Natten till den 5 februari 1892 dog författaren Emilie Flygare-Carlén i Stockholm. Redan dagen efter meddelades hennes död i tyska och österrikiska tidningar. Nästföljande dag fanns dödsannonser i tjeckiska, ungerska och amerikanska tidningar. Efter ytterligare några dagar var nyheten spridd i nästan hela Europa och USA.

Sedan 1840 hade Flygare-Carlén varit en av de mest lästa europeiska romanförfattarna. Det var en världsnyhet att den stora svenska berättaren hade avlidit vid en ålder av nästan 85 år. Sedan länge hade internationell press bevakat hennes privatliv och rapporterat om födelsedagsfirande och tecken på bristande hälsa. Intresset var stort för kvinnan bakom dåtidens mest lästa romaner: Rosen på Tistelön (1842) och Ett år (1846).

Omedelbart efter hennes litterära debut, med Waldemar Klein 1838, började utländska förläggare tävla om att få ge ut Flygare-Carléns romaner. De översattes snabbt till danska och därefter till tyska. På tyska spreds de över stora delar av Europa och från tyska översattes romanerna till andra språk: ungerska, tjeckiska, nederländska och polska.

Emilie Flygare-Carlén växte upp i Bohuslän och tillbringade mycket tid till sjöss, och med att lyssna på sjömännens historier. Detta fick stor inverkan på hennes författarskap. Målning av Marcus Larson 1849.

© National museum

Succén på tyska ledde till översättningar till engelska, och i vissa fall också till franska och italienska. När franska förläggare upptäckte hennes romaner översattes de direkt från svenska till franska. De franska översättningarna ledde i sin tur till spridning på italienska och spanska.

Konkurrerade om romanerna

Ofta konkurrerade flera olika förläggare om att vara först med att ge ut en berättelse på ett och samma språk. Flygare-Carléns sista stora roman Ett köpmanshus i skärgården är ett exempel på detta. Den kom på tyska 1858 innan den hann tryckas som följetong i Aftonbladet våren 1859.

Den första tyska utgåvan fick dras tillbaka av juridiska skäl. Flygare-Carlén hade nämligen lovat Aftonbladet att vara först med romanen. Tidningens redaktör, August Sohlman, hade använt nyheten för att locka prenumeranter och läsare. Först efter att den hade gått som följetong fick den tryckas som bok. Det förbehållet gällde både svenska och utländska förläggare. De senare var dock först.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Så snart som Aftonbladets läsare hade kommit till sista avsnittet kom boken i två tyska översättningar utgivna på två olika tyska förlag hösten 1859, på Philipp Maasz förlag i Leipzig och på Franckh i Stuttgart. Först året därpå trycktes den på svenska, på Bonniers förlag.

Teckning av Emilie Flygare-Carléns

Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) blev en succé. Här en teckning av henne från 1840.

Vid tiden för Ett köpmanshus i skärgården var således Emilie Flygare-Carlén en litterär världskändis. Tillsammans med sin svenska kollega Fredrika Bremer dominerade hon den europeiska och amerikanska romanmarknaden. Hennes romaner fick emellertid i jämförelse med Bremers en vidare geografisk spridning, och översattes till fler europeiska språk.

Inspirerade andra författare

Flygare-Carléns romaner förblev också populära under en längre tid än Bremers. Medan den senares verk främst lästes på tyska, engelska och franska under 1840- och 1850-talen behöll Flygare-Carlén ställningarna fram till åtminstone första världskriget. Detta bekräftas både av antalet utgåvor som publicerades runt om i världen, och av antalet annonser och artiklar i internationell press.

Flygare-Carléns romaner inspirerade också andra författare till att skriva fortsättningar på dem, alltså det vi idag kallar fan fiction. Den tyska författaren Paula Herbst skrev inte mindre än sju fortsättningsromaner. Att de var fortsättningar på Flygare-Carlén-romaner markerades tydligt i titeln, som till exempel True Horn: Fortsetzung von »Der Einsiedler auf der Johannisklippe« von Emilie Flygare-Carlén (1856).

