Adolf Hitlers liv del II: Krokig väg till makten

Den hårda Versaillesfreden och 1920-talets ekonomiska kris banade väg för Hitler. Han började nu se sig själv som Tysklands frälsare, den som skulle leda landet ut ur kaos.

Adolf Hitler och Hindenburg i Potsdam 21 mars 1933.

Hitler hälsar på Hindenburg efter att han blivit utsedd till rikskansler.

© Bulgariska statsarkivet

Första världskrigets utbrott hälsades med tillfredsställelse över hela Europa. Många tyskar såg kriget som en väg ut ur tristessen, en chans till ära och äventyr. För den asociale Adolf Hitler kom krigsförklaringen den 1 augusti 1914 rentav som en befrielse, en räddning undan tomgången och ensamheten. ”Jag föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta för att den hade skänkt mig lyckan att leva i denna tid”, skriver han i Mein Kampf.

Två dagar senare anmälde han sig som frivillig i tyska armén. Efter tio veckors träning förflyttades han till fronten i oktober 1914. Hans kår, det 16:e bayerska reservinfanteriregementet, deltog bland annat i det blodiga första slaget om Ypres och striderna vid Somme 1916. Hitler tjänstgjorde som ordonnans mellan regementsstaben och fronten.

Korpral Hitler fick järnkorset

Och han skötte sig utmärkt. Så tidigt som den 2 december 1914 dekorerades han med järnkorset av andra klassen. Senare, i augusti 1918, fick han järnkorset av första klassen, sannolikt inte för något enstaka hjältedåd utan för lång och trogen tjänst. Märkligt nog avancerade han ändå inte högre än till korpral.

Kanske var det hans sociala inkompetens som lade hinder i vägen. Han ”saknade de nödvändiga ledaregenskaperna”, menade hans överordnade. Kamraterna upplevde honom som konstig: en överspänd särling som ofta satt försjunken i tankar. (Han grubblade knappast över futtigheter som pengar och flickvänner utan funderade snarare över livets stora problem och kriget ur fältherrens upphöjda perspektiv.)

Outsidern trivdes i vilket fall som helst mycket bra i armén. Äntligen hade han fått en uppgift i livet, äntligen kände han sig delaktig i något stort. Första världskriget blev hans universitet.

Sårades två gånger

Två gånger under kriget skadades Hitler allvarligt. 1916 sårades han i vänstra låret och i oktober två år senare blev han tillfälligt blind efter en brittisk gasattack.

Nyheten om kapitulationen i november 1918 nådde honom under konvalescensen på ett lasarett i Pommern. Tyskland var krossat och kejsar Vilhelm II abdikerade. Hitler grät bittert och borrade ned huvudet i kudden. Men paradoxalt nog var också den gamla världens sammanbrott en förutsättning för hans framtida karriär.

Adolf Hitler i tyska armén 1914.

© Bundesarchiv

Militarism och högerextremism i Bayern

Efter nederlaget genomsyrades Tyskland av pessimism, bitterhet och uppror. Utskriven från sjukhuset begav sig Hitler besviken tillbaka till München. Här i Bayern, den näst folkrikaste staten efter Preussen, frodades militarismen och högerextremismen.

Hitler var tillbaka på ruta ett. Trettio år gammal stod han återigen utan jobb, bostad och vänner. Räddningen blev armén. Han fick arbete som frivillig i ett läger för krigsfångar. Kort därefter antog han ett erbjudande om att bli politisk agent för riksvärnet.

Medlem nr 7 i NSDAP

Den 12 september 1919 begav sig Hitler till en ölhall i München. Syftet var att undersöka en politisk grupp kallad Deutsche Arbeiterpartei. Endast ett fyrtiotal personer var närvarande.

Han lyssnade till talen men protesterade så lidelsefullt och övertygande mot åsikten att Bayern skulle separeras från det övriga Tyskland att han blev erbjuden att bli medlem nr 7 i partiets arbetsutskott. Så inleddes Hitlers politiska bana.

