Sven Hedin fotograferad i hemmet för ett reportage i veckotidningen Husmodern år 1935, samma år som han kom hem från sin sista expedition.

© Karl Sandels samling/IBL

Sven Hedin – firad och fördömd

Hans vetenskapliga expeditioner till Asiens mest otillgängliga platser väckte internationell uppmärksamhet och gjorde honom till en superkändis. Men Sven Hedins eftermäle kommer alltid att vara fläckat av kopplingarna till Nazityskland.

16 november 2018 av Axel Odelberg

Abraham Brode hette en tysk jude som emigrerade från Frankfurt-an-der-Oder till Skåne 1770. Året därpå konverterade han och döptes i namnet Johan Christian Berlin. När hans sonsonssondotter Anna Hedin – född Berlin – för 150 år sedan, den 19 februari 1865 nedkom med sonen Sven, var det judiska arvet utspätt till en sextondel.

Sven Hedin blev med tiden världsberömd upptäckare, bästsäljarförfattare och kontroversiell politisk opinionsbildare. Som sådan fick han många avundsmän, kritiker och politiska motståndare. 

De tog alla tacksamt fasta på hans judiska sextondel för att i antisemitisk anda förlöjliga och förminska honom. Skämttecknarna ritade av honom med stor kroknäsa och författarinnan Agnes von Krusenstjerna karikerade honom under namnet ”Sholem Aleikoum Berlin” i romansviten Fröknarna von Pahlen.

Beundrade Adolf Hitler

Mot den bakgrunden ter sig Sven Hedins sympatier för Hitler och nazismen – detta toppar listan över det man kommer ihåg honom för i dag – aningen ögonbrynshöjande. Hedin hade uppfostrats med sin mors positiva syn på judar. Han var knappast antisemit och inte heller nazist i någon ideologisk mening.

Trots det blev han en av Hitlers envisaste beundrare. I en dödsruna i Dagens Nyheter 1945, kallade han Hitler en av de största statsmän världshistorien ägt. Det är obegripligt och blir bara marginellt mindre svårförståeligt mot bakgrund av Hedins livslånga beundran för Tyskland.

Hedin ville se Tyskland resa sig ur det han kallade den orättfärdiga Versaillesfredens förnedring och åter bli en stark och tongivande nation i världen, tillika ett bålverk mot Sovjet och kommunismen. Hitler tedde sig i Hedins ögon som den ledare som skulle åstadkomma detta och göra Tyskland stort igen. För detta övergripande mål var han beredd att överse med såväl judeförföljelser som förtryck och andra grymheter. 

Vägrade först tro på Förintelsen

När bildbevis och rapporter om Förintelsen dök upp mot slutet av kriget vägrade han inledningsvis att ta till sig sanningen. Han kunde inte föreställa sig att tyskar kunnat bete sig så barbariskt och avfärdade rapporter och bilder från koncentrationslägren som allierad propaganda.

Sven Hedin hälsar på Adolf Hitler under OS i Berlin 1936.

© SZ-Photo/IBL

Bara motvilligt accepterade Hedin så småningom fakta men skyllde på grymma lägervakter. Att ansvaret låg hos Hitler, Göring, Goebbels, Himmler och de andra nazikoryféerna som han träffat och umgåtts med ville han inte tro. Sin beundran för Hitler vidhöll han till sin död, sent i november 1952.

Från världsberömd till världsfördömd

Med tiden tillstod han dock att Hitler hade begått några misstag. Ett var förföljelsen av judarna, ett annat var anfallet på Polen i augusti 1939. Han tillstod med tiden också vad han tidigare inte velat tro, nämligen att Hitler faktiskt strävat efter krig. Men då Hedin nått dessa insikter var han sedan länge ohjälpligt komprometterad av sitt principfasta försvar av en av världshistoriens största slaktare. 