Fisktorkning i Bohuslän

»Fisktorkning i Bohuslän« (1858) av Wilhelm Wallander. Målningen utfördes till planschverket Svenska Folket, sådant det ännu lefver vid elfvom, på berg och i dalom.

© Nordiska museet

Flera kända dramatiker, som tyska Charlotte Birch-Pfeiffer, gjorde om hennes historier till teaterpjäser. Det hände också att hennes berättelser kopierades, något som ibland ledde till rättsskandaler. Detta hände när den franska diktaren Georges Ohnet tog hennes internationellt mest lästa roman Ett år och publicerade den som Le Maître de forges (1882), och sedan dessutom omarbetade den till en teaterpjäs.

Ohnet anklagades för plagiat och den infekterade rättsprocessen bevakades av europeiska tidningar. Det hela resulterade i något av en skandalsuccé – Flygare-Carléns historia i Ohnets bearbetning gav nämligen upphov till flera filmer. Henri Pouctal regisserade en 1912 och Fernand Rivers gjorde en version 1933, vilken han sedan själv gjorde en remake av 1948.

Så vem var då Emilie Flygare-Carlén, vars romaner lästes runt om i världen, och vars livsöde bevakades i internationell press under nästan ett halvt sekel? Och hur lyckades denna idag nästan bortglömda författare att göra en internationell karriär trots att hon själv aldrig reste utomlands?

Fri uppfostran

Hon föddes som köpmansdottern Emilie Smith 1807 i Strömstad. Hennes uppväxt i Bohuslän, som yngsta dotter i en stor familj var ovanlig på många sätt, och hon fick en friare och mer mångsidig uppfostran än de flesta andra flickor vid den tiden. Emilie fick sedan barnsben tillbringa mycket tid tillsammans med fadern på hans affärsresor till sjöss, samtidigt som hon aktivt uppfostrades till att hjälpa till i hans handelsbod.

Under krigshändelserna i Norge 1814 – som hon kallade de »krigiska oredorna« – ökade hennes frihet ytterligare. Själv berättar Flygare-Carlén att hon som barn hellre tillbringade tid med att lyssna till sjöbusarnas historier ute på bryggan och i affären, än i sin mors sällskap inne i köket. Modern var emellertid litteraturintresserad och högläsning av romaner förekom ofta i hemmet.

Denna litterära skolning, i kombination med ett tidigt intresse för att skriva berättelser, lade antagligen grunden till författarskapet. Sina erfarenheter från livet på västkusten använde Emilie Flygare-Carlén också i ett par av sina i mest uppskattade romaner, Rosen på Tistelön (1842), Enslingen på Johannis-skäret (1846) och Ett köpmanshus i skärgården (1859).

Författarens barndomshem i Strömstad.

Författarens barndomshem i Strömstad.

© Riksantikvarieämbetet

Men det var inte i bara uppväxtåren i Bohuslän som gjorde Flygare-Carlén till författare. Också ekonomiska problem fick henne att fatta pennan. Likt många av dåtidens flickor gifte hon sig för att bli försörjd. Som tjugoåring blev hon provinsialläkaren Axel Flygares hustru, och flyttade med honom till Småland. Paret fick snabbt tre barn, varav ett dog som spädbarn. Efter fem års äktenskap dog maken i tuberkulos och lämnade familjen utan försörjning.

Avled strax före bröllopet

Flygare-Carlén återvände då till Bohuslän. Via sin bror Edvard träffade hon sitt livs kärlek, och ingick 1834 trolovning med juristen Jacob Reinhold Dalin. Strax före bröllopet avled han dock till följd av en olycka. Ett halvår senare föddes deras barn, Rosa Carlén (som kom att bli författare). Strax efter insjuknade och dog Emilies äldsta dotter Mimmi.