Med sin naturliga fallenhet för att tala inför större samlingar av människor tog han snabbt initiativet i rörelsen. Den 24 februari 1920 bytte partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

Hitler sammanfattade sitt politis­ka manifest i 25 punkter. Bland dem fanns kravet på ett förenande av alla etniska tyskar, skrotandet av Versaillesfördraget samt konfiskation av judiskt kapital. Ett och halvt år senare hade han genom hot om avgång manövrerat ut konkurrenterna i partiet och gjort sig till ledare med oinskränkta befogenheter.

Tog över Völkischer Beobachter

Genom förvärvandet av tidningen Völkischer Beobachter skaffade sig partiet ett formidabelt propagandainstrument, och den oförsonlige och karismatiske ölhalls­agitatorn fick snart allt fler anhängare. Många av dem var före detta soldater, lockade av Hitlers tal om dolkstötslegenden, en lögn som ursprungligen lanserats av Paul von Hindenburg och som gick ut på att den tyska armén egentligen aldrig hade besegrats utan förråtts av socialister, liberaler och judar.

Flera av de tidiga sympatisörerna kom med tiden att få höga poster i den nazistiska partiapparaten: här fanns exempelvis den gamle regementskamraten Rudolf Hess, som blev mycket familjär med Hitler och var en av de få som titulerade honom Du istället för det vanliga Sie (i partiet gick Hess under öknamnet ”Fräulein Anna”).

I den innersta kretsen fanns vidare den skicklige piloten Hermann Göring som efter kriget försörjt sig som konstflygare i Sverige. En annan viktig roll spelade den hårdföre kaptenen Ernst Röhm som organiserade partiets privatarmé SA (Sturmabteilung). Att SA-medlemmarna blev kända för sina bruna skjortor berodde för övrigt på en slump: nazistpartiet köpte upp ett stort lager som ursprungligen var ämnade åt den tyska armén i Östafrika.

Hitler skamlös opportunist

Den hårda Versaillesfreden och den allvarliga kris som drabbade Tyskland i början av 1920-talet – med hyperinflationen som det mest påtagliga exemplet – banade väg för nazistpartiets framgångar. Det ekonomiska kaoset var Hitlers livsluft. Han var en skamlös opportunist. När han talade till arbetare var han antikapitalist, när han framträdde för industrimän var han antikommunist. Målet, den politiska makten, var viktigare än vägen dit.

Adolf Hitler började nu betrakta sig som den utvalde, Tysklands frälsare. Han föraktade parlamentarismen, och hade för avsikt att sätta punkt för Weimarrepubliken. Mussolinis framgångar i Italien utgjorde en förebild. Slagorden ”Ett folk, ett rike, en ledare” lånades från Il Duce.

Skickligt iscensatta tal

Men eftersom nazistpartiet ännu var för litet för att agera på egen hand tvingades Hitler liera sig med and­ra högerextremistiska grupperingar. Inledningsvis var många skeptiska till den österrikiske före detta korpralen. Men efter att ha hört honom tala försvann ofta tvivlet.

Han kunde hålla uppemot tolv anföranden per dag. Framträdandena var skickligt iscensatta. Sedan han gjort en dramatisk entré till tonerna av en pampig marsch ställde han sig vid talarstolen och pysslade förstrött med sina papper.

Det alltid försenade första ordet skulle öka spänningen tills den blev nästan olidlig. Början var trevande, några få mumlade ord, sedan åter en stunds tystnad. Målmedvetet ökade han sedan intensiteten för att i slutet vrålande och gestikulerande uppnå ett slags kollektiv orgasm tillsammans med de hypnotiserade åhörarna. Saliggjord och förlöst leddes han svettig ut ur lokalen av livvakterna till en väntande Mercedes.

Dagen efter ölkällarkuppen i München 1923.

© Bundesarchiv

Kuppförsök i Bürgerbräukeller

Nazistpartiets snabba tillväxt nådde en första kulmen i november 1923. Hitler bestämde sig för att gripa makten med våld. Under ett möte i Bürgerbräukeller i München, arrangerat av de mest inflytelserika bayerska ledarna, intog han talarpodiet under pistolhot och proklamerade att ”den nationella revolutionen” hade börjat.