Från att ha varit en av alla tiders mest beundrade och hyllade svenska hjältar hade han blivit en ignorerad och utdömd föredetting. Han gick från världsberömmelse till världsfördömelse.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Hur annorlunda hade det inte varit i maj 1935, då han i triumf återvänt hem efter sin sista stora upptäcktsfärd i Fjärran Östern. Den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg – som ett årtionde tidigare riktat en hård antisemitisk attack mot Hedin i tidningen Arbetet för dennes krav på ett starkare försvar – hade föreslagit att Hedin skulle få statspension för sina insatser för den svenska nationen.

Hedin hyllades som nationalhjälte

För att nu inte tala om januari 1909 då Hedin, under pompa och segervisst leende, steg iland på Blasieholmen nedanför Grand Hotel, just återkommen från sin tredje stora upptäcktsfärd i Asien. Han hade varit borta i över tre år, kartlagt platser i Tibet som ingen västerlänning, och knappt någon annan heller, besökt före honom. Han togs emot som nationens hjälte. Lite som när man i vår tid firar Tre Kronor efter ett OS-guld i hockey.

Stockholmarna hade gått man ur huse för att se och hylla den djärve doktorn. Han hälsades med tal och sång på kajen och fördes i fyrspänd landå till slottet för att möta kungen och regeringen. Längs färdvägen bildade femtusen idrottsmän häck. På Norrbro hade spårvägsstolparna smyckats med granrisgirlander och flaggor.

Nordenskiöld åter från Nordostpassagen

Hedin skulle snart fylla 44 år. Hans ungdomsdrömmar hade blivit verklighet. 29 år tidigare, en disig kväll i april 1880, hade han upplevt ett liknande evenemang, fast då som åskådare från en utsiktsplats på Söders höjder.

Upptäckaren Adolf Erik Nordenskiöld vid nordostpassagen.

© Georg von Rosen/Nationalmuseum

Klockan tio hade kanonbatterierna på Kastellholmen skjutit dånande salut över vattnet. Fyrverkeripjäser for fräsande mot skyn. Jubelrop steg från stränderna. Den mörka silhuetten av ett tremastat fartyg rundade Blockhusudden. Det var polarforskaren Adolf Erik Nordenskiölds Vega som återvände från seglatsen genom Nordostpassagen.

Fartyget gled långsamt uppför Strömmen mot den i förväg bestämda ankarplatsen framför Slottet och Logårdstrappan. En orkan av bifallsjubel ackompanjerade slamret från kättingen då Vegas ankare plumsade i vattnet. På slottets fasad fladdrade en Vegastjärna av gaslågor.

Drömde om att bli upptäcktsresande

Ovationerna som mötte Nordenskiöld präglade den unge Hedin. De tände en dröm hos honom om att en dag själv bli lika firad och välkomnad av jublande människomassor som polarforskaren den där aprilkvällen 1880. 

Den 17 januari 1909 inträffade just detta. En cirkel slöts i Hedins liv. Det blev också krönet på den upptäckarkarriär Hedin hade förberett sedan pojkåren, bland annat genom att härda sig inför framtidens strapatsrika hjältedåd genom att äta så lite som möjligt och vintertid sova oeldat för öppet fönster.

Då levde han i en romantisk hjältevärld där invånarna var romanfigurer som Skinnstrumpa, Uncas, Phileas Phogg och kapten Nemo, och levande hjältar som David Livingstone, Henry Stanley, Adolf Nordenskiöld och Frithiof Nansen. Vid tolv års ålder hade han stakat ut sin framtid. Han skulle bli upptäckare och hjälte som de.

Han drömde om en rik sponsor som skulle släppa en säck guldmynt framför fötterna på honom med uppmaningen ”Sök reda på Nordpolen!”, ungefär som tidningskungen George Bennet hade beordrat journalisten Henry Stanley att leta rätt på missionären och upptäcktsresanden David Livingstone.

Hedin gick i Nordenskiölds fotspår

Beslutet att gå i upptäckarhjältarnas spår följde Hedin bokstavligt. En vinterdag när han såg Nordenskiöld komma vandrande nedför Drottninggatan gick han efter, nogsamt placerande fötterna i de avtryck den store polarforskaren lämnat i snön.

