Man såg efter och fann, att så var; ty i hvardera foten fann man ett sår, hvarur friskt blod strömmade. På samma sätt suckade hon till af smärta fyra gånger efter varandra allt under de närvarandes deltagande och tårar...”
Ytterligare fyra elaka sår upptäcktes liksom den ”varma” spik som ”djäfvuln” brukat i sitt verk. Petrus berättar detaljrikt om händelsen, samt om sin egen tröst och fröjd, vilket idag kanske framstår som en bisarr känsloreaktion. Frågan är nu hur det inträffade skall förstås?
Problemet har flera sidor. En gäller naturligtvis trovärdigheten hos källorna, alltså ytterst Petrus tillförlitlighet. Det verkar emellertid svårt att tvivla på honom. Även om Petrus själv inte såg ”djäfvuln”, vilket han av allt att döma inte gjorde, var han övertygad om vad Christina menade sig vara utsatt för. Och därmed kan ett svar på den ovannämnda frågan antydas. Vi bör förstå Christinas utbrott utifrån hennes och de närvarandes egen självförståelse.
Medeltidens världsbild
Två tankar som var djupt förankrade i den medeltida världsbilden spelar stor roll för att förstå hur de uppfattade sig själva. Å ena sidan handlar det om relationen mellan kroppen och själen, och å andra sidan om synen på besattheten.
Besattheten eller vansinnet eller hysterin – exakt vilket begrepp som skall användas är osäkert – var under medeltiden ett tecken på utvaldhet. Och utvaldhet var i stort sett samma sak som helighet, åtminstone från det betraktande folkets synvinkel; teologerna kunde tvivla på graden av helighet, om regelrätt kanonisering eller saligförklarande var rätt åtgärd o s v, men poängen är att den besatta genom sin hänryckning visade tecken på att ha blivit särskilt utvald som mottagare av den gudomliga nåden. En sådan person kunde naturligtvis inte behandlas hur som helst – ödmjukhet var påbjuden i umgänget med heliga och extatiska personer.
Kyrkans intresse var givetvis stort för människor av Christinas sort. Men det var dubbelbottnat. Samtidigt som man månade om de heliga och i en mening självständiga kvinnorna – det rörde sig främst om kvinnor – kunde de verka hotfulla med sina anspråk på en direktkontakt med det gudomliga som kyrkans egna män saknade. Intresset från kyrkans sida skulle inte heller bli bestående.
Under 1700-talet är den begreppsliga kopplingen mellan extatiskhet, utvaldhet och helighet i stort sett borta. Och om Christina hade levt idag, skulle hon säkerligen ha varit en patient i psyksjukvården.
Relationen mellan kroppen och själen var den andra tanken som strukturerade den inre miljön, och som också gled ihop med idén om besatthet/helighet. Kyrkan närde en negativ syn på det kroppsliga till förmån för det hinsides. Det verkliga livet, sade man, var inte detta liv utan det som följer efter den kroppsliga döden. Och bästa sättet att bruka den utmätta tiden här på jorden var att förbereda sig för nästa liv genom att odla det bestående, d v s själen.
Eko från antiken
Ensam skall kristendomen inte lastas för sina livsförnekande idéer. När kyrkofadern Augustinus talar om själen som ”en pilgrim i denna kropp”, hörs ett eko från antikens filosofer – Platon menade t ex att ”själen är nedsänkt i kroppen såsom i en grav”. Denna dikotomi är bara en av många som kristendomen plockat in från antikens tänkare. Också skillnaden mellan kunskap och insikt kommer därifrån, men att redogöra för den, vilket var elementa för Petrus, skulle tvinga fram en serie semantiska, metafysiska och kunskapsteoretiska utflykter som kräver större utrymme.
För Petrus, liksom för många andra intellektuella under högmedeltiden, Mäster Eckhart är bara ett exempel, ledde insikten om dessa tankar rakt in i mystiken. Det var endast mystiken, menade man, som kunde skänka människan insikt och tröst i den värld som inte är mer än en blek återspegling av den riktiga och eviga världen. Bara ett exempel: enligt Petrus och teologin sker ingenting av en slump, inte ens namngivningen. Och namnen – här infogar han ett klassiskt språkfilosofiskt argument – har mening endast genom att vara namn på något. Christinas namn omskrivs och uppfattas således av Petrus genom latinets ”Christi tina” – Kristus kärl. Även i hennes namn uppfattas alltså någonting utöver det vanliga: något mystiskt, blott antytt.