Men när Führern, tillsammans med den gamle arméstabschefen Erich Ludendorff och drygt tvåtusen SA-män, morgonen efter marscherade mot regeringsbyggnaderna möttes revoltörerna av en gevärsförsedd polisstyrka. Göring sårades allvarligt och Hitlers arm vreds ur led.

Han tog sin tillflykt till mecenaten Ernst Hanfstaengls villa utanför München. När polisen anlände två dagar senare påstås han ha tänkt ta livet av sig: ”Detta är slutet!”, skrek han. ”Låta mig arresteras av de där svinen? Aldrig! Hellre döden!”

Hanfstaengls hustru Helena ska emellertid ha fördröjt Hitlers självmord med 21 år genom att bestämt vrida revolvern ur hans hand.

Fem år för ölkällarkuppen

Den misslyckade kuppen kunde dock mycket väl ha inneburit slutet på karriären. Hitler åtalades för högförräderi men lyckades förvandla rättegången till en lysande propagandaseger. Genom sin retoriska skicklighet kom han själv att framstå som den som verkligen värnade om Tysklands framtid. Han fick en mild dom: fem års fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning.

Den så kallade ölkällarkuppen gjorde det tydligt att Hitler ännu inte behärskade det politiska spelet till fullo. Men han kom att dra en viktig lärdom av debaclet: partiet skulle inte ta makten medelst direkt våld, utan gå vägen via valurnorna, genom att ”besegra demokratin med dess eget vapen”, som den cyniske Joseph Goebbels uttryckte det.

Skrev på Mein Kampf i fängelset

Fängelsevistelsen – som till slut bara blev nio månader – tillbringades under remarkabelt komfortabla förhållanden på den gamla fästningen i Landsberg. Tiden utnyttjade Hitler till att diktera första delen av Mein Kampf, ett hopkok av självbiografiska förvrängningar, bombastisk nationalism och judehat.

Under Hitlers bortovaro upplevde partiet en tillbakagång. Men även efter att ledaren blivit frigiven gick det trögt. Under den allmänna tyska återhämtningen i mitten av 1920-talet kämpade nazisterna i motvind – goda tider är aldrig bra för extremister. Därtill hotades Hitlers auktoritet inifrån av nazistledarna i norr, Gregor Strasser och Joseph Goebbels.

Frossade i bakverk

Hitler överlistade dock Strasser genom att knyta nära band med Goebbels, som utnämndes till distriktsledare, Gauleiter, i Berlin. Därefter var Hitlers ställning i partiet ohotad. Men hans vanor väckte uppseende bland supportrarna. Han var sockermissbrukare, och flera ögonvittnen berättar om hur han frossade i bakverk så fort tillfälle gavs – chokladkaka med vispgrädde var en favorit. Han kom nästan alltid för sent till möten, brydde sig föga om pengar och var hopplös när det gällde administrativa göromål.

Bostaden på Thierschstrasse 41 i München var mycket enkel, för att inte säga torftig. I det lilla rummet, med linoleummatta på golvet, fanns en säng, ett bord och en bokhylla, inget annat. I hallen stod ett gammalt piano, förmodligen ospelat och ostämt, eftersom Hitler aldrig orkat fullfölja de musikstudier som hans mor bekostat i hans ungdom.

Hur försörjde han sig? Någon lön fick han inte. En del pengar nådde honom via donationer till partiet, en del fick han direkt av välbärgade partifunktionärer, och en del kom från föredrag utanför partiets regi. Hitlers privatekonomi var skakig, och förblev så ända tills Mein Kampf började sälja på allvar i mitten av 1930-talet.

Depressionen lyfte Hitler

Depressionen som följde i spåren på den svarta torsdagen på Wall Street i New York den 24 oktober 1929 drabbade Tyskland hårt. 1932 stod över sex miljoner tyskar utan arbete. Men kristiderna fungerade som bränsle för Hitler.

Den bräckliga Weimarrepubliken tycktes handlingsförlamad och många tyskar såg sig om efter en stark man som kunde bringa reda i röran. Den statslöse demagogens löften om att återge Tyskland dess forna glans fann ett massivt gensvar.

