Ingen vet exakt hur många svenskar som stred i första världskriget.

Svenskarna i första världskriget

Det är 100 år sedan vapnen tystnade i första världskriget. Även om Sverige höll sig utanför storkonflikten deltog många svenskar i striderna – i olika länders arméer. Följ med till skyttegravarna och lär känna några av dessa soldater.

10 november 2018 av Nils Fabiansson

När Einar Eklöf återvände till Öland från USA i slutet av 1924 gifte han sig med sin ungdomskärlek från grannbyn. Därefter köpte han sin fars gård. Föräldrarna levde sedan återstoden av sina liv i en undantagsstuga på gården och försörjdes av sonen i enlighet med köpekontraktet.

Med sig hem från USA hade han haft sin amerikanska arméuniform, medaljer, hjälm, bajonett och gasmask, och de av hans sparpengar som återstod efter en bankkonkurs.

När jag häromåret träffade hans dotter Marianne, som nu är 88 år, hennes familj och några barndomsvänner, berättade de bland annat om gasmasken, som de hade lekt med som barn, en gasmask med stora runda glasögon och en lång slang. Marianne minns inte så mycket av historierna hennes far hade berättat: »Jag var så trött på det«, förklarar hon, »jag lyssnade inte ... det gick ju in genom ena örat och ut genom det andra«.

Men ett av Einars barnbarn minns historierna mycket väl: »Vi satt där som barn framför fötterna på honom i gungstolen när han berättade om kriget och tårarna rann.«

Veteranmöte 1977

I en av de sista dagboksnoteringar Einar Eklöf gjorde i sitt liv, den 31 december 1977, står det: »I november 1977 besökte jag ett veteranmöte i Stockholm, nu är det bara tjugosju svenskar kvar av dem som var med i första världskriget.«

Hur många svenska krigsveteraner från första världskriget som fortfarande levde 1977 vet vi inte – dem Eklöf nämnde i sin dagbok var veteraner från den amerikanska armén. Inte ens i samtiden visste man hur många svenskar som deltog i första världskrigets strider 1914–18. Men en sak är säker – de var många fler än vi kanske tror i dag.

Einar Eklöf som amerikansk soldat. Han sitter som tredje från vänster i mellersta raden.

© Sandby-Gårdby Hembygdsförenings arkiv

Svenskar i finska inbördeskriget

Svenska krigsveteraner från denna tid som gått till historien är främst de som deltog i finska inbördeskriget, antingen som värnpliktiga i Ålandsexpeditionen eller som frivilliga i Svenska brigaden och i den finska vita armén.

Men deltog de i första världskriget? Samtiden betraktade naturligtvis nämnda konflikter som del av det alltjämt pågående stora krig vi nu kallar första världskriget, men efter freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 var Tyskland faktiskt inte längre i krig med Ryssland och det ryska storfurstendömet Finland.

Skälet till att vi minns dessa svenskar – till skillnad från exempelvis de 690 kvinnor och
män som omkom på svenska fartyg under kriget och som glömts bort – är att deltagandet i finska inbördeskriget politiskt var mycket kontroversiellt och därför fick stor uppmärksamhet: de krigsfrivilliga sågs som klassförrädare i den socialistiska press som i den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget såg en möjlig socialistisk framtid. Många av de svenska arbetare som varit frivilliga på den vita sidan blev därför svartlistade av svenska fackföreningar.

Första världskriget delade svenskarna

Första världskriget – den internationella stormaktskonflikt som hösten 1914 var ett krig mellan kejsarriket Tyskland, kejsarriket Österrike-Ungern och Osmanska riket å ena sidan, och det brittiska imperiet, det franska imperiet och kejsardömet Ryssland å den andra – blev i Sverige en inrikespolitisk konflikt mellan konservativa och socialliberala krafter. 

Sveriges kungahus, kyrkan, adeln och militären – alltså den gamla överklassen – blev synonymt med högern och Tyskland, medan folkrörelserna och den nya uppåtsträvande medelklassen tog parti för Storbritannien och Frankrike.

Den svenska vänstern hade i årtionden inspirerats av de socialistiska rörelserna i Tyskland och det kan därför i dag framstå som motsägelsefullt att svenska liberaler och svensk socialdemokrati gav sitt stöd till världens största kolonialimperier, Frankrike och Storbritannien, efter krigsutbrottet 1914.