Utblottad och olycklig återvände Flygare-Carlén till barndomshemmet i Strömstad. Två av barnen med första maken hade hon förlorat, och barnet med Dalin var hon tvungen att adoptera bort till faderns släktingar i Dalsland. Sonen Edvard hade hon kvar att försörja, och därför föddes idén att bli författare.

Äktenskapsromanerna blev populära utomlands

Emilie Flygare-Carlén (1807–92) publicerade nästan trettio romaner. I Sverige är hon främst känd för västkustromanerna Rosen på Tistelön (1842) och Ett köpmanshus i skärgården (1860). Båda har filmatiserats två gånger: Rosen på Tistelön 1915 av Georg af Klercker och 1945 av Åke Ohberg, samt Ett köpmanshus i skärgården 1925 av Hjalmar Peters och 1973 (för tv) av Åke Falck. Rosen på Tistelön gick som radioföljetong så sent som 2007, och repriserades 2019.

Flygare-Carléns romaner översattes under 1800-talet till nästan tjugo europeiska språk. De är mest spridda på tyska, danska, tjeckiska, engelska och franska med störst utgivning 1840–90. Förutom skärgårdsromanen Rosen på Tistelön var det framför allt hennes äktenskapsromaner som slog internationellt.

Hennes absolut mest översatta roman är Ett år (1846), som handlar om en kvinnas kamp för ett jämställt äktenskap. Sedan 1980 har intresset för Emilie Flygare-Carléns romaner ökat både i och utanför Sverige med förnyad utgivning och översättning.

© Svensk Filmdatabas

Rosen på Tistelön

Flera filmatiseringar har gjorts av Flygare-Carléns böcker, till exempel Rosen på tistelön (1945)

Ett köpmanshus i Skärgården

Även romanen Ett köpmanshus i skärgården (1973) filmatiserades med Agneta Bolme och Ulf Brunnberg.

En natt vid Bullar-sjön

Tysk utgåva av romanen En natt vid Bullar-sjön.

Under åren som läkarhustru i Småland hade Emilie Flygare-Carlén fördrivit tiden under makens många sjukbesök med att läsa nyutkomna romaner. Hon ansåg sig därför veta vad som karakteriserade en bra roman, och hon ansåg sig också vara kapabel att skriva en. Enligt vad hon själv berättar i självbiografin Skuggspel (1865) var det på sin trettioårsdag som hon återupptog sin favoritsysselsättning som barn, nämligen att skriva ner »de historier, som målade sig i min inre verld«.

Hon kontaktade bokförläggare Niklas Thomson i Stockholm, eftersom han satsade på svensk litteratur i bokserien »Kabinettbibliothek af den nyaste litteraturen«. Det var här hennes första roman, Waldemar Klein publicerades 1838.

Flytten till Stockholm

För att försäkra sig om uppmärksamhet kontaktade hon en av tidens mest kända litteraturkritiker – Anders Lindeberg. Detta resulterade i en berömmande recension i Aftonbladet i vilken Lindeberg skrev att han hoppades få se fler romaner av »Fru F«.

Den första romanen blev en framgång och Thomson skrev kontrakt med debutanten. Med hjälp av Lindeberg övertalade han henne också att flytta till Stockholm. Han var så angelägen att han till och med erbjöd henne en lägenhet i sitt eget hus. En anledning till det generösa erbjudandet var att han därmed kunde få kontroll över den lovande och inkomstbringande författaren.

Thomson kunde övervaka hennes arbete och umgänge och därför förhindra att hon valde en annan förläggare, exempelvis hans värsta konkurrent, Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare med en framgångsrik utgivning av romaner.

Edvard Flygare

Sonen Edvard Flygare, född 1829, dog i lungsot redan 1852, efter en resa på kontinenten.

© Louis Meisener/ Nordiska museet

Thomsons skyddsling arbetade dock inte i isolering. Istället blev Flygare-Carlén den kvinnliga medelpunkten i en krets av inflytelserika litterära och liberala män. Förutom Thomson och Lindeberg samlades kring henne författare som Carl Johan Love Almqvist, August Blanche och Gustaf Henrik Mellin.