Heligt kroppsförakt
Den negativa synen på kroppen utvecklades inte sällan till ett av kyrkan sanktionerat heligt kroppsförakt. Kontinenten genomströmmas under en tid av självplågande flagellanter, men tydligast märks kroppshatet hos extatiska kvinnor av Christinas sort. Ju mer kroppen plågades, desto mer visade man sin helighet, var tanken. (Än idag lever kroppsföraktet vidare i somliga länder. Och även om jämförelsen är synnerligen ohistorisk, verkar det vara möjligt att idag tala om ett profant kroppshat manifesterat i anorexian.)
Christina fick hjälp av Petrus och andra dominikaner att strukturera sina extatiska utbrott. Hennes destruktivitet fick på så sätt ett slags mening genom att fogas in i deras helgonberättelser och utläggningar om den utvaldes villkor. Också Petrus fick vad han önskade. Han hade inte kommit som ett oskrivet blad till Christina, utan var tvärtom väl förberedd på vad han skulle få uppleva, därav hans fröjd och tröst: hans egen tankevärld hade blivit bekräftad.
Detaljerade berättelser
Med tanke på den biografi han arbetade på, ber Petrus i breven till Christina ständigt om detaljerade beskrivningar av hennes utbrott. Hans stil är då högtravande och docerande med lärda citat och ständiga referenser till teologins hjältar. Man får ibland känslan av att han mer skriver en predikan än författar ett kärleksbrev, något som i mångt och mycket nog stämmer; åtskilliga av breven publicerades ju i Christinas biografi som var avsedd för den lärda offentligheten.
Men somliga brev var endast ämnade för Christinas ögon, och de andas en helt annan fräschör och äkthet än de ”officiella” breven. I några fall kan de olika stilarna jämföras direkt, så skriver t ex Petrus sommaren 1281 i ett publicerat brev: ”Oss plågar det inte att vara kroppsligen åtskilda, eftersom den vi älskar är oändlig... Orsaken till att vi älskar föremålet för vår kärlek är att det är något gott, skönt och beständigt. Men finns det något annat gott än Gud?”
I ett privat brev från samma sommar är han dock mindre kaxig: ”... Min ljuvliga, jag kan inte säga hur mycket jag lider över att behöva leva på ett så stort avstånd från Dig... Min käraste, om jag ändå kunde få tala med Dig och vistas även i Din kroppsliga närhet!”
Breven visar det dubbelbottnade i deras kärlek. De var uppenbarligen mycket goda vänner, men av allt att döma inte mer än så. Petrus ber flera gånger, dels i egna brev, dels genom andra, att Christina skall komma till honom i Sverige. Han lovar se till att hon skall få allt hon behöver, men får till svar, att de på det själsliga planet, vilket ju är det viktigaste, inte kan komma närmare varandra än de redan är. Och även om flera brev andas besvikelse över att hon inte vill komma till Sverige, kan Petrus själv skriva, möjligen en aning försmådd, att kärleken till nästan främst är ett sätt att komma närmare Gud. Han blir visserligen tänd av henne, men endast på grund av att den gudomliga illuminationen genom henne lyser särskilt starkt.
Petrus skriver: ”Men när jag använt min kärlek till Er som ett slags stege, i förhoppningen att jag genom Era förtjänster skall kunna stiga högre upp på den för var dag som går och genom den eller snarare på den nå allt högre avsatser i kärleken till Gud, tills vi får mötas för att skåda gudarnas Gud, vår största längtan, våra suckars mål...” Christina blir alltså blott ett medel för hans högre syften. Hon måste underordnas så att han kan koncentrera sig på det väsentliga; ”Han måste”, som en nutida tysktalande mystiker uttryckt saken, ”så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.”
I ett av de sista breven till Christina, avsänt från Visby sommaren 1288, beklagar Petrus den dåliga postgången, han berättar om kriget mellan Visby och landsbygden och antyder att de nog setts för sista gången på grund av att han drabbats av fjärdedagsfrossa. Han hälsar till släkt och gemensamma vänner och avslutar med: ”Än en gång önskar jag Er att evigt fara väl.”
Den sista stora resan anträdde Petrus i fastan 1289. Christina följde efter 1312.
Torgny Nordin är journalist och återkommande medarbetare i Populär Historia.