Men genom att hemma i Sverige stödja de allierade tyckte man sig göra motstånd mot den svenska högern. Om man tvärtom gett sitt stöd till centralmakterna hade det inneburit att man gjort motstånd mot svensk socialism och liberalism.

Svenskar i främlingslegionen under första världskriget. Ivan Lönnberg längst till höger, och Elow Nilson, nummer tre från höger.

Svenskar i främlingslegionen

Kort efter krigsutbrottet tog omkring femtio svenskar värvning i franska främlingslegionen, och minst lika många landsmän tog tjänst i tyska armén. Svenskarna som tjänstgjorde i den tyska armén var framför allt officerare, medan de svenska främlingslegionärerna var så kallade »Parissvenskar« – flera av dem var vad vi i dag kallar kulturarbetare.

Man ska inte spekulera om personliga motiv, men det är nog ingen lögn att påstå att
det främst fanns överklasshöger bland svenskarna som tog tjänst i tyska armén och att många av främlingslegionärerna identifierade sig med radikala idéströmningar. De frivilliga aktivisterna gjorde stort väsen av sig och gavs utrymme i offentligheten, då precis som i dag.

Men de många gånger fler som i tysthet offrade livet och som sedan glömdes bort var typiskt nog inte de frivilliga aktivisterna med höga politiska ideal, utan vanliga yrkesarbetande svenska kvinnor och män i handelsflottan och fattiga svenska utvandrare som tvingats strida i den amerikanska armén.

Under de första veckorna i augusti 1914, när kriget just brutit ut, återvände tusentals utlandssvenskar till Sverige. När de anlände till svenska hamnar möttes de av sjungande folkmassor och orkestrar.

Ivan Lönnberg till främlingslegionen

Men alla Parissvenskar lämnade inte Frankrike vid krigsutbrottet. Bland de första svenskar som i stället för att resa till hemlandet anmälde sig som frivilliga i den franska främlingslegionen fanns den 22-årige Ivan Lönnberg. Han hade anslutit sig till det svenska konstnärskollektivet i Paris bara ett halvår tidigare.

Den unge och vackre Ivan Lönnberg charmade sin omgivning, både kvinnor och män, inte minst på Café Rotonde i Montparnasse där alla skandinaver brukade samlas. Han bodde hos den nästan 20 år äldre Nils Santesson, som i Sverige hade dömts för »brott mot naturen«.

Lönnberg hade även en kärleksrelation med en svensk grevinna och han lät sig bjudas med till Rivieran av en förmögen äldre tysk konstsamlare. Långt senare skrev Nils Santesson om Lönnberg:

»Det understundom effeminerade i hans uppträdande, som till exempel kunde komma honom att på konstnärskarnevaler uppträda endast iklädd fruntimmerskläder, chockerade ju mången, inte minst kanske därför att han framvisade detta i förening med en obetalbar slyngelaktighet i attityder och språk.«

Nils Dardels porträtt »I skyttegraven« (1916) föreställer Ivan Lönnberg.

© Stockholms Auktionsverk

Andra slaget i Artois Lönnbergs elddop

Ivan Lönnberg och de övriga svenska främlingslegionärerna hamnade efter en kort utbildning på västfronten. I ett brev hem till Santesson beskrev Lönnberg sina upplevelser under det första stora slag han var med om, som kulspruteskytt i det andra slaget i Artois:

»Jag skall aldrig glömma den 9 maj 1915, då vi bröto den tyska muren, och gick fram 2 kilometer. Den, som en gång har varit med om något sådant, han glömmer det aldrig.
[…] Dagen före attacken hade vi samlats vi skandinaver för att dricka det sista glaset tillsammans, vi voro 17 stycken. […] Jag såg stympade människokroppar armar och ben, huvuden, allt var ett enda kaos. […] En kula hade gått igenom min väska med mat en annan hade gått igenom byxan och en tredje hade slagit i ena hörnet på min ena patronlåda …«

Under hösten 1915 deltog Ivan Lönnberg och de svenska främlingslegionärerna i det andra slaget i Champagne, där en av dem stupade. Under en permission i Paris vintern 1915–16 lät sig Lönnberg bli porträtterad – liggande vällustigt mitt på slagfältet – av målaren Nils Dardel (1888–1943), samtidigt som Santesson svartsjukt noterade i sin dagbok att Lönnberg sovit över hos Dardel.