Vid sidan av vurmandet för hjältedåd och upptäckare hade Hedin också litterära och konstnärliga intressen. Han började tidigt författa melodramatiska sagor om ädelmod och hjältedåd som han illustrerade med egna teckningar. Den artistiska kreativiteten var en fallenhet han fått i arv. Pappa Ludvig var stadsarkitekt i Stockholm och Svens farbror Svante var hyllad komediskådespelare på Dramaten.

Porträtt av Sven Hedin.

Sven Hedin stakade tidigt ut sin bana i livet, och genomförde många av de vetenskapliga stordåd han drömde om som barn. Han var en kontroversiell person vars hågkomst alltid kommer att vara kopplad till hans politiska ställningstaganden.

© Blanc Kunstverlag/SZ-photo/IBL

Språkgeni med slätstrukna betyg

Däremot var han inte särskilt framstående i skolan. Han var mer intresserad av att teckna och rita kartor än att läsa läxor, och tvingades gå om ett år på gymnasiet. Han fick slätstrukna betyg
i sin studentexamen 1885 – mestadels B, bland annat i geografi, tyska, engelska och latin. 

Detta är rätt förbluffande med tanke på hans senare karriär som upptäckare och språkgeni. Som vuxen talade han inte bara de stora europeiska språken, han lärde sig även ryska, azerisk turkiska, persiska, en del mandarin och mongoliska.

Med tanke på den utåtriktade estradörpersonlighet han utvecklade i vuxen ålder, och beskyllningarna mot honom för att vara skrytsam, är det också överraskande att han som barn var stillsamt tystlåten. Lågmäld är dock också det omdöme den brittiske officeren och upptäckaren Sir Francis Younghusband gav om Hedin efter deras första möte i Kashgar, Kina, i december 1890.

”Jag avundades honom hans språkliga förmågor, hans kunskaper i vetenskapliga discipliner, uppnådda under ledning av Europas främsta läromästare, hans konstnärliga prestationer; lagda till den lågmälda självtillräcklighet han ärvt från sina nordiska förfäder, verkade han besitta alla den vetenskaplige resenärens kvalifikationer.”

Informator i Baku

Citatet är hämtat från Younghusbands reseskildring The heart of a continent. Hedin var då 25 år och ute på ett slags gesällvandring i upptäckarskrået. Det var hans andra utlandsresa. Den första hade han inlett i augusti 1885, strax efter studentexamen, då han erbjudits att bli informator åt sonen till en svensk ingenjör vid familjen Nobels oljefält i Baku (i dagens Azerbajdzjan). 

När eleven efter sju månader klarat den examen Hedin hyrts in för att hjälpa honom igenom, gav sig upptäcktsresenären av på en lång resa genom Iran och det nuvarande Irak. Hedin återvände till Stockholm i september 1886. Då hade han utökat sina kunskaper i främmande språk med ryska, azerisk turkiska och persiska.

Resan hade dessutom gjort honom smått celeber. Bokförläggaren Albert Bonnier erbjöd honom ett generöst förskott mot att han skrev en bok om äventyren. Det blev Hedins första verk
i en produktion vars omfattning få kan matcha. Hans arbetskapacitet var lika grandios som det mesta som hade med honom att göra.

Berättelsen om hur Hedin räddade livet på sin tjänare i Taklamakanöknen genom att ge honom vatten ur sin stövel fick stor spridning. Teckning av Sven Hedin själv. 

© Sven Hedins stiftelse/Etnografiska museet

Sven Hedin till Kashgar

De nyförvärvade kunskaperna i persiska öppnade för resa nummer två. Kung Oscar II planerade en ambassad till Teheran för att tilldela shahen serafimerorden, och Hedin skickades med som tolk. När tolkjobbet var avklarat fortsatte Hedin österut genom ryska Centralasien till Kinas västligaste utpost Kashgar, där han förutom Yonghusband bland andra träffade den ryske konsuln Nikolai Petrovskij, en viktig kontakt skulle det visa sig.