Nazistpartiet störst i riksdagen

Med stöd av en rad inflytelserika bankirer, industrimän och militärer spelade Hitler sina kort skickligt. Nazisternas slagkraftiga propaganda visade sig ge resultat. I valet 1930 fick de sex miljoner, eller 18 procent, av rösterna. I juli 1932 ökade partiets röstandel till 37 procent. Därmed var nazistpartiet störst i riksdagen.

Vid den här tidpunkten hade den ekonomiska krisen fördjupats och blivit politisk. På gatorna utkämpade kommunister, nazister och poliser regelrätta bataljer.

Dagligen inträffade mordbränder och bombdåd. Ett inbördeskrig tycktes inte långt borta. Tiden började bli mogen för den nu nyblivne tyske medborgaren Adolf Hitler. Hans förhoppningar om ett ännu bättre resultat i valet i november 1932 kom dock på skam. Partiet backade, men var alltjämt störst.

Hitler rikskansler 1933

Weimarrepubliken höll på att kollapsa. Den dåvarande rikskanslern, den preussiske aristokraten Franz von Papen – av Hitler karakteriserad som en ”hönshjärna” – och dennes regering var inte mogna att hantera situationen. Och det insåg presidenten Paul von Hindenburg. Att ge makten åt råskinnet Hitler ville han emellertid inte.

Men den politiska krisen förvärrades, ingen koalition lyckades vinna parlamentarisk majoritet. Slutligen, sedan mäktiga industrimän som Bosch, Krupp och Siemens lagt ett gott ord för Hitler och von Papen försäkrat honom att han skulle hålla nazistledaren i schack, såg den 85-årige Hindenburg ingen annan utväg än att ge Hitler en chans.

Klockan tolv den 30 januari 1933 svors Adolf Hitler in som rikskansler. En ny epok i Tysklands historia inleddes. Under sina tolv år vid makten skulle han komma att slå världen med häpnad med sin destruktiva energi.

Publicerad i Populär Historia 1/2006

Fakta: Hitlers utseende

I likhet med Napoleon beskrivs ofta Adolf Hitler som tämligen kortväxt. Sanningen är dock att båda var av normallängd. Napoleon mätte 169 centimeter, Hitler 173.

Hitlers vikt varierade naturligtvis över tiden, men normalt vägde han cirka sjuttio kilo. Att väga sig naken kom emellertid inte på fråga, inte ens hos läkare. Denna vägran att visa sig oklädd har ibland tolkats som att det skulle ha varit något fel med hans genitalier. Enligt ett rykte ska han ha saknat en testikel. Något som helst belägg för ett sådant påstående finns dock inte.

Det mest framträdande i hans utseende var de något utstående ögonen. De gjorde ett starkt intryck på alla som mötte honom.

»Hans markerade kindben sköt ut över håliga bleka kinder, och ovanför dem ett par ovanligt ljusa blå ögon. Han såg nästan svältande ut… en sorts fanatisk blick», berättade Friedelind Wagner, barnbarn till den store kompositören och en tidig Hitlerbeundrare.

Håret var mörkbrunt, i det närmaste svart. Hans sekreterare Traudl Junge har berättat om kamningsproceduren: »Han böjde sig framåt och kammade ner håret framför ögonen precis som en kvinna gör, sedan gjorde han en bena och kammade försiktigt tillbaka den vänstra delen så att den trillade fram i pannan när han gjorde en knyck med huvudet – och detta skedde hela tiden medan han höll tal.»

Till skillnad från det mesta i Hitlers gestalt och gärning har hans karakteristiska tandborstmustasch ofta varit en källa till munterhet. Även samtida anhängare fann den märklig.

Välgöraren Ernst Hanfstaengl, som tyckte att mustaschen såg ut som om han inte hade torkat näsan ordentligt, föreslog att han skulle låta den växa ut åt sidorna, med den diplomatiska motiveringen att korta mustascher var omoderna. Hitler replikerade:

»Om de inte är populära nu, så blir de det senare – för att jag bär sådana.»

Hans förutsägelse har ännu inte slagit in.

Publicerad i Populär Historia 1/2006