Två svenska främlingslegionärer stupade under slaget vid Somme 1916 och året därpå ytterligare en i Champagne och två i närheten av Verdun.

Ivan Lönnberg stupade 1918

I Sverige kunde man i maj 1918 läsa att Ivan Lönnberg blivit nedskjuten på västfronten som flygare. Men det var fel. Han hade stupat den 26 april 1918 som korpral över en kulsprutegrupp. I april 1918 hade främlingslegionen satts in i ett motanfall för att tvinga tillbaka den stora tyska våroffensiven vid Villers-Bretonneux. »Corporal Yvan Lonnberg« står det på korset över hans grav.

Lönnberg hade dött av en kula genom sitt vänstra öga, enligt ett brev från en annan legionär till skulptören Lena Börjeson, som kort efter kriget grundade konstskolan Académie Scandinave Maison Watteau i Paris. Lönnberg hade träffat den tolv år äldre Börjeson vid en permission några månader tidigare. 

Olof Hedengren i tysk uniform 1916. I bakgrunden frivilliga i Berlin på väg att ta värvning i den tyska armén vid krigsutbrottet 1914.

© Privat samt Granger/Ritzau Scanpix

Påhittad identifiering

I sina memoarer, skrivna fyrtio år senare, skriver Börjeson att Lönnberg, sista gången de tog avsked, bad henne lägga en blomma på hans grav, men att hon då hade gett honom en amulett som hon haft runt sin egen hals.

Hon skriver sedan att hon blev kallad till fronten för att identifiera honom när han stupat – begravningsplatsen skulle evakueras när fienden kom:

»Det var bara ett fält med tusentals små träkors eller en trälapp med nummer – allt skulle gå fort. […] Jag for med förtvivlan i hjärtat, rädd att behöva se hans vackra huvud sönderskjutet. Jag slapp se honom, min lilla amulett hade gjort tjänst.«

Men gravar flyttades inte för att fienden närmade sig. Dessutom närmade sig fienden
inte efter att Lönnberg stupat, tvärtom. Inte heller kallades civila – i synnerhet inte utländska civila ogifta kvinnor – till fronten för att identifiera uppgrävda kvarlevor.

Lena Börjeson hade nog läst och sett en hel del romantiska krigsskildringar efter kriget. Det hon skriver är nämligen bara påhitt – ganska typiska sådana till och med.

Olof Hedengren i tyska armén

Olof Hedengren var ingen adelsman, inte heller officer, när han frivilligt blev soldat i tyska armén 1916. Han kom från en släkt av militärer och brukspatroner, och hans far, som var officer, hade gift sig med sin adlige regementschefs dotter.

Olof Hedengrens farbror, Gabriel Hedengren, var dessutom den officer som hade övertalat Sven Hedin att skriva pamfletten Ett varningsord, som i Sverige hade resulterat i pansarbåtsinsamlingen 1912 och bondetåget 1914, med kung Gustaf V:s berömda borggårdstal och den påföljande borggårdskrisen.

Men Olof Hedengren omöjliggjorde en militär karriär i Sverige genom att resa omkring i Amerika och ta ströjobb, ungefär som en backpacker i dag. När han kom tillbaks till hemlandet hade han nämligen precis blivit för gammal för att kunna bli officer, något han säkert inte var omedveten om. Efter några år, mitt under kriget, lät han trots allt familjens goda kontakter hjälpa honom att, 26 år gammal, få tjänst i tyska armén.

Tyska styrkor avancerar i närheten av Villers-Bretonneux våren 1918. Ivan Lönnberg stupade här den 26 april detta år. Fotot är sannolikt en film- eller propagandabild.

© Hulton Archive/Getty

Slaget vid Champagne

I december 1916 hamnade Olof Hedengren på västfronten, på Champagneslagfältet, och fick sitt elddop under julhelgen, när han anmälde sig frivilligt för att hjälpa en sårad kamrat som avled medan de bar honom genom skyttegravarna. När Olof Hedengren återkom till sitt skyddsrum skrev han om det i ett brev hem till sin bror:

»Jag hade nu blivit väldigt hungrig och kastade mig över bröd och en stor bit schweizerost.«

Med sin bakgrund tog det inte lång tid förrän Olof Hedengren blev officer. Under slaget vid
Chemin des Dames 1917 var han plutonchef – efter en patrull in i de franska skyttegravarna för att ta fångar erhöll han järnkorset och omtalades i regementet som »den tappre unge svensken«.