Resan varade i knappt ett år, och Hedin återvände till Stockholm i slutet av mars 1891. Han kände sig som en segerherre, en erövrare som lagt omätliga landområden under sig från Kaukasus till Sinkiang. Gesällprovet var avlagt. Nu gällde det att bli mästare i upptäckarnas kärva värld; att trampa stigar där ingen västerlänning före honom satt sin fot, att erövra hela Asien.

Tysk doktorsexamen

Två och ett halvt år senare var han färdig att anta utmaningen. I mellantiden avslutade han en tidigare påbörjad översättning av den ryske upptäckargeneralen Nikolaj Przjevalskij, skrev två feta volymer om sin just avslutade resa, återupptog sina geografistudier, avlade en tysk doktorsexamen samt blev kär i den firade societetsskönheten Mille Broman, 17-årig styvdotter till snuskungen Kurt Ljunglöf.

Hedins doktorsavhandling handlar om hur han besteg Irans högsta berg Demavend och är i allt väsentligt en bantad version av två kapitel i en av de böcker han skrev efter resan. Sentida bedömare har häpnat över att den godkändes. 

Kanske bländades de tyska professorerna så av den begåvade unge svensken, som talade så många språk, föreläste så engagerande, hade rest så vida omkring och skrivit flera böcker om sina resor, att de bortsåg från att avhandlingen var så tunn.

Hedins första expedition

Hedin var mer handlingarnas man än avhandlingarnas. Äventyr, strapatser och att vara först lockade honom mer än forskarsalar och arkiv. Den 16 oktober 1893 inledde han sin första stora upptäckarexpedition till Centralasien. Han blev borta i tre och ett halvt år och återvände på försommaren 1897. Då var han världsberömd. Orsaken var en havererad ökenvandring som höll på att kosta honom livet. Två av hans infödda medhjälpare dog, två överlevde.

Den ene av överlevarna räddades från att törsta ihjäl genom att Hedin hämtade vatten till honom i sina stövlar. Denna scen, där den törstande infödde tjänaren bjöds att dricka ur sin vite herres stövlar, förvandlade den misslyckade ökenexpeditionen till ett hjälteepos som fyllde tidningsspalter över hela världen och blev Hedins första claim to fame

Karta över Sven Hedins tre stora expeditioner i Centralasien.

Sven Hedins tre stora expeditioner i Centralasien.

© Lönegård & co

”Sven Hedin har varit utan vatten i sju dagar. Det är väl inte något märkvärdigt. Jag har inte druckit vatten på sju år”, löd konstnären Carl Larssons skämtsamma kommentar i ett tal en tid senare.

”Dödsmarschen genom Taklamakan”, som Hedin kallade händelsen, återanvände han till flera gånger i sitt författarskap. År 1923 fanns det till och med planer på att göra en spelfilm av berättelsen i Hollywood, med Douglas Fairbanks som producent och Sven Hedin i rollen som sig själv.

Fick hederslegionen

En knapp vecka efter hemkomsten stod Hedin på Stockholms central för att vinka adjö till en annan av tidens stora hjältar: ingenjör Andrée, då denne gav sig av mot Spetsbergen för att nå Nordpolen med luftballongen Örnen. Andrée visste redan från start att företaget var dömt att misslyckas, skrev Hedin senare i ett porträtt av ballongfararen, men hade ändå känt sig tvungen att försöka eftersom han satsat så hårt på projektet. Det tyckte Hedin var rätt.

Hedin var het nu. Han turnerade som föreläsare runt hela Europa, tilldelades franska hederslegionen och blev hedersledamot av brittiska Royal Geographical Society. 

Ett år efter hemkomsten från Taklamakan avslutade han sitt manus till skildringen av expeditionen, ett tvåbandsverk på bortåt 1500 sidor med titeln En färd genom Asien (1898). Det översattes snabbt till engelska, tyska och franska, fick lysande recensioner och sålde i stora upplagor. Hedin var sin tids Discovery Channel.