Litteraturkritikerna Oscar Patric Sturzen-Becker (Orvar Odd) och Adolf Ivar Arwidsson var också ständiga deltagare vid sammankomsterna. Ibland gästades sällskapet också av väletablerade författare som Esaias Tegnér och Per Daniel Amadeus Atterbom.

Det var i detta sällskap änkefru Flygare träffade sin blivande make, juristen och Bellmanutgivaren Johan Gabriel Carlén. Paret gifte sig 1841 och äktenskapet innebar inget avbrott i Flygare-Carléns författarskap, snarare tvärtom. Året efter vigseln kom hennes svenska genombrottsroman, skärgårdsberättelsen Rosen på Tistelön (1842). Den skildrar en olycklig kärlekshistoria i skuggan av ett brott och kan klassificeras som en tidig kriminalroman. Den omarbetades omedelbart till teaterpjäsen Brottslingarne (1843) av Mauritz Cramer. Fram till andra världskriget var den en av de absolut mest lästa romanerna i Sverige.

Den bäst betalda författaren

Carléns hem i Stockholm blev en livlig mötesplats för en stor umgängeskrets av kulturpersonligheter. I Flygare-Carléns minnesteckningar ges personliga porträtt av dåtidens författare. Så till exempel skildras Almqvist som en gottegris som gärna smög in till kaffebordet före de övriga gästerna för att förse sig med kakor.

1840-talet var en produktiv tid för författaren Flygare-Carlén. Hon publicerade ett par stora romaner varje år, och var nu Sveriges absolut bäst betalda författare. Det var hon som försörjde familjen, och maken fungerade som hennes korrekturläsare och sekreterare.

Den internationella publiken kunde inte få nog av Flygare-Carléns spännande berättelser och färgstarka romanpersoner. Inte minst prisades hennes starka och kompetenta hjältinnor. Romanerna gick som följetonger i amerikanska, spanska och tjeckiska tidningar. De såldes av förlag och bokhandlare och de fanns till utlåning på kommersiella bibliotek.

Obefintlig upphovslagstiftning

Hennes inkomster kom dock i huvudsak från bokutgivningen i Sverige. Flertalet publicerade översättningar gav inga pengar. Någon egentlig upphovslagstiftning fanns inte, och det var fritt fram för utländska förläggare att översätta och ge ut romaner.

En Flygare-Carlén-roman garanterade höga inkomster och konkurrensen mellan olika översättare och förläggare ledde till att de ofta kontaktade den svenska författaren för att först få tillgång till hennes manuskript. De var ibland så angelägna att de erbjöd betalning för detta. Det hände också att de bad om att – mot betalning – få publicera ett porträtt eller förord av författaren. Så till exempel skrev Flygare-Carlén efter många påtryckningar en inledning till en amerikansk utgåva av Gustav Lindorm 1854.

Picknick

Emilie Flygare-Carlén är en av picknickdeltagarna på målningen »Utsikt från Marieberg över Mälaren mot Stockholm« (1851). De övriga är konstnären själv – Carl Bennet (iförd hatt) – Uno Troili, Fredrika Bremer (stående) och Marie Schwartz.

© Årsta slott

Romanerna fick till en början genomgående goda recensioner av både svenska och utländska litteraturkritiker. Framåt 1850 hårdnade dock litteraturklimatet i Sverige. Ett rykte (1850) beskylldes av de manliga kritikerna för att vara omoralisk, detta för porträttet av den manipulativa och förföriska manslukerskan Lilia.

Vid samma tid drabbades Flygare-Carlén privat av en ny sorg, när hennes son Edvard dog 1852. Under fem år härefter publicerade hon ingenting. För att bistå henne anlände brorsdottern Bertha Smith och den bortadopterade dottern Rosa, vars utbildning och uppfostran Flygare-Carlén hade bekostat. Kontakten med Rosa återupptogs antagligen på makens initi­ativ. Relationen mellan honom och Rosa var bättre än den mellan mor och dotter. Därtill ordnade Carlén så att Rosa fick träffa hans bror, Richard Carlén, som sedan blev hennes make.