Några månader senare nämndes återigen hans »föredöme i tapperhet«, som man hoppades skulle bli »en sporre till efterföljd«.

Hans tapperhet skulle bli hans död. Han befordrades snart till löjtnant och under den stora tyska våroffensiven 1918 stupade han i täten för sin pluton i ett anfall vid Golancourt den 24 mars. En vecka senare fick familjen Hedengren telegram från Berlin: »Olof Hedengren har dött hjältedöden på västfronten.«

Einar Eklöf i USA:s nationalgarde

Einar Eklöf föddes i en fårvaktarstuga på Öland år 1893. Torpet är sedan länge en ruin, upptagen i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister. När han föddes arbetade hans far som skogshuggare i Kalifornien för att tjäna ihop pengar till en gård hemma i Sverige – de träffades först efter åtta år. När Einar själv utvandrade till Amerika som 19-åring, 1912, hade redan hans bröder och fler än trettio av hans släktingar gjort resan.

Även Einar Eklöf fick jobb i skogsindustrin på den amerikanska västkusten. Men under 1916, när det hade blivit svårare att få jobb, tog han värvning i nationalgardet, motsvarande ungefär det svenska hemvärnet.

Detta skedde alltså innan USA gick med i kriget, ett år innan tiotusentals svensk-amerikaner tvingades mönstra för den amerikanska armén. Einar Eklöf var därför bland de första amerikanska soldater som anlände till Frankrike, redan i december 1917. 

Långt senare, 1972, när Einar Eklöf var 79 år gammal, kom en amerikansk överste till Öland för att dekorera honom med tre medaljer som han gjort sig förtjänt av. Han hade deltagit i samtliga stora och kända amerikanska slag under första världskriget: Belleau Wood, St-Mihiel, och Meuse-Argonne.

Amerikanska soldater paraderar genom New York, 1919.

© Library of Congress

Gasanfall drabbade Eklöf

Belleau Wood är känt som slaget där den amerikanska armén stoppade den tyska offensiven försommaren 1918. Här blev Einar och fler än fyrahundra amerikanska soldater gasskadade. Einar har själv berättat att han fick gå till ett fältsjukhus i de bakre linjerna för att bada: »Jag såg lite när vi gick in, men jag såg knappt ingenting när vi gick ut ur badrummet.«

Därefter skickades han till ett sjukhus i Bordeaux: »Det var skönt. Jag klarade upp gasen tack vare en sjuksyster från Seattle. Jag var där inte mer än sex veckor. Jag var blind i tre veckor
och så ömsade jag skinn. Det frätte ju av.«

Från Meuse-Argonne-offensiven har Einar berättat att han blev träffad både i höften och i foten av kulor från tyska kulsprutor: »Efter en stund kändes det vått i kängan. När jag rörde foten skvalpade blodet.« Men kulan mot höften hade stoppats av hans cigarettfodral och striden fortsatte:

»Ordern löd framåt, det var bara att gå vidare. Vi fortsatte stormningen och bröt in i skogen. Där möttes vi av bajonetterna. Jag fick ett hugg i benen, men jag tog honom under hakan med min bajonett och slet till ett bra snitt. Han var död nästan innan han stöp i backen.«

Ockupationen av Rhenlandet

När Einar Eklöf återkom till fronten den 8 november efter sin andra sjukhusvistelse hade han befordrats till korpral. Tre dagar senare, den 11 november 1918, kom vapenstilleståndet.

Det han på sin ålderdom kom ihåg från denna dag var att de för första gången fick tända eldar för att värma sig med och att de äntligen fick äta sina crackers, kexen som de burit med sig som reservproviant. Kriget var emellertid inte slut för Einar Eklöf. Hans enhet fick inte åka hem utan skickades till olika byar i Tyskland för att delta i den allierade ockupationen av Rhenlandet.

Först i juli 1919 var de tillbaka i New York, där hela divisionen paraderade längs avenyerna som kantades av välkomnande åskådare. Under den stora paraden tänkte Einar mest på att han var hungrig: »Det hade varit bättre om vi fått varsin smörgås i stället.«

En historisk julklapp som varar länge

Låt någon i din närhet få uppleva den svenska historien – ge bort en prenumeration på Populär Historia i julklapp! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara.

Här är julklappen som varar länge!

Publicerad i Populär Historia 10/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också