Han hade ett härligt flyt – utom i kärlek. Han friade till Mille Broman men hon tyckte det var för tidigt. Hon ville se mer av världen och höll honom på halster, var ömsom varm och öm, ömsom kall och avvisande. Förhållandet kom till ett stormigt uppbrott som fick Hedin att skynda på förberedelserna inför sin nästa expedition.

Sven Hedin gör mätningar med sitt nivelleringsinstrument på den norra stranden av sjön Kara-Koschun i Taklamakanöknen. Under denna hans andra Asienexpedition hittade han bland annat ruinerna av den viktiga handelsstaden Loulan vid Sidenvägen.

© Sven Hedins stiftelse/Etnografiska museet

Sven Hedins andra expedition

Han gav sig av i juni 1899, två år efter att han avslutat den första resan. Återigen var det kung Oscar som var främsta sponsor. I Kashgar blev han väl mottagen och omhändertagen av konsul Petrovskij. Hedin föreställde sig att det var av ren vänlighet. Men sannolikt hade Petrovskij en dold agenda. 

Han var Rysslands främste representant i regionen och en nyckelspelare i The great game, kampen om inflytande och territorium i Centralasien som vid denna tid utkämpades mellan de ryska och brittiska imperierna. Petrovskij var intresserad av de upptäckter och den information som Hedin kunde förmedla, liksom de kartor han ritade. 

Och i viss mån kunde han styra Hedins insatser mot de geografiska områden han var intresserad av att få underrättelser ifrån. På så sätt blev Hedin lite av en ryssarnas nyttige idiot.

Hittade det försvunna Loulan

Under sin andra expedition ägnade Hedin stor energi åt att bevisa sin tes att sjön Lop Nor vandrade; att den under historiens gång befunnit sig i olika geografiska lägen. Om detta stod en vetenskaplig strid i Europa mellan ryska och tyska geografer. Hedins tes, som han fick se bevisad i sin livstid, gav tyskarna mer rätt än ryssarna, vilket gjorde honom impopulär i ryska vetenskapliga kretsar.

Under utforskandet av Lop Nors gamla uttorkade sjöbäcken fann Hedin också ruinerna av Loulan – huvudorten i det gamla furstendömet Shanshan, och viktig knutpunkt utefter den historiska handelsrutten Sidenvägen. Fyndet var epokgörande. Loulan fanns omnämnt i gamla kinesiska källor, men ingen visste längre var det låg. Upptäckten var lite som att hitta det sjunkna Atlantis och betydde mycket för forskningen kring Sidenvägens historia.

När Sven Hedin kom hem i slutet av juni 1902 fick han besök av kungens utsände som meddelade att han skulle adlas. För detta fick han utstå mycket löje i pressen. Det ansågs inte riktigt tidsenligt och Hedin blev den siste att adlas i Sverige.

Sven Hedins tredje expedition

Efter ett antal nya föredragsturnéer genom Europa och ytterligare en tjock reseskildring i två volymer plus ett antal andra publikationer och artiklar gav sig Hedin av på sin tredje expedition. Han for i mitten av november 1905. Denna gång intresserade han sig uteslutande för Tibet och han tog sig nu dit via brittiska Indien istället för som tidigare genom Ryssland och Kina.

Sven Hedins tredje expedition till Asien.

Foto från 1907, taget under den två år långa resan genom Tibet. Hedin i mitten, i mörka kläder, omgiven av sina medhjälpare. 

© SZ-photo/IBL

Politiska förändringar gjorde dock att britterna inte ville släppa in honom i Tibet. Han lyckades emellertid – bland annat med hjälp av sin gamle bekant och konkurrent från Kashgar, Francis Younghusband – villa bort imperiet och ta sig in i landet ändå. I Tibet tillbringade han två ohyggligt strapatsrika år.