Flygare-Carléns avbrott i författarskapet och isoleringen i hemmet respekteras inte av hennes läsare, översättare och förläggare. Under denna period var därför utgivningen utanför Sverige i full gång. Om detta vittnar inte minst alla brev från utländska beundrare.

Sista romanen

Också i Sverige ökade trycket på en ny roman. En av de mest angelägna var Aftonbladets redaktör Sohlman. Efter upprepade påtryckningar från honom – påhejade av Carlén – återupptog Flygare-Carlén slutligen pennan för att skriva sin sista stora roman.

Ett köpmanshus i skärgården var en comeback för Flygare-Carlén både i och utanför Sverige. För boken belönades hon med Svenska Akademiens guldmedalj. Några fler romaner blev det dock inte. Däremot skrev hon artiklar och kortare berättelser som publicerades i tidskrifter, som Illustrerad Tidning och Svenska Familj-Journalen.

Under 1860-talet övertog hon tillsammans med maken redaktörskapet för Illustrerad Tidning, ett arbete som väckte uppmärksamhet och uppskattning i Kultursverige. Samtidigt skrev hon flera självbiografiska böcker, varav de mest kända och spridda är Skuggspel (1865) och Minnen af svenskt författarlif 1840–1860 (1878).

Dottern Rosa Carlén

Dottern Rosa Carlén adopterades bort efter fadern Reinhold Dalins död. Hon blev också författare.

Flygare-Carléns avbrott i arbetet var antagligen mest märkbart i Sverige. Antalet översättningar och nya utgåvor på andra språk bara ökade från 1840 och fram till slutet seklet. Utgivningen på tyska var fortsatt stor under hela seklet, och på språk som tjeckiska, ungerska och polska tog det riktig fart efter 1860.

Trots att hon inte längre försåg den internationella bokmarknaden med nya romaner förblev Emilie Flygare-Carlén en litterär kändis. Händelser i privatlivet annonserades i internationell press, såsom maken Johan Gabriel Carléns död 1875.

Hennes sviktande syn och en lyckad ögonoperation blev en biografisk följetong i många tidningar, och på sin 80-årsdag hyllades hon runt om i Europa och USA.

Utländska journalister

Kändisskapet fick också utländska journalister att kontakta Flygare-Carlén för besök och intervjuer. Redan 1844 beskrev en finsk turist sitt möte med den berömda författarinnan och fler hyllningsporträtt följde. Det sista stora hemma hos-reportaget gjordes 1888, när den tyska kulturjournalisten Robert Byr reste till Stockholm för att besöka Sveriges berömda kvinnliga romanförfattare.

Byr beskriver sitt möte med den åldrande Flygare-Carlén och poängterar att hon både var en stor författare och en riktig kvinna, som inte försummade sina plikter i hemmet. Det senare återkommer i många publicerade porträtt av henne, och det användes också för att lansera hennes romaner till läsare utanför Sverige.

Staty av Emelie Flygare-Carlén

I födelsestaden Strömstad finns denna byst av Emelie Flygare-Carlén, gjord 1939 av skulptören Carl Fagerberg.

© Tubaist

Att vara kvinnlig romanförfattare var både en styrka och svaghet. I början användes hennes kön som en kvalitetsbeteckning, inte minst för att locka kvinnliga läsare i Europa. Runt 1850 började litteraturkritikerna att använda beteckningen »kvinnlig romanförfattare« i nedvärderande syfte. Stora upplagor och många läsare bidrog ytterligare till att klassificera henne som en storsäljande populärförfattare.

Trots detta hyllades Emilie Flygare-Carlén vid sin död som Sveriges största, mest produktiva och lästa författare. Detta beskriver framför allt hennes litterära position ur ett internationellt perspektiv.

Yvonne Leffler är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och författare.

Publicerad i Populär Historia 5/2021