Kartlade Asiens sista vita fläckar

På sensommaren 1908 dök Hedin upp i civilisationen på nytt – i britternas indiska sommarhuvudstad Simla. Då hade han fyllt de återstående vita fläckarna på Tibets karta, upptäckt en dittills okänd bergskedja som han kallade Transhimalaya, samt lokaliserat de stora asiatiska floderna Bramaputras och Indus källflöden. Samma britter som två år tidigare hindrat honom på väg in i Tibet tog nu emot honom som en hjälte.

När Hedin fyra månader senare, inför massornas jubel, klev i land på Blasieholmen i Stockholm hade han på hemvägen hunnit besöka både Japans kejsare Mutsuhito i Tokyo och tsar Nikolaj II i Sankt Petersburg. Hedin stod på topp. Den epok av upptäcktsfärder i Asien som inletts av Marco Polo i slutet av 1200-talet hade avslutats av Sven Hedin. Inga okända områden fanns längre att kartlägga utanför polerna.

Ett varningsord

De kommande åren ägnade Hedin åt författande, föreläsningsturnéer, den vetenskapliga bearbetningen av materialet från resorna, samt propaganda för ett starkare svenskt försvar.

1912 kom han ut med den försvarspropagandistiska pamfletten Ett varningsord som distribuerades i en miljon exemplar till tidningsläsare, skolelever och församlingsmedlemmar i hela landet. I den varnade han för att om inte Sverige rustade upp riskerade landet att utsättas för ett ryskt anfall. 

Resultatet blev att tsar Nikolaj II, som bistått Hedin med mycket hjälp under expeditionerna, vände sin gamle protegé ryggen och portade honom från vidare tillträde till Ryssland.

Tyskvänlig under första världskriget

När första världskriget bröt ut tog Hedin tydligt ställning för Tyskland, vilket kostade honom alla hans vänner och kontakter i Frankrike och Storbritannien, och gjorde honom till en mycket kontroversiell person i det neutrala Sverige.

Hedin hade hoppats komma iväg på en ny stor forskningsfärd till Asien ganska snart efter att han återvänt hem 1909, men första världskriget och brist på sponsorer hindrade honom. Inte förrän 1927, när han hunnit fylla 62, kunde han förverkliga sina planer. Det blev en helt annan typ av expedition än de tidigare, då han hade rest ensam med ett begränsat antal infödda medhjälpare. 

"Det vandrande universitet"

Den nya forskningsresan, som han kallade ”Det vandrande universitetet” var mer vetenskaplig och mindre äventyrlig. Expeditionen omfattade ett stort antal forskare inom olika relevanta discipliner från ett flertal olika länder, inte minst från Kina, och finansierades inledningsvis av tyska staten genom flygbolaget Lufthansa, som ville öppna en flyglinje till Peking. När tyskarna hoppade av trädde den svenska staten in som ekonomisk garant under en period. 

Mot slutet av de sju år som expeditionen varade, lyckades Hedin övertala Kinas dåvarande ledare Chiang Kai-shek att ställa upp med medel.

Hitlervurmen fläckade Hedins rykte 

Under de år som forskningsprojektet pågick – och Hedin höll sig borta från politiken – återvann han sin tidigare status som nationell hjälte. Men han hade inte varit hemma länge förrän hans uttalanden om Tyskland och Hitler på nytt gjorde honom kontroversiell och illa sedd. Arthur Engbergs löften om statspension frös snart inne.

Fallet blev långt och hårt. Hedins rykte har aldrig hämtat sig. Hans insatser som upptäckare och vetenskapsman bedöms aldrig helt fristående från hans politiska ställningstaganden – förutom i Kina, där han respekteras för att ha bidragit till kunskapen om landets geografi, geologi, arkeologi och historia. Hedin var mannen som alltid hittade rätt i geografin men för evigt gick vilse i politiken.

Mer svensk historia

Sveriges historia är fylld av spännande öden och omvälvande förändringar. Med en prenumeration på Populär Historia får du de bästa berättelserna direkt hem i brevlådan!

SPECIALERBJUDANDE – Pröva 6 nummer av Populär Historia!

Publicerad i Populär Historia 2/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också